Då jag visste att Standertskiöld var
i farvattnet, svängde jag upp två
pasteller, den ena en dam i Boulogner
skogen, den andra en vy från
Luxembourg trädgåden –, med en massa
bonner och bebéer. Detta gjorde jag
för att S. skulle välja. Han bestälde
båda af mig. Damen i vagnen (som
med förlof, icke ser särdeles comme il
faut ut) ville han absolut ha för
2000, den andra ville han ha i olja
för 6000. Som den första är så
godt som färdig och den andra
kommer att intressera mig mycket
är jag nöjd. Luxembourg taflan
blir så stor som Haiko-Hammars taflan
med barnen. Flere teckningar har
jag dessutom gjort, och det går,
det går igen, och jag hoppas att
det icke går baklänges. Den der Ville
Vallgrenska pastellen skall jag göra på

8 à 10 dagar. I allmänhet är jag
säkrare på att lyckas då jag
endast
har litet
tid på mig.
Frenckell äro återkomna. Ett lustigt
herrskap! De stämma möte med mig
i går afton kl. 7, och hvarje förnuftig
menniska måste ju då anse
sig bjuden på middag – nej, Frenckells
hade ätit förut, och jag fick sitta
och ha i mig maten ensam, för att
sedan gå på Eden med dem. Igen
de underligt pelsarna! Fröken Dagmar
klädd i stor rundt pelskappa och halm-
hatt med stora plymer, frun i hvit
pelskappa, också med sommarhatt.
I dag voro de här på e. m., och gingo
just för ett ögonblick sedan härifrån.
Dagmar försöker vara blacerad och
skeptisk tror ej på kärlek, på extas
och entusiasm – sådana dumheter. Och
vore det nytt sedan, men den sortens
snobberi kan man ju utantill. Hon
ser ej alls ut att vara förälskad i
sin tscherkess, fastän hon skall gifta sig
med honom den 26 i denna månad,

således om några dagar. – Standert-
skiölds reser i afton, Linder stannar
här och viftar. Då han är med Frenckells
och d'Expinasse's ser jag icke mycket till
unga Hjalmars friska nuna, och är lika
glad för det.
Ja, Berndtson har skrifvit till mig
att han är förlofvad, således måste
saken vara afgjord. Jag tycker det
är sorglustigt, om ej, såsom man ju
kan hoppas, han blir bättre. Men
olycksprofet vill jag ej vara. Jag spådde
illa vid Ville Vallgrens giftermål, och jag
har ej sett något par lyckligare än de,
likaså har jag alltid varit emot
alla partier, som ändå slagit rätt väl
ut. Jag tror nästan att jag, om det
kom an på mig bara, skulle låta mensklig-
heten dö ut, så många invändningar
har jag mot alla partier.
Då jag, såsom nu är uppfyld af tankar
på måleriet, och igen begriper hur herr-
ligt det är att kunna göra något som
duger, huru sällt och roligt det är

att ha ett mål för sig, blir jag lik-
giltig för familjelyckan – d. v. s all
annan fameljelycka än den jag njuter
af hos Er, mina käraste. Får se om
Berndtson för alltid slår sig ned i
den utmärkta Konstmetropolen Hel-
singfors och målar porträtter efter fotogra-
fier; – det skulle jag åtminstone inte
härda ut med – Han skrifver alls
ej huru det gått till, om initiativet var
hans eller föräldrarnes. Hufvudlöst
tycker jag det är, men Vår Herre är de
dårars förmyndare, och jag vill, som
sagdt, ej mera vara olycksprofet,
utan önskar dem allt godt.
Mannerheim har varit här några
gånger för pengarnas skull, och då haft
tillfälle vara skamlös mot mig. På
tal om Sinebrychoffs och fru Karamsin sade
han: jag förstår att du vill hålla dig
väl med dem, de äro ju rikt folk".
Den kulan visste då intet hur den
tog, ty jag behöfver väl mindre se på så-
dant än de flesta andra. – Meyer

har också skrifvit ett underligt bref
till mig: Då han nu märkt att
min resa till Nizza var endast
simulerad, förvånar han sig öfver
att jag ej visat dem förtroendet att
säga rent ut o.s.v. de skola ej
genera mig o. s. v. – rigtig smörja.
Mitt absolut rena samvete då
det gäller lögner och intriger, gör
att jag bara skrattar åt allt ihop.
Ni kan ej tänka Er hur svårt det
är att få en passande solfjäder åt
Butti, utan målning. Jag vill näml.
ej gerna köpa en dålig målning då
jag kan göra en bättre sjelf, utan
vill ha broderier eller spetsar, och har
derför ännu ej kunnat stadga mig
i mitt val. I alla fall får jag solfjädern
fram till Blisens födelsedag, endera
med Frenckell eller med Boije som
reser om en vecka. Boije är en besked-
lig och hjertegod menniska, och är så
innerligt tacksam för det lilla jag

kunnat göra för honom.
Nästa lördag är det stor bal hos
Munkacsy. De slå nu rigtigt på stor-
trumman då taflan är färdig – Mozart
stackare får dö vid elektriskt ljus
och med musik bakom taflan. Talte
jag om att jag häromdagen åt mid-
dag hos Fredericks – de skrattade betydligt
åt Mme Munkacsy åt hennes gran-
na namnschiffer och kronor öfverallt
och åt hela den här i scensättningen.
Emellertid har Munkacsy östereikiska
ministern, gr. Hoyos för sig, och genom
honom en stor del af Faubourg St Germain
Då Kejsarn adlade honom
för några år sen
skref
grefve Benst
till Munkacazy:
On dit que la noblesse
oblice, mais cette fois-ci, c'est
l'Empereur que oblige la noblesse, –
hvilket visar huru osterrikarne anse
honom stå högt. Ur ren målarisk
synpunkt är han en talent, icke just
af andra ordningen men ej heller
af första. Det är för mycket tam-
tam och tirr-tirr bom bom uti hvad
han gör – just hvad som behöfs för

att publiken skall anse det vara
rigtigt extrafint. Mme Freedericks
tycker jag om, hon är alldeles ovanligt
intelligent och är ej så der förblin-
dad af le monde, att hon skulle ha
förlorat allt
vanligt menskligt
omdöme, och dessutom
tror jag att hon är godhjertad. Han
är just ingenting, en korrekt, väl
uppfostrad rysk-tysk general, förskräckligt
artig och bockande.
I morgon går jag till Chambure för
att se om han ännu är resfärdig
och reslustig, och i allmänhet för att
helsa på honom. Han har det ej för
roligt med svågern, Mme Saussines
son, som är en narr och alldeles
går upp i le chic eller rättare sagdt
"le convenu" Då nästan alla affärer,
och Gummans äro många och vidlyftiga,
måste uppgöras af dessa två herrar
som ej äro särdeles förtjusta hvarandra,
kan det ej bli roligt.
Och nu farväl, helsa alla från
Atte
Tack för bestyret med pengarna, det der förstår ni tusen gånger bättre än jag.