poserar här alla dagar, läste de
der många protesterna sida upp och
sida ner nöjde hon sig med att småle
och säga "fy, sjutton" men när hon fick
tag i Viktor Heikels utmärkt sapiska
om "passionernas glöd som hufvudsakli-
gen upptändes af spritdrycker, kött-
rik och kryddad föda" föll hon i en
sådan skattparoxysm att jag trodde
hon aldrig skulle komma sig för igen.
På afstånd förefaller allt detta hufvud-
sakligen komiskt. Såväl lilla Geijestams
opassande föredrag som de ädla, hög-
trafvande och vigtiga protesterna,
Collianders polisförbud m. m. äro
ändå ett ypperligt stoff för en komedi.
Men med alla dessa "rörelser" förlora
de helt och hållet förmågan att skratta
der upp i norden. – Och ändå har en
vis man, Figaro, sagt: je m'empresse
de vire de tout, cour ne pas être obligé

d'en pleurer". Att en sådan der medel-
måtta som Gstam kan röra upp ett helt
samhälle som Hfors! Det är alldeles
obegripligt. Tag nu intet illa upp att
jag har dragit på Munnen åt detta –
saken kan ju vara utmärkt bra, men
sättet är högst besynnerligt (på båda
sidor) och vittnar om den rent nordiska
klumpigheten, som aldrig kan hoppa öfver
eller förbi ett tråkigt ställe utan måste
klifva rätt i med de stora fötterna.
Jag arbetar som en tättning på grefvinnan
Ls pastell. Den blir nog bra, men
har kostat mig många förtviflans stunder.
i hvilket fall som helst har jag ej
spenderat derpå mer än 10 dagar
och då man arbetar ärligt är det ju
alltid någon vinst man drar af sitt
arbete. Först om tisdag, sista dagen,
besluter jag mig att skicka den eller ej
till Salongen. Chambure, som är den
enda dödliga som sett den, tycker
att den är "vivant et distingué". Hennes
man, gubben C. Lewenslarpt hade sagt åt
sin fru "det var mig en baddare att måla

bra, den der Edelfelt" hvilket bevisar att
de sjelfva tycka om den.
I afton är jag bjuden till Lewenhaupts
på middag med prinsen och två engelska
ladies samt Christine Nilson, hvilken
sistnämnde kommer att sjunga (måtte
det ej bli fjorton år!) I morgon
soirée hos den andra Lewenhaupt
Gustaf, gift med en Stackelberg. Dit
komma bl. a. Marshalls med den
vackra dottern, hvars måleriska studier
jag denna vecka granskat och kriti
sent. I förrgår var jag på en soirée
hos herrskapet Bouvins, arkitekten.
frun och dottern måla, och ha båda talent
de äro mycket musikaliska och hemmet,
är så genompyrdt artistiskt som det
kan vara då slägten i flere generationer
varit med det yppersta Paris haft
att bjuda på i konst. Bouvins är
styfson till den berömda arkitekten
Vandoyer (på 30 talet).
Sista söndag var jag på middag hos
Madame Weisgerber de Stasgéwicz, Modren
till pojken som jag målar. Der voro Koechlins
frun med sina två söner, en secretaire d'am-

bassade samt kusinen Mlle Elisabeth
Grosjean med hennes far. – Musik
och diskussioner. Mlle Elisabeth var
mycket näpen som bordsgranne och
spelade rätt väl piano efteråt med Jean
Leonard Koechlin, som trakterar violin.
Häromdagen trädde herr Molander in
med unga Brummer, den senare för att
säga mig ett ömt farväl.
Nu måste jag skynda mig att göra
min fond färdig och slutar derför.
Måtte nu Tajta fortfara att bli bättre
och måtte hon vara rigtigt rask när
jag kommer.
Fastän jag varit bortjbjuden så godt som
hvar dag i veckan har jag ändå kommit
i säng kl. 12, hvilket bevisar ett lofvade
moraliskt mod.
Farväl och helsa alla hjertligt från
Atte.