Inledning

Sofia Topelius och hennes släkt

3 Catharina Sofia Calamnius föddes i Nykarleby den 3 februari 1791 i en välbärgad österbottnisk handelsmannafamilj.1Sofia Topelius var döpt till Catharina Sofia Topelius men undertecknade sina brev som Sofia Topelius och kallades av familjen Sofia eller Sophie. Se t.ex. ST–ZT 10/3 1839. Släkten Calamnius var bosatt i Österbotten sedan början av 1600-talet. De första generationerna var präster medan senare förgreningar verkade som handelsmän och stadsborgare.2Den förste var Petrus Michaelis Arctophilacius, kyrkoherde i Kalajoki. Dennes son Gabriel började kalla sig Calamnius (Studentmatrikeln, »Gabriel Calamnius», m.fl., Genealogia Sursilliana 1960, s. 265 f.). Se även Backman, Nykarleby stads personhistoria 1938, 13 f.). Sofias far, Samuel Calamnius, var handelsman i Nykarleby i tredje generationen, och hennes mor Anna Sofia Backman var dotter till en handelsman. Fadern dog när Sofia Calamnius var fem år, men modern fortsatte att driva handelsrörelsen. Familjen bestod då av ytterligare tre barn: Margaretha Christina, Josef Reinhold och Maria. Vid sekelskiftet 1800 gifte Anna Sofia Backman om sig med sin avlidne makes bokhållare Johan Turdin, även han en son till en handelsman från Nykarleby.3Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 20 f., Birck, Nykarleby stads historia II 1980, s. 164 f. Historiskt sett var det inte otypiskt för yngre och oetablerade handelsmän att gifta sig med äldre änkor som drev etablerade handelsrörelser (Keskinen, Oma ja yhteinen etu 2012, s. 95 f.). Se även not 9. Genom moderns andra gifte fick Sofia Calamnius två halvsyskon: Gustaf Wilhelm samt Augusta Johanna. Johan Turdin, »morfar Turdin» för Zacharias Topelius, blev handelsman, samlade en avsevärd förmögenhet och utnämndes till kommerseråd.

4 Farföräldrarna som också bodde i Nykarleby var enligt uppgift inte nöjda med svärdottern Anna Sofias senare giftermål och därför uppfostrades Sofia Calamnius till väsentlig del av dem. De bekostade en tidstypisk uppfostran för högreståndsflickor och 1805 skickades hon till Stockholm på två år för att ta del av undervisning i teckning och franska och lära sig umgängesvana.4Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 23 f. Kutymen att skicka döttrarna till Stockholm praktiserades också i andra handelsmannafamiljer i Österbotten.5Hyvärinen, »Säädyn suojassa ja ohjauksessa – Roosin suvun naisten parempiosainen elämä» 2013, s. 72 ff., Helanen, Suuri murros 1937, s. 23 f. Vid återkomsten hade farfadern dött och kort därpå dog farmodern varefter Sofia flyttade till sin mor och fosterfar.

5 När Sofia Calamnius gifte sig med läkaren Zacharias Topelius d.ä. 1812 var han stadsfysikus i Nykarleby. Paret hade vistats samtidigt i Stockholm och umgåtts i samma kretsar. Av de fyra barnen de fick dog de två äldsta som spädbarn, sönerna Johan Emil och Gustaf Arvid.

6 Det kan gott sägas att doktor Topelius gjorde ett fördelaktigt parti eftersom hustrun genom sin far hade ärvt en betydande förmögenhet på ca 20 000 riksdaler riksgälds.6Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 15. Med arvet köptes Kuddnäs och några år senare Frill hemman. Efter en olyckshändelse blev han förlamad i benen. Makens bräcklighet tvingade Sofia Topelius att axla ett större ansvar för hushållet och jordbruket. Efter hans död 1831 förestod hon ensam Kuddnäs med ägor. Makens död innebar också att Sofia Topelius befriades från sin makes målsmannaskap och kunde själv rå över sina tillgångar; änkor var nämligen de enda kvinnor som fram till 1864 inte hade en förmyndare eller målsman.71734 års lag, Ärvdabalken, kap. 19 § 2. Anmärkningsvärt är att hon inte gifte om sig och att familjen inte råkade i större ekonomiskt trångmål p.g.a. makens frånfälle.8Häggman, Perheen vuosisata 1994, s. 85. I regel gifte sig kvinnor mer sällan än män. Orsakerna var, förutom en önskan att rå över sig själv, bl.a. att det var praktiskt möjligt eftersom männen inte behövdes för hushållssysslor och för att det tänktes att änkor skulle ägna sig åt bön och makens minne. Om änkor och omgiften se t.ex. Bladh, Hennes snilles styrka 2018, s. 16 ff. Detta torde vittna om en viss ekonomisk självständighet men möjligen också om en önskan att själv få bestämma.9I synnerhet om det fanns ekonomiska tillgångar kunde det te sig mer lockande att förbli änka än att gifta om sig och åter ställa sig under målsmannaskap. Änkor med bakgrund i borgerskapet hade tre alternativ efter makens död: gifta om sig, fortsätta en eventuell handelsrörelse eller leva på tillgångarna och avkastning, d.v.s. hyres- och ränteintäkter. Det sistnämnda förefaller ha varit vanligast bland grosshandlaränkor vars situation kan jämföras med Sofia Topelius (Bladh, Hennes snilles styrka 2018, s. 91, 102 f.). Catriona M. Macleod har gjort en liknande observation gällande skotska förhållanden (»Enterprising Widows: Family, Business and the Succession Process» 2018, s. 211). Kirsi Vainio-Korhonen beskriver i Sofie Munsterhjelmin aika en samtida änka med sämre ekonomiska villkor, änkan efter Lars von Platen, postmästare i Nykarleby (2012, s. 188–240). Som Kuddnäs ägare lade hon ner en del av de projekt maken hade påbörjat på gården, bl.a. avskaffade hon gårdens brännvinsdestilleri.10Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 27; Sofia Topelius ägde efter makens död Kuddnäs tillsammans med de två barnen genom att hon genom sin giftorätt hade antingen ⅓ eller ½ av gården (1734 års lag, Giftermålsbalken kap. 10 § 1, 2, 4 och 5). Jordbruket sköttes av landbönder och torpare på Kuddnäs och Frill, men administrationen av gården blev en stor arbetsbörda för Sofia Topelius. De sista åren av hennes liv, 1867–1868, brukades Kuddnäs med ägor av en arrendator, Elieser Johansson.

7 Begreppet släktskap tenderade att favorisera manslinjen även om kvinnor ofta hade en viktig men inte lika synlig förmedlande roll mellan familjer. Detta stämmer i hög grad för Sofia Topelius.11Dahlberg & Mickwitz, Havet, handeln och nationen 2014, s. 19. Hennes nätverk var en imponerande sammanflätning av österbottniska handelsmanna- och prästsläkter och nätverket utövade ett betydligt inflytande på Zacharias Topelius umgängeskrets och övriga kontakter. Detta var särskilt påfallande under hans tidiga år. De första skolåren tillbringade Zacharias i Uleåborg hos Maria och Gustaf Toppelius, hans moster och farbror, som gift sig 1820. Topelius ungdomskärlek Mathilda Lithén var moderns systerdotter, vännen Henrik Backman var brylling till Sofia Topelius.12Backman flyttade till Nykarleby från Stockholm i samband med att hans syster gifte sig med Gustaf Wilhelm Turdin. Under studieåren i Helsingfors var Topelius ständig gäst i sin moster Augustas familj. Hennes make Carl Rosenkampff bidrog ekonomiskt till Topelius studier, liksom också Sofias halvbror, Gustaf Turdin.

8 Också i senare livsskeden utgjorde moderns släkt ett viktigt ramverk för Zacharias Topelius och påverkade de sociala sammanhangen. Personer som ingick i umgängeskretsen var, förutom Sofia Topelius halvsyster Augusta Rosenkampff med familj, också kusinen Jeana Backman, anställd som »husmamsell» hos Rosenkampffs. Morbrodern Josef Calamnius döttrar Johanna Wahlström och Josefina Lagermarck med familjer nämns regelbundet i brevväxlingen, inte minst för att båda blev änkor i förtid och tvingades förlita sig på släktingars hjälp. Ett liknande fall var familjen Turdin som blev utblottad i en konkurs 1838 och därefter fick hjälp och stöd av Sofia och senare av Zacharias Topelius.13Se t.ex. ST–ZT 26/12 1844, ZT–ST 9/4 1860, 9/5 1862. Se även not 123. För Sofias del kunde det betyda pekuniärt understöd till brorsdöttrarna medan Zacharias uträttade pensionsärenden i huvudstaden för kusinernas räkning.14ZT–ST 5/3 1866. Sofia Topelius framträder i korrespondensen som ett slags förmedlande länk mellan sonen och nätverket. Genom sin roll som resursstark och relativt oberoende aktör orkestrerade hon interaktionen inom den utvidgade familjen: hon förmedlade information, delade ut uppgifter och ibland också ekonomiska bidrag. Ett uttryck för denna centrala roll var att hon upptog Fanny Magdalena Toppelius som fosterdotter. Fanny var dotter till Frans Toppelius som var brorson till Zacharias d.ä. och Zacharias d.y.:s informator och skriftskolelärare. När denne dog i unga år 1836 var änkan oförmögen att försörja sin dotter som därför placerades hos familjen på Kuddnäs där hon blev kvar till Sofia Topelius död 1868.15ST–ZT 20/3 1837. Sofia Topelius verksamhet i nätverket av anförvanter och andra kontakter kunde karaktäriseras som släktarbete (kin-work). Termen har för avsikt att synliggöra kvinnors roll som förvaltare av familjens sociala kapital. Om släktarbete, se t.ex. Steinrud, Den dolda offentligheten 2008. Eftersom Fanny stannade kvar som hjälp och sällskap var det lättare för Zacharias och systern Sophie att bosätta sig på andra orter. Man kunde säga att fosterdottern axlade det yngsta syskonets plikt att ta hand om föräldrarna.

9 Släktskapsmönstren i Väst- och Centraleuropa genomgick grundläggande förändringar under perioden 1760 till 1850 och dessa påverkade i synnerhet kvinnans roll.16Förändringarna innebar att man övergick från en vertikal, patrilineärt centrerad och successionsbetonande gemenskap till en mer horisontellt betonad släktgemenskap där släktsammanhanget definierades av ett slags »syskonarkipelag». En bredare krets knöts närmare samman och äktenskapsmönstren blev mer endogama, d.v.s. släktningar gifte sig sinsemellan i allt högre grad. Den nya atmosfären kännetecknades av en känslosamhet samt ett allt intimare förhållanden familje- och släktmedlemmarna emellan, t.ex. antogs svärsöner och -döttrar som självklara medlemmar i släkten, som barn av eget kött och blod (Johnson & Sabean, »Introduction», Sibling Relations & Transformations of European Kinship 1300–1900 2011, s. 10 samt Sabean & Teuscher, »Kinship in Europe: A New approach to Long-Term Development», Kinship in Europe: A New Approach to Long-Term Development (1300–1900) 2007, s. 17). I denna släktgemenskap var kvinnornas roll som systrar, mödrar och mostrar att administrera det dagliga umgänget, att hålla reda på de olika förbindelserna familjer emellan samt förbereda fördelaktiga partier. Sofia Topelius centrala roll i släktnätverket kan ses i ljuset av denna utveckling.17Johnson & Sabean, »Introduction», Sibling Relations & Transformations of European Kinship 1300–1900 2011, s. 9–15, Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 26 ff.

10 Genom släktnätverken framträder Sofia Topelius i ett slags halvoffentlig roll som gensäger uppfattningen att 1800-talets kvinna skulle ha varit hänvisad enbart till hemmets privata sfär. I stället kunde man tala om en dold offentlighet i den bemärkelsen att den inte var en synlig del av den framväxande borgerliga offentlighet som endast var tillgänglig för ett visst skikt av den manliga befolkningen. Verksamheten inom denna dolda offentlighet bestod bl.a. i att administrera hem, hushåll och jordbruk, att upprätthålla släktnätverk och bedriva lokal välgörenhet, sådant som sällan syntes på tidningarnas sidor eller i de publika rummen. Däremot var den grundläggande för att befästa och manifestera status inom släkten och lokalsamhället.18Marie Steinrud behandlar en »dold offentlighet» för kvinnor inom svenska högreståndskretsar under motsvarande period i Den dolda offentligheten, diss. 2008, s. 219. T.ex. genom mathjälpen under hungeråren på 1860-talet bidrog Sofia Topelius till att befästa sin och familjens position och anseende och sålunda till både släktens och familjens fortlevnad. Också skötseln av Kuddnäs kan räknas till denna offentlighet; som jordägare och arbetsgivare påverkade hon tiotals människors livsvillkor. Zacharias Topelius uppger att modern var »aktad och rådfrågad i hela trakten som en person med klart och praktiskt omdöme».19Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 27. Korrespondensen mellan mor och son Topelius belyser på ett intressant sätt problematiken manligt/kvinnligt och offentligt/privat samt vilket slags aktörskap som var möjligt för en änka och högreståndskvinna under 1800-talet.

11 Mor och son hade en nära relation. I ett brev till den 18-årige sonen säger Sofia Topelius: »nog är mamma din säkraste vän och förtrogna oföränderlig i alla skiften och hvem skulle innerligare af själ och hjerta dela dina känslor och förhoppningar ingen i hela verlden».20ST–ZT 6/4 1836. Ett exempel på förtroligheten från sonens sida var den kärleksfulla benämningen »gulle Mamma» men också humorn skribenterna delade: »Hvar dag fara de allt ännu till Amuna. Deras souvenirer från farmor äro ibland af egen sort. ’Vet pappa, sade Toini, häromdagen, Amuna är så snäll, Toini fick följa med Amuna på huse’ – ’och der är ett så litet hål, vet pappa!’ – Jag ber om ursäkt för en så ogenerad konversation, men hvem kan låta bli att skratta deråt!».21Amuna var barnens namn för farmor Sofia Topelius, huse: dasset, ZT–ST 16/11 1857.

Zacharias Topelius d.ä. och släkten Toppelius

12 Zacharias Topelius d.ä. föddes den 13 november 1781 i Uleåborg som son till kyrkomålaren Mikael Toppelius och Maria Ocklawitz. Släkten ingick i ett stabilt om än inte förmöget lägre borgerskap. Mikael Toppelius näst äldsta son Johan Gabriel var den första som valde den akademiska banan och blev präst. Hans yngre bröder Zacharias och Gustaf blev bägge läkare.

13 Zacharias Topelius d.ä. gick i trivialskolan i Uleåborg och blev student 1797 i Åbo. För att försörja sig avbröt han studierna och var några år informator hos prästfamiljen Appelgren i Muhos i norra Österbotten. När hans elev hade blivit student följde han med honom till Uppsala och påbörjade studier i medicin med bistånd av brodern Johan. Därefter flyttade han till Stockholm för att studera kirurgi; fältskärsstudierna var ett förmånligare alternativ som fortare gav levebröd.22Vasenius I 1912, s. 118 ff., Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 36 f. I Stockholm bodde syskon till hans mor Maria, Brita Catharina Norlin och Carl Johan Ocklawitz. Under studietiden träffade han hos gemensamma bekanta Sofia Calamnius som var elev i en flickpension i Stockholm. Efter avbrott i studierna, då han bl.a. gjorde vaccinationsresor i Österbotten för att förtjäna sitt uppehälle, blev han slutligen kirurgie magister 1807. Under åren i Stockholm började han som den ende av bröderna att skriva Topelius med ett p.23Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 35 ff., Vasenius I, 1912, s. 118 f., 124, Schalin, Kuddnäs 1935, s. 11, Railo, BLF 1, »Topelius, Zacharias». Efter en kort sejour som stadsfältskär i Nykarleby 1807 tjänstgjorde han som läkare i flottan under 1808–1809-års krig. Sjukdom tvingade honom emellertid i land och han arbetade en tid som fattigläkare i Stockholm. Efter kriget fortsatte han sina studier i medicin i Uppsala och avlade licentiatgraden samt disputerade 1811. På hösten samma år utnämndes han till stadsfysikus i Nykarleby och följande år till provinsialläkare i Nykarleby distrikt. Hösten 1812 gifte han sig med Sofia Calamnius.24Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 37 ff.

14 Zacharias d.ä. var intresserad av lantbruk och såg utvecklingen av Kuddnäs som en viktig uppgift och han föresatte sig att pröva nya metoder i jordbruket. Efter åtta verksamma år förlorade han våren 1820 rörelseförmågan för återstoden av sitt liv.25Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 15 f., Schalin, Kuddnäs 1935, s. 12 ff., 57 f., 69 f. I den äldre litteraturen har en slädolycka på isen angetts som orsaken till hans sjukdom men orsaken till den dubbelsidiga förlamningen torde ha berott på en tumör i ryggradskanalen eller ryggradstuberkulos enligt Juhani E. Railo (BLF 1, »Topelius, Zacharias»). Han utövade ändå sitt yrke och hade mottagning i hemmet. Ibland gjorde han t.o.m. hembesök buren av familjens tjänarinna Stina Sigfrids. Han fortsatte också med att samla runor, något han förefaller ha börjat med redan under vaccinationsresorna i Uleåborgs län 1802–1804. Runorna sjöngs av kringresande karelska handelsmän som, inbjudna eller spontant, uppsökte doktorn på Kuddnäs. Uppteckningarna resulterade i fyra volymer Suomen kansan wanhoja runoja 1822–1831 som banade väg för Lönnrots arbete med Kalevala. Hösten 1830 insjuknade Zacharias Topelius d.ä. i lungtuberkulos och avled den 23 januari följande år.26Vasenius I, 1912, s. 141, Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 18, Railo, BLF, »Topelius, Zacharias».

15 Farbrodern Gustaf, som följt sin äldre bror i spåren med studier i Sverige var läkare och bosatt i Uleåborg. Han fick i uppdrag att vaka över Zacharias d.y.:s fostran. På motsvarande sätt hade Gustaf och Zacharias d.ä. tillsammans tagit på sig ansvaret att uppfostra deras brorson Frans Michael Toppelius. Denne Frans blev sedan Zacharias d.y.:s informator på 1820-talet och när han gick en för tidig död till mötes övertog Sofia Topelius, som nämnt, vårdnaden om hans dotter Fanny. Släktnätverket fungerade således som ett trygghetsnät.

16 Både Zacharias Topelius själv och hans två biografer fäster stor uppmärksamhet vid släkten. Zacharias Topelius levnadstecknare Valfrid Vasenius och Paul Nyberg behandlar fädernesläkten mycket utförligt men ger sparsamt med upplysningar om moderns släkt. Nyberg förbigår mödernesläkten snart sagt helt och hållet. I skildringarna framträder ett behov av att förklara Zacharias Topelius talang, lynne och senare levnadsöden genom blodsband, särskilt på fädernesidan. Båda återkommer till frågan om vilket inflytande hans farfars farmor, Maria Zebulon, dotter till en judisk köpman, kan tänkas ha haft. Såväl Topelius som biograferna spekulerar om vilken roll »de artistiska gåvor, som utmärka det judiska folket» hade i släktens fortsatta utveckling.27Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 2, Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 18 f. Klart är att släkthistorien på faderns sida var en viktig komponent i Zacharias Topelius självförståelse.

17 Vasenius och Nyberg har skildrat fädernesläktens utveckling som en försiktig men säker progression. Denna bedömning måste emellertid relativiseras: varken Zacharias Topelius far eller hans farbröder var ekonomiskt oberoende under studietiden utan var tvungna att konditionera, d.v.s. ge privatundervisning och ta emot extra uppdrag. Även Mikael Toppelius som tidigare varit rätt välbeställd och tjänat på måleriarbeten i norra Finlands kyrkor kom i penningknipa under sina sista år. Topelius framhåller i Självbiografiska anteckningar släktens ringa tillgångar och anspråkslösa härkomst.28Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 34 ff., 39, Vasenius I 1912, s. 79, Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 6, 9 f. Mot den bakgrunden var bröderna Topelius/Toppelius äktenskap med systrarna Calamnius, bägge välbärgade arvtagerskor till handelsmannen Samuel Calamnius, ett förmånligt parti och ett led i släktens sociala avancemang.29Släkten Toppelius hade verkat i Uleåborg sedan Jacob Larsson Toppila fick borgarrättigheter på 1650-talet. Hans son, sonson och sonsonsson var lägre tulltjänstemän (tullskrivare, tullbesökare) innan Zacharias Topelius farfar Mikael Toppelius bröt traditionen och gjorde sig känd som kyrkomålare i Österbotten och norra Finland (Vasenius I 1912, s. 86 f., bih.).

18 Liksom ovan konstaterats lyfter Topelius själv gärna fram det anspråkslösa i Toppeliernas härkomst. Släkten härstammade från österbottniska bönder som blev »flitige, obemärkte köpmän eller tullnärer». Ett tredje drag i självbilden är släktens etniska härkomst och språk. Dessa frågor sysselsätter levnadstecknarna som vill positionera Topelius i den finska historien. Vasenius som skrev biografin under de heta språkstriderna i början av 1900-talet betonar Topelius försonlighet i språkfrågan. Nyberg fastslår att Topelius fars släkt var finsk i bemärkelsen att den härstammade från finskspråkig allmoge.30Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 2 f. Vasenius I, 1912, s. 84. Nyberg noterar också avsaknaden av adelsmän (Zachris Topelius 1949, s. 17 f., 20 f.). Frågan om språk tas upp av fadern i tre brev. Ur dessa brev, liksom i dagboken, framgår det emotionella band som den unge Topelius hade och förväntades ha till finskan. Zacharias d.ä. kallar finskan för det »vackra språk som tillika är vårt modersmål».31Se Dagboken 18/3 1836 och 3/4 1839 och ZT d.ä.– ZT 24/3, 6/6 1829 och 12/10 1830. Förhållningssättet genljuder av det engagemang hans generation och den föregående kände för folkdiktningen som vittnen om en forntid och uttryck för något ursprungligt. I Finland hade dessa idéer förfäktats inte minst av Porthan och Franzén som hade verkat i de kretsar bröderna Toppelius rörde sig i.32BLF, Railo, »Topelius, Zacharias», Klinge, »Frans Michael Franzén», Tarkiainen, »Henrik Gabriel Porthan», Vasenius 1912, s. 105 f. Porthan hade varit Zacharias d.ä.:s lärare och Franzén var vän till den äldre brodern Johan Gabriel. Romantiken förädlade den enkla härkomsten, som Topelius d.y. så varmt betonade för sin egen del, liksom att den också skänkte ett adelsmärke åt den finska språk- och folkgemenskap han ansåg sig tillhöra. Utan tvivel härrör en del av Topelius engagemang i nationsbygget ur den romantiska vision om förbundet mellan språk och ursprung som hans far förmedlade. Derek Fewster har i avhandlingen Visions of Past Glory behandlat den etniska komponenten i Topelius nationalism. Trots att Topelius senare tonade ner föreställningen om ett enspråkigt finskt folk, tog han aldrig helt avstånd från tanken på finskan som hans och finska folkets »egentl. modersmål».33ZT d.ä.–ZT 12/10 1830, Fewster, Visions of Past Glory 2006, s. 132.

Zacharias Topelius

19 Efter skoltiden i Uleåborg flyttade Topelius till Helsingfors i oktober 1832 för att under Johan Ludvig Runeberg förbereda sig för studentexamen och studerade därefter vid universitetet.34Se t.ex. ZT–ST 7/6 1833, 20/3 1836. I juli 1840 promoverades han till filosofie magister och reflekterade därefter en tid över sitt karriärval.35Se t.ex. ST–ZT 27/11 1844, 5/4 1845, 14/12 1851, 6/5 1853. Han blev redaktör för Helsingfors Tidningar i januari 1842, och skrev och redigerade tidningen med allt större skicklighet. Den gav med tiden en god inkomst, vilket var förutsättningen för äktenskap. Nyåret 1846 gifte han sig med Emilie Lindqvist, dotter till en handelsman i Nykarleby.36Se t.ex. ST–ZT 1/1 1842, 5/1 1845 och ZT–ST 17/1 1859, Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 104 ff. Deras första barn, Aina, föddes 1846 och hon följdes av en syskonskara på fem, varav endast döttrarna Aina, Toini och Eva överlevde till vuxen ålder.37Om barnen som inte överlevde, se t.ex. ZT–ST 12/3 1858, 24/5 1858 och 14/4 1862.

20 År 1854 utnämndes Topelius till extraordinarie professor i Finlands historia, men han fortsatte som redaktör för Helsingfors Tidningar fram till 1861 då han överlämnade den i August Schaumans händer.38Se t.ex. ST–ZT 28/4 1854 och ZT–ST 8/11 1861. Han bidrog med följetonger fram till att tidningen lades ner 1866. Därefter sände han bidrag till andra inhemska och utländska tidningar och tidskrifter, främst till Åbo Underrättelser, Nya Dagligt Allehanda och Svenska Familj-Journalen. År 1863 blev han utnämnd till ordinarie professor vid universitetet vilket gav honom bättre lön men också fler uppgifter. Topelius hade också tidigare varit extraordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket 1846–1851 och lärare vid Helsingfors privatlyceum 1846–1850.39Vasenius III, 1918, s. 10 f.

21 Zacharias Topelius debuterade som diktare med samlingen Ljungblommor 1845 och utökade sedan successivt sin litterära repertoar med prosa och skådespel.40Se t.ex. ST–ZT 23/10 1845, 23/4 1852, ZT–ST 11/10 1858. Topelius hade redan tidigare författat olika mindre verk, bl.a. den handskrivna tidningen Ephemerer, och tidningsföljetonger. I mitten av 1850-talet inledde han samarbetet med Albert Bonnier som utgav bl.a. pjäsen Regina von Emmeritz, läseboken Läsning för barn, den historiska romansviten Fältskärns berättelser (som först gick som följetong i Helsingfors Tidningar 1851–1866) och diktsamlingen Sånger I.

22 När korrespondensen med föräldrarna avslutades i och med Sofia Topelius död i maj 1868 hade Zacharias Topelius blivit en 50-årig man i staten, vida känd och aktad – skalden och författaren som vi känner som Topelius.

Materialet och dess omfattning

23 Korrespondensen omfattar 426 bevarade brev och har tillkommit 1829–1868. Av dem är 224 från Zacharias Topelius, 197 från Sofia Topelius och fem från Zacharias Topelius d.ä.; fem av moderns brev har tillägg av fadern. I breven finns även tillägg av andra: i Sofias brev av Fanny Toppelius och i Zacharias brev finns ett antal passager och tillägg i marginalerna från hustrun Emilie samt något enstaka tillägg av dottern Aina och/eller hennes make Berndt Nyberg.

24 De flesta breven ingår i Topeliussamlingen på Nationalbiblioteket i Helsingfors. Tre brev från Sofia ingår i Familjen Zachris Topelius arkiv i Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv.41Topeliussamlingen på Nationalbiblioteket, signum 244 och Familjen Zachris Topelius arkiv SLSA 801.2. Totalt 199 brev från Sofia och Zacharias d.ä. finns i kapseln 244.94 medan 221 från Zacharias till föräldrarna finns i kapsel 244.97. Fyra brev som ingår i utgåvan har arkiverats i 244.100, bland breven från Emilie Topelius till Sofia Topelius. Det totala sidantalet i de bevarade breven uppgår till 1567. De flesta sidorna är av den ungefärliga storleken 21 x 13 cm.42Pappersformatet uppvisar en större divergens fram till 1840–1850-talet. Pappersformatet gick generellt sett mot en större standardisering under perioden, se Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 170. I medeltal är Topelius brev 4,5 sidor långa, medan moderns är 3 sidor.43P.g.a. varierande pappersformat är siffran inte helt entydig. Generellt sett motsvarade textmängden i hennes brev ungefär ett knappt ark standardbrevpapper på 4 sidor. De flesta breven är skrivna med svart järngallusbläck på brevpapper. Största delen av breven är välbevarade, ett mindre antal brev (tretton) är skadade.44De flesta av dessa är antingen rivna eller slitna medan ett (ZT–ST 19/10 1860) bär tecken på att ha skurits med kniv eller sax, möjligen för att brevet innehållit en illustration av något slag. De bevarade breven uppvisar inga tecken på samtida eller senare censuringrepp.

25 Under åren 1829–1832 gick korrespondensen mellan Nykarleby och Uleåborg där Topelius gick i trivialskola. Från oktober 1832 är Topelius brev daterade i Helsingfors. Några undantag finns, bl.a. då familjen Topelius reste till kurorten Marstrand på svenska västkusten 1862 och 1868 samt då Topelius vistades i Åbo som ledamot i psalmbokskommittén 1868.

26 Moderns brev är riktade till Zacharias Topelius, åtminstone innan han gifte sig, men det är uppenbart att breven i allmänhet var avsedda att läsas av eller uppläsas för en större publik, d.v.s. anförvanter och andra som vistades i Helsingfors.45Att brev var avsedda för flera var helt i linje med tidens praxis. Breven kunde cirkulera i familje- och släktkretsen: »Mille får nu skrifva om Marstrand till Augusta, och så får Mamma sedan sin andel af brefvet.» (ZT–ST 21/6 1862, Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 40 f., Ruberg, Conventional Correspondence 2011, s. 107 f.). Undantagen uttrycktes explicit: »om Augusta [Rosenkampff] ej är frisk så ge ej fram mit bref» (ST–ZT 5/1 1845). Kuvert finns endast undantagsvis bevarade, allmännare var att var breven vikta så att adressaten kunde skrivas på frånsidan. Efter att sonen gifte sig 1845 riktar sig breven i regel till båda makarna, vilket syns bl.a. i att Sofia Topelius tilltalar mottagarna som ett kollektiv. Båda är upptagna som mottagare i utgåvan även om adressaten förefaller att ha varit Zacharias Topelius.46Jfr ST–30/11 1866. Undantagen utgörs i huvudsak av de tillfällen Topelius vistades på annan ort än resten av familjen. I de fallen står Topelius som ensam mottagare. Ibland riktar sig Sofia Topelius i en del av brevet till endera maken och i en annan del till båda.47T.ex. ST–ZT 23/4 1852. I Zacharias Topelius brev till modern förekommer åtminstone två implicita adressater: Zacharias syster Sofia och Sofia Topelius fosterdotter Fanny Toppelius.48I utgåvans redaktionella texter benämns systern Johanna Sofia för klarhetens skull även om hon var känd vid sitt andra förnamn Sofia. Fanny omnämns i öppningshälsningen endast undantagsvis och inte heller i sluthälsningen förekommer hon, breven riktar sig till modern.49ZT–ST 15/1 1868. Däremot får hon ofta en hälsning och rätt ofta kan hon bli direkt tilltalad i själva brevtexten: »Goda Fanny, …».50ZT–ST 1/10 1866. En del brev var tänkta att läsas högt eller cirkulera bland husfolket på Kuddnäs och Topelius tilltalar ofta flera mottagare: »Gud välsigne Mamma och eder alla mina käraste!»51ZT–ST 15/1 1868.

27 Föräldrakorrespondensen är en del av ett bredare korrespondensnät inom familjekretsen och därför delvis en konstruerad helhet. Urvalet i utgåvan baserar sig på de brev Topelius upptagit i brevdiarierna; ett mindre antal brev mellan Emilie och Sofia Topelius med tillägg av Topelius har därför utelämnats. Ofta skickades brev till flera mottagare i samma försändelse, Zacharias kunde samtidigt skicka brev till modern och systern eller någon vän.52Breven var oftast ihopvikta och förslutna med lack. När många brev skickades på en gång hade försändelsen endast en adressat som såg till att också »inneliggande» brev nådde sin adressat. Förutom att Emilie kunde göra tillägg i makens brev till modern så förde hon en egen korrespondens med sin svärmor.53Emilie har upptagits som avsändare endast då hon författat en betydande del av brevet. Breven skickades samtidigt som Zacharias brev och till en del verkar makarna Topelius också ha delat på korrespondensansvaret. Emilie kunde skriva när Zacharias inte hann och erhålla svar som var riktade till henne men ändå inbegrep honom.54Åtminstone ett 20-tal brev mellan Emilie och Sofia har inslag av Zacharias hand. Detta mönster av turordningar, medförfattarskap, parallelliteter och överlappningar mellan korrespondenser inom en familjekrets understryker brevets roll som social praktik under 1800-talet.55Om brevnätverk inom familjekretsen, se Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 64–81 och Keravuori, »Rakkaat poikaiset» 2015, s. 26–29. Om brevkultur i europeisk kontext, se Ruberg, Conventional Correspondence 2011 som redogör utförligt för privatbrevens utformning, innehåll och sociala roll i en nederländsk högreståndskontext.

Karakteristik – korrespondenterna och breven

28 Till skillnad från maken och sonen hade Sofia Topelius inte fått en formell utbildning, vilket avspeglas i föreliggande korrespondens.56Kristina Persson har behandlat brevskrivandet ur ett genusperspektiv och konstaterar att kvinnor och män dels hade olika tillgång till utbildning, dels levde i olika språkmiljörer (Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 34 ff.). Kirsi Vainio-Korhonen gör samma iakttagelse om ojämlik tillgång till utbildning hos finska adelsfröknar på 1700-talet. Faderns engagemang i utbildningen var av avgörande betydelse särskilt för flickor eftersom de inte kunde gå i skola och var helt beroende av privat undervisning (Vainio-Korhonen, Sophie Creutz och hennes tid 2011, s. 32 ff., Vainio-Korhonen, »Oklanderlig franska och skrivsvårigheter – adelsdöttrars edukation i det tidigmoderna Finland» 2012, s. 275 f.,). Om flickors utbildning, se även Vainio-Korhonen, Sofie Munsterhjelmin aika 2012, s. 31–72. Ortografin och interpunktionen vacklar; meningarna flyter ofta in i varandra eftersom punkt i allmänhet saknas och versaler inte används i början av mening. Styckeindelning förekommer endast sparsamt.57Kirsi Keravuori konstaterar i en artikel att ortografin och interpunktionen hos brevskrivande autodidakter var bristfällig och att bruket mellan versaler och gemener vacklade, men osäkerhet i skrift var inte främmande för den samtida överklassen heller, vilket Kirsi Vainio-Korhonen konstaterar utgående från Sophie och Jacobina Munsterhjelms brev. Vainio-Korohonen konstaterar också stilen hos allmogens autodidakter och adelns bristfälligt utbildade fröknar liknade varandra och att orsakerna var just brist på formell utbildning. Breven avhandlade vardagliga ärenden och var avsedda att läsas högt (Keravuori, »Itseoppineet ihmiset kirjeenkirjoittajina – Perhekirjeenvaihtoa 1860-luvun saaristosta», Kirjeet ja historiantutkimus 2011, s. 172 ff., Vainio-Korhonen, »Oklanderlig franska och skrivsvårigheter – adelsdöttrars edukation i det tidigmoderna Finland» 2012, s.272 ff., Vainio-Korhonen »Sisaruksia ja sukulaisia. Suomalaisten aatelisnaisten kirjeenvaihtoa 1600- ja 1700-luvulla» 2011, s. 158). Den språkliga formen kan även ses i ljuset av 1800-talets språkutveckling: trots att svenskan i teorin var färdignormerad vid ingången av 1800-talet var praxis långt ifrån enhetlig.58Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 18.

29 Sofia Topelius använder rätt frekvent olika dialektala ord även om hon förmodligen kände till standardsvenska uttryck. Pluralformer av verb observeras endast sporadiskt och användningen av singularis reflekterar den samtida talspråksnormen.59Se t.ex. ST–ZT 11/2 1840. Överlag är hennes brev välkomponerade och uttrycksfulla och vittnar om beläsenhet. Zacharias Topelius beskriver sin mor som en läsande person som redan i unga år hade fått nog av sentimentala romaner men livet ut fortfor att läsa dagstidningar.60Självbiografiska anteckningar 1922, s. 27. Handstilen är för det mesta lättläst men ordled är ofta särskrivna och det är svårt att urskilja när ett ord är menat att vara ihopskrivet.

30 Breven från Zacharias Topelius d.ä. till sonen har en instruktiv ton och en uppfostrande funktion, vilket är förståeligt när man beaktar att Zacharias d.y. var 11–12 år och bodde hos farbrodern.61Faderns bror Gustaf omtalas som farbror i korrespondensen och hans hustru Maria, som var syster till modern, kallas för moster. Faderns brev avspeglar väl brevets roll som ett normförmedlande medium under 1800-talet: brevet var det enda sättet att kommunicera med andra på avstånd och att behärska brevskrivandets praktiker var sålunda en grundläggande social färdighet.62Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 38 ff Ruberg, Conventional Correspondence 2011, s. 111. Zacharias d.ä.:s brev har en klar styckeindelning, konsekvent interpunktion, tydliga skillnader mellan versaler och gemener samt ett icke obetydligt antal inslag på främmande språk, främst latin och tyska.63Skolundervisningen omfattade inte någon regelrätt undervisning i modersmålet utan kunskapen i de klassiska språken var huvudsaken. Behovet av en modersmålsundervisning tillgodosågs vid sidan om: de olika skrivövningar som eleverna presterade rättades och handstilarna kontrollerades (Vasenius I, 1912, s. 299 f.).

31 Zacharias Topelius brev till modern är ända från det första bevarade från 1832 väl strukturerade med styckeindelning även om brevtexten ibland utgör ett enda långt stycke. Interpunktionen och stavningen är konsekvent. Detta torde reflektera både Zacharias Topelius flitiga läsning i unga år och att han fick en grundlig utbildning. I breven till modern använder han liksom hon dialektala ord och uttryck om än i mindre utsträckning, ord som skutugods, pera, pujade. Användandet av dialektala ord och uttryck kan ses som en medveten intimitetsmarkering, särskilt hos sonen. Zacharias handstil är under hela perioden prydlig och lättläst. Den undergår en viss förändring på 1830-talet för att därefter stabiliseras.

Tilltalet

32 Samhällsordningen med skarpa statusskillnader påverkade brevskrivandet och stilen; det var viktigt att manifestera positioner också inom familjen. Ett sätt att göra det var genom tilltalet. Tilltalsformen signalerade den sociala relationen mellan skribenten och adressaten, och brevrelationen mellan mor och son var ett tidstypiskt exempel på hur en icke-reciprok relation, där parterna inte är hierarkiskt likvärdiga, tog sig uttryck i skrift. Främst syns detta i att Zacharias aldrig duar modern i breven utan tilltalar henne i tredje person singularis, men då alltid som mamma. Detta torde vara typiskt för en brevkultur inom de högre stånden under större delen av 1800-talet eftersom far/mor förknippades med allmoge.64Förälderns frihet att utforma tilltalet var större vilket kan attribueras den högre status föräldern hade (Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 29 f., 35, 141 f.). Sofia Topelius duar däremot alltid sin son och i brevtexten är tilltalet oftast pronominellt medan hälsningen har en mer varierad lydelse. Tilltalet varieras: kära mamma, mamma kära, gulle Mamma, Mamma gulle respektive Zache, kära Zache, Zache gulle, min kära Zachris, kära gosse, kära barn, min älskade gosse, min gosse, egen gosse o.s.v. Dessa tilltal förekommer både som hälsningsfraser men också i brevtexten.65Detta slags tilltal kan ha som funktion att visa på känslomässigt engagemang (Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 166 ff.). Tonen är empatisk och tyder på ett stort känslomässigt engagemang som naturligtvis grundar sig på den nära relation mor och son hade.

33 När Zachris bildar familj, riktar sig modern även till hustrun och barnen. Sofias öppningshälsning till makarna Topelius formuleras ofta som Kära barn, Mina kära barn och själva tilltalet i breven varierar mellan andra person singularis och andra person pluralis. När barnen vuxit till sig blir det klart att även de inkluderas: »Samma goda fader beskydde […] både stora och små». – Det är lätt att tänka sig att åtminstone en del av breven var tänkta att läsas högt för familjekretsen. Tilltalen vittnar således om att breven i rätt hög grad var riktade till många vilket inte är atypiskt för brev på 1800-talet.

34 Fadern tilltalar sonen på samma sätt som modern gör. I repertoaren ingår Min älskade gosse och Min käre Zachris som de vanligaste. Ett brev delvis på latin använder motsvarigheten till den första: Carissime fili. Tilltalets form i öppninghälsningen är genomgående bestämmarattribut, adjektivattribut och tilltalsord. I själva brevtexten är tilltalet genomgående pronominellt du.

Brevdiariet och icke-bevarade brev

35 Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna är endast delvis bevarad. Att så är fallet kan utläsas av Topelius brevdiarier där han upptog inkomna och avsända brev, ofta med uppgifter om datering och ankomstdatum samt ibland befordringssätt (med post eller resande) och ibland några ord om innehållet. Diarierna är noggranna men inte fullt tillförlitliga, varför statistiken här får anses som riktgivande.66Beräkningen beaktar inte de 28 bevarade breven från tiden innan diarierna (1833). Carola Herberts har uppskattat att ca 75 procent av breven är noterade men för föräldrakorrespondensen torde andelen vara något högre (Herberts, »Inledning», Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX 2015).

36 Den diarieförda korrespondensen upptar 1325 brev, drygt två tredjedelar av den diarieförda korrespondensen har således förkommit. Dels kan breven ha förstörts, dels återanvänts till sekundära ändamål eller avlägsnats i efterhand. Det är inte känt om Topelius återanvände brevpappret till sekundära ändamål, t.ex. som omslag eller tapetunderlag. Tanken tycks emellertid ha föresvävat Sofia Topelius eftersom hon uttrycker sin ovilja inför tanken att hennes brev kunde »komma till maculatur». I hennes brev finns upprepade uppmaningar att förstöra breven. När sonen vistades i Åbo som medlem av psalmbokskommittén stipulerade modern att »detta bref jemte öfriga må brännas opp genast och ej sparas hem».67ST–ZT 27/3 1868. Påbudet verkar inte ha uppfattats ovillkorligt av sonen. Uppmaningarna kan läsas i ljuset av att brev betraktades som en öppen kommunikationskälla i en avgränsad krets. Modern önskade helt enkelt inte att obehöriga skulle se brev som var menade att läsas i familjekretsen.68ST–ZT 9/5 1839 och 11/2 1840. Uppmaningar kan läsas i ljuset av att brev betraktades som offentliga dokument i den privata sfären (Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 40 f.). Jfr även Ruberg, Conventional Correspondence 2011, s. 36 f. Ett brev från 1839 vittnar om detta förhållningssätt: »göm bort alla våra breflappar som möjligt vis kan ligga framme».69ST–ZT 9/5 1839. I Zacharias Topelius brev förekommer inte liknande uppmaningar. Jfr Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 40.

Postgången

42 Finska postväsendet utvecklades under autonomitidens första femtio år med växlande intensitet. Överlag kan man konstatera att försändelsernas volym växte och att förbindelsernas hastighet och regelbundenhet ökade.72Pietiäinen, Suomen postin historia 1 1988, s. 568 ff. Denna utveckling avspeglas delvis i Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna.

43 När Zacharias Topelius föräldrar inledde brevväxlingen med sonen var det finländska postväsendet i allt väsentligt ännu en skapelse från den svenska tiden. Storfurstendömet Finland fick en egen postdirektion 1811, men de administrativa reformerna och expansionen av nätverket av postvägar och -kontor förbättrade ändå inte postgången på önskat vis under 1800-talets första del; eftersom volymerna ökade i motsvarande grad betydde det att reformerna endast bidrog till att postgången inte försämrades.73Pietiäinen, Suomen postin historia 1 1988, s. 299. Att skicka brev var också relativt dyrt.74Under perioden 1817–1840 var posttaxan baserad på distans och för sträckan Helsingfors–Nykarleby var portot 46 kopek bankoassignationer per lod. Detta kan jämföras med en resa med hyrkusk inom staden som kostade ca 4 kopek silver, d.v.s. 12 kopek bankoassignationer (Helsingfors Tidningar 27/12 1837). Detta samt det faktum att posten endast gick en gång i veckan mot Österbotten från Helsingfors (och då via Åbo vilket förorsakade en märkbar fördröjning) sänkte avsevärt postväsendets attraktionskraft som befordringsmedel. Privatpersoner anlitade därför gärna resande för att befordra sina brev eftersom det ofta innebar snabb och gratis leverans. Också Topelius utnyttjade denna möjlighet: I brevdiariet har han antecknat namn på de resenärer som tog hand om breven. Breven som sändes per post är märkta »p». Åren 1834–1835 skickades drygt hälften av breven per post och resten med resande. Ett annat sätt att spara på kostnaderna var att skicka flera brev samtidigt.75Breven omtalades då som »inneliggande».

44 Postväsendet reformerades under 1840-talet vilket påverkade allmänhetens val av befordringssätt. En sänkning i taxan åstadkoms 1845 när en enhetstaxa togs i bruk och portot fixerades till 10 kopek. Taxan var i bruk till 1850 när en tvåstegstaxa infördes – enligt denna taxa var portot 5 kopek för brev vars vikt understeg 1 ½ lod på sträckor under 125 verst medan det på sträckor som översteg detta avstånd var 10 kopek.76Taxorna hade förnyats också 1841 p.g.a myntrealisationen 1840. Taxorna konverterades från sedelrubel till rubel silver med en ny kurs, 3,50:1 (tidigare var kursen 3:1). Taxan mellan Helsingfors och Nykarleby blev således 13 ½ kopek. Pietiäinen, Suomen postin historia 1 1988, s 279. Ett och ett halvt lod motsvarar ca 20 g. 125 verst motsvarar drygt 133 km, d.v.s. motsvarar en verst 1069 m. Denna taxa gällde till korrespondens slut, från 1863 i markvalörer (20 respektive 40 penni).77Pietiäinen, Suomen postin historia 1 1988, s. 308. Avståndet mellan Helsingfors och Nykarleby var 480 verst, d.v.s. ca 518 km.

45 I samband med reformen 1845 infördes från 1846 ytterligare en posttur till Österbotten och den tidsdryga omvägen via Åbo upphörde. Samma år ersattes postbönderna med postiljoner som rörde sig med gästgivarskjuts, vilket gjorde postgången mer regelbunden och planmässig; de första regelrätta ortsvisa tidtabellerna för postskjutsar uppställdes.78Pietiäinen, Suomen postin historia 1 1988, s. 285, 298 f. En jämförelse mellan åren 1840 och 1846 ger vid handen att Sofia Topelius brev från Nykarleby 1840 oftast dröjde sju till tio dagar på sträckan medan breven 1846 i medeltal levererades på fyra till fem dagar.79Variationerna kunde ändå vara stora. Sofia Topelius brev som daterats 3/5 1840 nådde Helsingfors redan 8/5 medan ett brev som hon daterat 11/10 1846 ankom först 21/10 1846.

46 Åren 1844 och 1845 skickades ungefär fyra av fem brev med post, och från sommaren 1850 antecknade Topelius inte längre att brev sänts per post.80Topelius brevdiarium 1833–1837, 1844 samt 1844–1845. Detta trots att postvägen, p.g.a. postkontorens lägen, fortfarande var avsevärt mycket längre än den kortaste vägen för landsvägsresande: 620 km mot 513 km (Lindeman, Ny vägvisare genom Storfurstendömet Finland 1848, bih.) I undantagsfall kunde breven fortfarande skickas med resande, men allt mer sällan under senare år. Postväsendet blev i och med reformer och stegvisa förbättringar således i allt högre grad den självskrivna befordringskanalen för privatkorrespondenser.

47 Järnvägen till Tavastehus 1862 påverkade leveranstiden för österbottniska postförbindelser, men det är svårt att dra slutsatser om hur stor inverkan den hade på föreliggande korrespondens; i diarierna noteras ankomstdatum men endast sporadiskt dateringen. Leveranstiden torde ha varit fyra dygn, således något kortare än tidigare men inte så snabb förmedling som med resande som bäst. De österbottniska postförbindelserna tycks inte heller ha försnabbats avsevärt under 1800-talets sista decennier.81Pietiäinen, Suomen postin historia 2 1988, s. 514 f. Förbättringen torde ändå ha varit betydande vad regelbundenhet och pålitlighet beträffar.

48 Förutom brev skickade mor och son Topelius regelbundet gods, livsmedel och andra artiklar till varandra. Transporten försvårades emellertid av det faktum att posten inte fraktade paket som var tyngre än 10 skålpund och även då var priset närmast oöverkomligt dyrt. En paketpost som sänkte taxorna men bibehöll viktbegränsningen lanserades 1845.8210 skålpund motsvarar 4,25 kg. Portot för Helsingfors–Nykarleby var 16 kopek per skålpund. Försändelser som innehöll klingande mynt fick uppgå till 50 skålpund (21,25 kg). Bakom reformen fanns kommersiella intressen, bl.a. bokhandlarna som krävde bättre förbindelser för att kunna utnyttja den expanderande kretsen kunder som fanns på olika håll i landet (Pietiäinen, Suomen postin historia 1 1988, s. 280, 296 f). I praktiken var man beroende av andra resande och kontakter med sjömän, t.ex. skickade Sofia Topelius en mindre tunna med insaltad fisk till Helsingfors i november 1854 med en bekant sjöman.83ST–ZT 5/11 1854. Tillfällen för transport, »forlägenheter», var ändå sporadiska och krävde förberedelser, förbindelser och tur för att kunna utnyttjas.84Ibland annonserade kaptenerna i tidningarna om möjligheter för passagerare och fraktgods att segla med handelsfartyg, se t.ex. Helsingfors Tidningar 13/5 1835 och 21/5 1836. Topelius reste 1835 till Nykarleby ombord på Nykarlebyfartyget »Ellida». Se Dagboken 22/5 1835. Om fraktgods med resande, se t.ex. ST–ZT 5/4 1845. Möjligheten att sända större gods, t.ex. matvaror men också resgods, förbättrades i och med ångfartygen och införandet av den reguljära passagerartrafiken. Ångbåtsfarten vid de finska kusterna inleddes 1836 men det dröjde till augusti 1857 innan Österbotten fick en regelbunden förbindelse då Österbottniska Ångfartygsbolaget började trafikera mellan S:t Petersburg och Uleåborg med fartyget »Österbotten».85Åbo Underrättelser 23/6 1857. Ångbåtstrafiken hade varit koncentrerad på sydkusten fram till 1857. Hjulångaren »Furst Menschikoff» hade börjat trafikera mellan Åbo och Stockholm 1836 och följande år hade en förbindelse etablerats mellan S:t Petersburg och Stockholm med Reval och Helsingfors som mellanstationer. Ångfartyget »Uleåborg» hade gjort några försök på turtrafik längs österbottniska kusten 1839 och 1842–1843 men denna trafik upphörde efter att linjen uppenbarligen inte lönade sig (Finlands Allmänna Tidning 29/8 1839, Åbo Underrättelser 30/7 1842 och 19/7 1843). Under resan anlöpte fartyget de flesta städer på den österbottniska kusten, Nykarleby inkluderad.86Från 1858 var fartygets befälhavare Nykarlebykaptenen Carl Oskar Olson (Åbo Underrättelser 4/5 1858). Ångskonerten »Uleåborg» hade under några år på 1830- och 1840-talet trafikerat mellan Åbo och Torneå med mellanhamnar (Åbo Underrättelser 15/5 1839, 30/7 1842, 19/7 1843). År 1858 utökades turtrafiken med fartyget »Suomi» och 1862 med ett tredje fartyg, »Oulu». Reshastigheten var inte hisnande men tillräckligt snabb för att konkurrera med landtrafiken, och dessutom var transportkapaciteten större och relativt förmånlig. År 1859 tog resan ca fem dygn, med mellanstationer, enligt tidtabell.87Åbo Underrättelser 17/5 1859. Från 1862 gick fartyg i vardera riktningen en gång i veckan under högsäsongen. Senare på hösten kunde väderleken orsaka förseningar men som regel upprätthölls under 1860-talet en ångbåtsförbindelse med Österbotten och Södra Finland till mitten av november då seglationen upphörde för vintern. Från 1860 angjorde Österbottniska Ångfartygsbolaget inte längre Nykarleby. Frakten sändes därefter via andra kanaler, antagligen via mellanhänder i Jakobstad eller genom någon improviserad lösning vid Nykarleby redd.88Åtminstone 1860 verkar klädkistan för sommaren ha gjort en tur via Jakobstad, ZT–ST 11/6 1860.

49 Av breven framgår att familjen Topelius packning för sommarvistelsen i Nykarleby sändes i förväg med ångfartyg och hem i efterskott medan familjen reste landvägen.89ZT–ST 4/6 1858, 13/6 1859, 11/6 1860, 17/6 1867 och 18/5 1868. Livsmedel ingick bland de återkommande artiklarna. Dylika varutransporter var tidigare i praktiken omöjliga landvägen på grund av paketpostens kostnader och viktbegränsningar.90Pietiäinen, Suomen postin historia 1 1988, s. 296 f.

Skolgången i Uleåborg

51 Korrespondensen med föräldrarna inleddes när Zacharias Topelius skickades till Uleåborg för att börja i trivialskolan i februari 1829. Hans skolgång hade börjat med »moster Sahlboms skola» i Nykarleby, en förberedande privatskola för stadens herrskapsbarn som gav barnen elementära läskunskaper och kunskaper i kristendom. Därefter fick han privatundervisning hemma, först av kusinen Frans Toppelius och senare av informatorn Jacob Blank.92Vasenius I 1912, s. 279–282. I Nykarleby fanns också en pedagogi vars syfte var att undervisa barn i läsning, skrivning, räkning, historia m.m. Skolan hade dock endast en årskurs och förmedlade således endast de allra mest grundläggande kunskaperna.

52 Skolvalet dikterades dels av faderns intressen, dels av fördelen med de redan existerande nätverken i Uleåborg. Som ovan framhållits ansåg Zacharias d.ä. att det finska språket spelade en viktig roll i sonens uppfostran. I det finskspråkiga Uleåborg kunde Topelius lära sig sitt »egentl. modersmål», vilket inte hade varit möjligt i det helsvenska Nykarleby.93ZT d.ä.–ZT 12/10 1830. Det är emellertid svårt att bedöma i efterhand ifall detta var den avgörande omständigheten. Finska språkets ställning i Zacharias Topelius d.y.:s liv har varit föremål för stora ideologiska intressen, både för honom själv, för hans levnadstecknare och övrig historieskrivning. Zacharias Topelius betonade själv vikten av att lära sig finska när han i Självbiografiska anteckningar berättar om sin skoltid (1922, s. 34 f.) och biograferna Vasenius (Zacharias Topelius I–VI 1912–1922) och Nyberg (Zachris Topelius 1949) har båda berört engagemanget från sin respektive horisont, Vasenius med mindre betoning och Nyberg med större. Att farbrodern Gustaf Toppelius och hans familj bodde i Uleåborg var förmodligen en avgörande faktor. Skolgång i Vasa, Österbottens andra trivialskola, hade inte erbjudit motsvarande möjligheter till förmånlig inkvartering och hemliknande förhållanden även om Sofia Topelius hade avlägsnare släktingar där.

53 Efter Zacharias Topelius d.ä.:s död 1831 var det Gustaf Toppelius uppgift att övervaka Zacharias d.y.:s utbildning. Ungefär 40 brev finns bevarade mellan farbrodern och brorsonen fram till 1863 då Gustaf Toppelius dog. Farbrodern kom att inneha en viktig roll som faderssubstitut eftersom han var rådgivare till Zacharias under studietiden och även därefter. Hans ekonomiska understöd till brorsonen verkar dock inte ha varit av större betydelse.94I brevdiarierna förekommer endast två omnämnanden om penningremisser från Gustaf Toppelius, båda julklappar om 50 rubel [banko] daterade 24/12 1836 samt 24/12 1840. Se även Kilpelä, »Inledning», Dagböcker, ZTS XXI:1–3 2018. Toppelierna i Uleåborg nämns frekvent i brevväxlingen. Flera av Gustaf Toppelius barn bosatte sig i Helsingfors och särskilt den yngre kusinen Oskar Toppelius hade täta kontakter med Zacharias.

54 Från Zacharias skoltid i Uleåborg finns 28 brev bevarade, samtliga från föräldrarna till sonen. Breven har ett klart drag av uppfostrande ton vid sidan om informationsväxlingen, och brevskrivandet i sig var en del av uppfostran. Uppfostringsfrågor som fadern tar upp är t.ex. vikten av att lära sig finska samt nödvändigheten att undvika romanläsning. Tillgången till skönlitteratur var nämligen god tack vare Zacharias fastrar Lisette och Greta som upprätthöll ett privat lånebibliotek. Biblioteket innehöll ett tusental volymer, de flesta romaner.95Fastrarna hade tidigare idkat småskalig handel och försörjde sig efter branden i Uleåborg 1822 medelst det avgiftsbelagda biblioteket. Böckernas ursprung är okänt även om en del torde härröra ur familjekretsen (Vasenius I 1912, s. 197, 201). Detta oroade föräldrarna. Topelius senior utdömer romanerna som »i allmänhet förderfliga för ungdomen». Orsaken till denna negativa attityd var att romaner betraktades som underhållningslitteratur medan barns läsning sågs som en primärt nyttoinriktad verksamhet. Föresatsen att undvika romanläsning verkar ha funnits hos den unge Topelius: han beröms av sin far för löftet att »icke läsa romaner». Verkligheten var dock en annan och i Självbiografiska anteckningar säger skalden sig ha plöjt igenom hela biblioteket så när som på en bok, Edward Youngs svårmodiga betraktelse över liv, död och evighet, Sömnlösa nätter.96ZT d.ä.–ZT 14/2 1829, Björkman, »Läsning för nytta och nöje», HLS 77 2002, s. 118 f., Vasenius I 1912, s. 113, Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 37 f., Forssell, »Inledning», Noveller, ZTS IV 2012, s. XXIII f.

55 Under sejouren i Uleåborg hann Zacharias d.y. också knyta nära band till sina kusiner där. Familjen Toppelius bebodde en gård vid Torggatan. Tomten hade varit i släktens ägo sedan sent 1600-tal men byggnaderna var av senare datum.97Vasenius I 1912, s. 88 f., 94 f., 99, 103 ff. Gården, ett trähus med en våning, hade uppförts 1826 av Gustaf Toppelius efter att den föregående gården från 1761 förstörts vid Uleåborgs brand 1822. Huset finns kvar än idag på adressen Torikatu 16. Byggnaden har två våningar, varav den andra är en senare påbyggnad från 1837. I en gårdsbyggnad låg fastrarna Gretas och Elisabeths bostad och lånebibliotek. Då Zacharias flyttade in bestod familjen, förutom farbrodern och hans hustru, moster Maria, av barnen Sofia, Gustaf och Oskar. Under Zacharias vistelse utökades familjen med döttrarna Fanny och Jenny. Samtliga kusiner kom att figurera i Zacharias Topelius senare umgänge, såväl i studie- som i familjelivet. Flera av dem vistades på Kuddnäs under sin barndom och de flesta kom åtminstone periodvis att bo i Helsingfors.98Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 26, Vasenius 1912, s. 339 f. Om umgänge kusiner emellan, se t.ex. ZT–ST 6/6 1859.

56 Zacharias Topelius skolkarriär var rask. Han inträdde i skolans mellersta klass, kollega superiors klass i februari 1829 efter förhör med skolans rektor Simon Wilhelm Appelgren, en före detta elev till Topelius d.ä.99Skolan hade fem klasser: apologistklassen, som motsvarade pedagogiens lärokurs och egentligen var förberedande för trivialskolan, kollega inferiors klass, kollega superiors klass, konrektors klass samt rektors klass. Den egentliga trivialskolan, dit apologistklassen inte hörde, var åttaårig. Trivialskolans namn härstammar från latinets trivium, en medeltida kunskapshelhet som omfattade grammatik, retorik och dialektik (NE, »trivialskola» och »trivium»). Pensum utvidgades efterhand och i Vasa trivialskola där Runeberg hade gått undervisades i religion, historia, geografi, geometri, aritmetik, logik, prosodik och retorik, latin, grekiska, hebreiska, ryska, franska och tyska men tyngdpunkten låg alltjämt i en klassisk utbildning (Strömborg, Biografiska anteckningar om Johan Ludvig Runeberg I–III 1928, s. 323). Topelius pensum liknade till det väsentliga Runebergs. Bl.a. är de grekiska och latinska grammatikerna identiska, liksom den latinska läroboken i teologi (se följande not, Vasenius I 1912, s. 299, 309). På det hela var skolan mycket språkorienterad vilket understryks av namnen på de två lägre klasserna: »classis etymologica» och »classis syntactica» (Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 34 f.). Trivialskolan var språkorienterad och ålderdomlig men Zacharias klarade sig väl.100Latinets liksom teologins framträdande roll förklaras av att trivialskolorna och utbildningsväsendet överlag, stod under kyrkligt förmynderskap till 1869 och syftade till att bibringa eleverna kunskaper som förberedde dem för prästbanan. Ålderdomligheten understryks av att skolväsendet 1829 fortfarande reglerades av skolförordningen från 1724. En viss fingervisning om ålderdomligheten ger också böckerna som användes. De i föreg. not nämnda teologiska och grammatiska läroböckerna härstammade från 1600- och 1700-talen: Gezelius Grammatica Græca var från 1647, Benzelius Epitome repetitionis theologicæ från 1734 och Strelings Grammatica latina från 1754. Tillämpningen av skolordningen hade ändå vid 1820- och 1830-talen börjat skifta och de moderna språken började ägnas mer uppmärksamhet i nyhumanistisk anda (Myyryläinen, »Oppikoulu 1800-luvun alkupuolella» 1998.). De sex språk som fanns i läroplanen upptog lejonparten av lektionerna, av de 39 schemalagda undervisningstimmarna upptog enbart latinet (16), grekiskan (6) och hebreiskan (2) sammanlagt 24 timmar. Därtill kom ännu 2 timmar ryska samt, eftermiddagsstudier på onsdag och lördag i moderna språk (tyska och franska). Språkstudierna innehöll dock även annat stoff eftersom läsningen i t.ex. latin inbegrep såväl romersk historia och epik som bibelstudier. I regel varade skoldagarna mellan kl. 7–17 med en två timmars lunchpaus 11–13 (Vasenius I 1912, s. 309). Tack vare gott läshuvud och privatundervisning hemma kunde han hoppa över skolans lägsta klasser och påbörja sin skolgång i en klass som låg på en högre nivå än för en typisk 11-åring. Vid inskrivningen hade han antagits i klassen som primus bland elever som i genomsnitt var fyra år äldre, somliga till och med 10 år äldre.101Det första brevet i korrespondensen är ett icke-bevarat brev där Topelius informerar sin far om att han antagits som primus. Svarsbrevet är det första bevarade brevet, ZT d.ä.–ZT 14/2 1829. Denna mellersta klass slutförde han på en termin och uppflyttades till konrektors klass vid utgången av vårterminen 1829.102Undervisningen bestod första året av latinstudier med skrivövningar, latinska evangeliestudier och någon enstaka lektion i Sveriges historia (Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 36). Han fullbordade konrektors klass på tre terminer, blev uppflyttad till sista klass efter höstterminen 1830 och fick sitt avgångsbetyg i juni 1832, enligt egna ord »med ett betyg långt bättre än förtjänat». Han avverkade sålunda de två sista klasserna, konrektors och rektors klass på fem terminer i stället för de gängse åtta.103Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 42. Eftersom varje klass var tvåårig och endast hade en lärare delades klasserna i ett yngre och ett äldre läslag. Medan den ena gruppen förhördes läste den andra läxor eller skrev. Ibland satt läslagen tillsammans vilket medförde att begåvade elever kunde tillgodogöra sig också det andra årets kurs samtidigt. På så vis kunde en elev avlägga kursen snabbare (Vasenius I 1912, s. 308). Efter avgångsbetyget var han tvungen att välja mellan det nygrundade Åbo gymnasium eller någon lämplig magister som kunde förbereda honom för studentexamen.104För att få rätt att avlägga studentexamen och börja studera vid universitetet måste eleven antingen förberedas privat eller gå i skola i Vasa eller Uleåborg, de två läroanstalter i Åbo stift (dit Österbotten hörde) som fram till 1830 hade rätt att utdimittera elever till universitetet. I Finlands två stift, Åbo och Borgå, var det främst gymnasierna i Borgå och Viborg som hade denna rätt. I Åbo stift fanns emellertid inget gymnasium före 1830 och i stiftet ägde även trivialskolorna dimissionsrätt. Efter avgångsbetyget underkastades studentaspiranten, valedicenten, studentexamen som verkställdes av ett särskilt utskott vid universitetet. I samband med att Åbo gymnasium grundades som kompensation för universitets bortflyttning 1828 miste trivialskolorna i Vasa och Uleåborg denna rätt (Statuter för Kejserliga Alexanders universitetet i Finland 1828, § 98 och 99, Strömberg, »Studenterna», Kejserliga Alexanders Universitetet 1808–1917 1989, s. 284 f.). Detta påverkade valet att skicka den unge Zacharias Topelius som privatelev till magister Johan Ludvig Runeberg.

57 Zacharias Uleåborgsvistelse tog slut i och med avgångsbetyget. Efter avslutad termin återvände han hem till Kuddnäs och vistades där under sommaren. Han skickades sedan i oktober på sin forne informator Frans Toppelius inrådan till Helsingfors för att hos magister Johan Ludvig Runeberg läsa inför studentexamen och därefter påbörja sin universitetsbana.105Schalin, Kuddnäs 1935, s. 32. Om studierna inför studentexamen, se Dagboken 1832 och 1833 samt Kilpelä, »Inledning», Dagböcker, ZTS XXI:1–3 2018.

Kuddnäs

58 Zacharias Topelius barndomshem Kuddnäs figurerar i breven under hela korrespondensperioden i olika roller. Dels var gården hans föräldrahem, dels bildade Kuddnäs med föräldrarnas tillgångar grunden för hans materiella livsvillkor, och han deltog på distans i arbetet med att upprätthålla familjeegendomen.

59 Kuddnis hemman i Nykarleby låg strax utanför stadsgränsen när det nygifta paret Topelius köpte gården på exekutiv auktion 1814.106Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 15. Topelius började kalla sin hemgård Kuddnäs istället för Kuddnis, vilket var gårdens officiella namn i jordeböckerna, på 1840-talet (Schalin, Kuddnäs 1935, s. 6). Gårdsköpet finansierades med de medel hustrun förde med sig till det gemensamma boet. Efter Kuddnäs köptes Frill hemman några år senare, ⁷⁄₂₄ respektive ¹¹⁄₂₄ mantal. Ägorna bestod således av ¾ mantal förutom fyra övriga hemmansdelar i Nykarleby omgivning.107Schalin, Kuddnäs 1935, s. 14. Frill hemman köptes i två repriser: 1815 och 1824 (Olson, »Frill», Hemman och husbönder i Socklot Nykarleby Kyrkoby och Forsby 1548–1850). Mantal var ursprungligen ett mått på en jordegendoms skattekraft, senare blev det ett mått för ett hemmans andel i en by (»Mantal», Förvaltningshistorisk ordbok). Den sammanlagda jordegendomen kunde inte räknas som något storgods men var ändå en betydande egendom i trakten. Antagligen kvarstod åtminstone dryga hälften av arvet efter köpen och nödvändiga förbättringar.108Enligt Vasenius (I 1912, s. 209) kostade Kuddnäs hemman 1800 riksdaler riksgälds. Men det är svårt att uppskatta hur stor del av arvet som åtgick till köpen och förbättringarna vid hemmanen totalt. En fingervisning ger uppgiften att Jutbacka, som var lika stort som Frillas, hade sålts 1813 för 3746 riksdaler (Backman, Jutbacka. Några anteckningar 1927). Gården var tänkt som doktorsfamiljens ekonomiska bas. Zacharias Topelius d.ä. besjälades av tanken att jordbruket var den lämpligaste sysselsättningen för den frie mannen. Målet förefaller att ha varit upprättandet av en mönstergård som skulle försörja familjen och samtidigt upplysa traktens allmoge.109Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 15, Schalin, Kuddnäs 1935, s. 12 ff. Följaktligen utvecklades gården och jordbruket medvetet under de följande åren. Nya ekonomibyggnader som var tänkta att stöda en helhetsekonomi på gården tillkom, bl.a. anlades en kvarn, en smedja och ett brännvinsbränneri. Zacharias d.ä.:s intresse för jordbruket och dess förkovran låg i tiden. Om detta vittnar Finska hushållningssällskapets grundande 1797 efter de fysiokratiska idealen, liksom ett successivt ökande jordägande hos ståndspersoner.110Nikander & Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, s. 37 f.

60 Efter Zacharias d.ä.:s död hyrdes ägorna närmast Kuddnäs och Frill ut till landbönder medan de spridda hemmansdelarna längre bort såldes undan för undan. Samtidigt köpte Sofia Topelius upp de delar av Kuddnäs och Frill som ännu var i annan ägo. Detta slutförde hon 1857.111ST–ZT 8/5 1857. Parallellt med omläggningen av gårdsdriften var Sofia Topelius tvungen att hitta nya inkomstkällor som kompenserade doktor Topelius löneinkomster.

Kommissioner och sociala nätverk

73 Ett återkommande inslag i breven är kommissionerna, d.v.s. ärenden som ålades en korrespondent. På grund av bristfälliga kommunikationskanaler var brevrelationer med personer på annan ort många gånger det enda sättet att få ärenden utförda. Därför var olika uppdrag en självskriven del i korrespondenser.138Ofta var de en kodifierad del av brevkonsten, t.ex. skulle en petitio, anhållan eller vädjan, inom den medeltida brevkonstens ars dictandi följa nästsist före avslutningshälsningen. Dessa kunde då vara allt från en order till underordnade till böner, t.ex. studenter som vädjar om mer pengar av föräldrar (Koskinen & Lahtinen, »Siskot, veljet ja erityisen hyvät ystävät» 2011, s. 89). Kommissionerna skiljer sig delvis från denna beskrivning. I föreliggande korrespondens är det fråga om konkreta uppgifter som man önskade att mottagaren skulle utföra. Om kommissioner i finska ståndspersonförhållanden, se Ijäs, Talo, kartano, puutarha 2015, t.ex. s. 27 f., 32 f., 154 f., 183. I betydelsen att utföra uppdrag för en frånvarande parts räkning är ordet belagt i svenskan sedan 1690 (SAOB, »Kommission» 1937).

74 Kommissionerna var knutna till familjen Topelius sociala nätverk. De utgjorde en del av ett utbytessystem där den viktigaste resursen var det sociala kapitalet, vars grundplåt var släkt- och familjerelationerna. Dels handlade de om att omsätta socialt kapital för att nå olika mål, dels handlade de om en verksamhet för dess egen skull, ett socialt kitt som höll nätverket samman. Den främsta aktören verkar under en stor del av korrespondensen ha varit Sofia Topelius. Hon kände släktnätverket och utfärdar, mottar och vidarebefordrar kommissioner. Merparten av kommissionerna inbegriper inte Sofia och Zacharias som kommittenter utan en tredje person som stod i något slags förhållande till någondera; oftast är Sofia förmedlare för någon släkting eller bekant i Nykarleby som behövde få ett ärende uträttat i Helsingfors. På moderns önskan verkställde sedan Zacharias kommissionen men ibland var hans roll inte heller större än att vara budbärare. Dessa kedjor där ett ärende passerade tre, fyra eller t.o.m. fler personer var ingen ovanlighet och ett sätt att utnyttja nätverkens möjligheter till fullo.139Hasselberg, Den sociala ekonomin 1998, s. 104, 136, 147 ff., 277 ff.

75 Kommissionsväsendet var främst ett utbyte mellan jämlikar. Enligt tidens patriarkala synsätt ålåg det ändå en överordnad att ombesörja att klienters skäliga uppdrag verkställdes. Att inte åta sig ett uppdrag kunde skada anseendet i lokalsamhället. Kommissionerna var en bestående och central del av nätverksutbytet och familjens sociala kontext.140Westerberg, Utförlig Brefställare och Rådgifware i lifwets förhållanden 1860, s. 187, Hasselberg, Den sociala ekonomin 1998, s. 133, 279. Den samtida brevställarlitteraturen poängterar att man inte skulle yrka på kommissioner hos överordnade, särskilt om man inte stod i förtroligt förhållande till dem. Detta uteslöt dock inte att överordnade bemödade sig å olika klienters vägnar. Därför var de också en central del av uppfostran. Sofia uppvisar en medvetenhet om kommissionsväsendets sociala roll när hon påminner den unge studenten om vikten av att uträtta uppdragen noggrant: »är det väl nån Commisjon bjud till at puncktligt uträtta hvad dig blir anför trott i synnerhet af äldre personer ty sådana småsaker verkar mycket på allmänna omdömet».141ST–ZT 19/5 1834.

Pengar och privatekonomi

83 Pengar är ett genomgående tema i korrespondensen, och privatekonomiska angelägenheter berörs regelbundet. Breven ger en bild av knappa omständigheter men snarare rör det sig om en diskurs som betonar sparsamhet.159Enligt Vasenius (II 1914, s. 352) redde sig Sofia Topelius väl på Kuddnäs men hade brist på kontanta medel. Topelius var beroende av pekuniärt stöd hemifrån tills han hade etablerat sig som redaktör för Helsingfors Tidningar 1842, och han fick understöd även en tid efter det.160ST–ZT 1/1, 16/2 1842 och 4/2 1843. År 1843 fick Topelius 100 rubel hemifrån och ännu 1845 fick han 125 rubel i understöd av modern (Kontobok 1833–1870, Topeliussamlingen 244.141). Häftet 1845–1855 har överskriften »Chaos oder das Geld». Detta innebar att Sofia Topelius både hade insyn i sonens privatekonomiska beteende och möjlighet att påverka det. Moderns omsorg om sonens utkomst framgår bl.a. av diskussionerna om hans framtida yrkesmässiga orientering. Den blev aktuell i och med filosofie magisterexamen 1840 och mor och son ventilerar sonens karriärval av och till under de följande 15 åren. Senare diskuteras Zacharias och hans familjs ekonomiska situation, bl.a. löneinkomster, hyresnivå och presumtiva gårdsköp. Släktingars och bekantas penningaffärer skymtar förbi i den mån de berör parterna, t.ex. genom skuld- och borgensförbindelser.161En skuld mellan mostern Augusta Rosenkampff och systern sysselsatte mor och son i korrespondensen en längre tid. Turerna kring reversen exemplifierar väl hur en skuldförbindelse släktingar emellan var en balansgång. Se ZT–ST 26/4 1858, 24/5 1858, 17/1 1859, 6/6 1859, 30/1 1860, 19/3 1860, 3/3 1862, 14/4 1862. Av korrespondensen framgår klart att Sofias och Zacharias ekonomier var sammanlänkade både med varandra i varierande grad och med det omkringliggande släktnätverket.

Topelius och familjen

95 Zacharias Topelius gifte sig med Maria Emilie Lindqvist den 30 december 1845. Paret hade förlovat sig i september 1842 men förlovningen hölls till en början hemlig för alla utom den närmaste familjekretsen. Paret brevväxlade genom Topelius syster Sofia för att undgå att väcka uppmärksamhet.196Enligt Topelius själv hade han riktat sina blickar på Emilie Lindqvist redan 1837–1838. ST–ZT 20/9 1842, Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 102 ff. Om förlovningen, se även Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 132–138 och Vasenius II 1918, s. 425–511. Av den omfattande brevväxlingen under förlovningstiden är 216 brev bevarade. Paul Nyberg har utgivit ett redigerat urval omfattande Topelius brev till fästmön i Fästmansbrev 1947.

96 Parets äktenskap var både typiskt och otypiskt. Typiskt i den meningen att paret gifte sig inom sitt stånd och inom den krets av borgare och ofrälse ståndspersoner som fanns i Nykarleby. Ett äktenskap utanför ståndet skulle ha tett sig närmast otänkbart. Äktenskapet var en smula otypiskt i det avseendet att makarna var nästan jämnåriga och i det att Topelius var relativt ung både när han förlovade sig och när han gifte sig. En intressant fråga är varför Topelius sökte sitt parti i hembygden i stället för huvudstaden där ett lämpligt parti möjligtvis kunde ha erbjudit fördelar när det kom till kontakter och därmed karriärmöjligheter. Han gifte sig i stället med dottern till en handelsman vars rörelse hade mött svårigheter, som han väl kände till.197Enligt gängse uppfattning skulle mannen ha fast tjänst för att ingå äktenskap. En följd av detta var att män i regel var i genomsnitt 6–7 år äldre än makan. Kai Häggman har behandlat Helsingforsborgerskapets äktenskapsmönster och -vanor under 1800-talet i Perheen vuosisata 1994, s. 59 f., 86–99. Om Isak Lindqvists affärer, se ST–ZT 4/2 1843. Topelius vann varken karriär- eller penningmässigt på sitt äktenskap med Emilie Lindqvist. Partiet var inte ett resonemangsparti men motsvarade konvenansens krav.

97 Genom äktenskapet med Emilie konstituerade Topelius en egen familj. Åtskillnaden från barndomshemmet och familjen uttrycks bl.a. i Sofia Topelius tilltagande användning av den kollektiva öppningshälsningen »kära barn».198Häggman, Perheen vuosisata 1994, s. 40 f. Jfr t.ex. ST–ZT 4/1 och 18/9 1845, 26/11 1849, 16/2 1855, 27/4 1855, 8/5 1857 samt 26/3 1860, 18/5 1860 och 25/5 1860. Breven från Sofia Topelius är färre under den senare delen av korrespondensen men trenden är klar: hon riktar oftast sig till antingen makarna Topelius eller hela familjen. Genom äktenskapet upptogs Topelius också i en ny släktkrets: hustruns släkt blev Topelius släkt. Detta avspeglas i korrespondensen genom att ett nytt persongalleri träder fram och att gamla bekanta får rollen som släktingar.199Häggman, Perheen vuosisata 1994, s. 36–40. Familjen Topelius sociala sammanhang och dess utveckling behandlas i nästa kapitel.

98 Makarna Topelius fick sammanlagt sex barn varav tre dog som barn: Michael, Rosa Emilia och Raphael Zacharias. Tre döttrar överlevde föräldrarna: Aina, Toini och Eva. Barnen får med ökat antal och tilltagande ålder en allt mer framträdande roll i korrespondensen mellan mor och son. Ett centralt tema är döttrarnas utbildning: alla döttrar sattes i den då nygrundade (1844) Fruntimmersskolan i Helsingfors men endast den äldsta dottern Aina gick hela kursen ut. Topelius beslut att låta döttrarna gå i skola reflekterar den nya tidens ideal. Han fäste uppmärksamhet vid kvinnors utbildning redan i sina dagböcker på 1830-talet och i Helsingfors Tidningar från 1840-talet. Flickors utbildning skulle förse dem med en uppsättning egenskaper och färdigheter nödvändiga för en god husmor: ett religiöst sinnelag, husliga färdigheter och rätt slags beläsenhet.200Se Forssell, »Inledning», Noveller, ZTS IV 2012 och kommentaren till novellen »Kringelflickan». De båda yngre barnen togs emellertid ur skolan när Toini visade tecken på sjuklighet. De yngre döttrarna åtnjöt därefter på ett mer traditionellt vis privatundervisning.201Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 222 f. Om Topelius pedagogiska ideal, se Nylund et al., »Inledning», Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII 2017.

99 Ett av nyckelbegreppen för att beteckna familjelivet är den »husliga trefnaden» som avspeglar idealet med ett idylliskt och fridfullt hem.202Se t.ex. ST–ZT 14/12 1851 och ZT–ST 25/4 1859. Topelius skildrar också ofta och gärna barnens tilltag i breven i ett varmt tonfall där han bl.a. härmar barnspråk och beskriver hur barnen är »pigga och muntra, – gala och sjunga hela dagen så att man vill mista öronen».203ZT–ST 28/11 1856 och 31/1 1859. Julskildringarna är ett annat titthål till den borgerliga hemidyllen. Breven i jultid är ofta barncentrerade och berättar om hur många och hurudana julklappar barnen fick, hur julen firades, vilka som var på plats o.s.v.204Se .t.ex. ZT–ST 26/12 1859, 25/12 1860. Om den borgerliga idyllen och julen, se Fugier, »Les rites de la vie privée bourgeoise», Histoire de la vie privée 4 1987, s. 215–224. Skildringarna av hemmiljön avspeglar en förändrad inställning till barn och hemliv. Tecken på en romantiskt influerad uppfattning till barn kan skönjas redan i Topelius egen uppfostran men blir mer synlig när han själv bildar familj. Betonandet av huslig trevnad, barn, jul m.m. var centrala komponenter i en omdefiniering av barnens roll och i den europeiska framväxten och ideologiseringen av ett nytt borgerligt familjeideal.205Om barn och hemmets ideal, se t.ex. Guttormson, »Parent–Child Relations», Family Life in the Long Nineteenth Century 2002, s. 262 ff.; om familjen, se Häggman, Perheen vuosisata 1994, s. 220–223; om borgerliga hemidyllen, se t.ex. Hall, »Sweet Home», Histoire de la vie privée 4 1987, s. 59–71. År 1868 bestod familjen av paret Topelius samt döttrarna Toini och Eva. Äldsta dottern Aina hade gift sig i januari 1867 med läraren Berndt Nyberg och flyttat hemifrån.

Sociala nätverk

100 Breven spelade en central roll i det sociala livet och i det sammanhang Zacharias Topelius inträdde när han reste hemifrån. De var en informationskanal och samtidigt uppfostrings- och kontrollredskap, men framförallt var de ett medel i sig för att upprätthålla ett nätverk. Genom breven framträder ett av mor och son delat nätverk, och senare också Zacharias eget, utökade system bestående av släkt genom hustrun, vänner, bekanta och klienter. Korrespondensen ger ändå inte en fullständig bild av Topelius nätverk, t.ex. berörs hans professionella kontakter endast flyktigt.206Persson, Svensk brevkultur på 1800-talet 2005, s. 26. Hasselberg, Den sociala ekonomin 1998, s. 84–93. Några omnämnaden om affärskontakter finns. Om Wasenius, se t.ex. ST–ZT 11/12 1842, om Bonnier, se t.ex. ZT–ST 11/10 1858.

Samtid och samhälle

112 Zacharias Topelius konstaterar i Självbiografiska anteckningar att hans mor var pragmatiskt lagd. Hon avskydde »pjunk och fraser» men läste däremot gärna tidningar och följde med politiska tilldragelser.223Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 27. Dagsaktuella händelser ventileras rätt ofta i breven. Under de första decennierna har aktualiteterna i korrespondensen ofta en lokal anknytning. Det kunde gälla t.ex. underrättelser om kolera eller andra farsoters framfart och huruvida de kunde tänkas nå hembygden, hurudana utsikter pastorsutnämningen i Nykarleby hade eller hur pietismen gjorde insteg i lokalsamhället.224»et rykte som sade at et Fartyg kommit dit som hade cholera sjuka ombord» (ST–ZT 29/9 1834), »nu har vi tre prest gubbar Stenbäck tyckes ha anlag att bli en streng reformator» (ST–ZT 28/4 1844), »hon kom med fröknarna i alfvarsamt samtal om pietismen de tyckte vara intresserade och Sophie med. Baron [Stromberg] är ifrig motståndare.» (ST–ZT 4/2 1843; pietismen berörde familjen Topelius när systern Sofia Topelius fick pietistiska sympatier, se 19/11 1842, 3/12 1842 och 14/1 1843).

113 Aktualiteterna blev naturligtvis ännu angelägnare när sonen anställdes som redaktör för Helsingfors Tidningar 1842. I diskussioner som rörde tidningspolemikerna där Topelius kom i delo med redaktörer för andra tidningar intar modern ofta en förmanande roll, analyserar och ger råd. I debatten om Almqvists omsusade roman Det går an i Fabian Collans Helsingfors Morgonblad och Topelius Helsingfors Tidningar hösten 1842–våren 1843 manar hon sonen till återhållsamhet: »jag är rädd at du kommer i många tvister och gräl genom den otäcka Collan men du har och gifvit anledning i bland och dett skall du i år låta bli […] låt se at du ej bryr dig om honom och ej uptar alt strunt annars blir det aldrig slut.»225ST–ZT 29/12 1842.

114 Perioden för korrespondensen utgör tidsspannet för dagspressens och den borgerliga offentlighetens första kraftiga utvecklingsperiod i Finland. Samtalen i breven om vardagsnära aktualiteter och storpolitiska tilldragelser reflekterar denna utveckling. Alla diskussionsämnen som rörde sig på stan och var allmängods lämpade sig ändå inte för tryck. Breven ger insyn i det halvoffentligas kulisser: Det som inte kunde uttryckas offentligt i pressen, t.ex. rockader inom administrationen, blev något som måste dryftas privat.226Topelius skriver t.ex. om ryktet om den illa omtyckte generalguvernören Bergs avsked (ZT–ST 14/9, 30/9 1860 och 29/11 1861).

115 Pressen hade till mitten av 1800-talet en litterär framtoning vilket också exemplet ovan antyder; dels undanbad sig den strikta censuren politik i tidningarnas spalter, dels var tanken om pressen som allmänt opinionsforum ännu främmande i Finland. Snellman bemödade sig om att förändra detta i Saima och en mer programmatisk press började ta form under 1840-talet. Topelius delade inte fullt Snellmans syn på pressen även om han förnyade Helsingfors Tidningar och gav den en mer nyhetsinriktad och journalistisk prägel. Censuren skärptes, Saima upphörde och utvecklingen avstannade. Censuren lättade först i slutet av Krimkriget.227Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1851», Suomen lehdistön historia I 1988, s. 133 ff., 148, 247 f. Perioden därefter kännetecknas av en mer livad offentlighet vilket breven också reflekterar.

116 Topelius var inte odelat förtjust i den nya offentlighet som tog form efter seklets mitt. Efter att han slutade som redaktör för Helsingfors Tidningar vid nyåret 1861 uttrycker han sig kritiskt om sin gamla tidning för modern; han ogillade den stridbara liberala pressen som gjorde landvinningar under 1860-talet och ansåg att Schauman som redigerade Helsingfors Tidningar spelade liberalerna i händerna.228ZT–ST 25/10 1863.

117 Mor och son kommenterade både sådant som stod i tidningarna och det som inte stod där. Ett exempel är lantdagen 1863–1864 som började förberedas redan i slutet av 1850-talet. P.g.a. censuren var ordet lantdag mer eller mindre bannlyst i pressen och allmänheten fick läsa mellan raderna.229Åbo Underrättelser för 1859 ger prov på ämnets ömtålighet och hur samtiden läste mellan raderna. En artikel i juni använder lystringsuttrycket för lantdag: »frågor … som icke kunna på administrativ wäg … erhålla lösning» (ÅU 3/6 1859), och det är denna formulering som Topelius också torde mena när han uppfattar lantdagen som utlovad. Registret för ÅU 1859, uppgjort i december, dristar sig redan kalla artikeln för »Rikswigtigt tillkännagifwande, gifwande hopp om landtdag». Schauman, Från sex årtionden i Finland I 1922, 200 s. ff., ZT–ST 6/6 1859. Också den förestående lantdagens föreberedelser omgavs till en början av hemlighetsmakeri men sonen rapporterade det han hörde till modern i breven.230»Här sprakar allt emellanåt litet. Utskottet tycks göra fiasco, men för syn skull måste det sammanträda. Adeln väljer idel oppositionsmän» (ZT–ST 16/9 1861). När lantdagen väl kom igång ackompanjerade han ibland tidningarnas rapporter med allmänna kommentarer, ibland sådana som avspeglar de personliga intressen som fanns: Topelius spekulerar bl.a. om Nykarleby lantdagsmän och hur lantdagens reformer möjligen kunde inverka på jordegendomens värde.231ZT–ST 6/6 1859, 20/4 1863, 15/4 1864. Topelius verkade hysa stora förhoppningar på att egendomens värde skulle stiga i takt med landets ekonomiska och politiska utveckling: lantdagens skattereformer och Finska Hypoteksföreningens grundande 1860 var centrala enligt Topelius. Se t.ex. ZT–ST 8/1, 3/2 och 16/2 1863.

Hälsa, sjukdom och död

118 Hälsa, sjukdom och död intar en betydande plats i hela korrespondensen. Döden var en potentiell utgång vid alla sjukdomar och ständigt närvarande. Denna insikt gjorde temat hälsa centralt. Rapporter om dödsfall hör till återkommande inslag i breven och gällde både barn och vuxna i släkt- och bekantskapskretsen. Särskilt små barn var utsatta, och deras ohälsa var för föräldrarna ett stort bekymmer.232Ur statistik framgår att dödligheten i Finland för alla åldersklasser sammanlagt var 28 promille under korrespondensens tidsperiod. Spädbarnsdödligheten i Finland var högre, dödligheten för barn under ett år var 1830–1868 i genomsnitt 195 promille, d.v.s. ett av fem barn dog under sitt första levnadsår. I Sverige var dödligheten i åldersklassen 0–4 59 promille under motsvarande period. I motsvarande statistik för Finland 2016 var siffrorna 9,8 respektive 1,9 promille (Finlands officiella statistik, Avlidna [e-publikation], »Spädbarnsdödlighet 1751–2015» och »Allmänt dödstal och allmänt födelsetal 1751–2016», Statistiska Centralbyrån, Historisk statistik för Sverige. Del 1. Befolkning 1720–1967 1969, s. 114). Som tidigare nämnts dog tre av paret Topelius sex barn innan de hade hunnit fylla fyra år. Dessutom dog två hos familjen inackorderade barn, Oskar Granberg och Anna Hæggström. De återkommande rapporterna om hälsotillstånd, eget eller andras, i snart sagt varje brev är därför förklarliga. Sjukdom präglade människors tankevärld och hälsan var föremål för stor omsorg.233Oskar dog av scharlakansfeber medan Anna led av lungsot (ZT–ST 8/11, 18/11 1861, 18/5 1868). Häggman, Perheen vuosisata 1994, s. 72.