1 I staden Raumo fanns för länge sedan en rik köpman vid namn Guldberg; hvad skulle icke han vara rik? Han hade en stor näsa, en liten gosse och många skepp, som hemförde kaffe, socker, ingefära, kardemumma och muskotblomma från främmande länder. Alltid hade han lycka med sina skepp, utom med det största, som hette Neptunus. Det fördes af kapten Skog och gick med bomull från Amerika, men bomullen tog eld af sig sjelf, och Neptunus brann på oceanen med all sin last och kaptenen med, ty han ville vara den siste ombord.
2 Patron Guldberg sörjde det dyrbara skeppet, som hade hans halfva hjerta brunnit på hafvet, och kunde icke förlåta kapten Skog att bomullen tagit eld. Hvarför skulle kaptenen köpa en sådan bomull? Kanske tog den icke eld af sig sjelf? Kanske hade matroserne gått med bart ljus i lastrummet? Hvarför hade icke kapten Skog hållit bättre ordning ombord? Och hvarför skulle han heta Skog, då man så ofta hör talas om skogseld?
|22|
3 Besättningen hördes på ed vid hemkomsten. Alla svuro, att kapten Skog hållit den bästa ordning och varit den skickligaste kapten, med hvilken de någonsin seglat. Men detta trodde ej Guldberg. Han hade en gammal fordran hos kaptenen och sökte ut den af enkan.
4 Kapten Skogs enka var fattig och hade en liten gosse vid namn Björn. Hon miste sin lilla gård för Guldbergs fordran och visste intet råd huru hon skulle försörja sig och sin kära gosse.
5 Men hon råkade vara vacker, och det var illa. En dag klädde sig patron Guldberg, som var enkling, i blå frack med blanka knappar, röd vest och hvita byxor, alldeles som ryska flaggan, visade sig med sin stora näsa i fru Skogs dörr och sade till henne: –konsekvensändrat/normaliserat min kära fru, er man har bränt upp mitt skepp; hvarför gaf ni er till skogs med en sådan karl? Men jag vill förlåta er detta oförstånd, jag vill göra eder den stora äran, att ni får blifva min fru, och hoppas att ni deröfver är mycket glad.
6 Den stackars enkan blef alldeles icke glad, men hvad skulle hon göra? Hon hade en liten gosse, som frös och var hungrig; alltså sade hon med bedröfvelse ja, och blef i rappet fru Guldberg. Lille Björn följde med på köpet och blef patron Guldbergs stjufson. Guldbergs egen son, som nu blef stjufbror åt Björn, hette Moses, men då han talade grötigt och ej kunde utsäga sitt ärliga namn, kallades han Mosep. Han blef uppfödd med sockerbröd och mandelmjölk, gick i granna kläder af sammet, fick bo inne hos pappa och göra allt hvad han ville. Björn fick äta hårdt bröd med drängarne, sofva i |797|deras stuga på halm, gå i grofva, utslitna kläder och tjena som springpojke. Han hade tungt arbete, fick oförskyldt stryk, knuffades af Mosep, och i stället för Björn Skog kallades han Skogsbjörn. Likasom det skulle ha varit så qvickt! Man kan få en bättre och gladare uppfostran, men det|23| är icke alltid illa att slita ondt. Mosep blef en knäracka, en latmask och odugling, men Björn växte stor och stark, blef ödmjuk och flink till allt godt. Stundom, när Mosep slog honom och skylde sina egna dumheter på honom, ville Björn springa bort så långt vägen räckte. Men då tänkte han på att hans mor skulle gråta, och det ville han icke. Hon hade nog tunga dagar ändå; men en fröjd hade hon. När patron Guldberg var ute på fartygen och Mosep der åt sig sjuk af fikon, kallade fru Guldberg sin lille Björn till sig, tvättade och kammade honom, gaf honom en hvetebulle med mjölk, lärde honom läsa Guds ord och förmanade honom att alltid vara tålig, flitig och kärleksfull, alltid tala sanning, alltid frukta Gud och förtrösta på Guds beskydd. – Sörj icke du, gossen min, sade modern, –konsekvensändrat/normaliserat nu är du Skogsbjörn, men Gud kan ännu göra en hel karl af dig.
8 – Ja, det tror jag visst, konsekvensändrat/normaliserat sade modern.
9 – Jag skall bjuda till, konsekvensändrat/normaliserat sade Björn.
10 En sommar reste den rike patron Guldberg på sitt eget fartyg Apollo till Stockholm och tog med sig de båda gossarne. De seglade öfver Ålands haf, hade god vind och vackert väder. Mosep vräkte sig i kajutan och läste romaner. Björn var kajutvakt och allas springpojke. Han hade spolat däcket, diskat tallrikar, blankat stöflar, varit uppe till märsen att klargöra storseglet och klättrat ut på bogsprötetatt skota klyfvaren, när patron Guldberg sade till honom: – Skogsbjörn!
11 – Patron! konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. Han understod sig aldrig att kalla sin stjuffader annorlunda.
12 – Rensa mina pipor!
13 – Skall ske, patron!
14 – Akta den stora silfverbeslagna sjöskumspipan. Kom ihåg, din lymmel, att hon kostar hundra riksdaler.
|24|
15 – Skall ske, patron!
16 Björn stod vid relingen på fördäck och rengjorde piporna, när Mosep trädde bakom honom, stack en nål genom hans tröja och sade: – hvad gör du, Skogsbjörn?
17 – Jag rensar patrons pipor.
18 – Tag hit, jag skall hjelpa dig! konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep, ryckte till sig den stora |798|sjöskumspipan och knackade henne mot relingen, såsom han stundom sett fadern göra. Men pipan satt lös på skaftet, ingen snodd hade hon. Alltså föll hon i Ålands haf, så att det sade poll, poll efter henne.
19 Björn stod der så häpen, som hade han sjelf fallit i hafvet. Men Mosep var fintlig och sade: – hvarför skuffade du mig?
20 – Har jag skuffat dig? konsekvensändrat/normaliserat frågade Björn förvånad.
21 – Visst har du det, konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep. Och i detsamma, när han såg faderns stora näsa nalkas, ropade Mosep, i det han låtsade öfverljudt snyfta: – hvarför skuffade du mig, så att pappas bästa pipa föll i sjön?
22 Patron Guldberg var en sådan karl, att när han blef ond, så miste han allt förnuft.original: förnuft, – Jaså, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat det är icke nog att far din bränt upp mitt bästa skepp; nu kastar du min dyraste pipa i sjön! ... Styrman! Låt fira ned skeppsjullen, kasta Skogsbjörn i jullen, och låt honom resa!
23 Styrman såg mycket förbluffad ut, men vågade icke säga nej. Inom några minuter var jullen nedfirad, Björn i jullen, och knappt fick styrman tid att kasta åt honom en kaka bröd. – Ro nu, och sök min pipa! konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg från akterdäcket.
24 Skeppet Apollo sköt god fart i förlig vind, och snart blef den lilla jullen långt efter. Björn var så förvånad, att han begynte fråga sig sjelf, om han verkligen skuffat sin stjufbror. En ärlig gosse kan icke begripa huru en annan gosse kan ljuga. Men när skeppet Apollo seglade|25| allt längre från honom, när det slutligen syntes blott som en liten hvit prick långt borta vid himlaranden, då märkte Björn till sin förskräckelse, att han var ensam i en liten båt ute på öppna hafvet. Stora fiskar plaskade rundtomkring honom, delfinerna sprutade strålar af vatten, sälarne tittade med sina svartbruna hundhufvuden upp öfver vågorna. Ingen af dem kunde hjelpa honom. Blåsten tog till, hafvet begynte klädas i hvitt skum, qvällen föll på, det blef mörkt, och Skogsbjörn dref i sin båt mot natten och döden.
25 Ja, hvem i den vida verlden brydde sig nu om en sådan öfvergifven stackare, som den lille Skogsbjörn? Ingen frågade efter honom; han skulle sjunka i hafvet, vågorna skulle sluta sig öfver hans hufvud, nästa morgon skulle icke en bubbla synas qvar efter honom på det blå hafvet, skeppen skulle segla öfver honom och matroserne skulle sjunga sin glada visa, alldeles som förr.
26 En skulle likväl sakna honom, och det var hans moder. När Björn tänkte på henne, begynte han gråta. Men när han gråtit en stund, blef han hungrig och begynte gnaga det hårda brödet. Detta styrkte och muntrade honom. Gud har alltid någon vederqvickelse i besparing för de öfvergifne på jorden.
|799|
27 Björn visste ej hvaraf det kom sig, att han med ens blef så munter till mods. Han ihågkom sin moders förmaning att i all nöd och fara förtrösta på Gud. –konsekvensändrat/normaliserat Om jag skulle försöka att bedja? tänkte han vid sig sjelf.
28 Det ville icke rätt lyckas i början. Vågorna gingo nu höga, jullen gungade som en spån, lyftes som på ett berg och sjönk åter ned som i en djup dal. Det var icke lätt att nu hålla en tanke tillsamman. Björn läste ur minnet alla de böner hans moder lärt honom; det var en lexa, det var ord utan mening, men snart begynte han sjelf bedja.
|26|
29 – Käre Herre Gud, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag är en stackars liten gosse, min hand är svag, och jag förmår intet emot det mäktiga hafvet. Men du, Herre Gud, är stark och stor. Du är mycket mäktigare, än hafvets vågor, stormen lyder dina befallningar, natten och döden kunna intet ondt göra mig, om du förbjuder dem det. Jag förtröstar på dig, min Gud. Du har alltid varit god emot mig, och du skall visst aldrig öfvergifva mig. Så bevara mig nu på det mörka hafvet; låt dina englar gå på de stora vattnen och befalla vågorna att icke göra mig illa. Jag vill vara ditt barn, min Gud, och sofva uti din famn. Tack, tack! Godnatt, käre Gud! Godnatt, mörka haf och ljusa stjernor i himmelen! Godnatt, mamma! ...
30 Och den lille Skogsbjörn somnade sött på jullens botten midt i det öppna hafvet.
31 Det var nu mörkt, och ingen kunde se, att långt borta vid den yttersta randen af hafsbrynet höjde sig en mjuk och ljusgrön strand öfver de skummande vågorna. Det var Fjäderholmarna. Der satt på det sammetslena gräset den gamle Nukku Mattispråk: finska, som svenskarne kalla John Blund och danskarne Ole Luköjespråk: danska. Han spejade ut öfver hafvets ödsliga rymder och blef varse den lilla jullen, der Skogsbjörn dref som en lekboll för vindarna. Han utkastade sina linor, så fina som spindeltråd, drog jullen till Fjäderholmarna och införde Björn till rosenbäddarna i sina silfverblänkande salar. Här stodo tusen drömmar i brokiga fjärildrägter genast till hands, fladdrade lätt öfver vattnen och förde till Björn hans älskade moder. Han kände hennes mjuka hand på sitt hufvud, han kände hennes kyss på sin panna, han hörde hennes kära röst, som hviskade i hans öra: – var vid godt mod, min gosse; var alltid sann, var tålig och ödmjuk; Gud skall beskydda dig. Skogsbjörn skall ännu blifva en hel karl.
|27|
32 Den gamle Nukku Mattispråk: finska stod tyst och orörlig vid gossens sida. Endast en af drömmarne surrade länge som ett bi kring gossens öron och ropade envist: – tre ting! tre ting! – Tyst du, konsekvensändrat/normaliserat sade Björn till drömmen; – hvad gör jag med dina tre ting? Drömmar som strömmar.
|800|
33 Natten förgick, morgonen ljusnade. Björn tyckte, att taket höjde sig öfver honom och blef en klar himmel, väggarna vidgade sig och blefvo en genomskinlig luft, golfvet begynte gunga och blef ett sakta brusande haf. Då bleknade alla diamanter och kristaller i Fjäderholmarnas grotta, ett lätt, ljusrödt flor föll öfver alla föremål, och den sakta musik, som hela natten susat igenom grottan, upplöste sig i ett enformigt sorl af vågor i hafvet.
34 Björn kände en kyla öfver sitt hufvud, uppslog sina ögon och såg sig förundrad omkring. Öfver honom utbredde sig himmelen, under honom hafvets blå och omkring honom den svala morgonluften. Björn låg på bottnen af sin julle, och mössan hade blåst från hans hufvud i sjön. – Jag har drömt, konsekvensändrat/normaliserat tänkte han, – och Gud har bevarat mig. Tack, käre Gud!
35 Derpå satte han sig att äta af den brödkant, som han ännu hade qvar. Han kände sig törstig; vattnet var salt, det smakade icke väl, men det är icke så salt i Östersjön, att det icke i nödfall kan drickas.
36 Till sin stora förundran såg Björn ett stort skepp utan master drifva helt nära honom redlöst på hafvet. Det hade varit en stormig natt, hafvet gick ännu högt, men den värsta stormen var öfver. Björn fattade årorna och rodde till fartyget.
37 Ja, det var ett stort, lastadt skepp, som sprungit läck i stormen och på hvilket man afhuggit masterna, för att det ej skulle kantra. Det flöt knappt mera, det var|28| uppfyldt af vatten och öfvergifvet af sin besättning. Björn ropade hoj vid sidan af fartyget. Ingen svarade. Då klef han dristigt upp på fartygets däck.
38 Här lågo tågverk, varor, verktyg och spillror om hvarandra i stor oordning. I lastrummet syntes många dyrbara handelsvaror, men ingenstädes en lefvande varelse. Björn blef ängslig till mods och ville åter klifva ned i sin båt, då ett ömkeligt bräkande från fören nådde hans öron.
39 Det var en get, fastbunden vid en afplankning af däcket. Björn lossade getens band, fattade en brödkaka, som flöt på vattnet och ville åter nedstiga i båten. Då vadade han i vattnet förbi nedgången till skeppets kajuta. Der flöto många saker omkring, och med detsamma kom han ihåg den envisa drömmen. – Får gå då för tre ting, efter jag redan har två! konsekvensändrat/normaliserat tänkte Björn, grep ett litet skrin af mahogny, som flöt vid trappan, och skyndade sedan med geten, brödet och skrinet ned i sin julle. Det var hög tid. Han hade icke rott många famnar från fartyget, innan han hörde ett besynnerligt brus, – der blef en hvirflande grop i hafvet, det stora skeppet sjönk, och snart gingo vågorna öfver dess plats, som hade der aldrig flutit en bristande köl ...
40 Två dagar och två nätter dref Björn i sin julle omkring på hafvet. Han |801|delade sitt bröd med geten, och geten gaf honom sin mjölk. Tredje dagen på morgonen syntes ett skepp; – det kom närmare, det blef varse gossens tröja, hvilken han bundit vid åren såsom en nödflagg, tog honom ombord och förde honom till Stockholm.
41 – Nå, lille pilt, till hvem skall jag nu föra dig i staden? konsekvensändrat/normaliserat frågade kaptenen.
42 – Jag känner ingen i Stockholm, konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. – Låt mig stadna ombord som kajutvakt och lära mig|29| tjensten. Jag ville gerna blifva en duktig sjöman, som far min.
43 – Så, så, konsekvensändrat/normaliserat genmälde kaptenen. – Nå, det kan gå för sig. Min förre kajutvakt går nu ifrån mig, han har fått ledsamt efter sin mammas pepparkakor. Stadna du här, så skall jag sälja din get, och för pengarna kan du köpa dig bättre kläder. Din förra patron måste icke ha varit mycket gifmild mot dig.
44 – Han har gifvit mig mat, konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen.
45 – Ja, och så har han kallat dig Skogsbjörn, det märkes på dina kläder, konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen. – Men nu skall Skogsbjörn blifva en hel karl.
46 Det klack i Björn. Han hörde nu samma ord för tredje gången.
47 Morgondagen kom, och Björn gick ut i det stora Stockholm för att köpa sig nya kläder. När han kom till ett gathörn, stod der en hop folk och läste ett på hörnet uppslaget plakat. Björn stadnade, han som andra, och frågade hvad det var. – Åhå, konsekvensändrat/normaliserat sade en bredaxlad jernbärare med händerna i byxfickorna, – alla fnaskenfeltar skola nu vara nyfikna! Det angår dig icke. En förnäm herre lofvar tusen riksdaler i belöning åt den, som kan skaffa till rätta ett litet skrin från Ålands haf. Gå du hem, och läs öfver katkesen!
48 Björn kom att tänka på det lilla mahognyskrinet, som han bergat från det sjunkande fartyget. –konsekvensändrat/normaliserat Tre ting! hade drömmen ropat till honom.
49 I ett huj var Björn åter ombord på sitt fartyg. Det lilla skrinet låg qvar bland spånor och gamla stöflar under en säng i skansen. Som en pil var Björn åter ute i staden med skrinet under sin trasiga tröja, lät visa sig till den förnäme herrn, men motades strax i trappan af ett halft dussin betjenter med försmädliga uppsyner. –|30| Packa dig din väg, trasvarg! konsekvensändrat/normaliserat skreko betjenterne. – Vi ha inga slantar åt tiggare.
50 – Det få vi se, konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn och pekade på sitt skrin.
51 – Hvad är det? konsekvensändrat/normaliserat sade betjenterne och grepo efter skrinet. – Gif oss skrinet, så får du betalning i morgon.
52 – Nej, så dum är jag icke, menade Björn och fasthöll sitt skrin. Men den längste och starkaste betjenten fattade honom i kragen och sade: – tjufpojke, bekänn att du stulit skrinet!
53 – Det ljuger du, så lång du är, konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn och spjernade mot af alla |802|krafter. Det blef tumult och oväsen; en herre i grann nattrock öppnade dörren och frågade hvad här var å färde.
54 – Ers nåd, konsekvensändrat/normaliserat ropade betjenterne, – här är en pojke, som stulit ett skrin.
55 – Jag har aldrig stulit, konsekvensändrat/normaliserat ropade Björn.
56 – Kom in med ditt skrin, pojke! konsekvensändrat/normaliserat befalde den stränge herrn.
57 Björn trädde modigt in; han hade ett godt samvete. Knappt hade den förnäme herrn fått öga på skrinet, innan han ryckte det ur gossens händer.
58 – Mitt skrin! Min skatt! konsekvensändrat/normaliserat utropade han, tryckte på en hemlig fjäder, och locket sprang upp. Det minsta Björn väntade att få se var äkta perlor, men i skrinet lågo endast några gulnade pappersblad. –konsekvensändrat/normaliserat Det var visst något att lofva så mycket pengar för! tänkte Björn.
59 Men den förnäme herrn sade till honom: – min käre gosse, du har räddat min heder och min förmögenhet. Jag är anklagad för att hafva försnillat kronans penningar, och dessa papper bevisa min oskuld. Berätta mig huru du funnit skrinet!
|31|
60 Björn berättade sitt äfventyr, men förteg huru illa hans stjuffar behandlat honom.
61 – Jag ser på dig, att du är en ärlig gosse, sade herrn i nattrocken. –konsekvensändrat/normaliserat Vill du, så skall jag insätta tusen riksdaler för din räkning i banken och gifva dig skriftligt intyg derpå.
62 Ja, dermed var Björn mycket nöjd; hvad skulle han göra med en så stor rikedom? Han tackade den förnäme herrn, återvände till sin kapten och berättade honom sin nya lycka. Kaptenen smålog och sade: – nå, Skogsbjörn, nu är du rik, nu behöfver du icke slita ondt på sjön. Du kan nu vara lat och lefva af tortor i flera år.
63 – Nej, jag tackar, så dum är jag icke, svarade Björn. –konsekvensändrat/normaliserat Nu vill jag arbeta bra och lära mig sjötjensten. Så kan jag om några år blifva konstapel och sedan styrman ...
64 – Och sedan kapten?
65 – Ja, och sedan kapten, konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. Han rodnade sjelf öfver sin omåttliga ärelystnad. – Jag vill använda pengarna till att lära mig navigation, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – och när jag fått eget fartyg, vill jag segla till Raumo att hemta min mor ...
66 – Det är rätt, Skogsbjörn! konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen. – Håll ut med den kursen, och Gud skall hjelpa dig.
67 Björn höll ut som en hel karl. Två år var han kajutvakt, växte allt starkare, började gå bredbent, som sjömän bruka, och blef sedan jungman, sedan matros, sedan konstapel, sedan styrman. Han seglade verlden omkring, |803|slet ondt, men var alltid hurtig och glad. Två vintrar läste han navigation, matematik och geografi; sedan tog han med heder examen, blef kapten och fick eget fartyg att föra. Han var rättskaffens, skicklig och pålitlig; det|32| gick honom väl. Om några år förde han sitt eget sköna fartyg, som hette Björninnan.
68 En vacker dag blef i Raumo en stor uppståndelse. Der seglade in ett främmande skepp, hvars make man aldrig sett. Alla master och block voro beslagna med messing, så att de lyste i solen som guld. Akterstäfven var förgyld, i förstäfven blänkte en björninna af silfver, och »Björninnan» stod der att läsa på alla flaggor.
69 Hela staden förvånades, alla ville ut till hamnen för att se den stolta björninnan, och icke minst nyfiken var den gamle patron Guldberg med sin son Mosep. Det hade gått illa för patronen de senare åren, han hade numera endast sin stora näsa och sin gamla Apollo qvar. Mosep låg mest och läste gamla tidningar på en soffa. Men nu ville äfven Mosep ut till hamnen; far och son läto ro sig ut till Björninnan. Der bådo de allerödmjukast om den stora äran att få bese det ståtliga fartyget.
70 – Var god och stig upp! konsekvensändrat/normaliserat svarade kapten Björn Skog, som förstälde sin röst och icke lät märka, att han rätt väl kände sin elake stjuffar och hans illmarige son. Aldrig kunde de tro, att den unge och vackre kaptenen var deras egen forne Skogsbjörn. De trodde honom vara en rik engelsman, som reste ut för att beskåda främmande länder.
71 Kaptenen lät dem betrakta alla skeppets märkvärdigheter och inbjöd dem sedan till en fin middag ombord. Han var en enkel och tarflig man, men nu hade han låtit uppduka läckerheter och fina viner från alla verldsdelar. Hans gäster kunde icke nog förvåna sig öfver skeppets prakt samt den utsökta middagen; de voro färdige att spricka af afund, och detta roade kapten Björn.
72 När nu gästerne med många sötsura ord på läpparne ville tacka och säga farväl, frågade kaptenen, likasom händelsevis, om fru Guldberg lefde ännu.
|33|
73 – Visst lefver hon, stackars menniska, konsekvensändrat/normaliserat svarade Guldberg, – men hon går aldrig ut, hon sörjer sin dumma son.
74 – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. – Har hon haft en son?
75 – Ja visst. En mycket elak och dum pojke, som drunknade i Ålands haf för femton år sedan.
76 – Är det så visst, att han drunknade? konsekvensändrat/normaliserat frågade Björn.
77 – Tyvärr, konsekvensändrat/normaliserat suckade Guldberg. – En störtsjö tog bort honom, och han sjönk som en sten till bottnen.
|804|
78 – Hvarför skulle han skuffa mig? konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep.
79 – Jag har hört sägas, att han blef orättvist anklagad och utsatt i en julle på öppna hafvet, konsekvensändrat/normaliserat återtog kapten Björn.
80 Mosep blef röd i ansigtet och skrek: – ja, men han fick en kaka bröd med sig!
81 – Vill du tiga? konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg.
82 Kapten Björn såg dem skarpt i ögonen och sade nu med sin naturliga röst: – jag har hört sägas, att gossen lefver och vill ställa sin stjuffar till ansvar. Hela besättningen kan vittna, att gossen blifvit öfvergifven på öppna hafvet.
83 Nu blefvo Guldberg och Mosep lika bleka som de förut varit röda, och patronens stora näsa blef ljusblå. De visste intet bättre, än att neka till allt.
84 – Jaså? konsekvensändrat/normaliserat sade kapten Björn. – Jag har läst om en annan liten gosse i forna tider; han hette också Moses, men icke Moses Guldberg. Han blef utsatt i en liten korg på Nilfloden och fick ändock lefva och blifva en hel karl. Veten I icke, att vågorna lyda Guds vilja? Det hjelper icke att ljuga för Gud. Hvad hafven I gjort af den lille Skogsbjörn?
|34|
85 Uff – nu var det slut med patron Guldberg och hans son Mosep. De igenkände Skogsbjörn, samvetet slog dem, och de föllo pustande på sina knän, med begäran att han ville förlåta dem, de skulle aldrig göra så mer.
86 Skogsbjörn, som nu blifvit den stränge kapten Björn Skog, lät dem pusta en stund, men derpå sade han med tårar i ögonen: – Stå upp, min stjuffar! Stå upp, Mosep! Jag har icke kommit för att löna Guds godhet mot mig med ett hårdt hjerta. Nej, jag vill icke anklaga eder, det är allt glömdt. Gifven mig endast min moder tillbaka, så skola vi åter vara goda vänner!
87 Se, detta var ord, som hagel och solsken på samma gång! Patron Guldberg kände en sten falla från sitt hjerta, och hans ljusblå näsa blef åter mörkröd. Mosep låtsade gråta och ljög i glädjen, att han aldrig hållit af någon i verlden såsom han hållit af Skogsbjörn. Alla följdes nu åt till den stackars öfvergifna fru Guldberg, – och hvad den gamla frun blef förundrad och glad, det kan ingen beskrifva. I femton år hade hon sörjt sin lille käre Skogsbjörn som död, och nu stod han der som en lång, hurtig och lefvande sjöman. Nu hade han blifvit en hel karl, som hon så visst hade förutsagt, när han var liten.
88 Skogsbjörn tyckte sig nu först vara en lycklig man, när han återfått sin mor. Han köpte genast åt henne och sig en vacker gård, de flyttade dit och lefde glada tillsamman ett helt år, medan Björninnan låg för ankar i hamnen. Men under tiden kom der en annan vacker björninna i huset. Kapten Björn förälskade sig i en fattig och arbetsam Raumoflicka, som kunde knypla de allra finaste spetsar, och hon blef hans hustru. När han så lefvat lycklig en |805|tid, fick han åter lust att resa till sjös, när hans mor icke var ensam mer; men han seglade icke|35| nu till verldens ände, han trifdes bättre hemma, han reste ut hvarje vår i Maj och vände tillbaka i November med sköna julklappar åt sin moder, åt sin björninna på landbacken och åt sina små björnungar. Det var gladare att dansa med dem kring den muntra julgranen, än det fordom var att sitta ensam i en liten julle på öppna hafvet.
89 Detta var nu allt som det skulle vara. Men patron Guldberg och hans son Mosep hade hellre sett, att Skogsbjörn suttit qvar i sin julle och aldrig kommit igen. De voro afundsjuka på hans lycka, de begrundade natt och dag huru de skulle blifva lika rika som Skogsbjörn. Han hade berättat för dem sitt äfventyr med Nukku Mattispråk: finska, det förlista skeppet och mahognyskrinet; han hade skämtande omtalat drömmen, som ropat till honom: –konsekvensändrat/normaliserat tre ting! tre ting! Detta lade nu patron Guldberg och Mosep tillhopa och blefvo mer och mer visse på, att det måste vara ett trolleri. Men på samma sätt kunde ju också vi blifva rika, menade de.
90 Det borde man göra efter! Den gamle Apollo låg ännu, sprucken och gistnad, för ankar i hamnen. Guldberg lät tackla upp honom, lastade honom med tjära och pelsverk och seglade med sin son till Stockholm för att under resan finna ett mahognyskrin på Ålands haf.
91 Allt skulle ske, som när Skogsbjörn fordom blef utsatt på öppna hafvet. Patron Guldberg kastade en oduglig sjöskumspipa i sjön, låtsade vara mycket förtörnad på Mosep och utsatte honom i en stor slup på det lugna hafvet. I slupen var bäddad en säng med två dunbolster, ett sidentäcke, ett par lakan och tre hufvudkuddar. Mosep förseddes med fyra stora hvetebullar, en smörbytta, en kalfstek, två ostar, ett fat plättar, en syltburk, en korg öl och sex buteljer vin. Sjelf var Mosep klädd i en|36| vargskinspels och storstöflar, der han vräkte sig raklång på de mjuka dynorna och rökte cigarr.
92 Skeppet seglade bort, slupen blef ensam, allt var lugnt. Mosep intog en grundelig qvällsvard, drack öl, drack vin, rökte åter cigarr och fann äfventyret rätt nöjsamt. När det mörknade, drog han täcket öfver öronen och somnade tungt. Att bedja en aftonbön, fann han alldeles onödigt.
93 Mot natten uppväxte en storm. Mosep sof, stormen dref slupen till stranden af Tistelöarna. Der satt signora Mara på sin skrofliga klippa och spejade efter rof. Hon blef varse Mosep, drog honom med slupen i land och förde honom till sin unkna grotta. Der lade hon honom på en bädd af nässlor. Det stack, det brände i hela hans kropp, bly låg på hans ögonlock, bly på hans hjerta, trollpackan kramade honom brun och blå, nöp honom, luggade honom och skrattade dervid så omåttligt, att bockskinspelsen sprack |806|af munterhet på hennes rygg. När hon så huserat en stund, kastade hon Mosep åter i slupen, stötte den från stranden och lät honom resa.
94 Mosep vaknade af att han låg i vatten, medan slupen kastades som en boll af vågorna. Förfärad reste han sig upp, men störtades åter omkull; hans hufvud värkte, hans kropp var som piskad med nässlor. I tre dagar drefs han omkring på hafvet, kunde ej röra sig, grinade mot solen och förmådde ej äta. Äfventyret blef otrefligt. Men på tredje dagen lugnade stormen, och nu ville Mosep göra ett godt mål. Ack, hvetebullarne och ostarne voro uppblötta af vattnet, smörbyttan hade trillat i sjön, plättarne hade blifvit torskarnes mat. Lyckligtvis funnos ännu kalfsteken, ölet och vinet. Mosep åt och kände sig bättre till mods. Trodde han icke det? Der stod ju verkligen ett förlist fartyg utan master på stenrefvet. Mosep rodde dit: ingen|37| fanns ombord, allt var i oordning, stycken af lasten flöto omkring i fartyget. Mosep hade kunnat berga många varor, men han sökte endast tre ting: en get, en brödkaka och ett mahognyskrin. Någon get fann han icke, men väl en grå katt; icke heller något bröd, men väl en tjärpyts. Blott han nu kunde upptäcka ett skrin. Hvilken lycka! Han fann en rund ask, och var den icke af mahogny, så var den af asp. Med dessa dyrbara tre ting rodde han förnöjd från det förlista skeppet.
95 Det blef afton: Mosep åt kalfstek, drack öl, somnade och dref ut i hafvet. Det blef morgon: Mosep vaknade, kände sig åter hungrig och ville äta, men nu hade katten ätit upp resten af kalfsteken. Huru gerna hade han icke kastat henne i sjön, men hon klöste honom i ansigtet; – nej, tre ting; hon måste få lefva. Sjette dagen på sjön hade han intet annat än vin, – stackare! Han drack, blef vimmelkantig i hufvudet och skulle ha fallit i hafvet, om icke just då en vedskuta från Åland råkat segla förbi.
96 – Fånga upp båten, och langa hit fyllbulten! konsekvensändrat/normaliserat ropade skepparen till sin ende matros. Matrosen lydde, Mosep blef upphalad. – Friska upp honom litet med daggen, så blir han munter igen! konsekvensändrat/normaliserat sade skepparen.
97 Mosep blef uppfriskad och fördes för god betalning till Raumo. När han trädde in till sin far, slog han näfven i bordet och frågade hvarför man lemnat honom sex dagar i sjön. – Ack, min käre gosse, konsekvensändrat/normaliserat svarade patron Guldberg, – om du visste hvad som har händt! Samma natt, sedan du blifvit utsatt i slupen, uppstod en förskräcklig storm, vi kapade masterna, men skeppet dref på en klippa, och ingen hade tid att tänka på dig. Ack, min sköna Apollo! Mina tjärtunnor och mina dyrbara pelsverk! De voro mera värda, än ett ämbare fyldt med silfver och guld. Ack!|38| Ack! – Och patron Guldberg gret bitterligen, ty ingenting gick den mannen så ömt till hjertat, som när han förlorade penningar.
|807|
98 – Men huru är det med dig? konsekvensändrat/normaliserat fortfor han snyftande. – Har du funnit ditt skrin?
99 – Har visst! konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep. – Något för något. Jag har blifvit luggad, klöst, knipen, biten, kramad, puffad och piskad, så att jag knappt hänger ihop. Men det gör ingenting. Jag har sofvit i marvatten, grinat mot solen, blifvit bestulen, druckit vin och fått dagg, men det gör heller ingenting. Så och så har det skett. Nu är jag så rik, att Skogsbjörn är endast en mullvad mot mig.
100 – Kära gosse, äro vi verkligen nu så rika? konsekvensändrat/normaliserat utropade fadern.
101 – Jag säger att jag är rik, men det har far intet att skaffa med, konsekvensändrat/normaliserat invände Mosep snäsigt.
102 – Men min allrakäraste gosse, jag är nu fattig. Skulle vi icke dela som goda vänner?
103 – Intet så mycket som en skosula, konsekvensändrat/normaliserat svarade Mosep.
104 – Ack, Mosep, att du kan vara så otacksam mot din hulde fader! Hvar har du ditt skrin?
105 – Här! konsekvensändrat/normaliserat utropade Mosep stolt och visade asken.
106 – Hvad för något? konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg. – Är det den asken? Men då har du ju varit ombord på vår egen Apollo!
107 – Har jag varit ombord på Apollo? konsekvensändrat/normaliserat frågade Mosep.
108 – Ja, det har du varit. Sköna skatter! Hvad tror du, att asken innehåller?original: innhåller?
109 Mosep menade, att Skogsbjörn öppnade icke skrinet förrän i Stockholm, och Mosep hade icke heller vågat öppna asken förrän i Raumo. Hvad skulle der vara annat, än guldsand och diamanter?
|39|
110 – Guldsand? Ack du olycksfågel! Öppna sjelf, och se åt!
111 Mosep öppnade asken med darrande hand. Hvad fann han derinne? Han fann sin fars gamla peruk, som skulle uppkammas i Stockholm.
112 Patron Guldberg kunde i all sin bedröfvelse ej afhålla sig från att skratta. Detta förargade Mosep, som redan tyckte sig haft förargelse nog. – Hör nu på, far! konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Var icke Apollo lastad med tjära och pelsverk?
113 – Ja, tyvärr, tyvärr, konsekvensändrat/normaliserat suckade fadern. – Och allt ligger nu på hafvets botten.
114 – Men jag har bergat något.
115 – Är det möjligt? Hvad har du bergat?
116 – Denna tjärpytsen!
117 – Åh, skäms! Har du ej bergat något af mina dyrbara pelsverk?
118 – Visst har jag det, konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep.
119 – Var det ett af de grå?
120 – Ja, det var ett af de grå.
121 – Nå, det var dock någon tröst. Min kära gosse, hvar har du pelsverket?
|808|
122 – Det springer här på sina egna ben, konsekvensändrat/normaliserat svarade Mosep. Och skeppskatten krökte ryggen för sin förvånade husbonde.
123 – Ack, du din lutfisk! konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg i vredesmod, fattade käppen och lät den eftertryckligt dansa på Moseps rygg. Och käppen dansade, och katten fräste och Mosep Guldberg tyckte sig åter vara på Tistelöarna. Men Skogsbjörn hörde dem icke: han satt långt derifrån och lärde sina björnungar klättra på hans rygg såsom på masten af ett stort skepp.
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Sagor II (1848) med titeln »Mahognyskrinet». Topelius omarbetade den grundligt för Läsning för barn.
Sagan återgår på ett motiv som förekommer i folksagan »De två skrinen» där en elak styvmor behandlar sin styvdotter illa, vilket leder till att styvdottern i slutändan blir rik men att den egna dottern råkar illa ut (Laurent 1947, s. 134 f.; jfr också motivet i »Syne i Sommarby»). Sagan har flera likheter med berättelsen »Miss Mary», publicerad i Helsingfors Tidningar 13/9 1843, bl.a. det förolyckade skeppet med ett ensamt djur, räddaren, och skrinet med ett värdefullt innehåll som återbördas till sin ägare (Laurent 1947, s. 135).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 hvad skulle icke varför skulle inte.
2 skogseld skogsbrand.
6 stjufson styvson.
10 märsen plattformen på segelfartyg nära toppen av en undermast.
10 bogsprötet rundhulten av trä, järn eller stål som sticker snett uppåt från fören på segelfartyg.
10 att skota klyfvaren att sträcka stagseglet på större fartyg genom att dra i skot.
Skogsbjörn.
1 I staden Raumo fanns för länge sedan en rik köpman vid namn Guldberg;
hvad skulle icke
han vara rik? Han hade en stor näsa, en liten gosse och många skepp, som hemförde kaffe, socker, ingefära, kardemumma och muskotblomma från främmande länder. Alltid hade han lycka med sina skepp, utom med det största, som hette Neptunus. Det fördes af kapten Skog och gick med bomull från Amerika, men bomullen tog eld af sig sjelf, och Neptunus brann på oceanen med all sin last och kaptenen med, ty han ville vara den siste ombord.
2 Patron Guldberg sörjde det dyrbara skeppet, som hade hans halfva hjerta brunnit på hafvet, och kunde icke förlåta kapten Skog att bomullen tagit eld. Hvarför skulle kaptenen köpa en sådan bomull? Kanske tog den icke eld af sig sjelf? Kanske hade matroserne gått med bart ljus i lastrummet? Hvarför hade icke kapten Skog hållit bättre ordning ombord? Och hvarför skulle han heta Skog, då man så ofta hör talas om
skogseld
?
|22|3 Besättningen hördes på ed vid hemkomsten. Alla svuro, att kapten Skog hållit den bästa ordning och varit den skickligaste kapten, med hvilken de någonsin seglat. Men detta trodde ej Guldberg. Han hade en gammal fordran hos kaptenen och sökte ut den af enkan.
4 Kapten Skogs enka var fattig och hade en liten gosse vid namn Björn. Hon miste sin lilla gård för Guldbergs fordran och visste intet råd huru hon skulle försörja sig och sin kära gosse.
5 Men hon råkade vara vacker, och det var illa. En dag klädde sig patron Guldberg, som var enkling, i blå frack med blanka knappar, röd vest och hvita byxor, alldeles som ryska flaggan, visade sig med sin stora näsa i fru Skogs dörr och sade till henne: –konsekvensändrat/normaliserat min kära fru, er man har bränt upp mitt skepp; hvarför gaf ni er till skogs med en sådan karl? Men jag vill förlåta er detta oförstånd, jag vill göra eder den stora äran, att ni får blifva min fru, och hoppas att ni deröfver är mycket glad.
6 Den stackars enkan blef alldeles icke glad, men hvad skulle hon göra? Hon hade en liten gosse, som frös och var hungrig; alltså sade hon med bedröfvelse ja, och blef i rappet fru Guldberg. Lille Björn följde med på köpet och blef patron Guldbergs
stjufson
. Guldbergs egen son, som nu blef stjufbror åt Björn, hette Moses, men då han talade grötigt och ej kunde utsäga sitt ärliga namn, kallades han Mosep. Han blef uppfödd med sockerbröd och mandelmjölk, gick i granna kläder af sammet, fick bo inne hos pappa och göra allt hvad han ville. Björn fick äta hårdt bröd med drängarne, sofva i |797|deras stuga på halm, gå i grofva, utslitna kläder och tjena som springpojke. Han hade tungt arbete, fick oförskyldt stryk, knuffades af Mosep, och i stället för Björn Skog kallades han Skogsbjörn. Likasom det skulle ha varit så qvickt! Man kan få en bättre och gladare uppfostran, men det|23| är icke alltid illa att slita ondt. Mosep blef en knäracka, en latmask och odugling, men Björn växte stor och stark, blef ödmjuk och flink till allt godt. Stundom, när Mosep slog honom och skylde sina egna dumheter på honom, ville Björn springa bort så långt vägen räckte. Men då tänkte han på att hans mor skulle gråta, och det ville han icke. Hon hade nog tunga dagar ändå; men en fröjd hade hon. När patron Guldberg var ute på fartygen och Mosep der åt sig sjuk af fikon, kallade fru Guldberg sin lille Björn till sig, tvättade och kammade honom, gaf honom en hvetebulle med mjölk, lärde honom läsa Guds ord och förmanade honom att alltid vara tålig, flitig och kärleksfull, alltid tala sanning, alltid frukta Gud och förtrösta på Guds beskydd. – Sörj icke du, gossen min, sade modern, –konsekvensändrat/normaliserat nu är du Skogsbjörn, men Gud kan ännu göra en hel karl af dig.
7 – Tror mamma det?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Björn.
8 – Ja, det tror jag visst,
konsekvensändrat/normaliserat sade modern.
9 – Jag skall bjuda till,
konsekvensändrat/normaliserat sade Björn.
10 En sommar reste den rike patron Guldberg på sitt eget fartyg Apollo till Stockholm och tog med sig de båda gossarne. De seglade öfver Ålands haf, hade god vind och vackert väder. Mosep vräkte sig i kajutan och läste romaner. Björn var kajutvakt och allas springpojke. Han hade spolat däcket, diskat tallrikar, blankat stöflar, varit uppe till
märsen
att klargöra storseglet och klättrat ut på 
bogsprötet
att skota klyfvaren
, när patron Guldberg sade till honom: – Skogsbjörn!
11 – Patron!
konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. Han understod sig aldrig att kalla sin stjuffader annorlunda.
12 – Rensa mina pipor!
13 – Skall ske, patron!
14 – Akta den stora silfverbeslagna sjöskumspipan. Kom ihåg, din lymmel, att hon kostar hundra riksdaler.
|24|15 – Skall ske, patron!
16 Björn stod vid relingen på fördäck och rengjorde piporna, när Mosep trädde bakom honom, stack en nål genom hans tröja och sade: – hvad gör du, Skogsbjörn?
17 – Jag rensar patrons pipor.
18 – Tag hit, jag skall hjelpa dig!
konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep, ryckte till sig den stora |798|sjöskumspipan och knackade henne mot relingen, såsom han stundom sett fadern göra. Men pipan satt lös på skaftet, ingen snodd hade hon. Alltså föll hon i Ålands haf, så att det sade poll, poll efter henne.
19 Björn stod der så häpen, som hade han sjelf fallit i hafvet. Men Mosep var fintlig och sade: – hvarför skuffade du mig?
20 – Har jag skuffat dig?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Björn förvånad.
21 – Visst har du det,
konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep. Och i detsamma, när han såg faderns stora näsa nalkas, ropade Mosep, i det han låtsade öfverljudt snyfta: – hvarför skuffade du mig, så att pappas bästa pipa föll i sjön?
22 Patron Guldberg var en sådan karl, att när han blef ond, så miste han allt förnuft.original: förnuft, – Jaså, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat det är icke nog att far din bränt upp mitt bästa skepp; nu kastar du min dyraste pipa i sjön! ... Styrman! Låt fira ned skeppsjullen, kasta Skogsbjörn i jullen, och låt honom resa!
23 Styrman såg mycket förbluffad ut, men vågade icke säga nej. Inom några minuter var jullen nedfirad, Björn i jullen, och knappt fick styrman tid att kasta åt honom en kaka bröd. – Ro nu, och sök min pipa!
konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg från akterdäcket.
24 Skeppet Apollo sköt god fart i förlig vind, och snart blef den lilla jullen långt efter. Björn var så förvånad, att han begynte fråga sig sjelf, om han verkligen skuffat sin stjufbror. En ärlig gosse kan icke begripa huru en annan gosse kan ljuga. Men när skeppet Apollo seglade|25| allt längre från honom, när det slutligen syntes blott som en liten hvit prick långt borta vid himlaranden, då märkte Björn till sin förskräckelse, att han var ensam i en liten båt ute på öppna hafvet. Stora fiskar plaskade rundtomkring honom, delfinerna sprutade strålar af vatten, sälarne tittade med sina svartbruna hundhufvuden upp öfver vågorna. Ingen af dem kunde hjelpa honom. Blåsten tog till, hafvet begynte klädas i hvitt skum, qvällen föll på, det blef mörkt, och Skogsbjörn dref i sin båt mot natten och döden.
25 Ja, hvem i den vida verlden brydde sig nu om en sådan öfvergifven stackare, som den lille Skogsbjörn? Ingen frågade efter honom; han skulle sjunka i hafvet, vågorna skulle sluta sig öfver hans hufvud, nästa morgon skulle icke en bubbla synas qvar efter honom på det blå hafvet, skeppen skulle segla öfver honom och matroserne skulle sjunga sin glada visa, alldeles som förr.
26 En skulle likväl sakna honom, och det var hans moder. När Björn tänkte på henne, begynte han gråta. Men när han gråtit en stund, blef han hungrig och begynte gnaga det hårda brödet. Detta styrkte och muntrade honom. Gud har alltid någon vederqvickelse i besparing för de öfvergifne på jorden.
|799|27 Björn visste ej hvaraf det kom sig, att han med ens blef så munter till mods. Han ihågkom sin moders förmaning att i all nöd och fara förtrösta på Gud. –konsekvensändrat/normaliserat Om jag skulle försöka att bedja? tänkte han vid sig sjelf.
28 Det ville icke rätt lyckas i början. Vågorna gingo nu höga, jullen gungade som
en spån
, lyftes som på ett berg och sjönk åter ned som i en djup dal. Det var icke lätt att nu hålla en tanke tillsamman. Björn läste ur minnet alla de böner hans moder lärt honom; det var en lexa, det var ord utan mening, men snart begynte han sjelf bedja.
|26|29 – Käre Herre Gud,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag är en stackars liten gosse, min hand är svag, och jag förmår intet emot det mäktiga hafvet. Men du, Herre Gud, är stark och stor. Du är mycket mäktigare, än hafvets vågor, stormen lyder dina befallningar, natten och döden kunna intet ondt göra mig, om du förbjuder dem det. Jag förtröstar på dig, min Gud. Du har alltid varit god emot mig, och du skall visst aldrig öfvergifva mig. Så bevara mig nu på det mörka hafvet; låt dina englar gå på de stora vattnen och befalla vågorna att icke göra mig illa. Jag vill vara ditt barn, min Gud, och sofva uti din famn. Tack, tack! Godnatt, käre Gud! Godnatt, mörka haf och ljusa stjernor i himmelen! Godnatt, mamma! ...
30 Och den lille Skogsbjörn somnade sött på jullens botten midt i det öppna hafvet.
31 Det var nu mörkt, och ingen kunde se, att långt borta vid den yttersta randen af hafsbrynet höjde sig en mjuk och ljusgrön strand öfver de skummande vågorna. Det var
Fjäderholmarna
. Der satt på det sammetslena gräset den gamle Nukku Mattispråk: finska, som svenskarne kalla John Blund och danskarne Ole Luköjespråk: danska. Han spejade ut öfver hafvets ödsliga rymder och blef varse den lilla jullen, der Skogsbjörn dref som en lekboll för vindarna. Han utkastade sina linor, så fina som spindeltråd, drog jullen till Fjäderholmarna och införde Björn till rosenbäddarna i sina silfverblänkande salar. Här stodo tusen drömmar i brokiga fjärildrägter genast till hands, fladdrade lätt öfver vattnen och förde till Björn hans älskade moder. Han kände hennes mjuka hand på sitt hufvud, han kände hennes kyss på sin panna, han hörde hennes kära röst, som hviskade i hans öra: – var vid godt mod, min gosse; var alltid sann, var tålig och ödmjuk; Gud skall beskydda dig. Skogsbjörn skall ännu blifva en hel karl.
|27|32 Den gamle Nukku Mattispråk: finska stod tyst och orörlig vid gossens sida. Endast en af drömmarne surrade länge som ett bi kring gossens öron och ropade envist: – tre ting! tre ting! – Tyst du,
konsekvensändrat/normaliserat sade Björn till drömmen; – hvad gör jag med dina tre ting? Drömmar som strömmar.
|800|33 Natten förgick, morgonen ljusnade. Björn tyckte, att taket höjde sig öfver honom och blef en klar himmel, väggarna vidgade sig och blefvo en genomskinlig luft, golfvet begynte gunga och blef ett sakta brusande haf. Då bleknade alla diamanter och kristaller i Fjäderholmarnas grotta, ett lätt, ljusrödt flor föll öfver alla föremål, och den sakta musik, som hela natten susat igenom grottan, upplöste sig i ett enformigt sorl af vågor i hafvet.
34 Björn kände en kyla öfver sitt hufvud, uppslog sina ögon och såg sig förundrad omkring. Öfver honom utbredde sig himmelen, under honom hafvets blå och omkring honom den svala morgonluften. Björn låg på bottnen af sin julle, och mössan hade blåst från hans hufvud i sjön. – Jag har drömt,
konsekvensändrat/normaliserat tänkte han, – och Gud har bevarat mig. Tack, käre Gud!
35 Derpå satte han sig att äta af den brödkant, som han ännu hade qvar. Han kände sig törstig; vattnet var salt, det smakade icke väl, men det är icke så salt i Östersjön, att det icke i nödfall kan drickas.
36 Till sin stora förundran såg Björn ett stort skepp utan master drifva helt nära honom redlöst på hafvet. Det hade varit en stormig natt, hafvet gick ännu högt, men den värsta stormen var öfver. Björn fattade årorna och rodde till fartyget.
37 Ja, det var ett stort, lastadt skepp, som sprungit läck i stormen och på hvilket man afhuggit masterna, för att det ej skulle kantra. Det flöt knappt mera, det var|28| uppfyldt af vatten och öfvergifvet af sin besättning. Björn ropade hoj vid sidan af fartyget. Ingen svarade. Då klef han dristigt upp på fartygets däck.
38 Här lågo
tågverk
, varor, verktyg och spillror om hvarandra i stor oordning. I lastrummet syntes många dyrbara handelsvaror, men ingenstädes en lefvande varelse. Björn blef ängslig till mods och ville åter klifva ned i sin båt, då ett ömkeligt bräkande från fören nådde hans öron.
39 Det var en get, fastbunden vid en afplankning af däcket. Björn lossade getens band, fattade en brödkaka, som flöt på vattnet och ville åter nedstiga i båten. Då vadade han i vattnet förbi nedgången till skeppets kajuta. Der flöto många saker omkring, och med detsamma kom han ihåg den envisa drömmen. – Får gå då för tre ting,
efter
jag redan har två! 
konsekvensändrat/normaliserat tänkte Björn, grep ett litet skrin af mahogny, som flöt vid trappan, och skyndade sedan med geten, brödet och skrinet ned i sin julle. Det var hög tid. Han hade icke rott många famnar från fartyget, innan han hörde ett besynnerligt brus, – der blef en hvirflande grop i hafvet, det stora skeppet sjönk, och snart gingo vågorna öfver dess plats, som hade der aldrig flutit en bristande köl ...
40 Två dagar och två nätter dref Björn i sin julle omkring på hafvet. Han |801|delade sitt bröd med geten, och geten gaf honom sin mjölk. Tredje dagen på morgonen syntes ett skepp; – det kom närmare, det blef varse gossens tröja, hvilken han bundit vid
åren
såsom en nödflagg, tog honom ombord och förde honom till Stockholm.
41 – Nå, lille pilt, till hvem skall jag nu föra dig i staden?
konsekvensändrat/normaliserat frågade kaptenen.
42 – Jag känner ingen i Stockholm,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. – Låt mig stadna ombord som kajutvakt och lära mig|29| tjensten. Jag ville gerna blifva en duktig sjöman, som far min.
43 – Så, så,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde kaptenen. – Nå, det kan gå för sig. Min förre kajutvakt går nu ifrån mig, han har fått ledsamt efter sin mammas pepparkakor. Stadna du här, så skall jag sälja din get, och för pengarna kan du köpa dig bättre kläder. Din förra patron måste icke ha varit mycket gifmild mot dig.
44 – Han har gifvit mig mat,
konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen.
45 – Ja, och så har han kallat dig Skogsbjörn, det märkes på dina kläder,
konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen. – Men nu skall Skogsbjörn blifva en hel karl.
46 Det klack i Björn. Han hörde nu samma ord för tredje gången.
47 Morgondagen kom, och Björn gick ut i det stora Stockholm för att köpa sig nya kläder. När han kom till ett gathörn, stod der en hop folk och läste ett på hörnet uppslaget plakat. Björn stadnade, han som andra, och frågade hvad det var. – Åhå,
konsekvensändrat/normaliserat sade en bredaxlad jernbärare med händerna i byxfickorna, – alla 
fnaskenfeltar
skola nu vara nyfikna! Det angår dig icke. En förnäm herre lofvar tusen riksdaler i belöning åt den, som kan skaffa till rätta ett litet skrin från Ålands haf. Gå du hem, och läs öfver 
katkesen
!
48 Björn kom att tänka på det lilla mahognyskrinet, som han bergat från det sjunkande fartyget. –konsekvensändrat/normaliserat Tre ting! hade drömmen ropat till honom.
49 I ett huj var Björn åter ombord på sitt fartyg. Det lilla skrinet låg qvar bland spånor och gamla stöflar under en säng i
skansen
. Som en pil var Björn åter ute i staden med skrinet under sin trasiga tröja, lät visa sig till den förnäme herrn, men motades strax i trappan af ett halft dussin betjenter med försmädliga uppsyner. –|30| Packa dig din väg, trasvarg! 
konsekvensändrat/normaliserat skreko betjenterne. – Vi ha inga slantar åt tiggare.
50 – Det få vi se,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn och pekade på sitt skrin.
51 – Hvad är det?
konsekvensändrat/normaliserat sade betjenterne och grepo efter skrinet. – Gif oss skrinet, så får du betalning i morgon.
52 – Nej, så dum är jag icke, menade Björn och fasthöll sitt skrin. Men den längste och starkaste betjenten fattade honom i kragen och sade: – tjufpojke, bekänn att du stulit skrinet!
53 – Det ljuger du, så lång du är,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn och spjernade mot af alla |802|krafter. Det blef tumult och oväsen; en herre i grann nattrock öppnade dörren och frågade hvad här var å färde.
54 – Ers nåd,
konsekvensändrat/normaliserat ropade betjenterne, – här är en pojke, som stulit ett skrin.
55 – Jag har aldrig stulit,
konsekvensändrat/normaliserat ropade Björn.
56 – Kom in med ditt skrin, pojke!
konsekvensändrat/normaliserat befalde den stränge herrn.
57 Björn trädde modigt in; han hade ett godt samvete. Knappt hade den förnäme herrn fått öga på skrinet, innan han ryckte det ur gossens händer.
58 – Mitt skrin! Min skatt!
konsekvensändrat/normaliserat utropade han, tryckte på en hemlig fjäder, och locket sprang upp. Det minsta Björn väntade att få se var äkta perlor, men i skrinet lågo endast några gulnade pappersblad. –konsekvensändrat/normaliserat Det var visst något att lofva så mycket pengar för! tänkte Björn.
59 Men den förnäme herrn sade till honom: – min käre gosse, du har räddat min heder och min förmögenhet. Jag är anklagad för att hafva försnillat kronans penningar, och dessa papper bevisa min oskuld. Berätta mig huru du funnit skrinet!
|31|60 Björn berättade sitt äfventyr, men förteg huru illa hans stjuffar behandlat honom.
61 – Jag ser på dig, att du är en ärlig gosse, sade herrn i nattrocken. –konsekvensändrat/normaliserat Vill du, så skall jag insätta tusen riksdaler för din räkning i banken och gifva dig skriftligt intyg derpå.
62 Ja, dermed var Björn mycket nöjd; hvad skulle han göra med en så stor rikedom? Han tackade den förnäme herrn, återvände till sin kapten och berättade honom sin nya lycka. Kaptenen smålog och sade: – nå, Skogsbjörn, nu är du rik, nu behöfver du icke slita ondt på sjön. Du kan nu vara lat och lefva af tortor i flera år.
63 – Nej, jag tackar, så dum är jag icke, svarade Björn. –konsekvensändrat/normaliserat Nu vill jag arbeta bra och lära mig sjötjensten. Så kan jag om några år blifva konstapel och sedan styrman ...
64 – Och sedan kapten?
65 – Ja, och sedan kapten,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. Han rodnade sjelf öfver sin omåttliga ärelystnad. – Jag vill använda pengarna till att lära mig navigation, 
konsekvensändrat/normaliserat sade han, – och när jag fått eget fartyg, vill jag segla till Raumo att hemta min mor ...
66 – Det är rätt, Skogsbjörn!
konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen. – Håll ut med den kursen, och Gud skall hjelpa dig.
67 Björn höll ut som en hel karl. Två år var han kajutvakt, växte allt starkare, började gå bredbent, som sjömän bruka, och blef sedan jungman, sedan matros, sedan konstapel, sedan styrman. Han seglade verlden omkring, |803|slet ondt, men var alltid hurtig och glad. Två vintrar läste han navigation, matematik och geografi; sedan tog han med heder examen, blef kapten och fick eget fartyg att föra. Han var rättskaffens, skicklig och pålitlig; det|32| gick honom väl. Om några år förde han sitt eget sköna fartyg, som hette Björninnan.
68 En vacker dag blef i Raumo en stor uppståndelse. Der seglade in ett främmande skepp, hvars make man aldrig sett. Alla master och block voro beslagna med messing, så att de lyste i solen som guld. Akterstäfven var förgyld, i förstäfven blänkte en björninna af silfver, och »Björninnan» stod der att läsa på alla flaggor.
69 Hela staden förvånades, alla ville ut till hamnen för att se den stolta björninnan, och icke minst nyfiken var den gamle patron Guldberg med sin son Mosep. Det hade gått illa för patronen de senare åren, han hade numera endast sin stora näsa och sin gamla Apollo qvar. Mosep låg mest och läste gamla tidningar på en soffa. Men nu ville äfven Mosep ut till hamnen; far och son läto ro sig ut till Björninnan. Der bådo de allerödmjukast om den stora äran att få bese det ståtliga fartyget.
70 – Var god och stig upp!
konsekvensändrat/normaliserat svarade kapten Björn Skog, som förstälde sin röst och icke lät märka, att han rätt väl kände sin elake stjuffar och hans illmarige son. Aldrig kunde de tro, att den unge och vackre kaptenen var deras egen forne Skogsbjörn. De trodde honom vara en rik engelsman, som reste ut för att beskåda främmande länder.
71 Kaptenen lät dem betrakta alla skeppets märkvärdigheter och inbjöd dem sedan till en fin middag ombord. Han var en enkel och tarflig man, men nu hade han låtit uppduka läckerheter och fina viner från alla verldsdelar. Hans gäster kunde icke nog förvåna sig öfver skeppets prakt samt den utsökta middagen; de voro färdige att spricka af afund, och detta roade kapten Björn.
72 När nu gästerne med många sötsura ord på läpparne ville tacka och säga farväl, frågade kaptenen, likasom händelsevis, om fru Guldberg lefde ännu.
|33|73 – Visst lefver hon, stackars menniska,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Guldberg, – men hon går aldrig ut, hon sörjer sin dumma son.
74 – Jaså,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Björn. – Har hon haft en son?
75 – Ja visst. En mycket elak och dum pojke, som drunknade i Ålands haf för femton år sedan.
76 – Är det så visst, att han drunknade?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Björn.
77 – Tyvärr,
konsekvensändrat/normaliserat suckade Guldberg. – En störtsjö tog bort honom, och han sjönk som en sten till bottnen.
|804|78 – Hvarför skulle han skuffa mig?
konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep.
79 – Jag har hört sägas, att han blef orättvist anklagad och utsatt i en julle på öppna hafvet,
konsekvensändrat/normaliserat återtog kapten Björn.
80 Mosep blef röd i ansigtet och skrek: – ja, men han fick en kaka bröd med sig!
81 – Vill du tiga?
konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg.
82 Kapten Björn såg dem skarpt i ögonen och sade nu med sin naturliga röst: – jag har hört sägas, att gossen lefver och vill ställa sin stjuffar till ansvar. Hela besättningen kan vittna, att gossen blifvit öfvergifven på öppna hafvet.
83 Nu blefvo Guldberg och Mosep lika bleka som de förut varit röda, och patronens stora näsa blef ljusblå. De visste intet bättre, än att neka till allt.
84 – Jaså?
konsekvensändrat/normaliserat sade kapten Björn. – Jag har läst om en annan liten gosse i forna tider; han hette också Moses, men icke Moses Guldberg. Han blef utsatt i en liten korg på Nilfloden och fick ändock lefva och blifva en hel karl. Veten I icke, att vågorna lyda Guds vilja? Det hjelper icke att ljuga för Gud. Hvad hafven I gjort af den lille Skogsbjörn?
|34|85 Uff – nu var det slut med patron Guldberg och hans son Mosep. De igenkände Skogsbjörn, samvetet slog dem, och de föllo pustande på sina knän, med begäran att han ville förlåta dem, de skulle aldrig göra så mer.
86 Skogsbjörn, som nu blifvit den stränge kapten Björn Skog, lät dem pusta en stund, men derpå sade han med tårar i ögonen: – Stå upp, min stjuffar! Stå upp, Mosep! Jag har icke kommit för att löna Guds godhet mot mig med ett hårdt hjerta. Nej, jag vill icke anklaga eder, det är allt glömdt. Gifven mig endast min moder tillbaka, så skola vi åter vara goda vänner!
87 Se, detta var ord, som hagel och solsken på samma gång! Patron Guldberg kände en sten falla från sitt hjerta, och hans ljusblå näsa blef åter mörkröd. Mosep låtsade gråta och ljög i glädjen, att han aldrig hållit af någon i verlden såsom han hållit af Skogsbjörn. Alla följdes nu åt till den stackars öfvergifna fru Guldberg, – och hvad den gamla frun blef förundrad och glad, det kan ingen beskrifva. I femton år hade hon sörjt sin lille käre Skogsbjörn som död, och nu stod han der som en lång, hurtig och lefvande sjöman. Nu hade han blifvit en hel karl, som hon så visst hade förutsagt, när han var liten.
88 Skogsbjörn tyckte sig nu först vara en lycklig man, när han återfått sin mor. Han köpte genast åt henne och sig en vacker gård, de flyttade dit och lefde glada tillsamman ett helt år, medan Björninnan låg för ankar i hamnen. Men under tiden kom der en annan vacker björninna i huset. Kapten Björn förälskade sig i en fattig och arbetsam Raumoflicka, som kunde knypla de allra finaste spetsar, och hon blef hans hustru. När han så lefvat lycklig en |805|tid, fick han åter lust att resa till sjös, när hans mor icke var ensam mer; men han seglade icke|35| nu till verldens ände, han trifdes bättre hemma, han reste ut hvarje vår i Maj och vände tillbaka i November med sköna julklappar åt sin moder, åt sin björninna på landbacken och åt sina små björnungar. Det var gladare att dansa med dem kring den muntra julgranen, än det fordom var att sitta ensam i en liten julle på öppna hafvet.
89 Detta var nu allt som det skulle vara. Men patron Guldberg och hans son Mosep hade hellre sett, att Skogsbjörn suttit qvar i sin julle och aldrig kommit igen. De voro afundsjuka på hans lycka, de begrundade natt och dag huru de skulle blifva lika rika som Skogsbjörn. Han hade berättat för dem sitt äfventyr med Nukku Mattispråk: finska, det förlista skeppet och mahognyskrinet; han hade skämtande omtalat drömmen, som ropat till honom: –konsekvensändrat/normaliserat tre ting! tre ting! Detta lade nu patron Guldberg och Mosep tillhopa och blefvo mer och mer visse på, att det måste vara ett trolleri. Men på samma sätt kunde ju också vi blifva rika, menade de.
90 Det borde man göra efter! Den gamle Apollo låg ännu, sprucken och gistnad, för ankar i hamnen. Guldberg lät tackla upp honom, lastade honom med tjära och pelsverk och seglade med sin son till Stockholm för att under resan finna ett mahognyskrin på Ålands haf.
91 Allt skulle ske, som när Skogsbjörn fordom blef utsatt på öppna hafvet. Patron Guldberg kastade en oduglig sjöskumspipa i sjön, låtsade vara mycket förtörnad på Mosep och utsatte honom i en stor
slup
på det lugna hafvet. I slupen var bäddad en säng med två dunbolster, ett sidentäcke, ett par lakan och tre hufvudkuddar. Mosep förseddes med fyra stora hvetebullar, en smörbytta, en kalfstek, två ostar, ett fat plättar, en syltburk, en korg öl och sex buteljer vin. Sjelf var Mosep klädd i en|36| vargskinspels och storstöflar, der han vräkte sig raklång på de mjuka dynorna och rökte cigarr.
92 Skeppet seglade bort, slupen blef ensam, allt var lugnt. Mosep intog en grundelig qvällsvard, drack öl, drack vin, rökte åter cigarr och fann äfventyret rätt nöjsamt. När det mörknade, drog han täcket öfver öronen och somnade tungt. Att bedja en aftonbön, fann han alldeles onödigt.
93 Mot natten uppväxte en storm. Mosep sof, stormen dref slupen till stranden af
Tistelöarna
. Der satt signora Mara på sin skrofliga klippa och spejade efter rof. Hon blef varse Mosep, drog honom med slupen i land och förde honom till sin unkna grotta. Der lade hon honom på en bädd af nässlor. Det stack, det brände i hela hans kropp, bly låg på hans ögonlock, bly på hans hjerta, trollpackan kramade honom brun och blå, nöp honom, luggade honom och skrattade dervid så omåttligt, att bockskinspelsen sprack |806|af munterhet på hennes rygg. När hon så huserat en stund, kastade hon Mosep åter i slupen, stötte den från stranden och lät honom resa.
94 Mosep vaknade af att han låg i vatten, medan slupen kastades som en boll af vågorna. Förfärad reste han sig upp, men störtades åter omkull; hans hufvud värkte, hans kropp var som piskad med nässlor. I tre dagar drefs han omkring på hafvet, kunde ej röra sig, grinade mot solen och förmådde ej äta. Äfventyret blef otrefligt. Men på tredje dagen lugnade stormen, och nu ville Mosep göra ett godt mål. Ack, hvetebullarne och ostarne voro uppblötta af vattnet, smörbyttan hade trillat i sjön, plättarne hade blifvit torskarnes mat. Lyckligtvis funnos ännu kalfsteken, ölet och vinet. Mosep åt och kände sig bättre till mods. Trodde han icke det? Der stod ju verkligen ett förlist fartyg utan master på stenrefvet. Mosep rodde dit: ingen|37| fanns ombord, allt var i oordning, stycken af lasten flöto omkring i fartyget. Mosep hade kunnat berga många varor, men han sökte endast tre ting: en get, en brödkaka och ett mahognyskrin. Någon get fann han icke, men väl en grå katt; icke heller något bröd, men väl en tjärpyts. Blott han nu kunde upptäcka ett skrin. Hvilken lycka! Han fann en rund ask, och var den icke af mahogny, så var den af asp. Med dessa dyrbara tre ting rodde han förnöjd från det förlista skeppet.
95 Det blef afton: Mosep åt kalfstek, drack öl, somnade och dref ut i hafvet. Det blef morgon: Mosep vaknade, kände sig åter hungrig och ville äta, men nu hade katten ätit upp resten af kalfsteken. Huru gerna hade han icke kastat henne i sjön, men hon klöste honom i ansigtet; – nej, tre ting; hon måste få lefva. Sjette dagen på sjön hade han intet annat än vin, – stackare! Han drack, blef vimmelkantig i hufvudet och skulle ha fallit i hafvet, om icke just då en vedskuta från Åland råkat segla förbi.
96 – Fånga upp båten, och langa hit fyllbulten!
konsekvensändrat/normaliserat ropade skepparen till sin ende matros. Matrosen lydde, Mosep blef upphalad. – Friska upp honom litet med 
daggen
, så blir han munter igen! 
konsekvensändrat/normaliserat sade skepparen.
97 Mosep blef uppfriskad och fördes för god betalning till Raumo. När han trädde in till sin far, slog han näfven i bordet och frågade hvarför man lemnat honom sex dagar i sjön. – Ack, min käre gosse,
konsekvensändrat/normaliserat svarade patron Guldberg, – om du visste hvad som har händt! Samma natt, sedan du blifvit utsatt i slupen, uppstod en förskräcklig storm, vi kapade masterna, men skeppet dref på en klippa, och ingen hade tid att tänka på dig. Ack, min sköna Apollo! Mina tjärtunnor och mina dyrbara pelsverk! De voro mera värda, än ett ämbare fyldt med silfver och guld. Ack!|38| Ack! – Och patron Guldberg gret bitterligen, ty ingenting gick den mannen så ömt till hjertat, som när han förlorade penningar.
|807|98 – Men huru är det med dig?
konsekvensändrat/normaliserat fortfor han snyftande. – Har du funnit ditt skrin?
99 – Har visst!
konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep. – Något för något. Jag har blifvit luggad, klöst, knipen, biten, kramad, puffad och piskad, så att jag knappt hänger ihop. Men det gör ingenting. Jag har sofvit i 
marvatten
, grinat mot solen, blifvit bestulen, druckit vin och fått dagg, men det gör heller ingenting. Så och så har det skett. Nu är jag så rik, att Skogsbjörn är endast 
en mullvad
mot mig.
100 – Kära gosse, äro vi verkligen nu så rika?
konsekvensändrat/normaliserat utropade fadern.
101 – Jag säger att jag är rik, men det har far intet att skaffa med,
konsekvensändrat/normaliserat invände Mosep snäsigt.
102 – Men min allrakäraste gosse, jag är nu fattig. Skulle vi icke dela som goda vänner?
103 – Intet så mycket som en skosula,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Mosep.
104 – Ack, Mosep, att du kan vara så otacksam mot din hulde fader! Hvar har du ditt skrin?
105 – Här!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Mosep stolt och visade asken.
106 – Hvad för något?
konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg. – Är det den asken? Men då har du ju varit ombord på vår egen Apollo!
107 – Har jag varit ombord på Apollo?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Mosep.
108 – Ja, det har du varit. Sköna skatter! Hvad tror du, att asken innehåller?original: innhåller?
109 Mosep menade, att Skogsbjörn öppnade icke skrinet förrän i Stockholm, och Mosep hade icke heller vågat öppna asken förrän i Raumo. Hvad skulle der vara annat, än guldsand och diamanter?
|39|110 – Guldsand? Ack du olycksfågel! Öppna sjelf, och se åt!
111 Mosep öppnade asken med darrande hand. Hvad fann han derinne? Han fann sin fars gamla peruk, som skulle uppkammas i Stockholm.
112 Patron Guldberg kunde i all sin bedröfvelse ej afhålla sig från att skratta. Detta förargade Mosep, som redan tyckte sig haft förargelse nog. – Hör nu på, far!
konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Var icke Apollo lastad med tjära och pelsverk?
113 – Ja, tyvärr, tyvärr,
konsekvensändrat/normaliserat suckade fadern. – Och allt ligger nu på hafvets botten.
114 – Men jag har bergat något.
115 – Är det möjligt? Hvad har du bergat?
116 – Denna tjärpytsen!
117 – Åh, skäms! Har du ej bergat något af mina dyrbara pelsverk?
118 – Visst har jag det,
konsekvensändrat/normaliserat sade Mosep.
119 – Var det ett af de grå?
120 – Ja, det var ett af de grå.
121 – Nå, det var dock någon tröst. Min kära gosse, hvar har du pelsverket?
|808|122 – Det springer här på sina egna ben,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Mosep. Och skeppskatten krökte ryggen för sin förvånade husbonde.
123 – Ack, du din lutfisk!
konsekvensändrat/normaliserat skrek patron Guldberg i vredesmod, fattade käppen och lät den eftertryckligt dansa på Moseps rygg. Och käppen dansade, och katten fräste och Mosep Guldberg tyckte sig åter vara på Tistelöarna. Men Skogsbjörn hörde dem icke: han satt långt derifrån och lärde sina björnungar klättra på hans rygg såsom på masten af ett stort skepp.