Huru skogens små barn lärde sig läsa

Huru skogens små barn lärde sig läsa

Lästext

|154|

Huru skogens små barn lärde sig läsa.

1 Det var en gång en stor ödemark; lemma startskogseldenkommentar hade farit fram deröfver och brännt alla de gamla träden, så att der stodo endast svarta, sotiga stubbar qvar mellan de skrofliga stenarna och på den nakna marken, der intet gräs ville vexa mer. Så långt ögat såg, och det var visst en hel mil åt alla sidor, såg man intet annat än samma skrofliga stenar och samma svarta stubbar. Landsvägen gick derigenom, och den som for der om natten, fick ej vara ängslig, ty var han bara det minsta mörkrädd, såg han hela ödemarken uppfylld af underliga små troll, som sträckte ut sina knotiga armar, och somliga hade hästhufvuden, och somliga hade horn, och somliga hade sex ben som flugorna; men det var bara stubbarna, som sågo så besynnerliga ut i mörkret.

2 Ett enda träd stod qvar och hade blifvit förskonadt af elden. Det var en mycket gammal tall, och för det han var så gammal, hade han vuxit hög, så att elden icke fick makt öfver honom, utan svedde honom helt litet vid roten och lät honom stå. Han stod der så ensam som en konung utan folk, och hans rike var hela den stora ödemarken, men det var icke mycket att skryta öfver. Hvad skulle han göra med stubbar och stenar?

3 En stuga var der också helt nära vid vägen. Hon hade blifvit byggd, när det ännu var grönt i skogen|155| rundtomkring henne, men nu stod hon der allena och såg på tallen, och tallen såg på stugan, och så voro de likväl två. Något sällskap måste man ha här i verlden.

|278|

4 I stugan bodde en fattig gumma, som hade en liten flicka, och flickan var hennes barnabarn och hette Ester, som var ett namn ifrån bibeln. I hela vida verlden hade de inga andra slägtingar än hvarandra. Sällan hade Ester sett andra menniskor, än sin mormor och bondgubben, som brukade hemta mjöl och salt och lin åt den gamla, när han for der förbi. I utbyte fick han då det vackraste hvita garn, som gumman spunnit på sin spinnrock. Väl hade Ester äfven sett många resande fara förbi på landsvägen, men de hade alla brådt att hinna bort från den fula ödemarken och körde i full fart förbi, utom när det var hett om sommaren och de små barnen blefvo törstiga i de resandes vagn. Då höll vagnen stilla, och de små hoppade ur, för att begära en skål friskt vatten; det var ödemarkens ädla vin, så klart som kristall, ty det rann upp ur bergkonungens källa helt nära den gamla tallen. Då hemtade lilla Ester vattnet i skålen, och så fick hon vanligen en slant för besväret, fastän hon aldrig begärde, ty hon tyckte att Gud hade gifvit det vackra vattnet för intet.

5 En dag i Juli månad stadnade åter en vagn på vägen; en herre steg ur och ledde en liten gosse vid handen. konsekvensändrat/normaliserat Finns här något att dricka? frågade han; konsekvensändrat/normaliserat Ahasverus är törstig.

6 konsekvensändrat/normaliserat Ester, gå hemta vatten ur källan! sade gumman till sin lilla flicka, och flickan gick.

7 konsekvensändrat/normaliserat Heter hon Ester? frågade den resande herren.

8 konsekvensändrat/normaliserat Ja, herre, hon heter efter den fromma Ester i bibeln, svarade gumman. konsekvensändrat/normaliserat Heter herrns gosse Ahasverus?

9 konsekvensändrat/normaliserat Ja, svarade herrn, han har sitt namn efter densamme konung Ahasverus, som tog Ester till sin gemål. Min gosse kan också blifva konung öfver ett stort rike; och dervid slog den främmande herrn helt stolt på sin gördel som var full med blanka lemma startdukaterkommentar. När Ester kom, gaf han henne en dukat för vattnet, och hon neg|156| alldeles likaså djupt, som hon brukade niga, när man gaf henne en kopparslant; hon hade aldrig sett guld och visste icke hvad den gula metallen betydde, som kändes så tung, fastän slanten var så liten.

10 konsekvensändrat/normaliserat Du är en liten snäll flicka, sade den främmande herrn; konsekvensändrat/normaliserat vill du, lilla Ester, gifta dig med min Ahasverus?

11 Ester neg; hon hade aldrig hört talas om att menniskor gifta sig.

12 konsekvensändrat/normaliserat Vill du bli hans brud? frågade ånyo den främmande herrn.

13 konsekvensändrat/normaliserat Tackar ödmjukast, sade Ester, som hon var van att säga, när hon fick en slant, och så neg hon om igen, fastän hon icke begrep ett ord.

14 Den främmande herrn skrattade och klappade flickan vänligt på hennes långa lingula hår.

|279|

15 konsekvensändrat/normaliserat Huru bor ni så ensam här i den fula ödemarken? frågade han den gamla gumman, Esters mormor.

16 konsekvensändrat/normaliserat Ack, kära herre, sade gumman, konsekvensändrat/normaliserat här var en stor och grön skog, när vi flyttade hit, och här band jag de lemma startallrararastekommentar qvastar och flätade korgar af rötter och vide. Men en sommarnatt reste bönder på vägen och gjorde upp eld, medan vi sofvo. Då kom elden lös i den stora skogen, så att det blef en förskräcklig rök och brand, som ingen menniska kunde släcka, och sedan skogen brunnit i tre långa veckor, blef allt så svart och öde, som ni nu ser. Då blef jag fattig; men hvart skulle jag flytta? Jag hade här åtminstone tak öfver hufvudet.

17 konsekvensändrat/normaliserat Men hvarför brann ej er lilla stuga, när skogen brann rundtomkring henne? frågade herrn.

18 konsekvensändrat/normaliserat Det skall jag säga er, sade gumman. konsekvensändrat/normaliserat Här stodo fyra hvita Guds englar, en vid hvart hörn af stugan, och vaktade henne, så att ingen enda gnista fick falla på henne. Jag såg dem icke, men Ester såg dem, och jag är viss på att de skyddade stugan för hennes skull, ty jag är en fattig synderska, men min lilla Ester är oskyldig som englarna sjelfva.

19 Den främmande herrn blef nu helt allvarsam och stod en stund uti djupa tankar. Till slut sade han:|157| konsekvensändrat/normaliserat hör på, kära mor, vill ni behålla min Ahasverus hos er ett år? Han är en rik mans barn och något bortskämd af öfverflödet; det skall göra honom godt att vara en tid hos fattiga och gudfruktiga menniskor. Jag reser nu utrikes och har svårt att föra gossen med mig, men nästa sommar kommer jag tillbaka för att hemta honom, och här ger jag er en rulle dukater för hvad han kan kosta er.

20 konsekvensändrat/normaliserat Voj, voj, sade gumman efter sitt finska sätt att tala, ty så häpen blef hon öfver detta förslag. Men den främmande herrn klappade henne på axeln och sade: sköt gossen väl, och se till att han ej lider nöd, men klema ej bort honom, och gif honom ej annat, än hvad ni ger åt er lilla Ester. Se så, Gud vare med er. Adjö, min gosse, lyd snällt den lemma startbeskedligakommentar gumman, och se till att hon blir nöjd med dig, så träffas vi nästa sommar igen! tomtkonsekvensändrat/normaliseratOch med dessa ord steg han i vagnen och lemma startfor sina färdekommentar.

21 Man kan tänka att det blef en förundran i ödemarken, och sjelfva den gamla tallen såg fundersam ut, der han stod mellan stubbarna. Den lille Ahasverus blef i början så förvånad, att han ej fick fram ett ord, men när vagnen rullade bort och han blef ensam med de främmande menniskorna, begynte han skrika och springa efter vagnen; och när gumman och Ester sprungo med och sökte föra honom tillbaka, slog han dem, bet dem och sparkade dem. Slutligen blef han trött och somnade, der han satt på en tufva |280|vid vägen. Då bar gumman honom utan motstånd till stugan, och Ahasverus sof som en gris till följande morgon.

22 Den af er, gode vänner, som läst eller sett den lilla pjesen lemma start»Var god mot de fattiga»kommentar, minnes kanhända ännu huru svårt det är för en fattig gumma att väl uppfostra sådana barn som förut varit bortskämda af rikedom och öfverflöd. Esters mormor hade också, de första tiderna, händerna fulla med den lille bytingen, som genast första morgonen, när han vaknade, skrek efter lemma startsockerbrödkommentar och begärde sin förgyllda piska att smälla på hästarna. Och när han ej fick hvad han|158| ville, tog han sig för att skrika och skrek i ett, tills han åter somnade.

23 Men det gaf sig så småningom. Ahasverus hade icke varit tre veckor i stugan, innan han glömt vagnen, hästarna, piskan, sockerbrödet och sin fula vana att skrika; och efter tre veckor var han en liten lydig gosse, som trifdes godt i den fattiga stugan.

24 Dertill bidrog mycket den lilla Ester. Hon var fyra år, och den lilla Ahasverus var fem; de passade således mycket bra att leka tillsammans. Ester förde sin kamrat till den gamla tallen, som hon kallade Gröningen, lemma startefterkommentar han ensam var grön i ödemarken både vinter och sommar. Der hemtade barnen vatten från bergkonungens källa och byggde slott och gårdar af stenarna, ty stenar funnos tillräckligt. Sedan buro de brända grenar och trädstammar hem till stugan för att nyttjas till ved, och när de sotade sig, fingo de sjelfva tvätta sina kläder rena. Detta begynte roa Ahasverus, ju längre, dess mera. När det led mot slutet af sommaren, vexte der ett och annat lingon bland stenarna, och på hösten fingo barnen rofvor af bondgubben, som hemtade mjöl. Och när det sedan blef vinter, byggde de slott af snö, och Ahasverus lärde sig tälja bågar och lemma startspjelka pertorkommentar och gifva mat åt getterna, – ty gumman hade två getter, som alldeles icke blefvo ledsna när Ahasverus ryckte dem sakta i skägget och sade: lemma startKillekommentar lemma startbässkommentar! Kille lemma startbockerkommentar! lemma startBuckakommentar lagom, så får du socker.

25 Sedan kom våren, och snön smälte bort från de skrofliga klipporna, de svarta stubbarna och Gröningens mörka grenar, och bergkonungens källa begynte porla mellan stenarna. Då begynte äfven ett och annat grönt strå sticka fram i den nakna ödemarken, och vinden ditförde frön af björk, asp och rönn, som togo rot i den brända marken. Barnen tyckte att det nu var mycket grönare, än sommaren förut, och så var det verkligen. Då blef det åter en ny lek att bära ved och bygga slott, och bredvid slottet byggdes ett fähus, der Gröningens tallkottar blefvo kor och får och hade ordentligt fyra pinnar till ben och två till horn.

|159||281|

26 Sommaren kom, och gumman begynte vänta den främmande herrn tillbaka. Men veckor och månader gingo, och den främmande herrn kom icke. Sommaren lemma startblef slutkommentar, hösten kom, vintern kom, våren kom, men den främmande herrn blef borta. Det ena året gick efter det andra, gumman blef allt äldre, barnen blefvo allt större, men den främmande herrn kom ej tillbaka. Slutligen upphörde gumman alldeles att vänta honom. Lyckligtvis hade hon ännu det mesta qvar af hans blanka dukater, ty hon fortfor att spinna och köpte endast då och då nya kläder åt Ahasverus. Sjelf lärde hon barnen läsa i bibeln, och de vexte upp som två friska, vackra blommor i ödemarken.

27 Men i ödemarken skedde under dessa år en stor förändring. Guds välsignelse sken som ett solsken deröfver. Der allt förut varit svart, ödsligt och förhärjadt, der blef nu småningom åter grönt öfverallt, och de små träden, som tagit rot utaf vindens frön, vexte allt högre och blefvo en ung skog, som reste sig med små jemnhöga toppar, så långt ögat kunde se. Der blef godt och trefligt omkring den gamla Gröningen. När vinden susade i hans mörka krona, hörde man honom säga till de små träden: det är rätt af er, barn, vexen upp under Guds blida sol! Vexen raka och höga; låten se att er gamle lemma startgufarkommentar har heder af er! Detta hörde de små träden och vexte med fart och fröjd; och fåglarna begynte sjunga i deras späda toppar.

28 Då företogo sig Ester och Ahasverus att leka skola med träden och lära dem läsa. De satte sig med bibeln midti den unga skogen och stafvade för skogen Guds heliga ord. Och skogen hörde med allvar på; han begynte susa allt rundtomkring dem med löfvens tusende tungor, och ju mera barnen läste, desto mera susade skogen. Detta roade Ester och Ahasverus; på sitt knä höllo de bibeln, och framför dem låg Guds andra stora bok i naturen, och de lärde den stora naturen läsa Guds ord. Aldrig har man sett en vackrare skola. Träden voro så flitiga, de små blommorna nickade så gladt, fåglarna sjöngo vackra psalmer både|160| morgon och qväll, den gamla Gröningen hörde fundersam på, och sjelfva de sotiga klipporna tycktes lyssna med andakt på den nya lärdomen.

29 Den främmande herrn kom ej tillbaka. Ahasverus, som redan var stora gossen, skickades till staden i skola och reste ej gerna bort från Ester och sin älskade ödemark; men till somrarna kom han tillbaka. Åren gingo; Ahasverus blef student och kallade sig Ödeman eller Ödman, emedan han blifvit uppfostrad i ödemarken. Han var nu tjugu år gammal, och då hände något märkvärdigt.

30 En vacker sommardag, jemnt femton år efter början af denna berättelse, kom en gammal herre resande på landsvägen genom den fordna ödemarken |282|och såg sig förundrad omkring, ty allt var nu annorlunda och mycket vackrare än förr. Den unga skogen hade vuxit grön öfver hela nejden, och med möda kunde den resande igenkänna stugan emellan löfven. Han steg af och gick med darrande steg att fråga efter gumman i stugan. En lång vacker flicka mötte honom; det var Ester, men han kände icke igen henne. Hon förde honom in till sin mormor, som nu satt alldeles gammal och grå vid spiseln i stugan och var nästan blind af ålderdom. Den främmande begynte då fråga efter en liten gosse vid namn Ahasverus och om han ännu lefde. Vid dessa ord darrade han på rösten och upptog en stor sidennäsduk ur fickan, för att torka svetten af pannan.

31 Gumman förstod att det var den främmande herrn, som kom för att hemta hennes kära gosse, och begynte gråta, så att hon ej kunde svara. Äfven Ester gret, ty hon visste hur det var, men hon svarade straxt att Ahasverus skulle komma rätt snart, han hade endast gått ut att jaga i skogen. Då kysste henne den främmande herrn på pannan och omfamnade gumman och tackade dem med tårar i ögon. Han var en köpman och hade rest långt bort i främmande länder, ja långt på andra sidan af jorden, och hade fallit i sjöröfvares händer och ej kunnat komma tillbaka förr än nu, när|161| han ändtligen blifvit fri. Men nu ämnade han sätta sig på gamla dagar i ro med sin stora rikedom. Icke långt derefter kom Ahasverus från jagten med orrar och harar hela jagtväskan full. Och då kan man tänka att der blef en fröjd och förundran, när han så oförväntadt återfann sin förlorade fader, som han aldrig hoppades mera återse.

32 Den främmande herrn dröjde tre dagar i stugan, och der blef en lång rådplägning om hvad man nu skulle företaga sig. Ahasverus hade redan sin plan färdig, och efter något betänkande gick hans fader in derpå. Nu skall du normaliseringoriginal: få få höra huru det gick.

33 Redan samma sommar köpte den främmande herrn hela den fordna ödemarken och ditförde flera hundrade arbetare, som begynte bryta sten, gräfva grundvalar och bygga hus. Och ett år derefter stod der ett stort, lemma startsköntkommentar hus, som väl kunde liknas vid ett lemma startfursteligtkommentar slott, och rundt omkring stodo små rödmålade hus, der de flitiga arbetarne bodde med sina hustrur och barn. Och i det stora huset flyttade först den främmande herrn och sedan Ahasverus och Ester, som nu blifvit herre och fru, men gumman ville ej flytta; hon bodde helst qvar i sin gamla stuga, blott med den skilnad, att der var nu allting mycket varmare, bättre och beqvämare än förr. Och der lefde de alla mycket lyckliga och lefva der än i dag. Ahasverus har verkligen blifvit konung öfver ett stort rike, nemligen hela den vida ödemarken, men denna ödemark har nu blifvit ett blomstrande land med åkrar, ängar och byar, som |283|fröjda vandrarens blickar. Den gamla Gröningen står der ännu lika lemma starttrumpenkommentar och grön och allvarsam, som han alltid var, och vid hans fot upprinner bergkonungens källa, som nu är en vacker springbrunn, och rundt omkring honom står den unga sköna skogen, som vuxit upp med Ester och Ahasverus.

34 Nyligen for jag der förbi, och jag önskade att ni hade varit med. Gumman satt der så grå i solskenet utanför sin gamla stuga, den främmande herrn satt på lemma startgräsbänkenkommentar bredvid henne och läste högt ur bibeln;|162| Ahasverus kom hem från det stora kärret, som nu var förvandladt till det skönaste åkerfält, och Ester satt der med två små barn så lugn och glad på trappan till huset. konsekvensändrat/normaliserat Se ni, små barn, sade hon, konsekvensändrat/normaliserat här är den stora skogen, som vi förr i vår barndom lärde läsa Guds ord. Guds stora bok är uppslagen för oss i sommarens grönska; Hans heliga ord står skrifvet icke allenast på bibelns blad, utan äfven på trädens löf, i källans klara vatten, i insjöns små vågor och i himmelens seglande moln. Se, nu bugar och susar åter den unga skogen för morgonvinden. Förstån J hans mening? Han tackar och lofvar Gud.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Sagan publicerades i Eos 15/7 1860. Den är ett exempel på Topelius fattigdomsidealisering (jfr komm. till »Var god mot de fattiga», s. 1220 f.). Namnen Ester och Ahasverus finns i Esters bok i Gamla Testamentet och förstärker sagans allegoriska och sedelärande plan.

    Sagan omfattar den fysikoteologiska föreställningen om naturen som Guds andra bok (jfr »Naturens hemlighet», s. 184). Här är det emellertid barnen som lär den personifierade naturen att läsa Bibeln, vilket sammanför barnet och naturen med en för Topelius berättelser typisk spegelkonstruktion (se inledningen, s. XXIII f.).

    Änglabeskyddet är också ett vanligt motiv i Topelius barnlitteratur liksom att naturen prisar Gud. Skyddsänglar förekommer mångfalt och författaren framhåller särskilt barnets nära förhållande till änglar (Lehtonen 1998, s. 6; jfr Laurent 1947, s. 162).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 skogselden skogsbranden.

    9 dukater mynt med hög guldhalt. I Sverige präglades dukater fram till 1868. Svenskt mynt användes i Finland parallellt med ryskt till 1840.

    16 allrararaste ypperligaste.

    20 beskedliga goda.

    20 for sina färde parallelluttryck till drog sina färde.

    22 »Var god mot de fattiga » Se s. 19.

    22 sockerbröd sött bakverk.

    24 efter eftersom.

    24 spjelka pertor spjälka trä i tunna stickor.

    24 Kille killing.

    24 bäss bagge. Österbottniskt dialektalt uttal av bässe.

    24 bocker bock.

    24 Bucka stånga; i finländsk svenska, SAOB har detta belägg av Topelius.

    26 blef slut tog slut.

    27 gufar stavningsvariant av gudfar; fadder, i folkligt språk även om äldre, respekterad person.

    33 skönt vackert.

    33 fursteligt parallellform till furstligt.

    33 trumpen här förmodligen: tung, kraftig (jfr nor. dial. ’trump’).

    34 gräsbänken gräsbeklädd jordvall avsedd som sittplats.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 162; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998, s. 6

    Faksimil