eaudecologne. Hela hufvudet och käfta-
mentet värker så otäkt. Det är blåsten
den ohyggliga, iskalla, orkanlika blåsten
som gör det. I går snöade det i tre
repriser. Aldrig har vi frusit som
under dessa sista veckor. Utan att
skryta kan jag säga att vi lida våra
plågor utan att klaga. Jag, min dum-
ma hund, gick och lät klippa mitt hår
en af de kallaste dagarna i sista veckan –
sedan dess fryser jag så om hufvudet att
vanligtvis går klädd i en turban här-
hemma, ty vanliga mössor stoppa ej.
Ack om det skulle bli varmt och vår
bara litet, litet mildt en dag, hvad
vi då vore för andra menniskor! Att
gå och promenera lönar sig ej nu – man
blåser bort ifall man ej fryser ihjäl i
ett gathörn.
I går hade vi Direktör Zitting här
på middag och hade gerna bjudit Valter

Runeberg hit med, men han hittade
på orådet att komma hit med
Lina på e.m för att öfverlemna
Ellans byst, och då täcktes icke Ellan
bjuda honom ensam. – Zittingen satt
här och berättade om Viborgs län och
hans barndomsminnen från Pyhäjärvi
till kl. ½ 11, och såg ut att ha mycket
förnöjsamt. – Den der Valterska bysten
af Ellan börjar jag nu småningom hata
så hjertligt att jag ej är rigtigt sä-
ker på att
jag
inte en morgonstund
då ingen ser, låts stöta till den oför-
varandes så den faller i tusen bitar.
Men den ser så förskräckligt stark
ut. Valter och Lina kunna ej nog prisa
den utmärkta likheten med originalet
"i hennes unga dagar" som de säga.
Huru enormt hon än kunnat för-
ändras, så kan ju ej näsans rigtning
ögonens läge, benbyggnaden förändras
på några år, och jag är ju ej blind
heller och inte galen och inte full
så att jag mycket väl mins hur

olik den i alla tider varit. Och
så oartistisk sedan! – Nej nu
talar jag ej mera om den, jag blir
bara rasande. Skänkt häst får man
ej se i mun.
I går var jag ändtligen hos Petit
för att för femtielfte gången tala
om Pasteurs porträtt – Då fransmän-
nen varit så hyggliga att de velat låna
porträttet och ställa ut det i franska
afdelningen i Köpenhamn! "Nous lui
donnerions volontiers une place d'honneur
dans la section française, sade Petits secre-
terare, så krågla de nu i Köpenhamn
och vilja ej låta Stevens eller mig ut-
ställa i fr. afd. då vi ej äro födda
fransmän – Då nu franska och danska
staten betala frakten och garantera
taflorna der, skulle jag ej komma i
åtnjutande af dessa förmåner om
ej Pasteurs porträtt ställs ut i samma
byggnad som de öfriga 300 franska taflorna

Petit afhögg den gordiska knuten på
följande sätt: Vi veta ej något
om deras krångel i Kbhvn utan
skicka både Pasteurs porträtt och Stevens
saker; qu 'ils se débrouillent après.
Hufvadsaken är naturligtvis för mig
att få porträttet till Köpenhamn
den enda gången i verlden jag kan få
visa det i Norden – Visserligen hade
det tagit sig bättre ut i franska
afdelningen än ibland Liljelunds
och Marga Kiseleffs mästerverk, men
schto djälats? Det värsta vore om
Sorbonne ej skulle gå in på att
skicka porträttet då det ej får följa
med de andra af staten garanterade
konstverken, eller om jag finge
betala flere hundra francs för
transporten fram och åter. –
– Jag talte ej mycket om Kaufmanns
soirée, vill jag minnas. Nå, det var

"meget sjik, saadan riglig parisesk"
d.v.s. menniskorna sutto i rader
framför en helt liten estrad der artisterna
spelade och sjöngo hela tiden. Som
Kaufmann i verlden varit impressario
för flere spelanter i Danmark, hade
dessa nu erbjudit att spela för intet
på hans soirée. Deraf kom att rigtigt
utmärkta numror sådana som Mlle
Galitzins violoncellspel voro på
programmet. Men det roligaste var
att se Kaufmann sjelf han flög
som ett torrt skinn med en oro
i hållning i skick som påminte om
någon sorts danssjuka, allt för att
vara artig. Sålunda presenterade han
mig, just då jag ville slinka mig bort
helt obemärkt, för 10 personer från
öster och vester: tyska skalder, danska
guldgräfvare från Californien och
underliga pariserartister. Med ens
i tamburen, kom han ihåg att jag ej
fått någon traktering, han rusade

in i matsalen fick en
champagne
vinbutelj
och ett glas, gaf qlaset åt mig i
tamburs dörn, der jag stod i pels och hatt
hälde i vinet och tvang mig att dricka
ett och två
glas
och sade jag stopp trots
hans protester, allt under det de
galade inne i salen. Fru Kaufmann
var mycket nätt klädd i en decolletee
mauveklädning. Hon förtjenar 700
frcs i månaden på sånglektioner, är
det ej en välsignelse? Hon är
nogrann och energisk med lektioner-
na, säger man, och Madame Mar-
chersi använder henne att degrossio
amerikanskors och dylikas
röst
då de först
komma till henne.
Allt mera finna vi här i vå-
ningen hur förfärligt dyrt vi
betala. 400 frcs för detta här, der
vi få köpa alt möjligt till,
och der det fans 3 dynvar 4 glas,
intet silfver o.d. Det är ändå för
skamlöst mycket. Det har vi att
tacka Ulla Celsing och grefvinnan
Lewenhaupt för Munthe som är

fullkomligt opraktisk hade frå-
gat dem om råd, och dessa damer,
som naturligtvis trodde huset vara
i fullgodt skick rådde till detta höga
pris. Berndtsons som ha det två
gånger så stort och magnifikt, fullstän-
digt på alla sätt, betala 250 – nå, det
är visserligen sant att det är ett vän-
skapspris. – Det är rysligt svårt
att få atelier tillsammans med rum
under 5 à 6000, hvilket ju ej kommer
ifråga för oss. Vi ha sett på en massa
små mycket vackra våningar till 1500
à 2000, och komma väl att fortsätta som
hittills, med ateliern skildt. Detta
går nog bra, då vädret är vackert, och
Ellan skuttar alltjemnt öfver till ateliern,
men är det fult, eller är hon litet
illamående så är det odrägligt. Bra
gerna skulle jag vilja drifva upp mina
inkomster, men i dessa för måleriet
allt annat än gynsamna tider får jag
prisa min lycka om jag har beställningar
som nu, Gudskelof är fallet.
Tusen helsningar genom Mammas
Atte.