sex stycken använde dagen till promena
der i takten. Det är det rikaste och
vackraste landskap man kan ser staden
St. Leu, hertig Aumales slott, Chantilly m.
m. höga berg och djupa dalar, allt odladt
planteradt som en trädgård. Litet snö låg
på marken, solen sken och Oise slingrade
sig silfverglänsande mellan kullarne.
Denne Amic är rik, hans mor bor
i Cannes om vintrarn och han använder
sina pengar på att protegera och roa konst-
närer och litteratörer. Han har det alldeles
magnifikt derute – ett hus som söker sin like
i artistisk inredning, och midt emot, på
andra sidan mangården ett stallsbyggnad
hvars öfver våning utgöres af gästrum
5 stycken, en stor vackert inredt atelier
för hans "amis peintres" en musiksal m. m.
Vi hade utmärkt roligt hela dagen, och
vi som ej jagade hade bestämdt roligare
än de som dödade sitt vissa antal harar
i parken, ty "park" skulle skogen kallas hos
oss. Först var der frukost och så middag.
Så lästes der upp litteratur, spelades och
sjöngs. Porel sjöng en del franska bondvisor
alldeles utmärkt. Amic, hvilken jag af

en händelse träffade i fjol på ångbåten
mellan Malmö och Köpenhamn, har rest
i alla verldens länder och hemtat med sig
alla möjliga bibeloter.
Dagen derpå åt jag middag igen med
Courtois och några andra Bastiens gamla
vänner hos brodren. Den enas död den
andras bröd slår ordaggannt in här, ty
Emil Bastien skulle aldrig i lifvet haft det
så bra om han ej fått ärfva brodren.
Han har gift sig men en icke alldeles
ung menniska, som har ett stort mode
magasin och som också lär förtjena mycket.
Alltnog Emil B som vi alla i tiden
betraktade som ett slags onödigt, opersonligt
appendix till brodren, har det nu bra mycket
bättre än någon af oss: en magnifikt våning
utmärkt väl inredd, räntor och en ställning
i samhället, ty han är arkitekt.
Då jag återsåg en massa af brodrens skizzer
och taflor stod min ungdomstid här i Paris
så klart för mig; hvarje af dessa bitar
betecknade en epok uti mitt eget lif. Jag
såg först min entusiasm för Bastien, delad
af Weir, då vi voro elever i Ecole des Beaux
Arts, och bodde i vinden vid Rue de Pont de Lodi,
så Bd Montparnasse, med alla de dugtiga
diskussionerna om konst, så Bastien på sin
höjdpunkt vid Rue Legendre.

Uppfyld af all denna talent och
allt detta arbete, kunde jag ej låta
bli att säga sanningen åt Thegerström
som vill göra en pastell af min atelier
och sätta mig sjelf deri. Olyckligtvis har
jag lofvat sitta, jag som redan förlorat
så mycket tid med att sitta för ville
V. – Jag var utpinad och tyckte att hans
teckning var dålig. Han blef alldeles mod-
fäld deröfver, tänkte öfverge måleriet m. m.
Thegerström är en sådan der hygglig och lifvad
stockholmare, son till förmöget grosshandlar-
folk, som aldrig tagit konsten på allvar.
Han spelar och sjunger utmärkt, är med
öfverallt och sysslar mera med Musik och
sällskapslif än måleri. För resten vet
jag ej om han har så mycken naturlig
begåfning för måleri. Alltnog jag lexade
upp honom, förde honom ned till Dagnan
och visade honom hans saker, och Theger-
ström blef som sagdt alldeles modfäld.
Fåfängt försäkrade jag honom att jag
sagt mig allt detta sjelf och säger
det alla dagar – han var alldeles häng
färdig. – Ville V. har icke ännu
lyckats så särdeles med bysten. Nu har
olyckan också velat att den förfärliga
prälldosan Antell, som beställt bysten
åtskilliga gånger varit här och stört

oss under arbetet. Måtte det snart
bli slut, Ville till heder och ingen skam.
Jag står ej ut med sittandet längre, och
tänker ofta på hvad jag låtit Er, Mamma
Anni och Butti lida då jag tagit
er till detta ledsamma arbete.
Waldemar Frenckell med fru och fröken
Dagmar förlofvad, ha varit här. Han
bjöd mig på middag och betalade 300
frcs, resten skulle han skicka från Nizza.
Han och hans fru voro iförda de underbaraste
och dyrbaraste pelsar, som, då vädret var
vackert (4°) tilldrogs sig en oroväckande
nyfikenhet på boulevarden. Och så visade
de triumferande en guldstickad kappa som
de köpte åt frun, ett sådant der "voyont"
plagg som jag för allt godt ej ville se på
någon af de mina eller något bättre frun
timmer i allmänhet. Sjelf var Wollan sig
lik, ringar på alla fingrar, armband,
kråsnålar, sammetsrockar, ljusa ben,
pommada, poudre de riz, budföreri
och penningskryt prostoi, kupats
kupetz från fotabjellet till hjessan, Peters-
burgs, Moskva, Nischnij Novgorods kupetz
Det är då märkvärdigt hur vissa menniskor
kunna bära skylten på sig

Frun såg ganska snäll ut, sade ingenting
just. Fröken Dagmar var fin och verlds-
dam, talade mycket litet om sin fästman.
Jag tror nästan att hon tagit honom
bara för att komma från Lodes kurtis
Helsingfors och modren. Min första
fråga till henne var: nå, är han furste?
nej "Det var ju dåligt att fröken inte
kunde få tag i en furste, det är ju så
godt om dem dernere.".
Nu ha de rest till Nizza, och komma
väl hit igen om några veckor. Jag kän-
ner mig på samma gång så mycket mera
hufvudstadsbo och så mycket mindre värds-
hushjon än dessa Frencklar. Grymt provinsiel
förefaller han här, just genom sitt kupets
aktiga yttre. Emellertid har han hyggat
sig, var vänlig mot frun och fullkomligt
convenabel i sitt tal.
Runebergs ha gifvit mig Ina Langes "Sämre
folk. af en viss oförklarlig nyfikenhet
läste jag igenom den grymma smuts-smörjan
så otäckt och så genom dåligt som litteratur
betraktadt. Då fruntimmer röra vid sådan
der uselhet göra de det på ett svinakti-
gare sätt än karlar. Och en sådan grundlig
okunnighet om verlden, om Finland, om

menniskorna, om allt. Det är verkligen
icke värdt att spilla ord på sådant skräp.
Jag kan bara ej förstå hur hon kunnat
få så pass bra kritiker i svenska tidningar
det bevisar den ohyggliga lägervall hvari
den svenska litteraturen för ögonblicket befin
ner sig. Hon är en faslig sjapstina!
Stackars Mamma, som haft så mycket
bråk med Brandtska auktionen. Jag
trodde att min auktionsräkning skulle
betydligt öfverstiga tusen mark, detta
var ju ändå ej så mycket. Måtte
nu Brandtens bara får det att gå ihop
något så när! Jag ordentligt skäms att
"Jeremias" och mina andra mästerverk
från den tiden betalades något så när – de
äro ej värda en vitten.
I afton skall jag på middag till Chambure,
större middag och med damer denna
gång. Gumman Saussine skall ta sin allrafinaste
spetsmantilj på sig och komma med, så
flere slägtingar, Portalis m. fl.
Goupil börjar backa angående den lilla
taflan "les affaires ne vont pas" o. s. v.
Jag får den nog såld ändå, hoppas jag.
Och nu säger jag Eder farväl, måste klä mig
till middagen!
Eder
Atte