till lifvets nödtorft hörer – så att vi om aftonen
kl. 1/2 11 äro alldeles förbi af trötthet. Jag måste
erkänna att jag sofver som en stock – detta gör Ellan
beklagligtvis ej. Då vädret emellertid nu blir
menskligt, skola vi röra oss mera ute i det fria, och
då hoppas jag det blir bättre med Ellans sömn också.
I dag ha vi gjort början. Då jag, half sex kom
från ateliern, såg jag Ellan, som skulle komma om
emot
mig, gå och spatsera af och an med gumman Alexandre
Dumas. (Denna senare har fått en rigtig klockarkärlek
för Ellan, likaså Mlle Jeannine, som i går var häruppe
och sökte henne). Som jag såg ut som ett svin,
röd skjorta, redmålad rock, en gammal hatt,
vågade jag ej presentera mig, utan följde de
promenerande damerma på distans – men
det lyckades ej bättre än att gumman Dumas
gjorde ett hastigt höger om och såg mig i
fattigdomens paletå – Jag sprang upp och
klädde mig i mina finaste kläder, och då
slog upprättelsens timme – 20 minuter senare
åkte jag med Ellan till Bois de Boulogne der
det doftade vår och friskhet från gräslindor-
na och träden – från la cascade promenerade
vi 3 verst, utanför Bagatelle och åt Neuilly til
under det vagnen följde oss. Hvad det var herr-
ligt! Så utfaren jag var af att stå och glo
på min Horatius (gubben Quentin), i blef jag
som en annan menniska af denna promenad.
Kl. 7 voro vi tillbaka i staden och gingo då på
ett ögonblick till Berndtsons – Jag vet ej om det
är en inbillning, men det förefaller mig som om
de ej skulle bli så öfver sig glada åt våra besök.
Den finska middagen är uppskjuten till nästa måndag – Zitting uppmanade oss ifrigt att

Gunnar är alltid lugn som en Stock och intresserar
sig, stackarn, mest för sin egen helsa – hon är
så egendomligt tillgjord att jag alls ej vet hur
hon skall tas eller hur man skall komma henne
närmare – det är som om vi talade alldeles
främmande språk. Ellan säger att man ej
kan tala om annat än kläder med henne, och jag
ser dem också sitta med en massa proflappar
i händerna när de diskuterar som ifrigast.
I dag morgse var gubben Bulla hos mig. Han
var mycket förtjust i Horace et Lydie, som han
betalt för Knoedler, och det är ju bra. Jag talade
litet om att fara till Amerika på ett år i fram-
tiden, patronerad af Knoedler naturligtvis, och
med afgjod föresats att förtjena mycket pengjar
på poträtt – 10000 hvart porträtt och så gå
på med ångkraft, så att jag skulle ha ett
kapital när jag kommer derifrån. Bulla trodde
att det skulle gå. I intet fall skulle jag tänka
på något sådant förrän 1890, om jag lefver då.
Mina taflor till München gingo af i dag. De roman
läsande flickorna skickade jag ej, på Bullas inrådan,
ty han trodde jag skulle sälja dem här, utan en-
dast sömmerskorna och Blascos porträtt – Bulla
sade att Laurens och Benjamin Constant, båda medlem-
mar af juryn, mycket tyckt om min tafla Ruokolaks
kärringarna – Ellan har haft mig att föra
en slags bok öfer hvad jag depenserar för måleriet
modell, duk, etc – det är allaeles otroligt hur
det går pengar åt. Sålunda kommer denna
Horatius att kosta mig, med kortymer och allt om-
kring 400 mk. Som dessutom 400 åtgår till
Herrskapet Reuterskiöld kommer hit – Det sägs att han skall bli minister i Kon-
stantinopel.

Bullas procent (10 %) återstår af de öfver-
enskomna 4000 endast 3200.
Får se om alla mina bref till Mamma komma
fram. Denna sista vecka är det lätt att kon-
trolllera, ty jag har skrifvit alla dagar
endera bref eller brefkort. Alla menniskor
klaga öfver förkomna bref – något sådant har
jag ej sett under de femton är jag korrespon-
derat med Mamma.
Nu börjar jag bli dugtigt sömnig och jag säger
Mamma derför godnatt. – I morgon väljes
Boulanger med, som man antar, förkrossande
majoritet till deputerad för Nord departementet,
derefter ställer han till skandal i kammarn,
upplöser parlamentet och utnämner sig sjelf till
diktator, och så ha vi kriget här till sommarn.
Det kan vara få godt att ej ha köpt
möbler och gods som kunde bli sönder och sam-
manskjutna vid en ny belägring af Paris.
Ett sådant eländigt pack menniskorna äro –
att vilja låta behandla sig så der. Som skäl för
den allmänna längtan efter en omhvälfning
här uppger folket det eviga "les affaires
ne marchent pas" – likasom en diktatur och
ett krig mera skulle befordra handel och Van-
del – nej de äro galna, stormgalna.
Men detta är ju tyvärr, en gammal sanning,
och menniskorna bli minsann ej klokare för
att jag sitter här och mästrar dem. Det fins ändå
så många hyggliga bland dem att jag förlåter de andra
deras galenskap – Godnatt
Eder
Atte.