Finlandssvensk antifascism, äktfinsk fascism : Finlandssvenskt avståndstagande från fascism och äktfinska hot med utgångspunkt i Svenska dagen-tal 1938, 1939 och 1945
Nyström, Antonia (2023)
Nyström, Antonia
2023
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023050340809
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2023050340809
Tiivistelmä
Liksom i flera andra europeiska länder under mellankrigstiden uppkom i Finland ett antal antidemokratiska, antiparlamentariska och antisocialistiska fascistiska rörelser som ville upprätta en stark och etniskt enhetlig stat. I Finland kom en stor del av de fascistiska rörelserna att genomsyras av äktfinska tankeströmningar, innefattande en stark antisvenskhet och ett mål att göra landet enspråkigt finskt. Samtidigt uppkom, likt i andra länder, en mobilisering bakom antifascismen där aktörer från både den politiska vänstern och högern ingick.
I avhandlingen studeras med utgångspunkt i Svenska dagen-tal från år 1938, 1939 och 1945 hur finlandssvenskar förhöll sig till och tog avstånd från fascism, särskilt i Finland men även utomlands, samt hur de lyfte fram äktfinska hot mot finlandssvenskheten. Som kompletterande källmaterial används åsiktsbaserade tidningstexter från fem svenskspråkiga tidningar i Finland. En viss tyngdpunkt har lagts på borgerliga aktörers ställningstaganden, men även den politiska vänsterns syn på fascism framgår. I avhandlingen används en begreppshistorisk infallsvinkel, och det antifascistiska ställningstagandet synliggörs genom begrepp som erfarenhetsrum och förväntningshorisont samt genom studiet av vilka ord och begrepp som knöts till antifascismens, fascismens, finlandssvenskhetens och finskhetens semantiska fält och nät.
Analysen är indelad i tre tematiska delar. I den första diskuteras tankar kring hur både fascism och kommunism kunde uppfattas som ett hot mot samma värden samt huruvida talarna betraktade fascismen som ett inrikes- eller utrikespolitiskt problem. I den andra tematiska delen studeras hur fascismen framställdes som ett hot mot minoriteter och i en nationell kontext särskilt mot finlandssvenskarna. I den sista analysdelen diskuteras hur tankar om att finlandssvenskarna hade en form av goda inneboende egenskaper som gjorde dem mindre mottagliga för den fascistiska ideologin framgår i talen, och hur finlandssvenskarna därigenom framställdes som antifascister.
Slutsatser som framgår är att fascismen uppfattades som ett starkt hot mot minoriteter och ideologin som förbunden med minoritetsförtryck. Genom äktfinskheten, som uppfattades vara och användes som synonym för den inhemska fascismen, fick minoritetsförtrycket en konkret prägel för finlandssvenskarna, vilket gjorde att finlandssvenskarnas existens och framtid upplevdes hotad. Talarnas antifascistiska ställningstagande innebar dels mer allmänt omhuldade former av antifascism, som försvaret av demokrati, rättsstaten och medborgerliga friheter, dels fanns det mer specifikt finlandssvenska former av antifascism. Framställandet av finlandssvenskarna som givna antifascister, genom hänvisningar till språkgruppens säregna egenskaper som ansågs ha gjort dem mindre benägna att lockas av eller immuna mot fascism, blev sålunda en integrerad del av talarnas antifascistiska ställningstagande. Skiljegörandet av svenskt och finskt i Finland utifrån ett kulturbärartankesätt blev likaså ett centralt inslag i denna form av finlandssvensk antifascism.
I avhandlingen studeras med utgångspunkt i Svenska dagen-tal från år 1938, 1939 och 1945 hur finlandssvenskar förhöll sig till och tog avstånd från fascism, särskilt i Finland men även utomlands, samt hur de lyfte fram äktfinska hot mot finlandssvenskheten. Som kompletterande källmaterial används åsiktsbaserade tidningstexter från fem svenskspråkiga tidningar i Finland. En viss tyngdpunkt har lagts på borgerliga aktörers ställningstaganden, men även den politiska vänsterns syn på fascism framgår. I avhandlingen används en begreppshistorisk infallsvinkel, och det antifascistiska ställningstagandet synliggörs genom begrepp som erfarenhetsrum och förväntningshorisont samt genom studiet av vilka ord och begrepp som knöts till antifascismens, fascismens, finlandssvenskhetens och finskhetens semantiska fält och nät.
Analysen är indelad i tre tematiska delar. I den första diskuteras tankar kring hur både fascism och kommunism kunde uppfattas som ett hot mot samma värden samt huruvida talarna betraktade fascismen som ett inrikes- eller utrikespolitiskt problem. I den andra tematiska delen studeras hur fascismen framställdes som ett hot mot minoriteter och i en nationell kontext särskilt mot finlandssvenskarna. I den sista analysdelen diskuteras hur tankar om att finlandssvenskarna hade en form av goda inneboende egenskaper som gjorde dem mindre mottagliga för den fascistiska ideologin framgår i talen, och hur finlandssvenskarna därigenom framställdes som antifascister.
Slutsatser som framgår är att fascismen uppfattades som ett starkt hot mot minoriteter och ideologin som förbunden med minoritetsförtryck. Genom äktfinskheten, som uppfattades vara och användes som synonym för den inhemska fascismen, fick minoritetsförtrycket en konkret prägel för finlandssvenskarna, vilket gjorde att finlandssvenskarnas existens och framtid upplevdes hotad. Talarnas antifascistiska ställningstagande innebar dels mer allmänt omhuldade former av antifascism, som försvaret av demokrati, rättsstaten och medborgerliga friheter, dels fanns det mer specifikt finlandssvenska former av antifascism. Framställandet av finlandssvenskarna som givna antifascister, genom hänvisningar till språkgruppens säregna egenskaper som ansågs ha gjort dem mindre benägna att lockas av eller immuna mot fascism, blev sålunda en integrerad del av talarnas antifascistiska ställningstagande. Skiljegörandet av svenskt och finskt i Finland utifrån ett kulturbärartankesätt blev likaså ett centralt inslag i denna form av finlandssvensk antifascism.