Inledning

1 Nej, dessa tidehvarf ha ingått som lefvande beståndsdelar uti vårt eget tidehvarf, dessa döde fäder, som byggde hedendomen, tala än i dag till oss med Kalevalas mäktiga tunga; och lifva, lyfta, berättiga vår stolta känsla att vara ett eget folk på egen botten.1Föreläsning 4/2 1864, s. 2. Sidnumreringen följer Topelius egen, inte den som har införts i föreläsningarna i samband med inbindningen av dem.

2 Zacharias Topelius var professor i Finlands historia i 20 år. De föreläsningar som han höll i Finlands geografi och historia vid Kejserliga Alexanders Universitetet mellan 1854 och 1875 har inte tidigare publicerats. Handskrifterna för dessa 280 föreläsningar består av sammanlagt 3 500 sidor text, varav största delen i löpande prosaform.2Topelius skrev föreläsningarna i häften, som varierar i omfattning från tre till sextiosex blad. De 42 inbundna häftenas början och slut kan identifieras bl.a. med hjälp av titelblad och av att första och sista sidorna ofta är gråare och bär mera märken av slitage än de övriga, eftersom Topelius sannolikt bar dem i rockfickan på väg till och från föreläsningarna. Flera av manuskripten har två skilda pagineringar; Topelius egen som löper terminsvis och Nationalbibliotekets som löper igenom hela den inbundna volymen. Höstterminen 1854 påbörjar Topelius undantagsvis pagineringen av andra häftet med s. 1. Bibliotekets paginering är införd på rectosidorna: 1, 3, 5, o.s.v. Nya terminer inleder Topelius ofta med ett titelblad. Sidorna är i regel fullskrivna och de har alltid en väl tilltagen marginal. Marginalens placering varierar mellan de olika banden. I marginalerna förekommer ofta tillägg, ändringar, repetitionsanteckningar och korshänvisningar. Texten är i regel lättläst. Topelius använder latinsk stil och handstilen är prydlig. För en mera detaljerad beskrivning av manuskripten se manuskriptbeskrivningen i den svenskspråkiga inledningen. Topelius skrev fullständiga meningar och läste i flera år upp framställningen från manuskriptet. Senare under hans karriär tilltar användningen av stolpar och visar att Topelius övergick till att tala utan stöd av ett färdigt manuskript.

3 Zacharias Topelius utnämndes till extraordinarie professor i Finlands historia den 15 mars 1854. Nästan tio år senare, närmare bestämt 1863, blev han ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia, en tjänst som han innehade till 1875 då han bytte tjänst med professorn i allmän historia G. Z. Forsman3När Forsman, som var en av fennomanernas ledargestalter, adlades 1884 tog han efternamnet Yrjö-Koskinen. Före adlandet hade han använt författarnamnet Yrjö Koskinen.. Topelius tid som historieprofessor sammanföll med en av det finländska nationsbyggets mest aktiva perioder och med det politiska livets gryning i Finland vid mitten av seklet. Hans intresse för geografi och historia står i förbindelse med konstruktionen av den finska nationen på 1800-talet. Samtidigt som storfurstendömet antog allt mer statliga former uppstod behovet av en egen skriven historia, ett behov som Topelius var angelägen om att framhålla. Sin akademiska karriär till trots utvecklades Topelius aldrig till vad man kunde kalla en akademisk historiker, vilket han själv konstaterar i självbiografin: »I grunden var jag icke anlagd till vetenskapsman: jag saknade det intresse för och den kännedom i detaljen, förutan vilka ett vetenskapligt studium haltar.»4Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220. Som källa är en självbiografi i den meningen problematisk att den ofta kan vara tendentiös och skriven med eftervärlden i åtanke. Det som utmärker honom som historiker är en klart uppfattad mening om historiens betydelse, ett sinne för helheter, berättartalang och ett genuint intresse för det egna landet som i kombination gjorde honom till en av 1800-talets mest inflytelserika finländska historiker.

4 När filosofie doktorn Topelius utnämndes till extraordinarie professor i Finlands historia var hans vetenskapliga meriter inte särskilt omfattande. Tio år tidigare hade han avlagt licentiatexamen med huvudvitsord i historia. Han hade också doktorerat, vilket inte var alldeles vanligt på den tiden, men hans akademiska publikationsförteckning var blygsam.5Doktorsgraden hade införts vid filosofiska fakulteten så sent som 1828. Däremot hade Topelius meriter utanför akademin. Han hade publicerat den omfattande presentationen av Finland i ord och bild Finland framställdt i teckningar (1845–1852) och den historiska romanen Hertiginnan af Finland (1850) med en ingående skildring av hattarnas ryska krig 1741–1743. Sin historiska roman framom andra, Fältskärns berättelser, hade han inlett som följetong i Helsingfors Tidningar 1851.

5 Topelius begränsade sig inte enbart till det tryckta ordet utan han höll också en rad uppmärksammade föredrag. »Äger Finska Folket en Historie?», som han läste upp vid Österbottniska avdelningens årsfest den 9 november 1843, upplivade diskussionen om Finlands nutid och dåtid på båda sidorna om Bottniska viken. I Akademiska Läseföreningen höll han 1848 ett föredrag med rubriken »Om finska folkets och stammens betydelse i historien», där han tangerade många av de teman som blev centrala byggstenar i hans senare historisk-geografiska produktion.

6 Topelius föreläsningar kan indelas i fyra fleråriga kurser. Han inledde den första kursen höstterminen 1854 med Finlands geografi, som han föreläste om onsdagar och lördagar klockan 17–18 i teologiska lärosalen, nuvarande föreläsningssal XII, i universitetets huvudbyggnad. Topelius fortsatte på samma tema, som han kallade för en inledning till Finlands historia, ända fram till höstterminen 1861. Från vårterminen 1856 finns inga föreläsningsmanuskript, eftersom han repeterade tidigare kurser. Det samma gäller för vår- och höstterminerna 1860 och för vårterminen 1861. Från höstterminen 1859 finns endast en nedskriven föreläsning.

7 Vårterminen 1862 påbörjade Topelius den andra kursen, »Föreläsningar i Finlands historia», som han fortsatte fram till vårterminen 1866. Han inledde med att föreläsa om Kalevalamytologin, finnarnas ursprung och källorna till finska historien – alla var ämnen som låg i tiden. Efter det kom han in på det som man har benämnt det första svenska korståget, vilket blev startpunkten för en omfattande framställning (ca 2 000 sidor) av Finlands historia fram till mordet på Gustav III 1792. Topelius skrev nytt material för varje termin, och repeterade med andra ord inte tidigare terminers föreläsningar på samma sätt som med kursen i geografi. Han fortsatte att föreläsa två gånger i veckan fram till höstterminen 1863 när han började föreläsa alla läsdagar, vilket betydde måndag, tisdag, torsdag och fredag. Samtidigt ändrades tidpunkten till klockan 18–19. Föreläsningarna började locka flera åhörare och flyttades därför höstterminen 1864 till det största auditoriet, det historisk-filologiska.6Förteckning öfver föreläsningar och öfningar hvilka vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland af professorer och öfrige lärare komma att anställas. Höstterminen 1866 föreläste Topelius inte eftersom han var tjänstledig.

8 När Topelius började föreläsa vårterminen 1867 gjorde han det med den tredje kursen: »ny kurs af föreläsningar uti Finlands historia». Kursen, som innehåller både geografi och historia, räckte till vårterminen 1871. En övervägande del av denna kurs består av repetition, och därför upptar den enbart 195 sidor. I den första historiekursen från 1862 till 1866 finns en stor mängd daterade repetitionsanteckningar som hänför sig till dessa senare års föreläsningar. Nytt är att Topelius nu förde den historiska framställningen vidare till år 1809, trots att han lät bli att behandla kriget 1808–1809.

9 Den sista kursen påbörjade Topelius höstterminen 1871 med föreläsningarna »Inledning till Finlands historia». Det är fråga om en helt och hållet nyskriven geografisk och kulturhistorisk helhet om Finland och dess folk. Vårterminen 1872 vikarierade Topelius för professorn i allmän historia G. Z. Forsman och höll en föreläsningsserie i allmän historia rubricerad »Om Europas nuvarande nationer, med afseende å deras uppkomst, nationalkarakter och betydelse för historien». Höstterminen 1872 var Topelius åter tjänstledig.

10 Vårterminen 1873 föreläste Topelius under rubriken »Finlands historia från 1157». Det är en fortsättning på »Inledning till Finlands historia», och på så sätt erbjöd Topelius för fjärde gången en kurshelhet utgående från uppfattningen om ett organiskt samband mellan geografi och historia. I denna historiska del av kursen ingår huvudsakligen gammalt material, vilket betyder att Topelius återanvände de föregående årens föreläsningsmanuskript. Från höstterminen 1875 framåt var Topelius, som i januari samma år bytt tjänst med G. Z. Forsman, tjänstledig. Efter detta höll han inte längre några föreläsningar på grund av att han i maj 1875 blivit vald till rektor.

Vägen till historieprofessuren

11 Zacharias Topelius var född och uppvuxen i Nykarleby i svenska Österbotten. Det geografiska läget i västra Finland, mycket närmare Sverige än Ryssland, och det svenska språket medförde att regionen hade täta band till grannen i väst. Detta präglade många av de österbottniska studenter som sökte sig till universitetsstaden Helsingfors för högre utbildning. I storfurstendömets nya huvudstad möttes de av en anda som karakteriserades av en accepterande inställning till Ryssland. För detta fanns realpolitiska skäl, något som vanligen inte tilltalar en ideologiskt sinnad ungdom. Det pro-ryska förhållningssättet var svårt att svälja för den unge Topelius, liksom för mången annan student. Särskilt i Österbotten betraktades de nya makthavarna i S:t Petersburg fortfarande med skepticism, och minnena från stora och lilla ofreden levde kvar i folkminnet.

12 Kort efter Finlands förening med Ryssland 1809 hade de ledande kretsarna i storfurstendömet börjat arbeta för att ge innehåll åt begreppet Finland. Matti Klinge har konstaterat att frågan om en finsk nationalkänsla eller nationalidentitet under 1810-talet sysselsatte den finländska eliten. Den första uppgift dessa kretsar ägnade sig åt var att utveckla universitetet till en ideellt ledande institution, som skulle omforma den administrativa enheten Finland till en nation. Så småningom uppstod det en av S:t Petersburg accepterad nationalism, som var utmärkande för Finland under 1800-talets första del. I den ingick som viktiga komponenter det finska språket och folkdiktningen samt historia och geografi. Tillsammans skulle dessa tjäna »den rena dygdens och medborgerlighetens» idé.7Klinge, Den politiske Runeberg (2004), s. 93, 95. Citatet är från en uppsats av Anders Johan Lagus i Åbo Allmänna Tidning 22/10 1818.

Topelius historieintresse och de egna studierna

13 Topelius tid som student på 1830-talet var präglad av nationalitetstankens genombrott, men också av romantikens uppfattningsvärld; intresset för historien ingick där som ett centralt element. Epoker omvärderades och särskilt den tidigare illa ansedda medeltiden lyftes fram. Till detta bidrog de populära historiska romanerna. Topelius kom i kontakt med denna litteratur redan i Uleåborg, där han före flytten till Helsingfors var elev i trivialskolan. Han bodde hos farbrodern Gustaf Toppelius och var en frekvent gäst i sina fastrars lånebibliotek.8Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 68. Han inte bara läste mycket, han skapade själv ett bibliotek, som han kallade Lilla Bibliotheket. Det bestod av mycket små häften, där Topelius sammanfattade innehållet i böcker han läst tillsammans med egna illustrationer.9Topelius, Ephemerer (2006), s. 18. Att undervisningen i historia vid trivialskolan däremot inte bidrog till att främja hans livliga intresse för historien avspeglas som karikatyr i »Konungens handske»:

14 Vi föreställde oss historien ungefär som ett stort, gammalt och dammigt skåp med många lådor och hyllor, fullklistrade med namn eller årtal och på hvilka man uppradat i viss ordning en hop porslinsgubbar, som kallades kungar, kejsare, påfvar eller sultaner. Desse gubbar, hvilka för resten, allt hur det föll sig, målades svarta eller hvita, hade i vår tanke intet annat att göra, än föra krig med hvarandra och derefter sluta fred samt maka åt sig på hyllorna. Men då sådant medförde besvär att komma ihåg och plaggor att glömma, förstodo vi icke hvartill detta historiens kungsarbete egentligen tjenade, om ej till att skaffa oss lexor på halsen. Vi funno det ganska onödigt att tillställa så mycket bråk för att pina en oskyldig efterverld, och om det berott af oss, hade man gerna fått stänga det gamla skåpet, ställa det uti en vrå och låta porslinskungarne kriga, bäst de gitte, om sina dammiga hyllor.10Topelius, »Konungens handske» (1880), s. 9.

15 Den torra undervisningen till trots överlevde Topelius historieintresse skoltiden. Efter avslutad skolgång i Uleåborg var det dags att ta studenten. För detta flyttade han hösten 1832 till universitetsstaden Helsingfors, där J. L. Runeberg förberedde honom för examen. Det hade varit vanligt i 1800-talets Finland att ungdomar studerade som privatelever i så kallade studentbagerier, eftersom denna väg var snabbare än gymnasievägen. I de nya universitetsstatuterna från 1828 bekräftades att de som enbart hade erhållit privatundervisning fortfarande kunde ansöka om inträde till universitetet, vilket hade varit ett vanligt förfarande ända sedan universitetets grundande 1640.

16 I Helsingfors fick Topelius ofta mycket tid över från de egentliga studierna, tid som han inte sällan fyllde med besök i stadens boklådor och med läsning. Lektyren bestod av blandat innehåll, men som en viktig beståndsdel finner man den historiska litteraturen. I de omfattande dagböckerna från 1832–1840 antecknade han boktitlar och kommenterade vad han läste, och redan den 6 oktober 1832, alltså strax efter att han hade kommit till Helsingfors, noterade Topelius att han »läste i Fryxells historia». Samma år i december konstaterade han: »läste Fryxell ifrigt».11Med Fryxell syftar Topelius på Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, som utkom i 46 delar åren 1823–1879. Topelius dagbok, 6/10 och 7/12 1832, Dagböcker I. 1832–1834, Coll. 244.131, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.

17 Student vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Helsingfors blev Topelius sommaren 1833. Universitetsstudierna inledde han i oktober samma år med sikte på filosofie kandidatexamen, som var den filosofiska fakultetens grundexamen. Vid detta skede hade han ännu inte bestämt sig för om han skulle gå i faderns fotspår och bli läkare eller om han skulle rikta in sig på något av de humanistiska ämnena. Oberoende av vad han valde krävdes först filosofie kandidatexamen.12Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 105. Filosofiska fakulteten hade ända sedan medeltiden haft en propedeutisk karaktär, det vill säga varit lägre än de andra fakulteterna och förberedande för dem.

18 Den polyhistoriska och allmänvetenskapliga filosofie kandidatexamen, med tillhörande magistergrad, var en förutsättning för studier i de högre fakulteterna.13Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola», Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet II (1989), s. 391. För denna examen krävdes fram till 1852 tentamen i fakultetens samtliga elva ämnen: historia, orientalisk litteratur, grekiska, lärdomshistoria, skaldekonsten och vältaligheten (latin), zoologi och botanik, fysik och astronomi, kemi, ren matematik och filosofi. Dessutom krävdes en examen i teologi, den så kallade lilla teologen. I början av studierna behövde studenterna alltså inte besluta sig för vad de ville göra i framtiden.

19 Det fanns förstås många faktorer som spelade in vid valet av bana, men för Topelius kom särskilt professorerna och hur de behandlade sina respektive ämnen att betyda mycket. Det ena ämnet som Topelius i kandidatexamen 1840 erhöll laudatur i var historia, det andra var naturalhistoria.14Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 115. Professor i historia var Gabriel Rein, som Topelius i dagboken kallade »en af mina favoriter».15Topelius dagbok, 26/5 1836, Dagböcker II. 1835–1836, Coll. 244.132, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Rein blev professor i historia ett år efter att Topelius hade inlett sina studier. Han hade börjat sin bana på universitetet som docent i historia 1825, varefter han utnämndes till lektor i tyska språket 1832 och slutligen 1834 till professor i historia. Rein hade vuxit upp i Karelen och varit elev vid gymnasiet i Viborg. Skolgången i Viborg och familjebakgrunden bidrog till att han i Åbo hade närmat sig den nya rysksinnade kretsen vid universitetet.16Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 37. I ett geografiskt perspektiv var alltså Topelius och Reins utgångspunkter vitt skilda. Trots det förenades de senare av en gemensam uppfattning om hur Finlands historia borde behandlas och uppfattas. Topelius deltog i Reins föreläsningar från början, och tilltalades av hans sätt att behandla sitt ämne. Reins avslutande föreläsning höstterminen 1834 kommenterade Topelius i följande ordalag:

20 Han var till och med rörd och med honom många unga hjertan hvilka klappat wid minnet af fädernas bedrifter, och hwilka funnit sitt varma blod strömma eldigare vid dessa blickar in uti historiens helgedomar.17Topelius dagbok, 1/12 1834, Dagböcker I. 1832–1834, Coll. 244.131, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.

21 Gabriel Rein, som främst hade intresserat sig för Finlands medeltid, gav ett lyft åt den akademiska undervisningen i historia, som hade hållit låg nivå efter Frans Michael Franzéns avsked 1811.18Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 40. Franzén var professor i moral och historia 1801–1811. Trots ett utpräglat intresse för medeltiden föreläste Rein om hela Finlands historia från stenåldern till Borgå lantdag 1809. Han utstakade både som historisk forskare och som föreläsare uppfattningen om Finlands historia som en egen och separat historia till skillnad från en provinshistoria. Hans nydanande sätt att se på Finlands historia betydde inte att han skulle ha behandlat Finlands historia frånkopplad från omvärlden, vilket också framgår av Topelius dagböcker: »Reins method att behandla Finska historien är att gå kors och twärs öfver till grannländerna och mäst till Sverige.»19Topelius dagbok, 28/2 1837, Dagböcker III. 1837–1838, Coll. 244.133, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Trots Topelius allmänt uppskattande inställning till Rein förargades han av lärarens framställning av ryssarnas framfart i Finland under stora ofreden. I dagboken noterade Topelius:

22 Afhörde Rein, men gick bort full af förtrytelse. Han läste nu om kriget i Finland under Carl den XII, kanske den mest intressanta period i hela Finska historien. – Men han sminkade dess mörka colorit med feg skonsamhet i omtalandet af Ryssarnes förfarande. Flere wigtiga händelser omnämnde han högst lösligt emedan de kastade skugga på Czar Peter eller hans oficerare. – Hwad deremot som man kunde lägga R[yssar]ne till beröm der glömde han icke den minsta småsak. – Jag satt och war ond af hjertans grund. Jag hade hållit Rein för en annan man. – Historien är ingen »ödmjukaste tjenarinna» som med glömskans mantel öfwerhöljer högmögendes förseelser. Sanningen kan alldrig sminkas. Den som från cathedern gör ett sådant försök, han gör sig skyldig till högförräderi mot wettenskapen.20Topelius dagbok, 7/3 1836, Dagböcker II. 1835–1836, Coll. 244.132, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.

23 »Högförräderiet» till trots fortsatte Topelius att följa Reins föreläsningar. Historia var favoritämnet, men det var först efter promotionen som han fattade ett beslut om sin framtida inriktning. När Rein i maj 1840 hörde sig för om Topelius planer efter avlagd filosofie kandidatexamen fick han svaret att det lutade åt fortsatta studier i teologi eller i medicin.21Topelius dagbok, 21/5 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Men i november samma år hade Topelius, efter mycket tvekande, fattat sitt beslut: han gick till Rein, »med en tryckning öfver bröstet», och anmälde sitt intresse att fortsätta studierna för filosofie licentiatexamen med särskild inriktning på historia.22Topelius dagbok, 6/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. I Självbiografiska anteckningar beskriver han hur valet till sist föll på historien, »en annan flamma allt från den tid, när jag i Bibeln studerade Konungaböckerna och makkaebeernas strider.»23Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 71. Till filosofie licentiatexamen hörde kunskapsprov i ett fåtal obligatoriska ämnen, som var fördelade i tre »klasser». Topelius valde den »philosophico-natural- och allmän-historiska classen», till vilken hörde allmän historia, filosofi, zoologi och botanik.

24 På uppmaning av Rein började Topelius sätta sig in i verk av Henrik Gabriel Porthan och andra författare av vad Topelius själv kallar den kritiska skolan. Hit räknades åtminstone de tyska historikerna Friedrich von Raumer, August Ludwig von Schlözer och svenskarna Sven Lagerbring och Jonas Hallenberg.24Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 (1957), s. 211; Topelius dagbok, 6/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors; Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 72. Topelius konstaterade att han fram till denna punkt hade inhämtat sin historiska kunskap från Gamla Testamentets Konungaböcker, Jakob Ekelunds läroböcker i historia, Walter Scotts och Washington Irvings romaner och från laudaturkursen för Rein.25Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 72. Detta konstaterande är något anspråkslöst med tanke på att han i dagböckerna från studietiden också nämner andra historiska författare, bl.a. Anders Fryxell. Men nu blev det alltså aktuellt med ett mera vetenskapligt grepp i studierna. Förutom ovannämnda författare som Topelius uppmanades läsa, anmodade Rein honom att sätta sig in i staternas inre utveckling och i nordisk historia, vilket betydde studium av Snorre Sturlassons kungasagor i Heimskringla, Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien och Erik Gustaf Geijers Svenska folkets historia.26Topelius dagbok 6/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors och Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 72. Dessa tre verk är signifikanta eftersom de kom att utgöra ett fundament för Topelius historieuppfattning.

25 Filosofin var en obligatorisk del i studierna både för kandidatexamen och för licentiatexamen. Lärostolen i filosofi innehades 1827–1846 av Johan Jacob Tengström, som satte sin prägel på filosofin i Finland genom att etablera Hegel vid universitetet. Också de andra lärarna inom ämnet var påverkade av Hegel, inte minst bidrog docenten Johan Vilhelm Snellman till att sprida hegelianismen i Finland. För studenten Topelius, som på basis av dagböckerna var en flitig student av Hegel, betydde Hegels filosofi ett medel att »komma mig till en skarpare uppfattning av saker och ting».27Topelius dagbok, 11/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Han tog således intryck av Hegel under sina formativa år och började utforma sin historieuppfattning utgående från den tyska idealistiska filosofin.

Topelius tidiga historiska produktion

26 På Nordösterbottniska avdelningens årsfest i november 1841, där Topelius som avdelningens sekreterare var en självskriven deltagare, kungjordes två prisfrågor att besvara inom en månad före nästa årsfest. Den ena frågan löd: Hur bör finska folkets historia skrivas? Bakgrunden till den är att behovet av en sammanfattande historia om Finland började framträda allt tydligare på 1840-talet. Det här kan vidare sammanknytas till en bredare internationell trend där historieskrivning var en viktig beståndsdel i nationsbyggandet. Intresset för folk och traditioner var ett led i romantisk nationalism, som riktade ljuset mot nationen och på dess plats bland andra nationer. Det förment unika för nationen framhävdes, vilket innebar en skapandeprocess då nationsbyggarna strävade efter att ge form åt en nationall entitet. Nationer byggdes således med hjälp av historia, symboler, riter, läroböcker, muséer och arkitektur. I Finland, där det inte var staten i sig som drev på nationsbyggandet, kom en viktig del av impulserna från olika vetenskapliga institutioner och från studentavdelningarna.28Popkin, From Herodotus to H-Net (2016), s. 82 ff.; Coakley, »Mobilizing the past. Nationalist images of history» (2004), passim. Viktiga institutioner med avseende på det tidiga nationsbygget var Finska Vetenskapssocieteten och Finska Litteratursällskapet.

27 Nordösterbottningarnas prisfråga väckte bevisligen Topelius intresse, trots att han aldrig lämnade in ett svar till avdelningen. I Topelius arkiv finns ett koncept med titeln »Huru bör Finska Folkets historia skrifvas?», som tyder på att han planerat att svara på frågan.29Topelius, »Huru bör Finska Folkets historia skrifvas?», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Här finner man de första uttrycken för Topelius syn på Finlands historia, en syn som han – med vissa modifikationer – vidhöll under resten av sitt verksamma liv. Slutsatsen är att Finland inte har en självständig historia, vilket Topelius förklarar med att Finland som stat alltid ägt sitt centrum utanför sina gränser. Lagarna och kulturen, germanska till sina ursprung, var främmande för det finska folket. I diktform hade den unge och radikale Topelius kommenterat de utländska kulturinslagen i Finland i »Afskeds Ord till Hrr Lönnrot, Castrén och Bergstadi den 25 Febr. 1845», publicerad i Helsingfors Tidningar 1/3 1845. Där framhåller han att man måste göra sig av med »Germaniskt slagg».30Dikten publicerades i diktsamlingen Ljungblommor I 1845 med titeln »Lönnrot, Castrén». Se Topelius, Ljungblommor, utg. av Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus, ZTS I (2010), s. 71 f. Topelius tonade dock ner denna hållning under senare delen av 1840-talet när han formulerade idén om att de främmande inslagen hade naturaliserats under den 600 år långa gemensamma historien med Sverige.

28 Den här gången stannade Topelius tankar om den finska historien i hans skrivbordslåda. Två år senare återkom han till samma fråga för att ge sin tolkning spridning. På österbottningarnas årsfest 1843 läste han upp det föredrag, som 1845 trycktes i bearbetad form i avdelningens publikation Joukahainen med titeln »Äger Finska Folket en Historie?». Uppsatsen fick stort genomslag och blev ett stående element i den finska historiedebatten en lång tid framöver. I Sverige togs den inte särskilt välvilligt emot och i flera tidningar kunde man läsa kritiska synpunkter på Topelius tes.31Se t.ex. Aftonbladet 29/7 1845 och Dagligt Allehanda 11/11 1845. Topelius argumenterade i hegelianska banor för att det finska folket inte hade en historia förrän 1809, åtminstone inte en politisk historia. Först då blev Finland en stat, om ännu inte självständig, och först då kunde det finska folket räkna med en egen historia. Det som hade hänt före 1809 hänför Topelius till finska folkets förhistoria. Det var en »skolans tid», då det finska folket folket bekantgjordes med västerländska samhällsformer. En assimilationsprocess ägde rum och småningom vaknade den finska nationaliteten till medvetande. Här, liksom alltid annars, gör Topelius en skillnad mellan statlig politisk historia och kulturhistoria. Topelius hävdade vidare att i fall finska folket inte hade lösryckts från Sverige 1809 så hade det betytt en fullständig försvenskning av Finland, vilket i sin tur hade inneburit att det finska nationsbygget aldrig hade kommit igång. Ännu 25 år efter att Topelius hade hållit föredraget användes det som slagträ för att försvara en fennomansk historietolkning i den debatt om Finlands historia som följde på publiceringen av G. Z. Forsmans lärobok om finska folkets historia.32Topelius, »Äger Finska Folket en Historie?» (1845); Fewster, Visions of Past Glory (2006), s. 130; Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989), s. 76; Yrjö Koskinen, Oppikirja Suomen kansan historiassa (1869–1873).

29 Gabriel Reins författarskap var en central inspirationskälla för föredraget »Äger Finska Folket en Historie?». I uppsatsen »Om National-Literatturens i Finland utveckling, och nödvändigheten af dess vidare bearbetning», som publicerades i tidskriften Suomi, Tidskrift i Fosterländska ämnen 1842, framhåller Rein att man i Finlands historia borde dra en tydlig gräns vid 1809. Med det året gick Finland in i en ny epok. Detta resonemang utökat med en ansats till hegeliansk analys fungerade som en utgångspunkt för Topelius historieuppfattning allt sedan 1840-talet. Om det som skedde 1809 anser Rein att man då fann »ehuru tacksamt och gerna erkännande välgerningarne af den bildning vi derifrån [Sverige] erhållit, att tiden nu vore inne, då det omyndighetstillstånd, hvari vi i intellectuelt hänseende ditills befunnit oss, småningom borde upphöra, och en egen, icke lånad, på inhemsk grund hvilande cultur inom fosterlandet utveckla sig.»33Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 (1957), s. 212 f.; Rein, »Om national-literaturens i Finland utveckling, och nödvändigheten af dess vidare bearbetning» (1842). Från detta är steget mycket kort till Topelius tankar om betydelsen för Finland av rikssprängningen 1809.

30 Vare sig det var Topelius avsikt eller inte hade han i och med förnekandet av en politisk historia före 1809 skapat sig ett namn på båda sidorna av Bottniska viken. Det var under dessa år på 1840-talet hans karriär tog fart och namnet Z. Topelius började bli bekant för en större allmänhet. Sedan 1842 var han redaktör för Helsingfors Tidningar och han fortsatte sin akademiska meritering med att den 8 november 1844 avlägga filosofie licentiatexamen med huvudvitsord i historia. Ungefär samtidigt blev han 1843 erbjuden att skriva texten till ett planerat planschverk med titeln Finland framställdt i teckningar. Framställningen svällde ut till en utförlig exposé över Finlands geografi med tillhörande nedslag i Finlands historia. Därtill inledde Topelius verket med en detaljerad karakteristik över landet och folket. Under arbetet med texten till Finland framställdt i teckningar utvecklades Topelius till en av sin tids främsta geografer i Finland. Allan Tiitta, som i avhandlingen Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede (1994) har studerat Topelius som geograf, lyfter fram honom som central gestalt i etablerandet av geografin som vetenskap i Finland. Tiitta poängterar att Topelius i Finland framställdt i teckningar inte enbart för första gången sammanställer sin kunskap om Finlands geografi till en helhet, utan att han även lyfter fram olika geografiska fenomen i landskapsskildringarna.34Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 79. Matti Klinge och Aimo Reitala framhåller att Topelius gestaltning av Finland som ett nordiskt land mellan öst och väst, och omslutet av vatten är central i verket.35Klinge & Reitala, Maisemia Suomesta (1987), s. 7–11. Topelius framträdande intresse för geografi noterades redan 1918 av Bernhard Estlander, som i studien »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» förde fram att det uttryckligen var i Finland framställdt i teckningar som detta intresse tog form.36Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» (1918), s. 121.

31 Texten och bilderna till Finland framställdt i teckningar utkom under en period av åtta år (1845–1852), samtidigt som Topelius fortsatte att förkovra sig inom det akademiska. Han disputerade 1847 för doktorsgraden med avhandlingen De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente, om fornfinnarnas sätt att ingå äktenskap, huvudsakligen enligt belägg från folkdiktningen och Kalevala. Avhandlingen är det första akademiska lärdomsprovet i Finland baserat på folkdiktningen som källa. Arbetet ägde inte någon större betydelse varken för Topelius vetenskapliga eller skönlitterära utveckling, men med doktorsgraden, i kombination med sin släktbakgrund, vann Topelius en »rättmätig hedersplats» i raden av nyvaknade finskhetsintresserade forskare.37Klinge, Idyll och hot (2000), s. 224 f. Topelius far Zacharias Topelius d.ä. hörde till de tidiga insamlarna och utgivarna av finsk folkdiktning.

32 I slutet av 1840-talet hade Topelius redan gett prov på att han som historiker var mera intresserad av att höja den historiska medvetenheten bland det finska folket än av att uppehålla sig vid historiska frågor av ett smalare intresse. Topelius historiska författarskap kan ses som en kommentar till ett flertal samtida kolleger, som var upptagna med att ge ut källpublikationer och publicera studier av enbart fackligt intresse. Han var nu filosofie doktor, lärare i historia sedan 1846 vid det ansedda Helsingfors privatlyceum, upphovsman till en av de mest omdebatterade teserna om Finlands historia »Äger Finska Folket en Historie?» och till den första moderna översikten över Finlands geografi. Han fortsatte att uppträda i offentligheten med föredrag vid Akademiska Läseföreningen, där han i april 1848 talade under rubriken »Om finska folkets och stammens betydelse i historien». Här försvarade han tesen om att finska folket saknade en historia före 1809 och redogjorde för de rumsliga aspekternas betydelse för ett folks öden i världshistorien.38Topelius, »Om finska folkets och stammens betydelse i historien», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.

33 Som redaktör för Helsingfors Tidningar kännetecknas Topelius av innovativt tänkande. Med honom vid rodret växte tidningen till landets mest spridda och omtyckta tidning. En bidragande orsak till framgången var att Topelius i finländsk press introducerade följetonger, som läsarna kunde identifiera sig med. Under Topelius tid som redaktör från 1842 till 1860 författade han över 70 prosaverk av mycket varierande längd för Helsingfors Tidningar. Hertiginnan af Finland utkom i bokform strax före jul 1850, samma år som den hade ingått i tidningen. Fältskärns berättelser påbörjade han som följetong i Helsingfors Tidningar 1851.39Topelius, Noveller, utg. av Pia Forssell, ZTS IV (2012), s. XII. Redan före dem hade Topelius orienterat sig bakåt i tiden, och hade till exempel i »Häradshöfdingen» (1846, Helsingfors Tidningar) med Walter Scott som ledstjärna blåst liv i historien med hjälp av fiktiva huvudpersoner sekunderade av faktiska aktörer i egenskap av bifigurer.40Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, utg. av Pia Forssell under medverkan av Matti Klinge och Anna Movall, ZTS V (2013), s. XXXI. »Häradshöfdingen» är utgiven i Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller 2013.

34 Topelius inleder Hertiginnan af Finland med en utförlig skildring av hattarnas ryska krig 1741–1743. För denna skildring anlitade han tryckt källmaterial: rättegångshandlingar, framställningar av samtida aktörer och nyare forskning kring ämnet. Här var också Fredrik Cygnæus 1843 ventilerade Stycken ur en Teckning av Finska Kriget åren 1741 och 1742 av betydelse. Topelius och Cygnæus använde huvudsakligen samma källor, och därför drog de också mer eller mindre samma slutsatser om de historiska perspektiven.41Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller (2013), s. XXXV–XXXVI. Topelius uteslöt den historiska skildringen ur senare upplagor av Hertiginnan af Finland, vilket har förklarats med att han inte längre behövde akademisk meritering sedan han 1854 utnämnts till professor.42Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller (2013), s. XIX. Strykningen av krigsskildringen motiverade Topelius själv inför utgivningen av verket i Vinterqvällar med att senare forskning hade gjort det onödigt att upprepa den »specialskildring af 1741 års krig» som ingick i bokupplagan 1850.43Topelius, Vinterqvällar II:1 (1881), fotnot på s. 81 En annan orsak var den allt skarpare linjedragning som med tiden hade uppstått mellan historieskrivning och roman.44Klinge, Idyll och hot (2000), kapitlen »Roman, historia» och »Historia, roman».

35 Med Hertiginnan af Finland hade Topelius hittat det novellistiska uttryckssätt som var honom mest eget. Han fortsatte med sitt framgångskoncept i den följande stora historiska romanen, Fältskärns berättelser. Här skildrar han Sveriges och framför allt Finlands historia från Gustav II Adolf till Gustav III. Åter låter Topelius fiktiva aktörer, Bertelsköldarna och Larssönerna uppträda med historiska personer, till exempel Johannes Messenius och Carl von Linné. I början baserade han den historiska fonden på Anders Fryxells populära Berättelser ur svenska historien, men i motsats till Fryxell som betonade adelns roll i historien, ville Topelius lyfta fram det lyckliga förhållandet mellan kungen och folket. Här står han närmare Erik Gustaf Geijer. Det som skiljer åt Fältskärns berättelser från tidigare romaner är Topelius sätt att berätta historien ur ett finskt perspektiv. Han lyfter fram det utarmade och krigshärjade landet efter stora ofreden och det ekonomiska och kulturella uppsvinget i Finland senare under 1700-talet. I romanen blandar Topelius på ett suveränt sätt kulturhistoriska upplysningar med historiska händelser och romantiska förvecklingar. Matti Klinge har framhållit hur meriterande Fältskärns berättelser i själva verket var för Topelius, eftersom han här visar lärdom, pedagogisk förmåga och en syntetiserande historieförståelse.45Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 166. För mera om Topelius och den historiska romanen se Sebastien Köhler i inledningen till Fältskärns berättelser.

Professorsutnämningarna 1854 och 1863

36 Tidningsredaktörens tillvaro var relativt otrygg vid mitten av 1800-talet. Pressen var utsatt för en hård censurapparat, med befogenheter att dra in tidningar. Detta skedde till exempel när J. V. Snellmans debattorienterade Saima drogs in 1846 för att tidningens radikala linje ogillades av myndigheterna och när den liberalt sinnade Dagen nekades utgivningstillstånd 1856. Det fanns med andra ord ett strukturellt inslag av osäkerhet i Topelius redaktörskap, men däremot var hans inkomster goda. Topelius hade övervägt lärarbanan när han 1840 beslöt sig för att ta licentiatexamen i historia, men när han efter andra försöket och efter besvär av medsökandena slutligen fick ett lektorat i historia (i Vasa 1852) var han inte längre intresserad.46För Topelius och lektoraten se Håkan Anderssons och Magnus Nylunds inledning till Naturens Bok och Boken om Vårt Land och Eliel Kilpeläs inledning till Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna.

37 Helsingfors Tidningar, Finland framställdt i teckningar, Ljungblommor och operan Kung Carls Jagt hade alla bidragit till att skapa Topelius ett namn i Helsingfors. Av den orsaken var han inte särskilt ivrig att flytta från händelsernas centrum långt ut i periferin. Han ansökte, delvis på vänners inrådan, om tjänstledighet för ett år från den nya tjänsten, bland annat med Vasa brand som motivering.47Vasenius, Zacharias Topelius III (1918), s. 412–413. På detta sätt vann han tid och kunde fortsätta sitt litterära och journalistiska värv i Helsingfors. Karriärmässigt visade det sig vara ett gynnsamt beslut. Vännen Fredrik Cygnæus, nyss utnämnd professor i estetik och nyare litteratur, agerade i samband med att kejsaren och tronföljaren Alexander besökte Helsingfors våren 1854 för att fästa Topelius vid universitetet och huvudstaden.48Orsaken till kejsarfamiljens besök var det pågående Krimkriget, som året innan hade brutit ut mellan Ryssland och Turkiet. Eftersom Turkiets västallierade bestående av Storbritannien, Frankrike och Kungariket Sardinien när som helst förväntades förklara krig mot Ryssland beslöt kejsaren Nikolaj I att tillsammans med sina söner besöka det hotade gränslandet Finland i mars 1854. Bland dessa söner fanns också tronföljaren och universitetets kansler Alexander. Se: Paasivirta, Suomi ja Eurooppa (1978), s. 165 och Klinge, Finlands historia 3 (1996), s. 168. Den 12 mars 1854 skrev Cygnæus till Topelius med anledning av hans till finska gardet författade dikt:

38 Gratulos! Dina vackra verser hafva redan på förhand vunnit »un succès d’enthousiasme», som bebådar ännu större segervinningar. Öfversatta på Ryska, komma de sannolikt att presenteras på den allra högsta ort, dit de möjligen kunna tränga under vintersolen. / I sammanhang med dessa lysande framtidsutsigter för Ditt opusqulum [lilla verk], har jag tagit mig friheten göra vederbörande uppmärksamma på billigheten att äfven åt författaren öppna en annan aspect, än att komma i åtnjutande af förmånen att krumbukta sig under Tit:i Odenvalls [rektorn för Vasa gymnasium] kommandokäpp. Spiken tycks dra, och nu, om någonsin, torde tillfället vara för handen, att plugga in den så den håller, eller hur skall saken utföras? frågar man mig; och jag vet verkligen ej hvad jag egentligen derpå skall svara. Kan du sjelf utfundera ett mera vältaligt svar, än tystnadens? Fundera emellertid allvarligt derpå, men med qvicka tankar.49Fredrik Cygnæus–Z. Topelius, 12/3 1854, Coll. 244.13–14, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Dikterna var »Till Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon» och »Till Finska Sjöekipagerne».

39 Cygnæus hade ett gott förhållande till ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt, som var den person som föredrog universitetsärendena för kanslern, och hade tydligen bestämt sig för att dra nytta av det förmånliga politiska läget och av tronföljaren-kanslerns Finlandsbesök.50Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 80.

40 Cygnæus ville alltså veta till vilken tjänst han skulle rekommendera Topelius. Cirka 30 år senare skrev Topelius om Cygnæus besök i mars 1854: »Icke en avlägsen tanke därom hade fallit mig in, än mindre hade jag vidtalat Cygnæus eller någon annan därom. Jag tackade honom och svarade halvt skämtande: gör mig till lektor i svenska språket, så kan jag måhända vara till någon nytta. – Gott, svarade han; jag skall meddela dig resultatet; Rein [då universitetets rektor] är med om saken.»51Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 153. En anteckning i Topelius självbiografi om att Rein redan kring 1852 hade uttryckt en önskan att se Topelius som sin efterträdare talar dock emot att Topelius skulle ha varit helt ovetande om att han hade högt uppsatta gynnare som gärna såg honom som professor i historia.52Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 216. Resultatet blev hur som helst att Topelius utnämndes till extraordinarie professor i Finlands historia – en tjänst som inte tidigare hade existerat. Orsaken till att Topelius inte utnämndes till lektor ska ha varit att Armfelt uppfattade det som en degradering.53Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 153. Topelius kommenterade utnämningen i sin anteckningsbok: »Topelius e. o. p. i Finlands historie, 50 år efter Porthan54»Kosmos III», Coll. 244.137, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Ett halvt sekel efter bortgången av »finska historiens fader» fick ämnet en professur vid landets enda universitet, och Topelius kunde glädja sig över att få föra Porthans arv vidare.

41 Topelius plötsliga utnämning till professor i det politiskt känsliga läget under det pågående Krimkriget visade sig utmanande för hans tidiga universitetskarriär. Om man hade ifrågasatt hans kompetens för en lektorstjänst kunde man med ännu större fog göra det för en professur, vilket också skedde. Universitetets undervisningsplan hade inte omfattat Finlands historia tidigare, och dessutom hade Topelius inte de meriter man kunde förvänta sig av en historieprofessor. Själva tjänsten var också unik med tanke på att universitetsstatuterna från 1828 och 1852 inte kände till annat än ordinarie professorer tillsatta på basis av konsistoriets förslag (med undantag för lärartjänster i ryska språket).55Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 81. Förfarandet var däremot inte unikt. Också Topelius professor Rein hade blivit utnämnd till följd av regeringens önskemål. Matti Klinge har påpekat att tillsättandet av professurerna i historia och filosofi nästan alltid hade en politisk dimension. Men utöver det politiska fanns det också ett behov av en professor som kunde förmedla historien, i stället för en källsamlare som docenten Karl Konstantin Tigerstedt. Rein såg det som viktigt att till universitet knyta en person med erfarenhet av den historiska narrationen, en som kunde utvecklas till Finlands Michelet eller Geijer. Rein, liksom Cygnæus, såg potential i Topelius och gynnade därför dennes karriär.56Klinge, Idyll och hot (2000), s. 225, 235.

42 Utnämningen av Topelius gick inte samtiden okommenterad förbi, särskilt då samhällsklimatet också i övrigt var elektrifierat av Krimkriget. För många var det av stor betydelse att Finlands nationella och historiska existens genom professuren hade fått officiell bekräftelse. Det var ett tecken på att utvecklingen gick i samma riktning som de politiska lösningarna tidigare, när den lojala finska nationalkänslan backades upp och stärktes medan det jäste i Europa. För Topelius del uppfattades saken dessvärre inte av alla på detta sätt.57Klinge, Finlands historia 3 (1996), s. 169. Han hade i två dikter skrivna för de finska truppenheter som skulle rycka ut våren 1854 gett uttryck för känslor som kunde uppfattas som lojalistiska, vilket av de liberalt sinnade tolkades som opåkallad ryssvänlighet.

43 Topelius kritik av de allierades krigshandlingar i Finland drabbade hans anseende. Trots att utnämningen av Topelius i någon mån var politisk, överdrevs denna aspekt av samtiden, vilket i hög grad berodde på den sinnesstämning Krimkriget hade framkallat.58Klinge, »Professorer och docenter», Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet II (1989), s. 421. Ännu starkare blev reaktionerna när Topelius dikt »Den första blodsdroppen» publicerades i Helsingfors Tidningar den 24 maj. Dikten, vars tema relaterade till krigets första finska offer i Vitsand utanför Ekenäs, tolkades särskilt i Sverige som att Topelius fiskade efter kejsarens gunst i hopp om personlig vinning. Också i Finland vände många vänner honom ryggen som en följd av hans skriftställeri under Krimkriget.59Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 266–269. Allt detta ägde rum samtidigt som professorsutnämningen, vilket kan ha bidragit till att Topelius föreläsningar under en lång tid framöver endast besöktes av ett fåtal åhörare.60Se bl.a. Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220.

44 De liberala kretsarna i Finland med August Schaumans Morgonbladet i spetsen gick hårt åt Topelius, som fick utstå både studenternas så kallade kattserenader och hånfulla dikter. För Schauman försökte han i slutet av 1854 förklara sina verkliga motiv: »Hela mitt program i den mest kritiska tid, som Finland genomlefvat, går derpå ut, att vi måste rädda åt morgondagen hvad som är omöjligt i dag. Kan du verkligen ej inse, bror August, att en sådan öfvertygelse kan vara ärligt menad – dess halt må för öfrigt vara hurudan som helst?»61Z. Topelius–August Schauman 29/12 1854, 201.8., August Schaumans arkiv, NB. Topelius realpolitiska motiv föll inte i god jord. Också i egenskap av professor fick han tidigt känna av den liberala opinionen när han inte blev bjuden till historisk-filologiska studentfakultetens årsfest hösten 1854. På inbjudningslistan fanns alla ordinarie professorer samt universitetets andra extraordinarie, Mattias Akiander. Dessutom var Morgonbladets redaktörer Schauman och Edvard Bergh bjudna, vilket enligt Topelius biograf Paul Nyberg gav skymfen en särskild udd. Det faktum att Topelius tjänst var nyinrättad och vagt formulerad bidrog också till att inge osäkerhet hos Topelius i början.62Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 277 och Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 84.

45 Följande gång Topelius fick känna av den akademiska snålblåsten var när professor Gabriel Rein lämnade in sin avskedsansökan 1860 och föreslog att professuren i historia skulle delas i två – en i allmän historia och en i Finlands och de nordiska folkslagens historia. Förslaget förkastades till en början på högsta ort med hänvisning till att det redan fanns en extraordinarie professor i Finlands historia. Reins tjänst söktes av G. Z. Forsman och Gustaf Frosterus, den förre inriktad på nordisk historia och den senare på allmän historia. Denna intressefördelning återaktualiserade förslaget att dela historieprofessuren. Sammanträffandet att båda professorerna i ryska (en ordinarie och en extraordinarie) samtidigt sökte avsked som emeriti föranledde rektor Adolf Edvard Arppe att föreslå en indragning av den ordinarie tjänsten, och att de inbesparade medlen skulle användas på annat håll inom universitetet. Konsistoriet lyfte fram det tidigare förslaget om inrättandet av en ordinarie professur i finsk och nordisk historia, vilket nu realiserades. Den nya professurens ämne definierades som finsk, rysk och nordisk historia. Med rysk historia ville konsistoriet möjligen kompensera för den indragna extraordinarie professuren i ryska.63Det blev alltså till slut den extraordinarie professuren i ryska som indrogs, i stället för den ordinarie som Arppe hade föreslagit. Vasenius, Zacharias Topelius IV (1924), s. 381–384. Till den nya professuren hörde också ansvaret för skötseln av universitetets etnografiska museum (sedermera en av kärnorna i Statens historiska museum).64Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 172.

46 Konsistoriets ursprungliga tanke var att professuren i finsk historia skulle tilldelas G. Z. Forsman och att professuren i allmän historia skulle gå till Frosterus. Detta opponerade sig extraordinarie professorn Topelius emot. Hans indignation över den tilltänkta utnämningen av Forsman framgår av brevväxlingen med modern Catharina Sofia, där man kan läsa att han, med all respekt för Forsman, inte kunde låta bli att ta utnämningsprocessen som en förolämpning. Att frågan också hade en politisk dimension kan man sluta sig till av att Topelius talar om hur Forsmans »gynnare och fennomanerne» jobbade för att få honom installerad på den nya lärostolen i finsk historia. Vidare skrev han att han i fall Forsman fick tjänsten skulle ansöka om ett års tjänstledighet med lön för att skriva »finsk historie för skolorna».65Z. Topelius–Catharina Sofia Topelius 3/10 1862, Coll. 244.97, Topeliussamlingen, NB. Topelius arbetade redan 1856 på andra delen av läseboken för elementar- och folkskolor, den utkom 1875 med titeln Boken om Vårt Land.

47 I december samma år hade Topelius kommit fram till att han inte ville finna sig i att bli åsidosatt och gick personligen till universitetets rektor Arppe för att diskutera saken. Arppe uppmanade honom att skriva till ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt för att begära att tjänsten skulle anslås till ny sökning. Detta var enligt Emilie Topelius exakt vad hennes make önskade; han ville tävla om tjänsten på samma villkor som de andra.66Z. Topelius och E. Topelius–C. S. Topelius 14/12 1862, Coll. 244.97, Topeliussamlingen, NB. Detta ledde inte genast till önskat resultat, men däremot blev Topelius kallad till universitetets vicekansler Johan Reinhold Munck för vidare överläggningar. Vicekanslern erbjöd då Topelius professuren i allmän historia, men Topelius ställde sig tvekande till förslaget. Munck föreslog då att Topelius omedelbart utan ansökan skulle ta emot professuren i finsk historia, medan Forsman skulle få behålla professuren i allmän historia. Topelius fick alltså till slut som han ville, och föreslog i sin tur att han och Forsman vid ett senare skede kunde byta tjänster om det vore universitetet till gagn.67Vasenius, Zacharias Topelius IV (1924), s. 387 f. Utnämningsprocessen pekar på att Topelius hade höga beskyddare. Åter hade han blivit tillsatt som professor på ett högst avvikande sätt, och det väckte förståeligt nog missnöje i den finsksinnade kretsen kring Forsman. Om missnöjet hade vuxit sig allt för stort var Topelius beredd på att kompromissa genom ett byte med professorn i allmän historia.68Z. Topelius och E. Topelius–C. S. Topelius 15/5 1863, Coll. 244.97, Topeliussamlingen, NB. De finsksinnade blidkades med en bestämmelse att professorn i allmän historia skulle föreläsa på finska – för första gången i universitetets historia.69Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 354.

48 Ett byte av professur blev slutligen aktuellt 1876 när Topelius på Forsmans begäran bytte professur med honom. Forsman hade aldrig känt sig riktigt bekväm med professuren i allmän historia och då rektorstjänsten inte var förenad med undervisningsskyldighet föll sig ett byte naturligt. Det här betydde samtidigt att Topelius som rektor aldrig kom att hålla föreläsningar i allmän historia. Prorektor hade han varit sedan 1872. Rektorsvalet 1878 förlorade han mot Wilhelm Lagus, varefter han lämnade universitet helt och hållet. Topelius tid som rektor präglades i hög grad av den samtida språkstriden, vilket antagligen var en bidragande orsak till att han inte blev omvald. Han sågs som för välvilligt inställd till radikalfennomanin och hans något dystra syn på svenskans framtid i Finland uppskattades inte på alla håll. Att Nyländska avdelningen inte deltog i den fest som ordnades till Topelius ära efter att han lämnade universitetet är ett tecken på att hans anseende som universitetsrektor inte var gott bland de svensksinnade studenterna.70Koskimies, Y. S. Yrjö-Koskisen elämä (1974), s. 243; Tiitta, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede (1994), 85; Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 448–473.

Studierna vid universitetet

49 När en kommitté för att reformera Kejserliga Alexanders Universitetets statuter tillsattes 1849 var den officiella motiveringen att elementarläroverken i Finland genomgått en fullständig reorganisation efter att universitetet hade fått sina dåvarande statuter 1828. Den allmänna opinionen uppfattade dock kommitténs syften och ändamål på ett annat sätt. Den vanliga tolkningen var att kommitténs uppgift var att bringa det finska universitetets statuter i överensstämmelse med de ryska universitetens. Denna tolkning hade sin upprinnelse i samtidskontexten och i efterdyningarna av revolutionsåret 1848 när den ryske kejsaren Nikolaj I började betrakta alla universitet som potentiella oroshärdar. Senare har de nya statuterna tolkats som ett försök av upphovsmannen Alexander Armfelt att rädda universitetet från att dras in »i den stormvirvel som hotade att vräka de ryska universiteten». Detta syfte hade den i allmänhet misstänksamma samtidsopinionen svårt att uppfatta. Helt opolitisk var reformen trots allt inte, vilket framgår av att studentavdelningarna upplöstes för deras anarkiska anda och studenterna fördelades på fakulteter. Dessutom indrogs den politiskt suspekta professuren i filosofi.71Schauman, Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo (1918), s. 98; Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940, s. 447.

50 De nya statuterna, som var färdiga 1852 och började tillämpas följande år, innebar en samtidig reform av både förvaltningen och examenssystemet. Också undervisningen och studierna reformerades. Medan mycket av det som stipulerades om studiefrågor och disciplin förblev en död bokstav, var reformen av student- och filosofie kandidatexamina en bestående förändring.72Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet II (1989), s. 486.

51 1852 års statuter betydde ett slut på den gamla praxisen att man kunde anmäla sig till studentexamen bara man hade någon form av elementarundervisning bakom sig, antingen i skolor eller av enskilda lärare. I statuterna slogs en läroinrättningshierarki fast, vilket betydde att det för studentexamen krävdes ett dimissionsbetyg eller ett godkänt förhör vid gymnasium eller motsvarande privat läroinrättning. Uppfyllde man dessa krav kunde man anmäla sig till universitetet för studentexamen, som hade skärpts så att även en uppsats på modersmålet skulle skrivas liksom en översättning från svenska eller modersmålet till latin eller annat främmande språk.73I 1852 års statuter fastslogs att studentförhör skulle hållas två gånger per år. Av de övriga ämnena var endast ryskan obligatorisk, vilket berodde på att skolornas utbud varierade. Med studentexamensreformen ville man också följa med utvecklingen utomlands, särskilt i Tyskland. Samtidigt innebar reformen ett slut på de så kallade studentbagerierna, i vilka filosofiemagistrar inpräntade de nödvändigaste kunskaperna i studenterna in spe på kortast möjliga tid.74Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», s. 487; Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940, s. 449.

52 Själva studierna vid universitet kom också att påverkas i stor utsträckning av reformen. Universitetets grundexamen, filosofie kandidatexamen, genomgick en grundlig revision. Nytt var att man kunde avlägga kandidatexamen i de båda fakulteterna med förhör i fem ämnen, av vilka tre var obligatoriska och två valfria. I ett av ämnena, som examinanden själv fick välja, skulle vitsordet laudatur uppnås.75De övriga vitsorden var approbatur och approbatur cum laude. Skillnaden mellan den nya examen och den som Topelius hade avlagt med förhör i fakultetens alla elva ämnen var märkbar, och på denna punkt blev reformen gillad bland allmänheten. Tanken bakom förnyelsen var att försnabba studierna och att öka på graden av specialisering. Reformen betydde också ett slut på latinets hegemoni vid universitetet. Redan 1828 års statuter hade tillåtit lärarna vid universitetet att hålla offentliga föreläsningar inte bara på latin utan också på sådana moderna språk som största delen av åhörarna förstod, vilket låg i linje med den allmäneuropeiska utvecklingen. 1852 års statuter stipulerade vidare att man kunde använda latinska eller svenska i de offentliga examina och disputationer på latin utgavs endast i de klassiska och orientaliska språken.76Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola», s. 398 f. och 487; Schauman, Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo (1918), s. 157; Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940, s. 449–450.

53 I historisk-filologiska fakulteteten var de obligatoriska ämnena a) allmän historia »tillika med Rysslands och Finlands historie, geographi och statistik», b) latin och den antika litteraturen, c) estetik och nyare litteratur samt tyska och franska eller tyska och engelska.77Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», s. 488. I bägge fakulteternas kandidatexamen ingick vidare den så kallade lilla teologen, som var ett enskilt förhör i de delar av teologin som stod i nära sammanhang med religionsfilosofin och den allmänna kulturhistorien. Därtill krävdes ett skrivprov i latin och dessutom skulle examinanden genom ett skrivprov på svenska eller annat modersmål uppvisa »färdighet i språkets behandling» liksom »vetenskaplig insigt i sjelfva ämnet». Kravet på en tryckt avhandling på latin och på en offentlig disputation slopades.78Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola» och Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», s. 402–404, 488; Författningar och beslut rörande Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland från och med den 1 oktober 1852 till utgången af år 1887, utg. Valfrid Vasenius (1889), s. 38.

54 Reformen betydde att professorerna fick färre studenter att undervisa och förhöra, vilket särskilt gällde de professorer vars ämnen inte hörde till de obligatoriska. I denna kategori ingick Topelius första professur, medan det ämne han företrädde från och med 1863 var obligatoriskt för de studenter som valde finsk historia i stället för allmän historia. Statutkommittén ville också ge föreläsningarna en större vikt och öka på kontakten mellan professorerna och studenterna genom att kräva anteckningar över de senares närvaro och anställande av repetitionskollegier en gång i veckan. Av de ordinarie professorerna krävdes minst fyra timmar föreläsningar i veckan.79Schauman, Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo (1918), s. 155; Författningar och beslut rörande Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland från och med den 1 oktober 1852 till utgången af år 1887, utg. Valfrid Vasenius (1889), s. 30.

55 På 1860-talet tog man ett steg tillbaka till de gamla examensbestämmelserna efter att fakultetsdekanerna Fredrik Cygnæus och Adolf Moberg i en skrivelse hade tagit upp faran med för långt gående specialisering och vädrat sin oro för att uppfattningen om vetenskapens enhet höll på att fördunklas. Som en följd av skrivelsen höjdes examensämnenas antal 1863 från fem till sju. I avsikt att understryka vetenskapernas enhet skulle studenterna avlägga två av ämnena vid den andra fakulteten.80Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola», s. 404–405.

Historieprofessorn föreläser om geografi

56 När Topelius blev utnämnd till extraordinarie professor i Finlands historia var professuren ny och endast titeln för professuren var fastställd. Det var därför upp till Topelius att välja tema för sina föreläsningar. Professorn i historia Gabriel Rein var rektor för universitetet och föreläste således inte. Till historieprofessuren hörde också de så kallade hjälpvetenskaperna geografi och statistik, av vilka statistiken hörde till Reins specialområden. Med verk som Statistisk teckning af Storfurstendömet Finland (1843) bidrog Rein till utvecklandet av statistiken i Finland.81Rein utnämndes 1865 till chef för det provisoriska statistiska ämbetsverket i Finland. För Topelius, som var mera bekant med Finlands geografi än med Finlands historia, föll det sig naturligt att fokusera på den historiska hjälpvetenskapen geografi. Han valde alltså att fördjupa sig i geografin och rubricerade installationsföreläsningen den 1 maj 1854 »Om Finlands geografiska läge».

57 Allan Tiitta påpekar i avhandlingen om Topelius och Finlands geografi att professorsutnämningen kom så oväntat för Topelius att han endast hade sommaren på sig att förbereda sig inför höstens föreläsningar, och därför var det var en lättnad att kunna utgå från ett ämne som han redan behärskade.82Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 87. I den tidigare forskningen har det spekulerats om att Topelius inte ville tävla om studenterna med Rein, men detta torde inte ha varit fallet eftersom Rein inte föreläste 1854.83Se t.ex. Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 86. I stället sköttes hans professur av docenten Edvard Grönblad, som även han var en populär föreläsare. Eftersom Grönblad vistades mycket utomlands blev det i praktiken den likaså meriterade docenten K. K. Tigerstedt som stod för undervisningen i Finlands historia vid mitten av 1850-talet.84Förteckning öfver föreläsningar och öfningar hvilka vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland af professorer och öfrige lärare komma att anställas [läsåren 1854–1865] och Ylioppilaiden ilmoittautumisluettelot 1853–1868, Bg 4, Helsingfors universitets arkiv. I en senare föreläsning konstaterade Topelius själv att han i början av sin karriär inte ville ta sig an ett ämne, som till stora delar skulle ha byggt på föregångarens verk.85Föreläsning 12/10 1861, s. 1.

58 Under arbetet med Finland framställdt i teckningar hade Topelius stiftat ingående bekantskap med Finlands geografi och med litteraturen i ämnet. Han kom till insikt om att mycket av det som stod till buds inte var särskilt inspirerande, utan snarare ålderdomligt och registermässigt. Dessutom konstaterade han i den första föreläsningen höstterminen 1854 att geografin i skolundervisningen behandlades som ett styvbarn bland vetenskaperna.86Föreläsning 11/10 1854, s. 1. Topelius strävade med andra ord efter att framhålla geografins vetenskapliga status och egenskap av självständig disciplin, vilket visar på hans önskan att framstå som den första företrädaren för ett nytt vetenskapsfält i Finland.87Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 87. När Topelius började föreläsa om Finlands historia på 1860-talet övergick han trots allt till att i högre grad behandla geografin enligt den traditionella uppfattningen om ämnet som en hjälpvetenskap för historien.

59 Granskar man de förteckningar som uppgjordes över lärarnas undervisning vid universitetet finner man att Topelius personifierade geografin. Efter att han börjat föreläsa om ämnet fortsatte han med det i sju år. Det var först vårterminen 1862 som Topelius började komma in på teman som var historiska snarare än geografiska. Sett ur ett idéhistoriskt perspektiv låg Topelius kombination av geografi och historia helt i linje med de senaste vetenskapliga strömningarna och med 1800-talets nationsbyggande.

60 Sambandet mellan geografi och historia, eller mellan rum och tid, var en utgångspunkt för Topelius historisk-geografiska förståelse. Detta klargjorde Topelius för sina åhörare den 11 oktober 1854:

61 Om geografin sålunda i sin nya utsträckning och sin klarnade betydelse blir ett torrt studium, så är det verkligen ej hennes fel. Hon står som en sammanbindande länk mellan naturens och menniskans historia och äger derföre nycklarna till dem båda. Hon är det trogna aftrycket af bådas inbördes vexelverkan. […] Historien och geografin äro inbördes hvarandras produkter; det är derföre naturligt att de båda måste beständigt ingripa på hvarandras område, som kuggarne i tvenne vexelhjul.88Föreläsning 11/10 1854, s. 8 f.

62 Särskilt i Frankrike är geografin en historisk vetenskap, liksom historien också är en geografisk vetenskap. En av förgrundsgestalterna för denna inriktning är den franske historikern Jules Michelet, som framhöll att kunskapen om landskapen, folkstammarna, naturen och produktionsformerna är av avgörande betydelse för förståelsen av den mänskliga verksamheten. Matti Klinge anser att det är osäkert huruvida Topelius hade läst Tableau de la France (1833), där Michelet lägger fram tesen »historien är geografi», men det är sannolikt att Topelius i Finland nydanande och från tidigare försök avvikande sätt att uppfatta ett land som ett slags organisk helhet direkt eller indirekt har influerats av Michelet. Den environmentalistiska determinismen hade i sin tur förts till sin spets i Frankrike av Victor Cousin, som hävdade att man utgående från kartor och fysisk geografi kan uttala sig om vilken roll ett land kommer att spela i historien.89Klinge, Idyll och hot (2000), s. 232; Febvre, La terre et l’évolution humaine (1949), s. 39.

63 För Topelius syn på geografin är också det tyska inflytandet viktigt, och särskilt då 1800-talets stora namn inom geografin Alexander von Humboldt och Carl Ritter. Han nämner dem inte i föreläsningarna, men att han läst åtminstone Humboldt framgår av att han hade de två första banden av Kosmos i sitt bibliotek.90Hela verket bestod av fem band och en atlasdel. Det utkom på svenska 1845–1862. Museiverkets förteckning över Topelius boksamling. Man kan också utgå från att han, som den vaksamme tidningsläsaren han var, tog del av dessa under sin tid populära forskares uppfattningar. Särskilt Ritter, som i början av 1800-talet huvudsakligen var environmentalist, förefaller ha haft betydelse för Topelius geografiuppfattning. Detta kan man sluta sig till av närvaron av ett ritterskt synsätt hos Topelius. Det är fråga om paralleller i beskrivningen av geografins utveckling och väsen och om ett betonande av människan. Dessutom finner man hos båda organismanalogierna och teleologin. Både Humboldt och Ritter utgick, liksom Topelius, från en ovillkorlig tro på Guds försyn i historien och geografin. Varje folk hade ett förutbestämt bosättningsområde, och med hjälp av geografin lärde folken att känna sin plats i människosamhället och vidare att tolka de uppgifter som Gud hade tilldelat dem.91Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 130.

64 Det geografisk-historiska, evironmentalistiska, betraktelsesättet finns också representerat hos Topelius närmaste historikerförebild E. G. Geijer. Topelius föreläsningar är disponerade enligt samma modell som hans Svea rikes häfder (1825). Geijer är därtill den enda forskaren som Topelius hänvisar till vad gäller geografins väsen. Också det för Topelius viktiga verket Finland och dess invånare av Friedrich Rühs och A. I. Arwidsson (2 uppl. 1827) är strukturerat utgående från tanken att historien och geografin bör behandlas som ett sammanhängande helt.

Centrala teman i föreläsningarna om geografi

65 »Ty hvad vore ett menniskoväsende på tillvarelsens oändliga haf, om icke der funnes en strand för dess längtan, ett nära mål för dess kärlek, ett sammanhållande band för hela lefnadens verk.»92Topelius, »Om Finlands geografiska läge», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB. Detta citat ur installationsföreläsningen »Om Finlands geografiska läge» beskriver Topelius syn på rummets betydelse för den mänskliga verksamheten. I föreläsningen, som blev en programförklaring för Topelius undervisning, komprimerade han de centrala elementen i sin historiesyn. Nils Abraham Gyldén, professor i grekisk litteratur och dekan vid historisk-filologiska fakulteten, kommenterade det på förhand anmälda ämnet för installationsföreläsningen. Gyldén antog att Topelius främst skulle tala om klimatet och dess inverkan på land och folk.93Gyldén, Till åhörande af det offentliga föredrag, hvarmed Extraordinarie Professorn i Finlands historie D:r Zachris Topelius kommer att tillträda sitt embete (1854), passim. Det visade sig att Topelius hade större ambitioner. Han ämnade nämligen introducera vid universitetet ett nytt sätt att betrakta sambandet mellan land och folk. Gyldén föreställde sig ämnet utgående från en äldre vetenskapstradition, medan Topelius angrep frågan på ett mer organiskt och komplext sätt.

66 Topelius kallade den första föreläsningsserien »Finlands geografi». Han inkorporerade i dessa föreläsningar en rad andra ämnen, också sådana som inte hade någon egentlig hemvist vid universitetet. Om upplägget konstaterar han i den inledande föreläsningen:

67 Wi skola söka att behandla geografin på engång som ett sjelfständigt ämne och som ett kombineradt resultat af krafter, hvilka tillhöra de närgränsande vetenskaperna. Wi skola söka att anlita allt hvad historien, statistiken, ethnografin och naturvetenskaperna äga att erbjuda oss. Wi skola ej åtnöja oss med blotta faktum, utan beständigt söka dess orsak och botten. Wi skola, såvidt möjligt, gå komparativt tillväga och framhålla de beröringspunkter med andra länder och med hela jordorganismen, hvarigenom fosterlandets geografi kan framstå i dess rätta ljus och dess fulla egendomlighet.94Föreläsning 11/10 1854, s. 18 f.

68 De geografiska föreläsningarna inledde Topelius ganska långt ifrån den fysiska geografin. Den första större temahelheten kallar han »geografins historia». Syftet är att ge en bild av de antika och medeltida författarnas uppfattning om Norden och Finland, och att beskriva hur denna uppfattning utvecklades.

69 Topelius går tillbaka ända till Mose, »den äldste af alla kände geografer». Om honom fanns dock ingenting annat att säga än att han ingenting visste om Norden. Till de äldre författare som i sin produktion berörde Europas nordliga gränsområden hör åtminstone Pytheas, Plinius, Tacitus, Strabon och Ptolemaios. Topelius talar om hur antikens auktorer behandlade Norden och dess folk, samtidigt som han påminner sina åhörare om att man måste ställa sig mycket kritisk till dessa författares uppgifter. Nordens avlägsenhet och säregna natur, särskilt den framträdande växlingen mellan mörker och ljus, har gett upphov till många oriktigheter och fantasifulla föreställningar i den antika litteraturen.95Höstterminen 1854, föreläsningarna 21/10 och 6/12.

70 Från antika uppfattningar om Norden och Finland gick Topelius över till att behandla Finlands tidigaste bosättare kväner, bjarmer, samer och karelare. Temat var högaktuellt och hängde nära ihop med det finska identitetsskapandet. Forskare som Anders Johan Sjögren och Matthias Alexander Castrén var från 1820-talet till 1840-talet sysselsatta med undersökningar om de finska folkstammarna och försökte utreda finnarnas ursprung. Topelius, som själv var intresserad av detta forskningsfält, hänvisade ofta till deras studier i föreläsningarna. Forskningen kring folkslag och ursprung var också internationellt sett inne i en aktiv fas, vilket syns i Topelius hänvisningar. I föreläsningarna hittar man referenser till Peter Andreas Munch, Nikolaj Karamzin, Anton Christian Lehrberg, Anders Retzius och till finländarna Anders Johan Hipping, Carl Axel Gottlund, Matthias Akiander och Carl Daniel von Haartman, för att bara nämna några.

71 I början av vårterminen 1855 repeterade Topelius föregående termins teman, vilket han vanligen gjorde vid början av varje ny termin. Efter det gick han över till vad han kallade den finska geografins litteraturhistoria, eller litteratur som tangerar Finlands geografi. Hit räknade Topelius Kalevala, den skandinaviska sagalitteraturen, medeltidskrönikorna, verk av Johannes och Olaus Magnus, och källpublikationer av Porthan och A. I. Arwidsson. Dessutom tillkom domböcker och jord- och donationsbrev som utgetts i tryck. Topelius tidfäste den egentliga geografiska forskningens början i Finland till 1600-talet, då »Finlands förste geograf» Sigfrid Aroni Forsius var verksam.96Föreläsning 24/2 1855, s. 34. Viktiga verk som publicerades på 1600-talet var Michael Wexionius Epitome descriptionis Sueciæ Gothiæ, Fenningiæ, et subjectarum provinciarum (1650), Johannes Schefferus Lapponia (1673), »en af de märkvärdigaste ethnografiska och geografiska skrifter från detta tidehvarf» och Erik Dahlbergs Suecia antiqua & hodierna (1670–1713). Topelius sätter fingret på de barocka inslagen i forskningen på 1600-talet och påminner sina åhörare om att man måste förhålla sig kritiskt till den överdrivna patriotismen. Å andra sidan har denna forskning ett egenvärde tack vare den fosterlandskärlek som den genomsyras av och som den förmedlar vidare.97Föreläsning 24/2 1855, s. 37.

72 Till 1700-talets förtjänster på det geografiska området räknar Topelius särskilt den stora mängden topografiska undersökningar som i form av dissertationer trycktes under århundradet. Fokus låg ofta på detaljstudier, och särskilt sockenbeskrivningarna blev en populär vetenskaplig genre. Populariteten avspeglar ett akademiskt paradigmskifte och nationella behov. Naturvetenskaperna och inte minst »oeconomien» befann sig på frammarsch, samtidigt som kommunikationer och näringar i det eftersatta Finland skulle utvecklas efter stora nordiska kriget. Under den senare hälften av 1700-talet poängterade man ofta nyttoaspekten samtidigt som fysiokratismen, som framhävde jordbrukets vikt, var den dominerande nationalekonomiska teorin.

73 1700-talet var också Henrik Gabriel Porthans tidevarv. Inom Finska Litteratursällskapet hade Porthans minne vårdats allt sedan sällskapets grundande 1831, men vid mitten av seklet började man mera aktivt lyfta fram honom som en av finska historiens märkesmän. Särskilt bland dem som var måna om att framhäva kontinuiteten från den svenska tiden hade Porthan ett viktigt symboliskt värde. Förutom att han var betydelsefull för det finska språket, poesin, historien och mytologin, lämnade han också viktiga bidrag till den finska geografin. Porthan författade nämligen avsnittet om Finland i sjunde upplagan av Eric Tunelds Geographie öfver konungariket Swerige (1794). Topelius beskriver hans framställning som »det tillförlitligaste vi härtills äga samladt i ett arbete om F[inland]:s geografi».98Föreläsning 3/3 1855, s. 50. Efter Porthan avtynade den topografiska forskningen vid akademin i Åbo. Under början av 1800-talet var de vetenskapliga intressena andra än under seklet innan, och universitetets flytt till Helsingfors 1828 innebar näst intill ett totalt slut på den akademiska topografin. Den framväxande tidningspressen och större möjligheter för utgivning utanför universitetet bidrog däremot till att ge geografin nytt liv. Det blev allt vanligare med sockenbeskrivningar i dagstidningar och tidskrifter, årsberättelser och historiska-geografiska arbeten.99Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 91.

74 Ungefär samtida med universitetets flyttning är ett annat historisk-geografiskt verk som Topelius räknade bland de främsta: Friedrich Rühs av A. I. Arwidsson bearbetade Finland och dess invånare från 1827 (den första versionen kom ut på tyska redan 1809). När Topelius mer systematiskt började sätta sig in i Finlands geografi var Geographie öfver konungariket Swerige, Finland och dess invånare och Daniel Djurbergs Beskrifning om Storfurstendömet Finland (1808) de enda sammanställningar som fanns att tillgå. Därför kunde han 1855 med fullt fog säga: »År 1846 begynte utgifvandet af det utförligaste arbete, som härtills utkommit i finsk geografi och topografi, nemligen planchverket Finland framställdt i teckningar, med text utaf mig.»100Föreläsning 3/3 1855, s. 55–56.

75 Efter att Topelius hade behandlat geografins historiografi övergick han vårterminen 1855 till startpunkten för Finlands fysiska geografi, nämligen till geogonin, eller läran om jordklotets daning. Det handlar med andra ord om Finlands uppkomst ur havet, det som Topelius kallar för ett av geografins intressantaste problem.101Föreläsning 3/2 1855, s. 3. Topelius hade i egenskap av kustösterbottning ett personligt förhållande till landhöjningen, som är särskilt framträdande i Österbotten. Han återkommer i flera sammanhang till temat och det förekommer i så gott som alla genrer han skrev i. Ämnet var aktuellt också i en bredare kontext; en debatt om orsakerna till fenomenet hade pågått redan i 100 år. De så kallade neptunisterna å ena sidan, företrädda av personer som Carl von Linné, ansåg att jorden en gång varit täckt av vatten och att vattenmängden sedan börjat minska genom utkristallisation från uroceanen. Vulkanisterna å andra sidan ansåg att det var fråga om en landhöjning till följd av jordens avsvalnande. Till förespråkarna av denna mening, dit Topelius på basis av föreläsningarna 1855 kan räknas, hörde bland andra naturvetaren Jöns Jacob Berzelius. Den vulkanistiska teorin var överlag den mer vedertagna vid mitten av 1800-talet.102Frängsmyr, Upptäckten av istiden (1976), s. 80.

76 Som utgångspunkt för föreläsningarna om landhöjningen använde Topelius Finland framställdt i teckningar, där han hade presenterat tematiken för läsarna. Han var också insatt i den relativt omfattande tillgängliga forskningen om landhöjningen och dess orsaker. Vetenskapsmän han refererar till är Anders Celsius, Nils Gabriel Sefström, Nils Gustaf Nordenskiöld, Gustaf Gabriel Hällström, och många andra. Topelius framför en stor mängd bevis som talar för att fenomenet är ett faktum. Istidsteorin, som framför allt utvecklades av Louis Agassiz, betraktades ännu med skepticism och den fick sitt internationella genombrott först på 1870-talet med James Crolls arbete Climate and Time, in Their Geological Relations (1875).103Frängsmyr, Upptäckten av istiden (1976), s. 117. Topelius konstaterar själv i en föreläsning höstterminen 1871 att han vill invänta vidare forskning om såväl istidsteorin som Nils Gabriel Sefströms teori om rullstensfloden, innan han bestämmer sig för vilken som är mer trovärdig.104Föreläsning 25/9 1871, s. 12.

77 Topelius var medveten om att det fanns en nationalistisk potential i geografin. För att utnyttja denna potential använde han sinnebilder, som han baserade på Finlands karta. Intresset för kartor låg i tiden – C. J. L. Almqvist hade i poetiska ordalag sjungit kartans lov i uppsatsen »Chartans behag».105Almqvist, »Några Drag» (1833), s. 302. När man läser Topelius föreläsningar framträder särskilt två sinnebilder med grund i Finlands karta. För det första är det föreställningen om Finland som en ö, eller det som Topelius kallar »Suomensaari».106Se t.ex. Föreläsningarna 14/2 1855 s. 30 och 11/2 1863, s. 3. Den här beskrivningen syftar på ett Finland omringat av vatten. Vattnen utgör naturliga gränser och innesluter det finska folket i en naturligt avrundad geografisk helhet. Det är en värdeladdad föreställning, som samtidigt beskriver kartans potential som ideologiskt verktyg. Kartan blir i denna mening någonting mer än en geografisk beskrivning över ett område. Det här betyder i förlängningen att kartor kan användas för att konstruera en uppfattning om nationalstaten som ett naturligt fenomen. Kartor är i denna bemärkelse fullt jämförbara med andra nationella symboler som nationalsånger, flaggor och statsvapen.107För användning av kartor i politiskt syfte se Mommonier, How to Lie with Maps (1996).

78 Vattnet har en framträdande roll i Finlands kartbild och Topelius skapade också en annan mental bild i anslutning till det, nämligen Finland som Östersjöns förlorade dotter. Liknelsen är på många sätt lyckad. För det första hänger den samman med ett av Topelius favoritteman, landhöjningen, och för det andra ger den upphov till positiva konnotationer som kärleken mellan mor och dotter och ett älskat barn till en mäktig förälder. Landhöjningen gav vid handen att Finland bokstavligen steg upp ur vattnet. Östersjön fick tillbaka det barn som hon hade förlorat och omslöt det därefter i sitt famntag med särskild värme. Detta kan man enligt Topelius sluta sig till genom att se på kartan. Topelius användning av sinnebilder är beskrivande för honom som historieprofessor. Han låter medvetet sin världsbild och sina värderingar framgå, med avsikten att väcka emotioner bland åhörarna.

79 Också i föreläsningarna om Finlands geografiska läge utgår Topelius från Finland framställdt i teckningar och föredraget »Om finska folkets och stammens betydelse i historien» från 1848. Både landhöjningen och Finlands rumsliga position är av central betydelse för hans författarskap, och i vidare mening också för 1800-talets finska nationsbygge. För Topelius är det viktigt att ringa in Finland på den europeiska kartan och att förklara vad landet består av och vad som gör det unikt i förhållande till sina grannar. Ett bärande element i Topelius geografisk-historiska uppfattning är att Finland är en separat geografisk och kulturell enhet, och en förmedlande länk mellan öst och väst. Folket som bebor detta land var enligt M. A. Castréns undersökningar av asiatiskt ursprung, men under sin vandring västerut hade det omformats till ett västerländskt folk.108M. A. Castrén behandlar finnarnas ursprung i det uppmärksammade föredraget »Hvar låg det Finska folkets vagga?» 1849, som publicerades postumt i Smärre afhandlingar och akademiska dissertationer 1858.

80 I Finland bor ett avgränsat folk med en egen nationalitet. Hur det kom sig att detta i jämförelse med sina grannar svagare folk hade lyckats behålla en egen nationalitet förklarar Topelius med Finlands geografi. I en föreläsning 1863 konstaterar han att Finlands naturliga gränser hade bidragit till att sammansmälta de splittrade finska stamgrenarna genom att gränserna skapat gemensamma politiska och kulturhistoriska intressen. Med stamgrenar menar Topelius tavaster och karelare. I framtiden skulle de gemensamma intressena också leda till en sammansmältning av den svenskspråkiga befolkningen och kanske till och med av den ryska.109Föreläsning 11/2 1863, s. 4.

81 För att konkretisera betydelsen av ett avgränsat område för ett framgångsrikt nationsbygge lyfter Topelius fram M. A. Castréns undersökningar om det finska folkets geografiska ursprung. Topelius menar att först när det finska folket nådde fram till Östersjöns stränder från sin långa vandring, som hade börjat vid bergskedjan Altaj, nådde det sitt förutbestämda hem. »Menniskan behöfver omkring sig ett band, för att hålla själens krafter tillsamman», säger Topelius i installationsföreläsningen. För att få en bild av hur illa det kunde gå för folk utan naturliga gränser räckte det att lyfta blicken norrut och se på samerna, som hade den stora olyckan att vara bosatta på ett område utan naturliga gränser, fördelat på fyra olika nationer: »Geografiskt är Lapparnes öde lika sorgligt, som deras historie» sammanfattar Topelius i en föreläsning hösten 1854.110Föreläsning 18/11 1854, s. 90. Också esterna hade lidit av att inte ha en naturlig gräns i söder, vilket tyskarna hade utnyttjat på medeltiden och därmed för en lång tid framåt satt käppar i hjulen för det estniska nationalmedvetandets utveckling.111Topelius, »Om Finlands geografiska läge», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB.

82 De naturliga gränserna är konkret existerande fysiska fenomen i form av geografiska manifestationer som exempelvis berg och hav. Men de är mer än så. I Topelius författarskap formas de till ett begrepp laddat med positiva konnotationer. De är förutsättningar för att en nationalitet ska kunna ta form och bli erkänd. En erkänd nationalitet är i sin tur en förutsättning för medborgarrätt i Europas stora folkfamilj. Med hjälp av de naturliga gränserna lokaliserar Topelius Finland i utkanten av det europeiska rummet. En annan positiv konsekvens av Finlands läge i Europas utkanter är att landet har förmått bevara en egen kultur. Det som Topelius på 1840-talet hade beskrivit som »Germaniskt slagg» hindrades tack vare det avskilda geografiska läget från att fördärva vad han uppfattar som en genuint finsk kultur.

83 Från landets geografiska position var steget kort till klimatet, som är föreläsningarnas följande tema. Höstterminen 1855 inleder Topelius i normal ordning med en grundlig repetition av föregående termins föreläsningar, och först i november börjar han behandla klimatet. Här tar han upp klimatets inverkan på den andliga och materiella kulturen, temperaturens temporära och regionala växlingar i Finland och hur dessa förhåller sig till temperaturen i andra länder. Grundandet av ett magnetiskt observatorium 1838 i Helsingfors hade gynnat klimatforskningen, och vidare hade man 1846 börjat göra regelbundna meteorologiska observationer under ledning av professorn i fysik Gustaf Gabriel Hällström.112Tiitta, Harmaakiven maa (1994) s. 96. Topelius baserar föreläsningarna på Hällströms undersökningar, på klimatobservationer insamlade av Finska Vetenskaps-Societeten och till en viss mån också på egna observationer.

84 I föreläsningarna om Finlands geografi bereder Topelius utrymme också åt skogarna, och här kommer han in på ett annat ämne som låg honom nära hjärtat, nämligen skogsskövlingen. I syfte att framhäva skogsskyddets betydelse för Finland ger han en exposé över växtlighetens historia i Finland. Det viktigaste källmaterialet utgörs av överdirektören Claës Wilhelm Gyldéns Handledning för skogshushållare i Finland från 1853. Skogens betydelse för Finland förklarar Topelius med dess gynnsamma inverkan på klimatet och därtill lyfter han fram skogens betydelse för nationalekonomin. Topelius menar att man i Finland inte insett vilken källa till rikedom skogen egentligen är. Skogarna behöver vårdas både av ekonomiska och klimatologiska skäl:

85 Det bör således anses för en ära, att Finlands folk förmått framdrifva sitt lands odling, ehuru klimatets ursprungliga stränghet ökas genom det förderfliga inflytandet af skogarnas förstöring. Men det bör tillika anses för en stor fara, om denna förstöring än vidare får fortgå utan hejd, och det finns intet land, der naturen sjelf så strängt som i vårt land hänvisar på nödvändigheten af en rationel landthushållning och en rationel skogsskjötsel.113Föreläsning 1/12 1855, s. 25.

86 Topelius avslutar behandlingen av Finlands klimat med att relativt kortfattat behandla klimatets inverkan i statistisk form – Gabriel Rein hade ingående behandlat samma frågor i Statistisk teckning af storfurstendömet Finland från 1843. Topelius presenterar statistiska uppgifter om skogsbrukets produktion och export, jordbruksarealen, hur den fördelas mellan olika sädesslag och överhuvudtaget om jordbruksproduktionen. Han gör jämförande studier mellan Finland och andra länder och uppskattar produktionsformernas allmänna utveckling. Andra frågor som han tangerar i samband med den statistiska översikten är utvecklingen av landets befolkningsmängd, finnarnas åldersstruktur och klimatets inverkan på nativiteten och mortaliteten, inklusive månatliga växlingar i dödligheten.

87 Från vårterminen 1856 finns inga föreläsningar, men högst antagligen repeterade Topelius tidigare terminers föreläsningar.114Jfr Förteckning öfver föreläsningar och öfningar hvilka vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland af professorer och öfrige lärare komma att anställas [läsåren 1854–1865]. På detta sätt fick han tid att skriva nya, och följande nya ämne är Finlands ytformation som han introducerar hösten 1857. Också detta var ett ganska outforskat ämne och Topelius hade bara ett fåtal undersökningar att stöda sig på. Allan Tiitta har noterat att Topelius snarare framstår som poet än som vetenskapsman när han behandlar jordens ytformer och vattendrag och deras inverkan på människan.115Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 97.

89 Tidvis anknyter Topelius till aktuella frågor. Till exempel avslutar han höstens föreläsningar 1856 med att kommentera årets missväxt och därpå följande hungersnöd. Ur ett politiskt perspektiv var hungersnöden 1856 ett ömtåligt ämne eftersom myndigheterna befarade oroligheter i landet. Av denna orsak var det förbjudet för pressen att skriva om ämnet.116Schauman, Från sex årtionden i Finland II (1893) s. 247. I föreläsningssalen kunde Topelius däremot lyfta fram det skamliga i att sådant ännu förekom i Finland och ge synpunkter på vad som borde göras för att i framtiden undvika missväxt. Jordbruket måste utvecklas, likasom kommunikationerna. Topelius menade att man i Finland alltför mycket fokuserade på att utveckla industrin, samtidigt som man behandlade jordbruket styvmoderligt. En gynnsam utveckling av Finlands statsekonomi krävde enligt Topelius större vetenskaplighet och faktabaserade lösningar.117Föreläsningen odaterad [29/11 1856], s. 26.

90 I mars 1857 börjar Topelius föreläsa om Finlands dalsystem, som var det avslutande temat för de geografiska föreläsningarna. Topelius avsikt var att dela in Finland i dalar av olika storlek, eller med andra ord i områden utgående från vattendelarna. Detta var inte särskilt enkelt eftersom han var hänvisad till bristfälligt kart- och källmaterial. Det han hade att utgå från var August Wilhelm Eklunds Finlandskarta, Claes Wilhelm Gyldéns höjdkarta, och ett manuskript om Finlands sjöar och åar likaså av Gyldén.118Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 97. Topelius börjar sin genomgång av dalarna norrifrån med Enaredalen och avslutar den ett år senare med »Den stora Österbottniska dalen». Han hann inte behandla landets alla dalar. Bristen på källor rådde han bot på med reseberättelser av Castrén och A. J. Sjögren, och använde, karaktäristiskt nog, citat ur Frans Michael Franzéns »Emili eller en afton i Lappland» som underlag för dessa föreläsningar.

91 I den inledande föreläsningen höstterminen 1859 meddelar Topelius sin avsikt att övergå till »en inledning till Finlands historia». Han jämför Finlands skrivna historia med en byggnad utan golv eller tak. Golvet utgörs av en klar uppfattning av folkanden, som rest själva byggnaden. Folkanden är i sin tur en produkt av natur, öden och stamlynne. Taket utgörs av folkandens autonomi, den självmedvetna nationaliteten som skapar sin egen historia.

92 Det är klart som dagen, att om vi skola äga en historie, så måste den vara vår egen, vara en historia icke blott om Finland, utan af Finland, genomlefd, genomkämpad, genomarbetad utaf oss sjelfva och icke af någon annan, eho det vara må. Hvarje försök att behandla vår historia som en provinskrönika, under hvilken annan öfverhöghet som helst, måste stranda på sin egen falska grund, emedan den förlägger centern och rörelsekraften utom oss sjelfva.119Föreläsning 28/9 1859, s. 2.

93 Topelius fortsätter nu föreläsningarna med att repetera den geografiska historiografin och Finlands geografi. Han vill undersöka grunden för den finska nationaliteten och dess utveckling till självmedvetande och frihet genom att betrakta »naturens och andens gemensamma botten uti oss».120Föreläsning 28/9 1859, s. 3. Geografin skapar förståelse för naturlynnet och etnografin för folkanden, och tillsammans konstituerar de den finska individualiteten och finnarnas plats i mänskligheten och i de europeiska folkens förbund.121Föreläsning 28/9 1859, s. 3. I praktiken innebar detta en repetition av föreläsningarna i geografi och etnografi, som Topelius fortsatte med fram till vårterminen 1862. Från höstterminen 1859 till vårterminen 1861 finns det endast en nyskriven föreläsning, i övrigt använde sig Topelius av det som han skrivit tidigare.

94 »För att inträda i huset måste vi först passera porten. Jag börjar derföre med en inledning till Finlands historia.»122Föreläsning 22/9 1871, s. 14. Så här inleder Topelius höstterminen 1871 sin nyskrivna och sista genomgång av Finlands geografi och etnografi rubricerad »Inledning till Finlands historia». De geografiska föreläsningarna sträcker sig nästan över hela terminen. Mot slutet av terminen börjar han föreläsa om Finlands folk och om källorna till Finlands geografi och historia, vilket han fortsätter med följande termin. Denna portion av »Inledningen» var Topelius trots allt tvungen att banta ned, eftersom han som professor G. Z. Forsmans vikare samma termin parallellt höll en föreläsningsserie i allmän historia.123Föreläsningshelheten »Inledning till Finlands historia» upptar 422 sidor.

95 Allan Tiitta har kallat Topelius föreläsningar i geografi höstterminen 1871 för hans bästa inom området.124Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 102. I praktiken motsvarar föreläsningarna dem som Topelius höll på 1850- och 1860-talen, men strukturen är ny och dessutom har Topelius kompletterat med den senaste forskningen. I stället för att som förut inleda med en genomgång av de antika uppfattningarna om Finland går Topelius nu genast in på den fysiska geografin. Han tillägnar det för honom centrala ämnet landhöjningen sju hela föreläsningar, och introducerar nu mera ingående Louis Agassiz teori om istiden. Efter det här följer föreläsningar om Finlands dalar, naturliga gränser, vatten, skogar, flora och fauna och om landets inverkan på folket. Topelius rör sig här på bekant territorium och kan därför behandla de olika ämnena relativt fritt.

96 Vetenskapshistoriskt sett hade mycket hunnit hända sedan Topelius första genomgång av Finlands geografi på 1850-talet. Istidsteorin hade slagit rot som en del av snabb utvecklingen inom det paleontologiska och geologiska fältet, och tillsammans med darwinismen skakade dessa nya insikter fundamenten för en uråldrig världsbild. Topelius syfte med föreläsningarna 1871 var att skapa en helgjuten bild av Finlands geografi baserad på den nyaste forskningen. Han redogjorde för den färskaste statistiken och bekantgjorde sina åhörare med nya vetenskapliga teorier. Förutom istidsteorin lyfte han som en ny fråga fram Golfströmmens inverkan på Finlands klimat.125Forskningen om Golfströmmen hade tagit stora steg framåt med den amerikanske hydrografen Matthew Fontaine Maury och särskilt med hans verk The Physical Geography of the Sea från 1855. Trots de nya inslagen står det klart att Topelius inte prutade på den världsåskådning som hade varit hans sedan unga år. När han utredde stora helheter och dryftade bakomliggande lagbundenheter höll han sig till invanda uppfattningar eller förnyade framställningen utan att avvika från fundamenten: den djupa religiositeten och den romantiska idealismen. Topelius vidmakthöll allt starkare skapelseberättelsen och berörde inte över huvud taget evolutionsteorin, som blev allmänt bekant i Finland på 1860-talet, om ännu inte accepterad.126Tiitta, Harmaakiven maa (1994), 102. För Topelius och naturvetenskaperna se kapitlen »Läseböckernas samtidshorisont» och »Naturens Bok i förhållande till samtiden och till idéhistorien» av Henrik Knif i inledningen till Naturens Bok och Boken om Vårt Land. Se också Estlander, »Topelius som historiker» (1918), s. 143–145.

97 Topelius föreläsningar i geografi reflekterar inte enbart tidsperiodens allmänna kunskaper, utan även föreläsarens egen personlighet, världsbild och kännedom om Finlands topografi och naturvetenskap. Topelius mål var högt ställt, men bristfälliga källor hindrade honom från att uppfylla sina ambitioner. Nästan hälften av föreläsningarna handlar om geografins historiografi, eftersom där fanns mest material att tillgå.127Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 98. Topelius var inte i sig en nyskapande forskare, men han kombinerade källor av olika slag på ett innovativt sätt: med hjälp av kartor, källutgåvor, resebeskrivningar, dikter och lokalbeskrivningar skapade han ett genomtänkt helt. Hans sätt att se på geografin som något mer än en hjälpvetenskap för historien var också nytt vid universitetet i Helsingfors. Allan Tiitta har summerat att Topelius föreläsningar i Finlands geografi som helhet betraktade är en betydande öppning för geografin som vetenskap i Finland, men däremot hade de inte i sig någon betydande roll i den framtida utvecklingen av disciplinen i landet.128Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 354.

Föreläsningarna i historia och Topelius historiesyn

98 Fastän den historiska forskningen i Finland hade längre traditioner än den geografiska när Topelius utnämndes till professor fick han i stor utsträckning ty sig till svensk forskning i föreläsningarna. I Finland hade man däremot publicerat ett relativt stort antal specialstudier, ofta i form av akademiska avhandlingar eller uppsatser i tidningar och tidskrifter. Särskilt kan man lyfta fram Finska Litteratursällskapets tidskrift Suomi, Tidskrift för fosterländska ämnen som ett viktigt publikationsforum. Det som däremot saknades, vilket Topelius ofta påpekar, var en framställning som täckte Finlands historia från mytisk till modern tid. Samma år som Topelius utnämndes till professor i Finlands historia konstaterade G. Z. Forsman i en recension i Åbo Tidningar: »Nu inträffar hos oss det egna förhållandet, att wår allmänhet ganska ofullständigt känner till landets historia; – och det af lätt förståeliga skäl».129Åbo Tidningar 19/5 1854. Det var egentligen inte förrän samme Forsmans lärobok Oppikirja Suomen kansan historiassa utkom 1869–1873 under författarnamnet Yrjö Koskinen som Topelius långa väntan var över. Det finns många paralleller mellan Forsmans och Topelius historieuppfattningar, men Topelius påpekar samtidigt i självbiografin att de hade kommit till olika slutsatser om Finlands ställning till Sverige under särskilda tidpunkter och att deras tolkningar av vissa historiska aktörer, framför allt Göran Magnus Sprengtporten, avvek från varandra.130Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 272.

Den historiografiska traditionen och Topelius förebilder

99 Trots att Topelius inte hade ett inhemskt översiktsverk att basera sina föreläsningar på hade han inte problem med att hitta material för dem. Som nämnts fanns det specialstudier att tillgå, och i Sverige hade det på senare tid utkommit flera utförliga historiska översiktsverk. Topelius använder också den egna produktionen som underlag för föreläsningarna. Här är det framför allt fråga om de historiska romanerna Hertiginnan af Finland och Fältskärns berättelser. Spåren av dessa verk är tydliga och ofta hämtar Topelius in textpartier mer eller mindre rakt av, vilket är ett ytterligare prov på hans arbetsmetod att klippa och klistra.131Se kommentarerna till denna utgåva. Det här var ju dessutom något som han var bekant med från journalistvärvet där redaktörens arbetsmetod i stor grad bestod av att genomplöja olika såväl inhemska som utländska tidningar och från dem inhämta det intressantaste.

100 När Topelius skulle skapa en överblick över Finlands historia som tjänade tidens nationsbyggande syften styrdes han av sin egen tids historietänkande. Det sätt på vilket det förflutna tänktes och begreppsliggjordes vid mitten av 1800-talet hade sina rötter i 1700-talets upplysning. Upplysningens historieskrivning var i sin tur ett svar på 1600-talets partikularism. Fastän 1800-talets historiker ofta polemiserade mot upplysningen stod de likväl tankemässigt i tacksamhetsskuld till den. 1800-talets historieuppfattning vore otänkbar utan den omdaning av historietänkandet som det tidigare seklet innebar.

101 Det var på 1700-talet man började poängtera betydelsen av att undersöka sammanhangen mellan händelser och av att ställa dem i relation till varandra. När man började studera de interna sambanden mellan det förflutna, det närvarande och framtiden uppstod uppfattningen om historien som en process. En viktig del av det här var också idéen om utveckling och framsteg. I kontrast till tidigare uppfattningar såg 1700-talets historiker att det snarare än Gud var människan och sociala faktorer som drev historien framåt, trots att man fortfarande trodde på en övergripande plan. I historieskrivningen gjorde man sig fri från den tidigare teologiska hegemonin.132Popkin, From Herodotus to H-Net (2016), s. 59; Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 1; Reill, The German Enlightenment and the Rise of Historicism (1975), s. 48, 130. Till den här omvälvningen av historietänkandet hörde också en markant ökning av intresset för historia bland den framväxande borgerliga medelklassen. Tidsperioden såg följaktligen grundandet av en mängd historiska tidskrifter och historiska läsesällskap liksom antalet historiska skriftställare ökade och deras verk blev populär läsning. Så här växte ett nytt historiskt-politiskt bildningsideal fram under 1700-talets senare hälft.133Persson, Historietänkandets historia.

102 Samtidigt som man på 1700-talet i allt högre grad fäste uppmärksamhet vid historiens rumsliga aspekter utvidgas historikernas intresse till att omspänna allt större delar av världen. Det var inte längre enbart Europa som låg i fokus, utan i takt med att kunskapen om andra civilisationer ökade kom också historieskrivningen att omfatta ett breddat geografiskt område. Den fysiska geografin fick en central betydelse på 1700-talet, vilket betydde att man särskilt intresserade sig för frågor om jordens beskaffenhet och bördighet, samt tillgången på naturresurser och vattensystem.134Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 1 och Reill, The German Enlightenment and the Rise of Historicism (1975), s. 136. Därtill kastade teoretiska innovationer som klimatläran135Enligt klimatläran finns det ett direkt samband mellan klimat, lagar och seder. ljus över sambandet mellan historia och geografi. Geografin sågs som ett medel att förstå världen med, vilket hänger samman med epokens utpräglade intresse för kulturhistorien.

103 I Sverige gjorde man på 1700-talet upp med 1600-talets göticism, och historiker som Olof von Dalin förkastade de rudbeckianska lärorna om Sverige som det förlorade Atlantis. Tillsammans med historikern Sven Lagerbring bidrog Dalin till en mera balanserad framställning av svenskarnas historia. Hos båda hittar man moraliska reflexioner, vilket stämmer överens med den allmänna uppfattningen på 1700-talet att historieskrivningen bör inkludera en pedagogisk aspekt. Ett annat framträdande element i upplysningens historieskrivning, nämligen en större medvetenhet om källorna, finner man representerat i Sven Lagerbrings Svea rikes historia (1769–1783). Grunden till den metodiska källkritiken inom historieskrivningen hade från cirka 1760 lagts av Göttingen-skolan, som hämtade inspiration från filologin. Universitetet i Göttingen var också i övrigt en förebild under senare delen av 1700-talet. Här utvecklade Johann Gatterer och August Ludwig von Schlözer historieskrivningen i en modernare riktning med hjälp av de historiska hjälpvetenskaperna, vilket samtidigt förebådade historieämnets omvandling till en akademisk disciplin under 1800-talet.136Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 6 och Popkin, From Herodotus to H-Net (2016), s. 62.

104 Den allt mer historiska världsbilden fick i Göttingen också den följden att man började studera epos på samma sätt som man studerade Gamla Testamentet, som historiska minnesmärken, till vilkas personer och händelser man kunde hitta verkliga förebilder. Som en reaktion mot upplysningens överdrivna rationalism kom man på 1800-talet att ompröva en tidigare syn på myter som falska fabler och sagor. Också epoker omvärderades, framför allt medeltiden började betraktas i nytt ljus och med större förståelse.137Karkama, Kadonnutta ihmisyyttä etsimässä (2007), s. 35; Mali, Mythistory (2003), s. 9; Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 15. I Sverige introducerades Göttingen-skolan framför allt av den svenskpommerske historikern Friedrich Rühs, som hade studerat för Schlözer i Göttingen. Med avseende på finländsk historiografi är Rühs dessutom betydelsefull i och med att han med Finland und seine Bewohner 1809 var den första som författade ett översiktsverk över Finlands historia.

105 Under det sena 1700-talet gick världsbilden mot en mera historiserande riktning. Historietänkandet började nu karakteriseras av ett ökat utrymme för känslan och av en ökad förståelse för olika tidevarvs egenart, för folkens särprägel och för traditionens betydelse. Av tänkare som var verksamma under detta sena 1700-tal var särskilt Johann Gottfried Herder betydelsefull för utvecklingen av historieuppfattningen. Herder opponerade sig mot dem som i det förflutna enbart såg ett förstadium till det närvarande och som dömde dess bedrifter och tillkortakommanden enbart på basis av aktuella standarder eller i ljuset av utom-historiska sanningar. I stället borde historiker försöka leva sig in i det förflutna för att nå fram till tidens anda. Historikerna måste utveckla en insikt i människans motiv och drivkrafter för att kunna stiga in i en förfluten tids tidsanda, det som Herder kallar Zeitgeist. Mycket av Herders historiefilosofi rör sig om gruppen, och den viktigaste gruppen är folket. Folket utgör det sociala kontinuum som löper genom historien. För att få en uppfattning om folkanden – ett annat av Herder lanserat begrepp – är den litterära traditionen av stor vikt. Berättelserna förmedlar för individerna och folken deras utvecklingshistoria. Herder påpekar alltså betydelsen av folklore och folkdiktning för den historiska forskningen, vilket i hög grad påverkade idélandskapet i Finland på 1800-talet. Pertti Karkama har konstaterat att Herders uppfattning om folket, nationen och kulturen i många avseenden var som klippta och skurna för det finländska folk som på 1800-talet upptäckte sig självt och konstruerade den intellektuella grunden för en självständig tillvaro.138Bernard, Herder on Nationality (2003), s. 107–108, 118–119, 128 och Karkama, Kadonnutta ihmisyyttä etsimässä (2007), s. 68, 418.

106 När man diskuterar 1800-talets historietänkande kan Hegels inflytande inte förbises. Som tidigare konstaterats fick Hegels läror spridning i Finland tack vare Tengström och Snellman. Avtrycken av Snellmans Läran om staten (1842) på Topelius historiefilosofi så som den framträder i föreläsningarna är tydliga. Också Topelius påverkades på ett avgörande sätt av Hegel, trots att han liksom Snellman inte kan kallas renlärig hegelian. Hegelinfluenserna hos Topelius framgår särskilt i hans betoning av statsbegreppet och i uppfattningen om historiens gång som en utveckling mot ett ständigt större frihetsmedvetande. Detta teleologiska förhållande präglade Topelius tänkande; rörelsen mot den historiska processens mål och fulländning formulerades med en kristet-idealistisk eller med en kristet-hegeliansk terminologi.139Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 90 f. Också i det dialektiska tänkandet, som fungerar som utgångspunkt för Topelius historiska narrativ, kan man finna en parallell till Hegels filosofiska system. Genom en ständigt pågående dialektisk utvecklingsprocess rör sig historien mot det fullständiga frihetsmedevetandet. Detta tänkesätt inbegriper också en genetisk historiesyn, enligt vilken det följande alltid bär med sig element av det tidigare.

107 Hur Topelius betraktade staten framgår av följande citat från föreläsningen den 26 november 1862: »Derföre äga vi heller ingen fulländad historia, hvarken de facto eller på papperet; och vi ägde intill 1809 icke ens historiens ändpunkt och mål inom sig, som är staten.»140Föreläsning 26/11 1862, s. 141. För Topelius, liksom för Hegel, tog sig historien uttryck i staten.141Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 109. Enligt Hegel hade människan en förnuftig existens endast i staten, som han också såg som historiens slut. I staten försvinner motsättningen mellan frihet och nödvändighet.142Hegel, Förnuftet i historien (1987), s. 11–12, 109. Hegelinfluenserna hos Topelius är uppenbara, och inte minst byggde han det bekanta resonemanget om att finska folket inte ägde en historia före 1809 på Hegels läror. Trots det är det svårt att fastslå Topelius egentliga förhållande till Hegel. Klart är däremot att han redan i ett tidigt skede tog del av och på olika sätt påverkades av flera av Hegels teoretiska grundverk, men att han, lika lite som Snellman, aldrig kunde acceptera de hegelianska grundvalarna helt. Topelius livs- och historiefilosofi måste därför förstås som en säregen och aningen motsägelsefull förening av kristen historiefilosofi med en på tysk grund framträdande idealistisk historiefilosofi.143Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 95.

108 Av Topelius föreläsningar framgår det med tydlighet att han var informerad om tidens vetenskapliga och ideologiska diskurser. Inte minst var det ett livsvillkor för honom eftersom han som tidningsredaktör publicerade utlandsnyheter i Helsingfors Tidningar. För dessa nyheter var han till stor del beroende av utländska tidningar. Ett annat uttryck för det stora värde han lade på läsande av utländsk tidningslitteraratur var Akademiska Läseföreningen, vars förvaltning han skötte det första året 1847 tillsammans med Gabriel Rein, C. W. Törnegren, Adolf Edvard Arppe och Sven Gabriel Elmgren. På föreningen läste man tidningar, diskuterade nyheter och fick sig något att äta, vilket tjänade syftet att hålla studenterna borta från annat fördärvligt studentliv. Från utlandet hade man tillgång till Journal des Débats, Revue des deux Mondes, Augsburger Allgemeine Zeitung, Illustrierte Zeitung, Magazin für die Litteratur des Auslandes, das Inland, Fædrelandet, och några svenska tidningar och tidskrifter. Från Finland hade man tillgång till alla periodiska tidskrifter.144Schauman, Från sex årtionden i Finland II (1893), s. 339.

109 Tack vare läsning av de ledande europeiska tidningarna var den finländska akademiska eliten väl insatt i tidens idéströmningar, och det framgår också av Topelius föreläsningar. När man betraktar historieskrivningen i Finland och dess utländska influenser går blicken osökt till J. V. Snellman. Ingen var mera mån om att understryka den nationella historieskrivningens betydelse för Finland än han, vilket förklaras med det täta bandet mellan historia och nationsbygge. I tidningen Saima och senare i Litteraturbladet skrev han ett flertal artiklar och recensioner som berör utländsk historisk litteratur. En aktiv offentlig sfär med pressen i spetsen pekar på att förutsättningarna var goda för en historieskrivning förankrad i den aktuella europeiska vetenskapsdiskussionen. Detta manifesteras tydligt hos Topelius, som särskilt under 1840- och 1850-talen lät sig influeras av den litteratur han läste.

110 De inhemska historiker som var viktiga för Topelius är närmast Gabriel Rein och Fredrik Cygnæus. Som bekant var Rein Topelius lärare och parallellerna mellan dem är många. Hos Rein finns idén om historien som en utvecklingsprocess och uppfattningen om att man enbart genom historien kan förstå nuet. Samma genetiska tänkesätt som Topelius företrädde finner man också hos Rein. I enlighet med 1800-talets historism gällde det att inte döma historien utgående från moderna normer. »Låt oss lära av våra fäders exempel», sade Rein, som i sina föreläsningar, liksom Topelius, lyfte fram finländska historiska aktörer för att ställa Finland i blickfånget. Regentbeskrivningar hittar man inte på samma sätt hos Rein, men däremot delar Topelius hans ansats att framhålla Finland som en från Sverige separat enhet.

111 Cygnæus var mer av en narrativ historiker med stora ambitioner. Orsaken till att han inte förmådde leva upp till sina ambitioner låg enligt Topelius i en överdriven subjektivitet och ett överskattande av individens betydelse för historien. Vad Topelius särskilt ville lyfta fram i Cygnæus historiska författarskap var att han var den som först framhävde »de djupa inre klyftor, som döljer sig under det yttre sambandet mellan Sveriges och Finlands historia».145Topelius, »Fredrik Cygnæus» (1904), s. 332. En tes som fördes vidare av Topelius och G. Z. Forsman, och som blev grunden för en fennomansk historieuppfattning.

112 När det kommer till den konkreta utformningen av Topelius föreläsningar och referensmaterialet är det i hög grad svenska förebilder som dominerar – framför allt Geijer och Fryxell. Att de viktigaste förebilderna fanns i Sverige är förståeligt eftersom det i Finland varken hade funnits eller fanns historiker som behandlade den finska historien ur ett liknande helhetsperspektiv som Topelius uppskattade hos de svenska historikerna. Topelius klär sådana tankar i ord när han i en föreläsning uttalar sig om några namnkunniga finländska historiker:

113 Men fråga vi dessa män, som uppoffrat hela sitt lif på belysningen af vårt lands häfder hvad de sjelfva säga om sina verk, så svara de oss att de äro föregångare för en tid som skall komma efter vår tid och h[vil]ken det skall vara förbehållet att ordna och med en kommande Geijers snille bringa till ett helt det som vi nu endast förmått samla ihop som material till den framtida stora byggnaden af en fullständig historia för land och folk.146Föreläsning 28/9 1852, s. 1–2. Uttalandet kan hänföras till den debatt som pågått i Finland sedan 1840-talet när J. V. Snellman kritiserade den i Finland förekommande fallenheten för att publicera olika slags historiska specialstudier av ringa intresse för allmänheten. Snellman menade att man i stället borde fokusera på att skriva om Finlands historia ur ett bredare perspektiv, vilket Topelius höll med om. Se t.ex. Snellman, »Svensk-Finsk Litteratur», Saima 1/8 1844. De historiker Topelius nämner vid namn är bl.a. Akiander, Grönblad, Fabian Collan och Cygnæus.

114 Som tidigare nämnts hörde Anders Fryxells ur narrativ synvinkel epokgörande Berättelser ur svenska historien (1828–1893) till den historiska lektyr som Topelius bekantade sig med redan under sitt första år i Helsingfors. Det var därtill ett verk som Topelius ofta använde till sina föreläsningar, särskilt för tiden efter drottning Kristina, som Geijer inte behandlar i Svenska folkets historia (1832–1836). Ideologiskt låg Topelius ändå närmare Geijer, trots att han tilltalades av Fryxells berättande sätt att skriva historia och värdesatte honom som »en berömligt oväldig domare».147 Föreläsning 11/5 1865, s. 313. Topelius menade att det var tack vare historiker som Fryxell som skoleleverna började inse att de i sina ageranden styrdes av samma känslor som historieböckernas kungar, drottningar och generaler.148Klinge, Idyll och hot (2000), s. 156. Liksom Topelius menade Fryxell att det är historikerns uppgift att fälla domar över de historiska aktörerna och att behandla historien ur ett moraliskt perspektiv. Fryxell fick utstå kritik från samtida historiker, men däremot blev han mycket populär bland läsarna och bland skönlitterära författare. Hans verk hade stor betydelse för Rydberg, Strindberg, Heidenstam, och i Finland för Topelius. Till exempel vände sig Topelius till Fryxells Berättelser ur svenska historien för den historiska bakgrunden i de två första cyklerna av Fältskärns berättelser.

115 Som framgår av citatet ovan var det ändå Geijers exempel man enligt Topelius skulle följa när Finlands historia i framtiden skulle skrivas. Geijer, som var filosof innan han blev historiker, var precis som Topelius starkt influerad av den tyska idealistiska filosofin med Kant, Hegel, Goethe, Schlegel och Schelling som förgrundsfigurer. Som skriftställare intresserade sig Geijer för syntesen och de stora linjerna. Han företrädde den romantiska skolan, vilket till exempel syns i hans syn på myten och sagan som utgångspunkt för behandlingen av den äldre historien. Geijer utmärktes också av ett historiskt sinne, vilket innebär en för romantiken beskrivande strävan att förstå historien utifrån dess egna förutsättningar. Alla epoker var lika viktiga, och kunde inte förstås utan de övriga. Från den här genetiska historieuppfattningen följde tanken om historien som en utveckling mot ett mål, bestående av ett fullkomligt och universellt samhälle, vilket Bengt Henningsson har påpekat.149Henningsson, Geijer som historiker (1961) s. 117. För debatten mellan Fryxell och Geijer om »aristokratfördömandet i svenska historien» se Köhler i inledningen till Fältskärns berättelser. Denna uppfattning om historiens ändamål är i sin tur nära förknippad med den vid slutet at 1700-talet förekommande drömmen om ett tusenårsrike och tanken om en ny guldålder.150 Torstendahl, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820–1920 (1964), s. 19.

116 Både hos Topelius och Geijer finner man inkorporerandet av mytologin i historieskrivningen, betonandet av nationalmedvetandet och folkets egenart, en kristen grundstämning, polemiserandet mot upplysningen, och framlyftandet av de stora personligheterna i historien. I överensstämmelse med Geijer och Hegel ansåg Topelius att försynen utvalt hjältarna, genierna, att utföra stora och avgörande handlingar. Det kan slås fast att ingen annan svensk historiker tilltalade Topelius sinne i samma mån som Geijer. Geijers efterträdare, Ranke-eleven Fredrik Ferdinand Carlson, började tillämpa ett mera kritiskt angreppssätt på historien som lämnade mindre rum för den moralpedagogiska aspekt som Topelius så varmt hyllade i historieskrivningen.

117 1800-talets historieuppfattning påverkades inte enbart av vad man kunde kalla historiker av facket och historiefilosofer. Lika viktiga var författarna till historiska romaner, inte minst Walter Scott och Victor Hugo. Historien och litteraturen sökte varandra på 1840-talet.151Klinge, Idyll och hot (2000), s. 95. Det var i många avseenden en motreaktion mot det samtida faktasamlandet inom historiefältet – en motreaktion som stod i linje med Topelius syn på historikerns uppgift. Topelius tilltalades också av de möjligheter att popularisera historien som den historiska romanen erbjöd, vilket framgår tydligt av hans egen produktion. Det dramatiska elementet är centralt för Topelius sätt att skriva. I universitetsföreläsningarna byggde han ofta upp framställningen av Finlands historia som en dialektisk kamp mellan olika motsatspar. Vid mitten av 1800-talet var det fortfarande möjligt att tillföra dramatiska element i den akademiska historieundervisningen, vilket den frammarscherande positivismen inom kort skulle sätta stopp för.152För mera om historieskrivning och romanlitteratur se inledningarna till Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller och Fältskärns berättelser.

Upplägget av Topelius föreläsningar i Finlands historia

118 Topelius lämnade Finlands geografi bakom sig vårterminen 1862. Då hade Gabriel Rein ett år tidigare gått i pension och den finska historien föll naturligt på Topelius bord.153Föreläsning 12/10 1861, s. 1. Direkt i de första historieföreläsningarna redogjorde han för sin ambition – att påvisa ett politiskt element i Finlands historia. Detta skulle bevisa att det finska folket har en egen historia, inte bara en kulturhistoria, och därmed ett existensberättigande bland de europeiska nationerna. Topelius hade för avsikt att skapa en grund för ett finskt nationellt medvetande. Genom att följa det finska folkets öden från mytologisk tid till nutid kunde man skönja ett nationalmedvetande. Liksom Hegel ansåg han att den finska folkanden hade en egen utveckling och en historia.154Torstendahl, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820–1920 (1964), s. 46. Topelius tog således till sig en av romantikens grunduppfattningar att folkdiktningen utgjorde det ursprungliga uttrycksmedlet och att åtminstone en kärna av historisk sanning hade bevarats i sagamaterialet genom traditionsförmedlingen. I Finland inspirerade särskilt A. I. Arwidssons betoning av mytologin.155För detta se Ammondt, »Ihminen luonnossa – luonto ihmisessä. Näkökulma romantiikkaan» (1983), s. 29. Många av Arwidssons tankar kring historia och mytologi återfinns hos Topelius. Eposet Kalevala samt olika sägner och berättelser förknippade med orter och platser i Finland blev en hörnsten för Topelius behandling av Finlands historia innan svenskarna kom till landet.156Föreläsning 8/2 1862, s. 3–6.

Mytologin och det finska folkets ursprung

119 Kalevala fick efter första publiceringen 1835 en avgörande betydelse för det nationella projektet i Finland. Kalevala uppfattades av samtiden som ett bevis på att det finska folket hade en rättmätig plats bland världens kulturfolk. Kalevalasagan ingöt självförtroende i Topelius generation, vilket tydliggörs när han konstaterar att det folk som skapat en Kullervo visserligen kan gå under, men aldrig förnedras.157Föreläsning 22/2 1862, s. 20. Skildringen av Kullervo såg Topelius dessutom som en förklaring till att finnarna undgick det öde som drabbade många andra finsk-ugriska folk, nämligen att förlora sin kultur och assimileras med något annat folk. Topelius var väl bevandrad i finsk folkdiktning och framställningen av denna baserade han till stor del på M. A. Castréns översättning av Kalevala till svenska från 1841. Dessutom rådfrågade han Lönnrots och Castréns undersökningar i ämnet.

120 I berättelsen om det finska folkets utvecklingshistoria sökte Topelius upp folkets ursprung. Han förlitade sig i hög grad på Castréns forskningsresultat, vilket redan den på Castrén alluderande rubriken »Om Finska Folkets vagga» ger vid handen. Castrén hade 1849 hållit det omtalade föredraget »Hvar låg det Finska folkets vagga?» På samma sätt som Kalevala sågs som ett stöd för att det finska folket var ett kulturfolk med en rik historia, försökte man genom att uppleta det finska folkets ursprung visa på ett anrikt släktregister. Topelius lyfter fram Castréns uttalande om att finnarna står i släktskap med en fjärdedel av människosläktet, av vilket han drar slutsatsen att finnarna i forntiden måste ha varit ett mäktigt folk med en viss grad av högre kultur. Lingvistiska fynd från de arkeologiska utgrävningar under första delen av 1800-talet i Mellanöstern togs också som bevis på att finnarnas historia sträckte sig långt tillbaka, ända till tiden före Mose och Abraham.158Föreläsning 1/3 1862, s. 26, 28. Topelius hänvisar också till forskningen om folkslag och raser. Han redogör för olika meningar om vilken ras finnarna tillhör, den vita eller den mongoliska. Medan en av 1800-talets populära vetenskapsgrenar, kraniometrin, som mätte skallar för att visa på rassläktskap, förnekade finnarnas, samernas och turkarnas släktskap, pekade lingvistisk och etnologisk forskning på att det existerade ett samband mellan folkslagen i fråga. Castrén ansåg att dessa folk utgjorde en förmedlande länk mellan den mongoliska och den vita rasen. Vad de senaste forskningsresultaten om finnarnas ursprung betydde ur ett bredare perspektiv förklarar Topelius som följer:

121 Som H[errarne] se, så komma vi från den af Castrén väsentligt styrkta identiteten af Skyther och Finnar till märkvärdiga resultater. I det vi följa den strömfåra, som genom årtusenden ledt vårt folk såsom en långt förirrad flodgren ur en fordom gemensam moderkälla, finna vi [att] detta stamfolk ha varit i besittning icke blott af en betydande makt och urgamla häfder, utan äfven af en kultur, som utöfvat ett betydande inflytande på gamla historiens äldsta nationer. – Detta folk har uppfunnit en skrifkonst af lika hög ålder som Egyptiernes och Hinduernes […].159Föreläsning 19/3 1862, s. 47.

122 I fall finnarnas förfäder långt tillbaka i tiden hade varit en maktfaktor med kulturellt inflytande och uppfunnit en skrivkonst lika gammal som egyptiernas var det inte omöjligt att anta att det finska folket i framtiden åter skulle förmå inta en liknande position bland världens folk. Det här är en viktig poäng med Topelius redogörelse för finnarnas ursprung.

123 Från att ha utrett det finska folkets härstamning övergår Topelius till att utreda vilka som var Finlands första bosättare. Frågan hänger nära samman med romantikens intresse för ursprungsfolk, etnicitet, geografi och nationalkaraktär. Topelius hänvisar framför allt till Sven Nilssons relativt nya verk Skandinaviska nordens ur-invånare, ett försök i komparativa Ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings historia (1838–1843). Samerna var, sammanfattningsvis, landets första invånare, följda av karelare och tavaster, och sist av svenskar omkring 300- eller 400-talet e.Kr. Topelius söker därefter utreda de finska folkens tidiga historia i Finland, till övervägande del enligt belägg från skandinavisk sagalitteratur. Här handlar det om det så kallade Kvänland runt Bottniska viken, där kvänerna, ett karelskt folk, bosatte sig, och om Finnmarken i norr som befolkades av samer. Vid Dvinas utlopp i Vita havet låg därtill det mytomspunna Bjarmaland, som enligt Castrén och Arwidsson var detsamma som ryssarna kallade för Savolotscheskaja Tschud, eller Tjudernas land norr om landåsen. Enligt Castrén var invånarna i det rika Bjarmaland karelare. Bjarmaland intog en viktig roll i konstruktionen av det finska nationsnarrativet på grund av berättelserna om det i den skandinaviska sagalitteraturen. Där skildras kungar, en ordnad samhällsförfattning och en organiserad religionsutövning. Bjarmaland uppfattades vidare som Kalevaladiktningens urhem. Det var Kalevalahjältarnas hemvist och där fördes kampen om Sampo.160Sihvo, Karjalan löytäjät (1969), s. 43–44. Berättelsen om Bjarmaland antyder ett organiserat finskt samhällsliv, vilket på 1800-talet tolkades som att finnarna kunde ha organiserat ett samhälle på nationell grund om inte den svenska kolonisationen hade förhindrat det.

124 Avslutningsvis kommer Topelius in på tavasterna – hämäläiset – den andra huvudgrenen av »vårt finska folk».161Föreläsning 8/11 1862, s. 80. Liksom med karelarna vill Topelius reda ut tavasternas historia, och gör det bland annat med hjälp av rysk krönikelitteratur och Christian Anton Lehrbergs och Anders Johan Sjögrens undersökningar. Karelarna beskriver Topelius som lättrörliga, livliga och mottagliga för intryck, och därför av naturen ämnade att bli Finlands egentliga kulturfolk.162Föreläsning 5/11 1862, s. 79. Tavasterna skildrar han däremot som sega och envisa. »Att vårt land icke blifvit försvenskadt mer än på en del af dess kuster, derföre ha vi att tacka det lyckliga öde, som ställt Tavasterne med deras utomordentliga seghet och envishet i vestern af landet. Att tala till dem har från urminnes tider varit som att tala till väggen», säger Topelius om tavasterna.163Föreläsning 8/11 1862, s. 90. Dessa karaktäriseringar som han också framför i Finland framställdt i teckningar och i Boken om Vårt Land har sedermera fått en given position i det finska mentala landskapet.

125 Tavasternas bosättningsområden i västra Finland medförde att de tillsvidare enligt Topelius utgjorde Finlands kulturfolk, eftersom kulturintrycken huvudsakligen hade kommit till landet från väst. Topelius är däremot fast övertygad om att den dag ska komma när Finland »åter stöder sig på sig sjelf» och karelarna tar över rollen som kulturbärare. Han beskriver Karelen som Finlands landfasta rot. Karelen hade burit Finlands forntid, och skulle också utgöra utgångspunkten för den framtida utvecklingen. Trots denna förskjutning mot öst framhåller Topelius att Finland också i framtiden kulturellt sett ska orientera sig mot väst.164Föreläsning 5/11 1862, s. 79. Topelius är en tidig representant för den så kallade karelianismen, ett slags kulturideologisk tankeströmning som var inspirerad av Kalevaladiktningen och talade för alla karelska folks samhörighet. Som en konsekvens av Castréns och Lönnrots forskningsresor i Karelen började finsksinnade intellektuella betrakta karelarna på ryska sidan av gränsen som tillhörande det finska folket, vilket senare bidrog till tanken om ett Storfinland, vars gränser skulle sträcka sig ända till Ladoga, Onega och Vita havet.

126 Efter att Topelius hade redogjort för varifrån finnarna kommit och vilka de var blev det dags att granska hur de levde i Finland före svenskarnas ankomst till landet. Frågan var av intresse för Topelius samtid, och kopplades till samtida frågeställningar om hur den svenska tiden skulle tolkas. Källorna från tiden före svenskarnas ankomst är naturligtvis få, och Topelius fick i stor utsträckning förlita sig på Kalevalatraditionen och på Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus (1555). Topelius poängterar att Finland inte på denna tid hade något annat styre än släktstyret, och att »landet» därför var politiskt sett svagt jämfört med sina grannar. Det fanns ingen statsbildning i Finland förrän svenskarna på 1100-talet började etablera sitt styre i landet, vilket ledde Topelius in på följande stora fråga, nämligen »Svenska kolonisationen i Finland».165Föreläsningarna 15/11 och 26/11 1862, s. 112, 136.

1100-talet till 1400-talet

127 I 1800-talets historiedebatt i Finland intog frågan om ett folk hade rätt att med vapenmakt lägga under sig ett annat en central plats. Svaret visade att landets intellektuella efter 1800-talets mitt hade splittrats i två läger; de finsknationella ansåg att svenskarna hade underkuvat finnarna medan de liberala historikerna betraktade svenskarnas ankomst som en positiv händelse. Frågan fick särskild aktualitet 1857 när man firade 700-årsminnet av kristendomens införande i Finland, vilket bibliotekarien och samhällsdebattören Sven Gabriel Elmgren kommenterar med att »intet folk bör fira sitt underkufvande».166Maliniemi (julk.), S. G. Elmgrenin muistiinpanot (1939), s. 244. Topelius behandlar frågan ingående i föreläsningarna. Han strävar efter att ge ett nyanserat omdöme om betydelsen av att svenskarna etablerade sitt välde i Finland. Med facit i hand drar han slutsatsen att svenskarnas inverkan på Finlands historia för det mesta varit positiv. Topelius återkommer senare till frågan i ett annat sammanhang i dikten »Originala skuldsedeln» (1872), där han uppmanar den som vill förneka Finlands tacksamhetsskuld till Sverige att betrakta den misär de med finnarna besläktade folken befann sig i. Detta var ett ofta använt argument bland dem som såg positivt på det svenska inslaget i Finlands historia.

128 Topelius driver tesen att förhållandet mellan Sverige och Finland alltid, förutom under erövringsperioden, har byggt på en grundläggande princip för dem båda, nämligen jämlikhetens och frihetens. Han betonar att det fanns en växelverkan mellan de båda folken, och att båda har gett varandra ungefär lika mycket. Av svenskarna mottog finnarna kristendomen, men å andra sidan hade svenskarna tidigare utformat asaläran utgående från finsk mytologi. Det svenska elementet i Finland är enligt Topelius historiskt berättigat och kulturhistoriskt nödvändigt, och vidare anser han att alla försök att förneka detta förhållande vore att inte endast förneka historien utan också att förneka banden till övriga västeuropeiska länder.167Forsgård, »En nationell strategi?» (2002), s. 213. Därtill hade Sverige gett Finland sitt statsskick, medan Finland hade deltagit i de svenska krigen och lidit stora förluster. När det var dags att gå skilda vägar 1809 fanns inget skuldförhållande mellan nationerna. Topelius övertygelse om att Sveriges och Finlands samlevnad alltid byggt på jämlikhet påvisas av följande tes: »Det går genom historien en Nemesis, som aldrig uteblir och som låter ett förtryckande folk gå under genom sjelfva förtrycket.»168Föreläsning 26/11 1862, s. 137. Det Topelius menar är att om Sverige hade förtryckt Finland hade Sverige förr eller senare gått under, vilket stämmer bra överens med Hegels syn om att göra sig själv till herre genom att göra någon annan till slav alltid är dömt att misslyckas, eftersom det som herren gör mot slaven vänder tillbaka och träffar honom själv.169Fareld, »Hegel vill inte lämna oss i fred»; Hegel, Andens fenomenologi (2008), s. 170–174. Topelius exemplifierar detta med Österrikes förhållande till Italien och Spaniens relation till Nederländerna.

129 En annan teori som Topelius i läraren Reins fotspår lägger fram är att av växelverkan mellan Sverige och Finland följer att Finlands historia inte är en provinshistoria eller en underavdelning av den svenska. I följande citat, som belyser Topelius syn på Finlands historiska förhållande till Sverige, skymtar man tydligt både Herders och Hegels tankar om nation och historia:

130 [...] hela det svenska väldets period i F[inlan]d är tillika en fortgående assimilationsprocess, ett inarbete [inarbetande], ett införlifvande af vesterländsk kultur på det sätt, att vi gjort den till vår egen och derigenom på kulturens område bevarat vår sjelfständighet. Det är sannt, att detta arbete ännu icke är genomfördt, att mycket ännu återstår, innan det finska folket kan röra sig fritt i sin nationela kultur och der fullständigt återspegla sin egendomlighet. Derföre äga vi heller ingen fulländad historia, hvarken de facto eller på papperet; och vi ägde intill 1809 icke ens historiens ändpunkt och mål inom sig, som är staten. Men vi äga seklernas arbete för detta mål, vi äga deras beständigt fortgående, om än stundom skenbart stillastående, utveckling för samma mål, bygdt på en nationel grund, och våra dagar närma sig, äfven för finska folket, tidernas fullbordan. Detta resultat och dess vidare fortskridande måste för vår tid vara tillräckligt; det är det som utgör innehållet af vår historia, och ur denna synpunkt måste vi, – utan att svika hvarken vår tacksamhet [eller] vår sjelfkänsla – uppfatta det svenska väldet i F[inlan]d.170Föreläsning 26/11 1862, s. 141.

131 Avslutningsvis behandlar Topelius tillblivelsen av det ryska riket, eftersom det i hans mening sammanhängde med den svenska kolonisationen av Finland. När ett starkt rike började ta form öster om Karelen befästes Finlands position som ett stridsäpple mellan öst och väst, och som Topelius konstaterar i inbjudningsskriften till Alexander I:s minnesfest 1877 var Finlands lösgörande från Sverige och förening med Ryssland förutbestämt från den dag när Rurik anlade ett rike vid Ilmen.171Topelius, Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland minnesfest på hundrade årsdagen af H. M. Kejsar Alexander I:s födelse (1877), s. 7. Samtidigt som de svenska och ryska rikena befäste sina positioner i Norden gjorde en annan maktfaktor entré – en makt som enligt Topelius medförde det viktigaste skiftet i de nordiska rikenas »lif och inbördes ställning».172Föreläsning 3/12 1862, s. 159. Det var den kristna kyrkan han avsåg. På medeltiden var Sverige starkare än Ryssland, och därför blev det den västliga katolicismen och svenskarna som vann kampen om Finland. I vidare bemärkelse betydde detta att Finland fick kontakt med Europa och fick del av den västerländska civilisationen. Detta ser Topelius som den viktigaste frukten av den katolska tiden i Finland.173Föreläsning 21/3 1863, s. 92.

132 I föreläsningarna kom Topelius nu in på korstågstiden och den slutliga etableringen av svenskt välde i Finland. Han räknar med att den var slutförd 1323, året för freden i Nöteborg och gränsdragningen mellan Sverige och Novgorod. Från denna tidsperiod finns det inte särskilt mycket källmaterial och Topelius valde att behandla den främst genom de finska biskoparna. Hans viktigaste källor är 1500-talsbiskopen Paul Juustens finska biskopskrönika Chronicon episcoporum Finlandensium (utg. 1784–1788 av H. G. Porthan), Gabriel Reins Biskop Thomas och Finland i hans tid (1839), och de svenska medeltidskrönikorna. I behandlingen av denna tidsperiod kan man ana ambivalens i fråga om svenskarnas beväpnade ankomst till Finland; å ena sidan hade finnarna besegrats och tvingats acceptera främmande tro, främmande välde och främmande institutioner, å andra sidan framställer Topelius finnarna som tyst och okuvligt protesterande. I denna protest låg, anser han, fröet till en finsk nationalitet, till ett folk och en stat. Som kontrast till Topelius välvilliga syn kan man se Snellmans fennomanska tolkning av den svenska tiden som ett negativt inslag i Finlands historia, särskilt med tanke på de konsekvenser som den enligt honom fick för nationalandan och språkförhållandena.174Snellman, Samlade arbeten IV, s. 185–186.

133 I Topelius historiska periodindelning inföll följande period mellan freden i Nöteborg 1323 och 1528, när Gustav Vasa kröntes till kung av Sverige. Utmärkande för perioden var kyrkans stora inflytande i Finland och katolicismens blomstring och fall. Kyrkan var den egentliga maktfaktorn i Finland medan det svenska väldet ännu var relativt svagt. Denna uppfattning betyder att Topelius fortsätter behandla Finlands historia främst genom biskoparna på den finska biskopsstolen och genom kyrkans historia. Inflytandet från Rein är påtagligt på denna punkt. Om Finlands medeltid säger Rein i en uppsats i Suomi: »Men då det characterstiska af denna tid just ligger i kyrkans öfvervägande inflytande på statens och folkets förhållanden, och kyrkans historia icke sällan kan anses för homogen med Finlands i allmänhet, äfvensom då dess styresmän ofta uppträder såsom de inflytelserikaste män också vid landets politiska styrelse.»175Rein, »Bidrag till finska häfdeteckningens historia», Suomi 1841, s. 7. För Finlands del var den viktigaste händelsen under denna period den förordning som kung Håkan utfärdade 1362 om Finlands rätt att delta i kungaval. Topelius beskrev förordningen som den första bevittnade handling, »som upphöjer finska folket bland nationernas antal».176Föreläsning 11/4 1863, s. 109. Formuleringen, i april 1863, är en direkt anspelning på Borgå lantdag 1809, där Alexander förklarade Finland upphöjt bland nationernas antal. Tematiken var dagsaktuell i Finland eftersom den första lantdagen sedan 1809 skulle inledas hösten 1863.

1400-talet till 1500-talet

134 Vid sidan av de kyrkliga förhållandena i Finland under medeltiden redogör Topelius också för statliga förhållanden, lagar, ting och samhällsklasser. Efter att ha behandlat kyrkan och staten kommer han in på Kalmarunionen, och sammanfattar unionens betydelse för Finland: rättsväsendet utvecklades, katolska kyrkan civiliserade sederna, handel och näringar uppstod. Topelius anser att Kalmarunionen var en betydligt lyckligare period för Finland än för Sverige.177Föreläsning 23/10 1863, s. 112. Han försöker alltså omvärdera det vedertagna negativa synsättet på Finland och Sverige under Kalmarunionens tid. För Finlands del bestod det positiva särskilt i att det nu uppstod ett finskt folk, när tavasterna och karelarna försonades och smalt samman till ett folk. Från perioden lyfter Topelius särskilt fram Magnus Olai Tavast, biskop i Åbo 1412–1450 och den främsta av alla katolska biskopar som styrt den finska kyrkan, anser Topelius. Tavast är intressant inte minst för att han väckte till liv biskop Thomas (1221–1245) plan på att göra Finland till en självständig stat under kyrkans styrelse. Därtill representerar Magnus Tavasts liv den enda nedtecknade historia Finland har från denna tid.178Föreläsning 27/10 och 29/10 1863, s. 136, 145. Tillämpat på Finland kunde Geijers bekanta uttryck att Sveriges historia är dess konungars i Topelius tolkning lyda: Finlands historia är dess biskopars, åtminstone under medeltiden.

135 Kalmarunionens slutskede inföll samtidigt med medeltidens, vilket är ett av de teman som Topelius behandlar mer ingående. Han tar fasta på övergången från medeltid till »den nya historien» och konstaterar att Finland lämnade medeltiden som en i många avseenden självständig enhet. Den tidigare så starka kyrkan fick ge rum för en förstärkt kungamakt, vilket band Finland tätare till Sverige. Finland blev efterhand en svensk provins. Ett år senare omvärderar Topelius Finlands politiska ställning under svenska tiden och börjar tala om ett svenskt lydland med egna provinser. Det är alltså fråga om ett mer självständigt förhållande än provinsförhållandet, vilket tjänar Topelius syfte att påvisa ett politiskt element i det finska folkets historia.179Föreläsning 13/11 1863, s. 216 och 3/11 1864, s. 158. Topelius vacklar i viss mån mellan begreppen lydland, provins och landskap när han definierar Finlands politiska status under svenskt styre, vilket kan bero på att begreppsdefinitionerna inte alltid var kristallklara. Det han däremot vill ha sagt är att Finland visserligen var en del av Sverige, man aldrig integrerat på samma sätt som landskapen i Sverige.

136 Den stora uppgörelsen mellan Danmark och Sverige – mellan Kristian II och Gustav Vasa – i början av 1500-talet gav Topelius uppslag till en inlevelsefull beskrivning av händelserna och aktörerna. Topelius börjar vara i sitt esse när han berättar om Kristian II av Danmark. Det finns många lärdomar att dra av denne kungs biografi: »Historien om konung Kristian II:s brott och straff är ock så handgriplig som en saga för barn», summerar Topelius.180Föreläsning 26/11 1863, s. 274. Stockholms blodbad med dess dramatiska element är också tacksamt historiskt material för en narrativ historiker som Topelius. Följande citat exemplifierar hur Topelius infogar dramatik i föreläsningarna för att föra fram sin poäng: »Det var engång skrifvet i ödets bok, att nordens frihet skulle undergå ett blodsdop utan like, för att rena den från mycket grummel, som samlats der under sekler och utgjorde medeltidens slagg – h[vilken] måste rödjas ur vägen för att göra jordmånen fruktbar för komm[ande] skördar.»181Föreläsning 17/11 1863, s. 234. Genomgången av medeltiden avslutar Topelius med en ingående exposé över den katolska kyrkans inre förhållanden på 1400-talet.

137 I föreläsningarna om nya tidens historia är det tydligt att Topelius nu kände sig mera hemma i ämnet. Finland intar efter medeltidens slut en mer synlig plats i källorna och det finns helt enkelt mera material att tillgå. Han nämner inledningsvis de omständigheter som gav upphov till övergången från medeltid till modern tid; tryckkonsten, uppfinningen av krutet, upptäckten av Amerika, reformationen, adelns förändrade ställning till tjänsteadel, turkarnas erövring av Konstantinopel och den italienska renässansen. Efter denna översikt går han över till att behandla Sverige-Finlands historia från 1500-talet framåt. Topelius konstaterar att Finland sedan Västerås arvförening 1544, som upphävde Finlands rätt att delta i kungaval i och med att Sverige blev arvrike, blev en provins under Sverige. Finland var nu fast knutet till Sverige, samtidigt som Topelius ofta påminner sina åhörare om den svenska försvarsstrategi som gick ut på att i nödfall överge Finland för att trygga det svenska kärnområdet.

138 De dramatiska händelserna efter Gustav Vasas död gav Topelius anledning att reflektera över människans natur och försynens styrande hand. För Finlands del var 1500-talet en tid fylld av både krig med Ryssland och inbördeskrig. Gustav Vasas söner Erik, Johan och Karl samt barnbarnet Sigismund var alla ambitiösa furstar som stred om kronan, och Finland var ofta skådeplats för dessa strider. I grund och botten var det enligt Topelius fråga om ett religionskrig – katolicismen stödd av Johan III och Sigismund mot lutherdomen stödd av hertig Karl. Också här kunde Topelius stödja sig på sin dialektiska historieuppfattning.

139 Finländska historiker och författare på 1800-talet intresserade sig för klubbekriget, inte minst för att kriget tycktes representera ett organiserat motstånd mot den svenska överheten i Finland. Därför var kriget ett tacksamt stoff för den finsksinnade historikern G. Z. Forsman (under författarnamnet Yrjö Koskinen), som utgående från Edvard Grönblads källpublikation med material från slutet av 1500-talet författade det tvådelade verket om klubbekriget Nuija-sota, sen syyt ja tapaukset (1857–1859). Klubbekriget utgjorde tillsammans med »stora ofreden» den fennomanska historieskrivningens grundpelare på 1800-talet.182Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 135. I 1800-talets berättelse om klubbekriget ingår också motsatsförhållandet mellan bönder och adel, en motsättning som Topelius inte var sen att sätta fingret på. Om hertig Karl konstaterar Topelius att han var en demokrat i 1500-talets anda som i kampen mot adelsmakten förlitade sig på folket, som i sin tur stödde sig på en stark kungamakt som försvar mot adeln. Det var Gustav Vasas system i »en ny och förbättrad upplaga», säger Topelius. Kungen och folket räckte varandra handen för att krossa den makt som ställt sig emellan dem båda och som hotade bägge med undergång.183Föreläsning 21/4 1864, s. 195.

140 Trots att 1500-talet var en krigisk tid fanns det rum för utveckling på det andliga och kulturella planet. Topelius lyfter systematiskt fram finskfödda historiska aktörer för att belysa det starka bandet mellan människan och fosterjorden, det som Snellman i Läran om staten beskriver som patriotism.184Snellman, »Läran om staten», Samlade arbeten III, s. 305. Topelius utformar på detta sätt ett finländskt panteon – en central beståndsdel i nationsbygget. Den första som bereddes rum i detta panteon var biskopen och reformatorn Mikael Agricola, som utvecklade det finska skriftspråket. Topelius skriver om honom på sitt poetiska sätt: »En arbetare var han, en såningsman på den finska kulturens dittills föga banade fält – han sådde ut sina frön i svedens aska – i askan af det förgångna som rundtomkring honom låg förbrändt och ödelagdt – gladdes som ett barn åt den första gröna brådden – gick derpå tidigt bort och lemnade åt kommande generationer att fortsätta arbetet och invänta den sena skördetiden.»185 Föreläsning 3/2 1864, s. 83.

141 I det svenska riket gick 1500-talet mot sitt slut i krigiska tecken. Hertig Karl besteg tronen 1599 som Karl IX och »med honom inträdde ock 17 seklets nya tidehvarf, rikt på sorger och rikt på ära, men rikast genom den fasta grund som derunder lades för lag och rätt, för frihet och civilisation.»186Föreläsning 9/5 1864, s. 244.

1600-talet

142 Det hör till historikerns uppgifter att fälla opartiska domar över det förflutna, ansåg Topelius. I konsekvens med det försökte han utreda om Karl IX verkligen förtjänade det uppskattande binamn som de finska bönderna gav honom, hyvä kuningas, den gode kungen. För detta använde han bland annat Johan Esaias Waaranens färska avhandling Öfversigt af Finlands tillstånd i början af sjuttonde seklet från 1860. Topelius helhetsomdöme om Karl IX är positivt. Förvaltningen i Finland var behäftad med problem under tidigt 1600-tal, korruption förekom allmänt och administrationen var oordnad. Topelius lyfter fram Karl IX:s insatser för lagstiftningen, kommunikationerna och finska språket. Kungen gynnade handeln och grundade nya städer i Finland. Med ett typiskt bildspråk menar Topelius att Karl IX sådde frön till en framtida positiv utveckling och att han var far inte bara till en stor son, utan också till ett stort tidevarv.

143 Topelius idealepok inföll under Gustav II Adolf och trettioåriga kriget. I hans ögon fanns det ingen som kunde mäta sig med Gustav II Adolf bland de svenska kungarna. Topelius gick så långt i sin dyrkan att han jämför kungen med Kristus. Han menar att Gustav II Adolfs storhet inte enbart förklarades med meriter från trettioåriga kriget, där han osjälviskt kämpade för den lutherska tron, utan också med hans insatser för att utveckla de samhälleliga förhållandena i Finland. Topelius exemplifierar med lantdagen i Helsingfors 1616 (den första i Finland), med inrättande av läroverk, med utveckling av förvaltningen och med grundandet av hovrätter i landet. Allt detta ingav finländarna självförtroende. Dessutom var det nu Finland började framstå som en jämbördig del av det svenska riket, vilket de finska soldaterna på 1600-talets slagfält också bidrog till. I kriget stred finnar och svenskar sida vid sida som vapenbröder. Att trettioåriga kriget var viktigt för Topelius historieuppfattning bevisas av att han behövde 200 sidor för att behandla det.

144 Efter att Gustav II Adolf föll vid Lützen förvandlades trettioåriga kriget till en tummelplats för stridande intressen »utan den tröstande anblicken af en framstående personlighet, som genom ädla bevekelsegrunder står upphöjd öfver lyckans skiften och lidelsernas vilda rop.»187Föreläsning 17/2 1865, s. 51. Topelius för berättelsen om kriget till slut genom att redogöra för slag och trupprörelser, men tonen är förändrad i och med att det höga idealet inte längre är den drivande kraften bakom de centrala aktörerna. Det vill dock inte säga att Topelius inte uppskattar de framgångsrika svenska officerarna som tog vid efter Gustav II Adolfs bortgång, men han uppfattar att de stred av andra orsaker än kungen.

145 Trots att både Karl IX och Gustav II Adolf hade gjort mycket för att upphjälpa Finlands outvecklade tillstånd, befann sig landet, anser Topelius, fortfarande vid mitten av 1600-talet i ett bedrövligt tillstånd. Det var nu den av Topelius högt uppskattade generalguvernören över Finland Per Brahe d.y. kom in i bilden. Följaktligen bereder Topelius denne »lifvande ljusstråle, som kom till oss ifrån Sv[erige]»188Föreläsning 9/3 1865, s. 122. mycket utrymme i föreläsningarna. Särskilt applåderar han Brahes insatser för grundandet av akademin i Åbo 1640 (numera Helsingfors universitet), hans arbete för att utveckla kommunikationerna i landet och hans insatser för grundandet av nya städer. Teman som dessa är angelägna för Topelius också i hans egenskap av samhällspåverkare och tidningsman. Föreläsningarnas tyngdpunkt flyttar nu tillfälligt från 1600-talets krig till mer kultur- och idéhistoriska spörsmål med universitet och den finska litteraturen i fokus.

146 Ett av de mera uppseendeväckande samhälleliga fenomen på 1600-talet som intresserade Topelius var häxprocesserna. Han redogör för dem utgående från Åbo hovrätts protokoll, som i urval hade tryckts i Åbo Tidningar redan i slutet av 1700-talet. Materialet var bekant för Topelius från Finland framställdt i teckningar och Fältskärns berättelser (1856), där han hade ägnat häxprocesserna uppmärksamhet. Topelius använder häxprocesserna för att illustrera sedernas råhet och den utbredda vidskepelsen i Finland under 1600-talet. Som en motvikt till 1600-talets vidskepelse lyfter han fram Johannes Messenius. Hans Scondia illustrata (postumt 1700–1705) beskriver Topelius som »det ojemförligt bästa, som dittills blifvit skrifvet i sv[ensk] historia, – en hufvudkälla».189Föreläsning 28/3 1865, s. 189. Trots att Messenius i det femtondelade verket följer götisk historieskrivningstradition bidrar han särskilt vad gäller tiden efter Gustav Vasa med kritisk diskussion och med uppgifter som saknats i andra källor.

147 Behandlingen av drottning Kristinas efterträdare Karl X Gustav tog Topelius tillbaka till ett mer krigiskt spår. Föreläsningarna upptas igen av detaljerade redogörelser för olika slag och beskrivningar av fältherrarna. Karl X Gustav var onekligen en stor fältherre men »[s]edd från historiens lugna, opartiska ståndpunkt» var han »mera glänsande, än stor; en meteor, som blänkte genom tidehvarfvet, och väl förstod att värma, men icke att lyfta detta tidehvarf derföre icke heller att efter sig lemna mer än ett varaktigt spår […] Honom saknades fasta, sedliga grundsatser i statskonsten och derföre äfven höga, varaktiga ändamål – Men på målet beror allt – det är den enda sanna måttstocken för m[än]sklig storhet.»190Föreläsning 20/4 1865, s. 244. En viktig orsak till att Karl X Gustav förlorade i Polen var, framhöll Topelius, den uppvaknande nationalitetskänslan. Topelius gör gällande att det var vid dessa tider föreställningen om att tillhöra en nation började uppstå i Europa. Såsom Topelius tolkar det utgick 1800-talets nationalism från 1600-talets europeiska slagfält.

148 I skildringen av Karl XI ger Topelius uttryck för sin låga uppskattning av adelns handlande i den svenska historien. Detta tankegods känner man igen från Geijer. Sveriges bedrövliga tillstånd när Karl XI blev myndig skyller Topelius uteslutande på adeln, som regerade riket under Karls förmyndartid. Det gällde för Karl XI att läka alla sår orsakade av en egennyttig adel, med en ny reduktion och införande av envälde och fredliga förhållanden som botemedel. Topelius beskriver enväldet som »[e]tt förbund mellan demokratin och kungamakten», ett förbund som av princip var fientligt mot en mäktig och priviligierad adel, vars yttersta mål var en republik efter polskt mönster.191Topelius syftar på de polska riksdagarna (sejmerna), där varje adelsman hade absolut veto. Topelius ger mycket utrymme åt Karl XI:s reduktion och följderna av den, och framhäver särskilt Klas Hermansson Flemings roll i genomdrivandet av reduktionen. På det mera lokala planet lyfter Topelius fram kyrkan i Finland och biskoparna Johannes Terserus och Johannes Gezelius d.ä. och d.y.Gezelius d.ä. tjänar dessutom ett extra omnämnande tack vare att han lät grunda ett tryckeri i Åbo. Topelius konstaterar också att den s.k. Gezeliska perioden betecknar en oväntat rik period i den finska litteraturen.192Föreläsning 12/5 1865, s. 321

149 Den stora hungersnöden 1695–1697, som drabbade betydande delar av Norden och Baltikum, behandlar Topelius, förutom i föreläsningarna, också i sitt övriga författarskap. Både i Fältskärns berättelser och i Boken om Vårt Land namnger han kapitel efter denna ödesdigra hungersnöd. Hungeråren inledde en långvarig kris och i föreläsningarna tolkar Topelius den som en vattendelare mellan stormaktstidens enväldiga och frihetstidens vingklippta Sverige: »Stora hungersnöden var första utbrottet af en ny kris i den euro[peiska] m[äns]sklighetens historia, och i sj[älva] v[erket] finna vi, att icke norden allena, utan hela vår verldsdel var mycket förändrad och mognad för ett nyare tidehvarf, när denna kris ändtligen upphörde omkring år 1721.»193Föreläsning 16/10 1865, s. 50.

1700–1809

150 Stora nordiska kriget var Karl XII:s krig, och denne mytomspunne regent gav icke helt oväntat Topelius många uppslag till biografiska reflexioner. Om kriget konstaterar Topelius att det fördes utgående från kallt beräknande geopolitiska motiv. Han understryker motsatsen till trettioåriga kriget, där han menar att de stora idéerna och de höga motiven stod mot varandra. Topelius målar upp bilden av en kall och egoistisk tidsperiod i den europeiska historien då egen vinning var allas högsta mål. Skulden för stora nordiska kriget lade Topelius på Sverige, eftersom Sverige genom sin förda politik hade berett marken för revanschism bland landets grannar. Stora ofredens ryska grymheter får också en framträdande plats i föreläsningarna och Topelius passar på att uppräkna flera hårresande detaljer om de ryska soldaternas våldsamma excesser i Österbotten. Här finns alltså en klar skillnad till Gabriel Rein, som Topelius tidigare hade anklagat för alltför lättvindig behandling av den ryska ockupationen.

151 I föreläsningarna gör Topelius än en gång en ingående krigsbetraktelse. Karl XII:s seger vid Narva väckte visserligen samtidens och eftervärldens beundran, men Topelius anser att den inte kan jämställas med den i Breitenfeld. Topelius menar att det är stridens yttersta mål som avgör en segers värde:

152 C. XII segrade vid Narva för ett högt mål, för fäderneslandet, men den strid han förde var af politisk natur och gällde maktställningen i norden, herraväldet öfver Ö[ster]sjön. G. II A. stred vid B[reiten]feld för m[äns]sklighetens frihet – det var en kamp för idéer, der det politiska målet trädde i bakgrunden, och lika högt som m[en]sklighetens ljus och frihet stå öfver det ena [eller] andra folkets tillfälliga öfvervälde, lika högt står äfven segern vid B[reiten]feld öfver segern vid Narva.194Föreläsning 27/10 1865, s. 96.

153 Peter den store segrade i kampen om herraväldet över Östersjön, och Sverige blev en makt av andra rangen. I Topelius tolkning hade den ryske statsmannen segrat över den svenske krigaren. Den svenska regeringen hade svikit Finland och lämnat landet som rov för de härjande ryska trupperna, vilket Topelius ansåg ytterligare bekräfta hans tes att Finland i nödens stund kunde offras för att garantera moderrikets säkerhet. Med Karl XII föll enväldet i Norden och en ny tid tog vid. Sveriges polska politik var i Topelius tolkning roten till rikets fall från maktens höjder, och han framhåller att svenska historiker inte hade velat medge detta. »Det är hårdt, men det måste engång uttalas, att det framförallt varit denna sjelfviska politik, mot Polen och mot Östanhafsländerna, framförallt F[inland], som slutl. hämnade sig i Sv:s eget fall, och 1808 i F[inlands] eröfring», säger Topelius i en föreläsning vårterminen 1866.195Föreläsning 19/2 1866, s. 44.

154 Topelius karakteriserar ofta Sveriges historia som en kamp mellan aristokrati och demokrati. Efter Karl XII:s död lade tre riksdagar grunden för frihetstidens statsskick. Topelius understryker att frihetstidens statsskick från början underminerades av det urgamla motsatsförhållandet mellan aristokrati och demokrati. Man ville förhindra enväldet från att återuppstå, men glömde att beakta nackdelarna med den nya författningen, framhåller han. Mössornas styre (1720–1738) såg Topelius som lovande, inte minst för återuppbyggandet av Finland efter kriget. Utvecklingen avbröts av hattarnas ryska krig 1741. Topelius värderade kanslipresidenten och mösspolitikern Arvid Horn högt. Horn, som var född i Finland, var den förste historiske aktören efter Gustav II Adolf som väckte odelat positiva känslor hos Topelius. Carl Gyllenborg, som tävlade om makten med Horn, beskrev Topelius däremot som intrigant och ärelysten.

155 Topelius är entydigt negativ i karaktäriseringen av maktskiftet från mössorna till hattarna: »Detta blad i historien är icke angenämt att vidröra, men det är lärorikt. Det är en bild i smått af den del af m[än]sklighetens historia, der de stora idéerna lemnat plats åt de små, af nationernas sjelfviskhet, af partihatets lidelser, af traditioner, som öfverlefvat sig sjelfva.»196Föreläsning 22/3 1866, s. 149. Hattarnas ryska krig gav anledning till en ny ingående krigsskildring. För Topelius var detta krig mer än bekant eftersom han hade ägnat det en längre studie i den historiska romanen Hertiginnan af Finland (1850), som han också refererar till i föreläsningarna. Också sjuårskriget pågick under frihetstiden, men Topelius redogör mera kortfattat för det, eftersom kriget endast hade indirekt betydelse för Finland. Vad Finland angick anser Topelius att tiden efter hattarnas krig var relativt lycklig med utveckling på många områden. Han betonar särskilt framstegen inom näringarna och universitetet.

156 Den sista period som Topelius behandlar i föreläsningarna är Gustav III:s era. Det är uppenbart att denne regent väckte författaren-historikerns intresse. Topelius hade ambitionen att ge en så mångfacetterad och rättvis bild av Gustav III som möjligt, samtidigt som han ville ta avstånd från tidigare skriftställares »partihat och smicker».197Föreläsning 6/4 1866, s. 184. Gustav III gjorde med statskuppen 1772 slut på frihetstiden, som namnet till trots enligt Topelius inte var särskilt fri. Med Gustav III inföll de lyckligaste år Finland någonsin upplevt, och »[e]n känsla af lugn och välbehag utbredde sig öfver hela riket och verkade välgörande på alla lifsyttringar».198Föreläsning 16/4 1866, s. 209. Om kungen hade avlidit senast 1786 hade hans eftermäle handlat om en kung omgiven av ett tillgivet och beundrande folk, menar Topelius. Men så skedde inte och krigsmolnen hopade sig igen. Topelius beskriver Gustav III:s ryska krig i detalj. Han fäster särskild uppmärksamhet vid Anjalaförbundet, som han entydigt fördömer, i likhet med Gabriel Rein. All form av upprorisk verksamhet mot en legitim regim var i Topelius föreställningsvärld förkastlig. Tiden var inte ännu mogen för Finlands självständighet, den var ett framtida mål som skulle uppnås enbart genom tålmodigt intellektuellt arbete. Detta betraktelsesätt stod i linje med den på 1800-talet allmänna uppfattningen om historien som organisk utveckling.

157 Topelius avslutar sin första genomgång av Finlands historia med Gustav III. Han ser många ljusa sidor hos denne omdebatterade regent, men det som trots allt fällde kungen i Topelius ögon var tidevarvet – upplysningen. Topelius förhållande till upplysningen är inte entydigt negativt, utan kan beskrivas som ambivalent. Det han inte kunde acceptera var upplysningens ateism och kritik av kristendomen. Det är här han ser orsaken till Gustav III:s misslyckande. Topelius sammanfattande omdöme om Gustav III är entydigt:

158 Att G. III insöp dessa läror [upplysningsfilosofin] alltifrån ungdomen och sjelf blef en man utan tro, genom hvars föredöme sedermera otron vidare utbredde sig öfver hela hans rike, detta blef hans, likasom hela hans tidehvarfs, olycka. Ty derigenom förlorades med hans karakters grundfäste äfven den högsta ideala synpunkten af lifvet och kunde aldrig fullt ersättas af h[vil]ka andra höga ändamål han än förelade sig, såsom konst, v[eten]skap, fäderneslandets ära och oberoende. Utan kristen tro blef allt detta dock i grunden sjelfviska, ändliga mål, som i sig inneburo fröet till sin egen upplösning; der saknades det eviga och högsta, som trotsar tiderna. Den gamla domen, att den, som sår i köttet, skall af köttet skörda förgängelse, besannades här, som öfverallt i lifvet.199Föreläsning 11/5 1866, s. 282.

159 När Topelius började föreläsa vårterminen 1867 efter att ha varit tjänstledig föregående termin gjorde han det med en ny kurs i Finlands geografi och historia. Fyra år senare, vårterminen 1871, hade han kommit fram till den historiska period där han avslutade den första genomgången av Finlands historia. Den här gången förde han framställningen vidare, ända fram till avsättandet av Gustav IV Adolf 1809 och finska kriget. Topelius redogörelse för händelserna bygger till stora delar på Berndt von Schinkels Minnen ur Sveriges nyare historia, som utkom i tolv delar 1852–1881, medan Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien tematiskt inte hade hunnit längre än till frihetstiden, och alltså inte längre kunde tjäna som underlag för Topelius föreläsningar.

160 I denna relativt kortfattade genomgång av Finlands historia efter Gustav III:s död behandlar Topelius de tongivande figurerna i bekant stil – det är framför allt de historiska aktörerna som står i fokus, medan den samhälleliga utvecklingen helt hamnar i skymundan. Också den östra rikshalvans roll är mindre framträdande i föreläsningar under denna termin. Huvudpersonerna är hertig Karl, sedermera Karl XIII, Gustaf Adolf Reuterholm, Gustaf Mauritz Armfelt, Magdalena Rudenschöld och Gustav IV Adolf. Ingen av dem väcker lika odelat positiva känslor hos Topelius som till exempel Gustav II Adolf eller Arvid Horn. Han ser visserligen många goda sidor hos Armfelt, men för att vara »en stor man» saknade han två egenskaper: »uthållande energi och fasta sedliga grundsatser».200Föreläsning 14/4 1871, s. 328.

161 För Sverige var tiden efter Gustav III enligt Topelius en tid av tillbakagång. Han berättar om mer eller mindre odugliga makthavare – Topelius har inte mycket till övers för varken hertig Karl, »en kopia i betydligt förminskad skala af sin ryktbare och snillrike broder G. III», Reuterholm, »som likväl ej trodde på annat än spöken och stjernor» eller Gustav IV Adolf, som saknade »ett klart omdöme, en snabb fattningsgåfva och en upphöjd blick öfver lifvet».201Föreläsning 27/3 1871, s. 296–297, Föreläsning 28/3 1871, s. 303, Föreläsning 28/4 1871, s. 360. Med personer som dessa vid statsrodret var det inte särskilt förvånande att Sverige var på väg mot den slutliga förnedringen och förlusten av Finland, särskilt då Ryssland hade en regent som Katarina II, en »högsint qvinna, född att herrska, – en af dessa karakterer, som beherrska millionerna med viljans energi och snillets tjusningskraft».202Föreläsning 20/4 1871, s. 345–346.

162 Till Norrköpings riksdag år 1800 daterar Topelius början på Gustav IV Adolfs nedgång och fall. Kungen kom på kant med adeln, och hans egensinniga fastklamrande vid en föråldrad absolutism skulle komma att kosta honom kronan. Topelius redogör för upptakten till finska kriget, där han ser Gustav IV Adolfs envisa och dumdristiga beteende som casus belli. Själva kriget går Topelius inte desto närmare in på, men han vill trots allt bjuda på »några spridda drag, som belysa ställningen och förklara utgången».203Föreläsning 9/5 1871, s. 392. Skulden för de svenska vapnens nederlag lägger Topelius, liksom J. L. Runeberg, på överbefälhavaren Mauritz Klingspor, men han vidhåller också kungens uppenbara skuld i det att han redan på förhand hade konstaterat Finland förlorat och instruerat Klingspor att inte riskera strid.

163 Efter att i korthet ha behandlat statskuppen 1809 avslutar Topelius ganska abrupt de historiska föreläsningarna. Han kommer inte i sedvanlig stil med en övergripande analys av tidsperioden och dess anda, utan lämnar slutet öppet. Det kan säkert förklaras med det som han yttrar i följande termins första föreläsning, i vilken han talar om vikten av tidsperspektiv för att rätt kunna tolka de övergripande historiska processerna. Han drar sig för att ta upp den nyaste historien till behandling eftersom det tidsmässiga avståndet var för litet för att kunna göra den rättvisa. Dessutom var det rikliga källmaterialet från finska kriget inte ännu organiserat, medan materialet rörande tiden efter 1809 fortfarande låg »begrafvet i statsarkivet bevakadt med en försigtighet, som är förklarlig dels af politiska skäl, dels deraf att tiden mellan 1808 och 1863 utgör embetsmannabyråkratins maktperiod i Finland, och den tiden ligger oss alltför nära, för att man icke skulle vara angelägen om att hölja den i ett visst dunkel för samtiden».204Föreläsning 21/9 1871, s. 3. Topelius ansåg dessutom att det ur ett politiskt perspektiv var riskabelt att behandla 1800-talets historia, eftersom det kunde utmana farliga krafter – historia och politik har alltid gått hand i hand. Det var helt enkelt säkrast att lämna 1800-talets förhållanden till statsrätten i stället för till historien, menade Topelius.205Ibid., s. 4.

Föreläsningsserien i allmän historia vårterminen 1872

164 Som nämnt vikarierade Topelius för professorn i allmän historia G. Z. Forsman vårterminen 1872. Han delade upp terminen så att han måndagar och tisdagar föreläste om Finlands historia och torsdagar och fredagar om »något ämne ur Allmänna historien, på det att detta så vigtiga läroämne icke må vara alldeles vakant under denna termins studier».206Föreläsning 1/2 1872, s. 2. Sammanlagt höll han tjugofyra föreläsningar i allmän historia på temat »Om Europas nuvarande nationer, med afseende å deras uppkomst, nationalkarakter och betydelse för historien».207Föreläsningshelheten »Om Europas nuvarande nationer» upptar 161 sidor.

165 Efter mitten av 1800-talet särskildes från historien inte enbart olika angränsande områden till egna vetenskapsgrenar, utan också själva historien delades i två akademiska läroämnen. På det här sättet strävade man efter att ordna historien i en nationell, inhemsk, och en icke-nationell, allmän, historia. Den allmänhistoriska grenen hade i mitten av 1800-talet redan långa anor i den bemärkelsen att alla de undersökningar som under de föregående århundrandena rörde den nordiska befolkningens förhistoria var allmän europeisk och asiatisk bosättningshistoria. Till allmän historia kan man också hänföra intresset för antikens auktorer, för det antika samhället överlag och för de stora personligheterna. Som en av de viktiga inspiratörerna när det kommer till allmän historia i Finland räknas Fredrik Cygnaeus. Han var insatt i den kontinentala historieskrivningen och kände till Leopold von Rankes publikationer. En annan viktig person i sammanhanget är Johan Gustaf Frosterus, som är en pionjär på det allmänhistoriska fältet i Finland och som Topelius också hänvisar till i föreläsningarna 1872.208Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989), s. 121–122.

166 Upplägget av föreläsningarna i allmän historia följer Topelius föreläsningar i Finlands historia. Han inleder med en överblick över Europas geografi och söker där nycklarna till världsdelens geopolitiska dominans. Särskilt framhäver han blandningen av raser och folktyper, vilket han ser som en förutsättning för handlingskraftiga folk. Efter geografin övergår han till att dryfta stater och nationer och deras levnadslopp. Staterna, »nationens medvetna lif som nation»,209Föreläsning 15/2 1872, s. 26. delar han in i konventionella och nationella. Med konventionella stater avser Topelius stater som uppkommit genom olika slags fördrag och som innefattar flera olika nationaliteter, medan de nationella staterna är sådan där olika nationaliteter har sammansmält till en helt. Nationerna likställer Topelius i en tydlig parallell till den tyska idealismen med levande organismer, och följaktligen genomgår de olika livsstadier; det vegetativa, det mänskligt progressiva och det sista, som är det »högsta och innersta», eller det religiösa, gudsmedvetandet.210 Föreläsning 2/2 1872, s. 12. Men samtidigt som det religiösa momentet är det högsta förebådar det en nations undergång. Småningom fördärvar reflektionen det omedelbara hos människan och gudsmedvetandet går förlorat. I terminens andra föreläsning sammanfattar Topelius sin syn på religionens betydelse för världshistorien och anger fundamentet för föreläsningsserien i allmän historia:

167 Det är icke civilisationen – eller som 18:de seklets slagord lydde: förnuftet – som utgör nationernas lifskraft; det är gudsme[dve]tandet; det är icke heller våra dagars afgud, friheten utan sedlig grund, – det är religionen, såsom den högsta sedliga lifsmakten, h[vil]ken ensam är mäktig nog att göra folken starka och lyckliga, emedan hon ensam bär uti sig grundvilkoren för frihet, styrka och blomstring.211Ibid., s. 15.

168 Också i den här föreläsningshelheten rörde Topelius vid flera favoritteman. Förklaringar söker han liksom tidigare i de naturliga gränserna, i klimatet, i rastyperna och i religionen. Han uttrycker förakt för såväl katolska kyrkan som för kommunismen, vilket visar hur Topelius sammanflätar historia och nutid i föreläsningarna – kommunismen hade blivit en reell samhällelig kraft i och med grundandet av den första internationalen 1864. Katolicismen anklagade Topelius för djuprotad konservatism och för att stå i vägen för mänsklig utveckling, medan kommunismen enligt honom på ett fräckt sätt förnekade all positiv tro och den historiska erfarenheten.212 Föreläsning 29/2 1872, s. 46 ff.

169 Föreläsningsserien fortsätter med en översikt över de nationer som Topelius kallar för kosmopolitiska, med vilket han avser sådana nationer som spridit sig utanför statsgränserna. Till de främsta bland dessa räknar han engelsmännen, medan andra är tyskarna, spanjorerna, portugiserna, holländarna med flera. Efter det följer en jämförelse av de tre huvudreligionerna i Europa, katolicismen, protestantismen, och den grekisk-ortodoxa tron, där han intressant nog också pekar på brister hos protestantismen. Han framhåller att den i för hög grad vädjar till viljan, i stället för till känslan som den katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan gör. Förklaringen till att de olika religionerna geografiskt sett spridit sig som de gjort söker Topelius i kulturgeografin. De »nordiska grunddragen» att leva genom förståndet och viljan står i överensstämmelse med protestantismen, medan söderns och österns folk mera lever genom känslan och fantasin, sammanfattar Topelius.213Ibid., s. 52.

170 Innan Topelius kom in på det huvudsakliga temat för föreläsningsserien ägnade han en föreläsning åt att redogöra för de olika författningsformerna som påträffades i samtidens Europa. Av hans påpekande att Schweiz och San Marino var de enda kvarlevande republikerna framgår det att 1870-talet inte var någon glansperiod för republikanismen i Europa.214Föreläsning 1/3 1872, s. 59.

171 Genomgången av »Europas nuvarande nationer» inleder Topelius med grekerna varefter han övergår till italienarna, spanjorerna, portugiserna, fransmännen och till sist till engelsmännen. Tyskarna hinner han inte behandla på grund av tidsbrist. Denna del av föreläsningarna är i stort sett en parafras av den tyske historieprofessorn Ernst Moritz Arndts Versuch in vergleichender Völkergeschichte från 1843. Arndt, som i likhet Topelius ogillade upplysningens kulturella atmosfär, formulerade i sitt författarskap en utpräglad tysk nationalism och arbetade för att förstärka den tyska nationalkaraktären och motarbeta kosmopolitism. Under Napoleonkrigen nödgades han fly till Sverige efter att han i verket Geist der Zeit från 1806 uppmanat sina landsmän till motstånd mot fransk expansion och pläderat för återupplivandet av en tysk nationalanda. En viktig komponent i Arndts nationella projekt var skapandet av en gemensam fiendebild och här kom Frankrike in i bilden. Han beskriver Frankrike som »Satans kungadöme» och drömmer om ett tyskt fädernesland där alla tyskar kallas vänner och alla fransmän fiender. Det är dessutom inte enbart fråga om att skapa fiender utan också om att framställa andra folk som lägrestående i förhållande till den tyska rasen.215Schmidt, »Fataler Patron», DIE ZEIT 5.11.1998, Zeit online, https://www.zeit.de/zeitlaeufte/fataler_patron?page=4 (hämtad 10.9.2018) och Dow, A Good German Conscience 1995, s. 26–29.

172 Det finns många idéhistoriska paralleller mellan Arndts Versuch in vergleichender Völkergeschichte och Topelius föreläsningar. I båda fungerar klimatläran som referensram och den kristna tron präglar den historiska förståelsen. Också Topelius påfallande negativa framställning av fransmännen får delvis sin förklaring i Arndts nationalistiskt färgade antipatier mot dem. När Topelius talar om fransmännens »[l]iflighet, lättsinne, njutningslystnad, nyhetslystnad, fåfänga, sjelfbelåtenhet, prål, ett beständigt skiftande ombyte, ett skimrande sken med tomhet uti sitt inre och detta obeskrifligt lätta, behagfulla, intetsägande och dock mycket karakteriska något, som man benämner fransysk esprit och som på engång gycklar med allt och beherrskar allt, – följer alla impulser och tillika sjelf gifver impuls åt alla nationer» är beskrivningen nästan ordagrant lånad av Arndt.216Föreläsningen 18/4 1872, jfr Ernst Moritz Arndt, Versuch in vergleichender Völkergeschichte (1844), s. 214. Fransmännen höll enligt Topelius på att gå miste om sin ledande ställning bland de europeiska nationerna på grund av bristande religiositet, vilket var en konsekvens av upplysningens förnuftstro. Det samma som hade skett i det antika Grekland höll på att ske i Frankrike – när reflektion blir viktigare än tron rasar riken samman.

173 Topelius föreläsningar i allmän historia kan beskrivas som en betraktelse över Europas historia förstådd genom kristendomen. Det antika Grekland beredde mark för kristendomen genom utvecklandet av en ideal uppfattning av livet, vilket gjorde sinnena mottagliga för något högre. Under romarnas tid utkämpades en strid mellan romersk tradition, vars mål var ett världsrike, och kristendomen, vars mål var ett Guds rike. Den andliga makten segrade – liksom alltid – men Topelius framhävde att kristendomen ännu inte på långt när var färdigutvecklad. Idén om organisk utveckling är också styrande för denna föreläsningshelhet. Nationer föds, utvecklas och dör, och inget maktcentrum är beständigt. Allting är i ständig rörelse mot ett bestämt mål. I Topelius mening var det engelsmännen som för tillfället ledde utvecklingen och som intog den ledande ställningen bland de europeiska nationerna.217Tjugufjerde Föreläsningen. 3/5 72.

Historiografiska huvuddrag i föreläsningarna

174 Topelius exposé över Finlands geografi och historia representerar något nytt vid universitetet i Helsingfors. Hans företrädare Gabriel Rein hade visserligen också behandlat Finlands historia i ett långt tidsperspektiv, men utan det klart formulerade syftet att spåra utvecklingen till ett nationellt medvetande som i så hög grad präglar Topelius behandling av Finlands historia. Topelius tillhörde en annan generation än Rein och var mera fallen för spekulation om historiens metafysiska dimension. Jämför man Reins och Topelius föreläsningar så framträder just de regelbundna historiefilosofiska inslagen i Topelius föreläsningar som en av de mest markanta skillnaderna.

175 Tanken att kontinuiteten är grundläggande för mänsklighetens historia är ett bärande element i 1800-talets historiserande världsbild. Detta sätt att betrakta det förflutna i förhållande till nuet uppstod som en reaktion särskilt mot franska revolutionen, som ansågs strida mot historiens organiska utvecklingsprocess.218Se t.ex. Torstendahl, The Rise and Propagation of Historical Professionalism (2014), s. 72. All utveckling skulle ske med rötterna i det förgångna. Till exempel betraktade Topelius Finlands lösgörande från Sverige 1809 som resultatet av en organisk process under hundratals år, alltså inte en brytning likt franska revolutionen. Vårterminen 1864 formulerar Topelius en passage, som är talande för hans uppfattning om kontinuitet och progression:

176 Vårt lif uti hvarje stund af det närvarande liknar en farkost, hvilken, än med ökad, än med saktad fart, glider utför floden mot verldshafvet såsom dess mål. Stränderna förändras i hvarje minut, men floden förblir densamma; han vexer, han vidgas, men han bär dock alltid något qvar af sin källa: för att veta hvarföre han är klar, hvarföre han är grumlig, måste vi gå tillbaka till hans tidigare bana. Och på samma sätt är det med folken: vågorna vexla, strömmen fortfar. Det döda är icke dödt, det förgångna är icke förgånget i den mening, att vi skulle ha myllat i jorden resultaterna af dess lif; tvärtom, häfderna äro de dödas uppståndelse, icke blott så att vi mana i dagen skuggorna af det förgångna och återkalla i minnet deras drag, medan de lefde, utan fastmera så, att dessa längesedan bortgångna slägten fortlefva i oss, i våra föreställningar, våra seder, vår bildning, våra samhällsinstitutioner, ja i hela den nuvarande tidens utveckling, på samma sätt, som vi engång skola uppstå och lefva i efterföljande slägten.219Föreläsning 4/2 1864.

177 Topelius inledde vanligen en ny termin med en föreläsning där han reflekterar över historiens väsen, särskilt med avseende på Finlands historia. Han försökte i dessa föreläsningar skapa en syntes av hur Finlands och det finska folkets historia ska förstås, och ibland återvänder han till sitt föredrag »Äger Finska Folket en Historie?» från 1843. Han vill klargöra sina utgångspunkter för åhörarna, samtidigt som han använder möjligheten att förankra sin framställning av historien i tidens vetenskapsdiskussion. Han återkommer ofta till föreställningen om den organiska utvecklingen, dit också teorin om organiska kulturepoker hör, grundad som den är på uppfattningen om utveckling och framsteg som organiska processer, med födelse, utveckling och död. Topelius gör sig också till tolk för den här både optimistiska och pessimistiska föreställningen i sin nationalistiska historiefilosofi.220Se Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 79.

178 Liksom allt annat har också det nationalmedvetande som sakta hade börjat vakna hos det finska folket sin historiska utveckling. Att Topelius vid universitetet i Helsingfors talade om finnarnas politiska medvetande och politiska berättigande hösten 1863 är högintressant med tanke på den lantdag som inledde sina sammanträden den 17 september 1863, den första sedan 1809. Lantdagsväsendet såg Topelius som en manifestation av historiens resultat, ett slags sammanfattning av det nationella medvetandet.221Föreläsning 29/1 1872, s. 282. Lantdagen var ett bevis på att folket hade kommit till insikt om dess självständiga nationalitet, vilket kan knytas an till en strävan i icke-självständiga länder att framhäva de autonoma institutionerna som fokus för en nationell historieskrivning.222Coakley, »Mobilizing the past. Nationalist images of history» (2004), s. 537.

179 Ett annat centralt element i den historieskrivning som Topelius företräder är kravet på inlevelse, som också är en beståndsdel i tidens historism. Med detta följer intresset för individen. Det gällde att utvärdera kungarnas, fältherrarnas, politikernas och biskoparnas ageranden och de motiv som låg bakom deras handlingar. Detta motiverar Topelius för sina åhörare: »Historiens dom måste sträfva till att vara ett, om ock svagt, dock förnimbart m[än]skligt eko af Guds dom, d. ä. den eviga rättvisans, och liknar Guds dom deruti, att ingen dödlig står inför historien fullkomligt ren. Skuggor finnas äfven hos hjelten. Och må icke förtigas. Dock må man taga sig till vara, att vid domen öfver en stor man mäkla med små sidor.»223Föreläsning 21/3 1864, s. 132. De högsta ideal man kan kämpa för är fosterlandet och Gud, medan de som endast hade sitt eget bästa för ögonen ofta får en fällande dom av Topelius. Det är uppenbart att Topelius i första hand utgår från tidigare framställningar, men personporträtten färgas också av hans värderingar. Oftast är det personer ur det för samtiden bekanta persongalleriet som Topelius behandlar, men han introducerar också nya. Ett exempel är astronomen och astrologen Sigfrid Aronus Forsius, vars rykte Topelius på ett avgörande sätt bidrog till att sprida. Förutom i föreläsningarna förekommer Forsius i Finland framställdt i teckningar, Boken om Vårt Land, Planeternas skyddslingar och i dikten »Finlands öde».

180 Liksom tidigare nämnts skapade Topelius ett slags panteon för personer som varit betydelsefulla för Finlands historia. Den främste bland dem var Gustav II Adolf. Topelius skildrade honom som en mild och högsint fältherre. Gustav II Adolfs död var ingen slump – det finns ingen plats för slumpen i Topelius  historieuppfattning. Att kungen stupade vid Lützen var i det långa loppet inte så tragiskt som det verkade. Topelius talar vid flera tillfällen om tidpunkten för en regents bortgång. Antingen kunde den ske vid rätt tidpunkt, liksom med Gustav II Adolf, som fortfarande hade rena motiv, eller så skedde den för sent, som var fallet med Karl XII och Gustav III. Om Gustav II Adolfs bortgång säger Topelius: »Och så har det i sanning blifvit sagdt om G. A., att han segrade i döden; hans fall blef hans idés räddning, och ur den blodiga, nakna, härjade stofthyddan på Lützens förtrampade fält flög en odödlig ande, som en ljusblink öfver de mörka seklerna.»224Föreläsning 16/2 1865, s. 47. En viktig aspekt av Topelius hållning till Gustav II Adolf är hans försök att förstå dennes dotter Kristina. Här är han präglad av sin tids kvinnouppfattning. Kristinas intellekt och begåvning överskuggas för Topelius av att hon föraktade traditionellt kvinnliga dygder och konverterade. Abdikationen är hennes mest berömvärda beslut som regent, sammanfattar han.

181 Till Topelius ambitioner hörde att lyfta fram historiska aktörer med rötter i Finland. Bland dem sätter Topelius Arvid Horn högst. Han var av försynen kallad att upprätta ett fallande rike, heter det i föreläsningarna.225Föreläsning 22/2 1866 s. 55. Han personifierade det som Topelius anser värdefullast i det finska folklynnet – »att aldrig förtvifla i olyckan, att oförfärad ställa sitt breda bröst mot alla ödets skiften och att tåligt, ihärdigt, outtrötteligt åter uppbygga den nya hyddan ur askan af den förbrunna, det var detta grunddrag af hans folks karakter».226Föreläsning 22/2 1866 s. 55. Det är i stora män, liksom Arvid Horn, ett folk uttalar hela sin själ, och genom dem betalade Finland tillbaka sin tacksamhetsskuld till Sverige, framhåller Topelius. Att man också kunde finna brister hos Horn och riksmarsken Klas Eriksson Fleming förklarar Topelius med tidevarvets tendens. Topelius anser att historieskrivningen hade behandlat Fleming orättvist, och att han inte hade blivit betraktad »i sin riktiga dager».227Föreläsning 22/4 1864. s. 203. De finska dragen hos Fleming beskriver Topelius på ett karakteristiskt sätt: »Finne var han till börd, tänkesätt och envishet; en man i hvar tum, en man af jern, som slog till utan miskund – en jätte i kraft och oböjlighet, hård som hans lands granit och dock genomsprängd af en guldåder af trofast ridderlighet.»228Föreläsning 22/4 1864. s. 203.

182 Topelius personanalyser öppnar upp för en djupare förståelse av hans historie- och människosyn. De stora historiska personligheterna var försynens verktyg, utvalda för att styra historien i en viss riktning. Snillena driver historien framåt mot ett mål, men detta sker inte utan stöd bland folket. Egoism och trolöshet är egenskaper som Topelius föraktar. För att dramatisera och konkretisera striden mellan gott och ont använder Topelius sig av historiska personer, som till exempel Gustav Vasa mot Kristian II och Gustav II Adolf mot de katolska regenterna. Vid beskrivningen av motsatspar uppnår Topelius historieskrivning sin dramatiska kulmen. Om hans syn på individen i historien säger Nils Erik Forsgård: »Som historiker fann Topelius alltid mera liv i memoarlitteraturen än i den lärda forskningen. Han sökte människan, inte statsorganismen och ärestoderna.»229Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 109.

183 Av allt detta förstår man att Topelius ställde sig kritisk till torr och livlös historieskrivning, som endast räknar upp fakta. Han kallar den kronologi och vill på alla sätt undvika att framställa historien så. Historien, anser han, ska väcka tankar och frammana stolthet över fosterlandets förflutna. Som finne ska man kunna vara stolt över att tillhöra samma nation och äga samma nationalegenskaper som den store Arvid Horn. Det här förutsätter en historieskrivning som hör »mensklighetens stora hjerta klappa i tidehvarfven»230Föreläsning [7/2 1865], s. 2.. Topelius försäkrar sina åhörare att han aktar vetenskapen för högt för att från katedern framlägga några nya Fältskärns berättelser, men att han ändå hellre än att »frysa fast i kritiken och dissekera historien på en anatomisal» låter sig hänföras av ämnet mer än den stränga kritiken skulle medge.231Föreläsning [7/2 1865], s. 3. Topelius var med andra ord inte den som undervisade om de senaste källkritiska metoderna, som ungefär samtidigt utformades vid universitetet i Berlin av Leopold von Ranke. Viktigare var att ingjuta kärlek till fosterlandet och dess hävder bland den akademiska ungdomen.

184 I Topelius föreläsningar från slutet av 1860-talet framåt kan man skönja en vändning mot ett mera uttalat kristet budskap. Denna förändring i ton hänger samman med hungeråren 1866–1868, som Topelius upplevde mycket starkt, med hans deltagande i psalmbokskommitténs arbete 1868 och med moderns död samma år. Han hade dessutom också i övrigt under 1860-talet allt oftare börjat uttala sig i religiösa frågor och riktat kritik mot statskyrkan. Också fransk-tyska kriget 1870–1871 bidrog till att nagga Topelius tro på den västerländska civilisationens framsteg i kanterna. Det här var sådana hållpunkter i Topelius liv som vände hans blick allt fastare mot det andliga, vilket också ger utslag i det akademiska.232För mera om detta se Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 381 ff. Man kan också märka att den framtidsoptimism som är så tydlig ännu i början av 1860-talet inte längre är närvarande i föreläsningarna från slutet av 1860-talet och 1870-talet.

Föreläsningarnas genomslagskraft – från trög start till popularitet

185 Som tidigare nämnts stod Topelius inte högt i kurs hos studenterna när han inledde sina föreläsningar 1854. Som en tyst protest mot hans som man uppfattade det överdrivna kejsartrohet uteblev studenterna nästan helt under de första åren han undervisade. Härtill bidrog att ämnet inte var obligatoriskt. När Topelius hade innehaft professuren i fyra år konstaterade universitetets konsistorium att han fortfarande ofta var tvungen att inställa föreläsningar som en följd av brist på åhörare.233Vasenius, Zacharias Topelius IV (1924), s. 379 f. Se också »Huru fruntimren i Helsingfors började åhöra föreläsningar vid universitetet», Nutid 5:1904. Detta bekräftas också av de förteckningar som uppgjordes över vilka studenter som anmälde intresse för vilka föreläsningar. Den första terminen Topelius föreläste anmälde sig fyra studenter till hans föreläsningar. Följande termin var siffran nere i tre, och efter det rörde sig antalet kring två och noll.234Ylioppilaiden ilmoittautumisluettelot 1853–1868, Bg 4, Helsingfors universitets arkiv. Förteckningarna säger förvisso inte hela sanningen, eftersom föreläsningarna var öppna för allmänheten och deltagarantalet kunde vara högre än vad som framgår av förteckningen. Topelius nämner i sina självbiografiska anteckningar att hans auditorium var nästan tomt under föreläsningarna i Finlands geografi. Sven Gabriel Elmgren upplyser däremot i sin dagbok den 25 oktober 1854 om att Topelius föreläsningar sägs vara intressanta och att de lockat mera åhörare än man kunde vänta av en person som kort innan hade karakteriserats som »besoldad tidningsredaktör».235Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220 och Maliniemi (julk.), S. G. Elmgrenin muistiinpanot (1939), s. 128. Samtidigt bör man notera att Topelius den 25 oktober 1854 endast hade hunnit hålla fem föreläsningar.

186 Den tröga starten till trots började Topelius stjärna stiga vid universitetet. När han på vårterminen 1862 inledde föreläsningarna om Kalevala och den finska mytologin började antalet åhörare gå uppåt. Höstterminen 1862 kunde han i ett brev till modern rapportera följande: »Jag har nu fullt auditorium och fruntimmer i mängd på mina föreläsningar. Det ger naturligtvis mera bekymmer och kostar mig fyra hela dagar i veckan, men det roar mig också, både derföre att man arbetar med mera lust och derföre att mina ärade medbröder i konsistorium låtsat glömma att det fanns en extra ord. professor i finsk historia.»236Z. Topelius–Catharina Sofia Topelius 10/11 1862, Topeliussamlingen 244.97, NB. Det ökade antalet åhörare berodde alltså på att Topelius hade lämnat geografin och började föreläsa om historia – men kanske också på att nästan tio år hade gått sedan hans ödesdigra diktande under Krimkriget. Det fanns nu en ny generation studenter som inte hade behov av att demonstrera mot honom. Därtill hade Topelius rykte om sig att inte vara en krävande tentator. Eleven och sedermera historieprofessorn E. G. Palmén uppgav efter Topelius död att han av för långt gående välvilja godkände studenter med undermåliga kunskaper.237Palmén, »Kuinka Z. Topeliusta on eri aikoina arvosteltu» (1899), s. 176.

187 Efter att Topelius började föreläsa om historia spred sig tydligen ordet om det intressanta innehållet snabbt. I oktober 1862 skrev Emilie Topelius till sin svärmor att Topelius hade mest åhörare av alla professorer, ibland till och med 20. Samtidigt hade den förut så populäre J. V. Snellman endast fem åhörare, hade en student berättat för henne.238Z. Topelius och E. Topelius–C. S. Topelius 20/10 1862, Topeliussamlingen 244.97, NB. Nu var det Snellman som hade hamnat i onåd bland ungdomen. När Topelius blev ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia 1863 skedde också en förändring i antalet studenter som på förhand anmälde sig till hans föreläsningar. Höstterminen 1863 var detta antal uppe i åtta och vårterminen 1866 rörde det sig redan om 25 studenter.239Ylioppilaiden ilmoittautumisluettelot 1853–1868, Bg 4, Helsingfors universitets arkiv. Men antalet anmälda studenter motsvarade inte det totala antalet åhörare, vilket framgår av följande brevcitat från oktober 1864: »Det är knappt om tid; mina föreläsningar taga mycket af den sorten i anspråk, och jag måste bjuda till att ej skämma ut mig för mitt stora auditorium. Jag tror der varit inemot 200 personer, hvaraf 3 långa bänkar med fruntimmer.»240Z. Topelius–C. S. Topelius 1/10 1864, Topeliussamlingen 244.97, NB. Att kvinnor nu hade börjat delta i Topelius föreläsningar framgår också av att han höstterminen 1863 tackade sina »åhörare och åhörarinnor».241 Föreläsning 3/12 1863, s. 307. För en berättelse om hur det fick sin början att kvinnor började delta i Topelius föreläsningar se »Huru fruntimren i Helsingfors började åhöra föreläsningar vid universitetet», Nutid 5:1904.

188 Om Topelius framställningssätt finns det några nedskrivna vittnen av personer som åhört föreläsningarna. Gabriel Reins son Thiodolf gick sporadiskt på Topelius föreläsningar om Finlands geografi och var inte imponerad. Föredraget var tämligen matt, »utan den eld och det lif man skulle väntat af skalden».242Rein, Lefnadsminnen (1918), s. 127. Jac Ahrenbergs beskrivning av Topelius sätt att tala ger också en vink om hur Topelius framförande kan ha tett sig: »Hans röst var klanglös, men dock skiftande i tonläget, än mycket hög, än låg.»243Ahrenberg, Människor som jag känt 3 (1908), s. 191. Augusta Krook, som var en av de många kvinnorna som brukade åhöra Topelius, nämner å sin sida hur hon överraskades av hans »tydliga, sjungande österbottniska dialekt». Krook ger dessutom en beskrivning av hur Topelius brukade upprita olika bataljskildringar på den svara tavla som fanns i »det ytterst enkla» auditoriet.244Krook, Mitt Helsingfors (1950), s. 228. Topelius konstaterade själv att han efterhand lärde sig att föreläsa fritt, och att han därefter hade föreläsningsmanuskripten endast i reserv.245Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220. Detta syns också av att han i högre grad använde stickord i föreläsningsmanuskripten.

189 Historieprofessorn E. G. Palmén gav ett positivare omdöme om Topelius föreläsningar. Palmén, som innehade samma professur som Topelius 1884–1903, är en av de första som lyfte fram betydelsen av Topelius historikergärning. I artikeln »Z. Topelius historioitsijana» (1898) tar han upp Topelius inflytande på finnarnas historiemedvetenhet och påpekar att denna sida av Topelius nästan fallit i glömska. Han kommenterar också Topelius föreläsningar i Finlands historia. De utrustade visserligen inte studenterna för forskarbanan, men de var patriotiskt inspirerande. Det var inte detaljerna, utan de stora utvecklingslinjerna och idéerna som var föreläsningarnas viktigaste behållning, anser Palmén.246Palmén, »Z. Topelius historioitsijana» (1898), s. 2. Här får han lov att ta avstånd från sin tidigare så högmodiga kritik av den »ovetenskaplige» Topelius. Palmén hade med tiden börjat inse att historien trots allt var någonting annat än tillämpad naturvetenskap, vilket han och hans historikergeneration förde fram på 1870-talet.247Klinge, Idyll och hot (2000), s. 364.

190 Som professor var Topelius inte skolbildande, det gäller för såväl geografin som historien. Geografin vid universitetet i Helsingfors vilade helt och hållet på personligt intresse och initiativ, först 1890 fick ämnet en docentur. Den environmentalistiska tradition som Topelius introducerade vid universitetet fick trots allt senare en fortsättning, tydligast i historieprofessorn Väinö Voionmaas produktion under förra delen av 1900-talet. Voionmaa försvarade Topelius uppfattning om det organiska sambandet mellan historia och geografi. Vid mitten av 1900-talet bekantade sig geografen Väinö Auer med Topelius föreläsningsmanuskript och inspirerades av hans Finlandcentrerade geografiuppfattning.248Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 322. I sitt geografiska betraktelsesätt var Topelius före sin tid på 1850-talet, medan hans historieuppfattning däremot började vara efter sin tid redan på 1860-talet.

191 Topelius var professor i en brytningstid när utvecklingen av naturvetenskaperna och slutligen darwinismen förändrade världsbilden. För det vetenskapliga tänkandet betydde det att den tyska romantiska idealismen fick ge vika för ett empiristiskt och småningom också positivistiskt tänkande vid universiteteten. Topelius yngre kolleger företrädde andra vetenskapliga ideal, vilket samtidigt betydde att den historiska spekulation som Topelius omhuldade fick lämna universitetets lärosalar. Som en följd av detta paradigmskifte föll Topelius professorsgärning snabbt i glömska, tills E. G. Palmén 1898 tog som sin uppgift att belysa Topelius insats som historiker. Trots att Topelius inte hade några elever i direkt bemärkelse levde hans uppfattning om den finska historiens väsen vidare hos inflytelserika historiker som Forsman och J. R. Danielson-Kalmari. Framhävandet av nationalitetstanken var ett direkt arv från Topelius, och var avgörande för den framtida historiekonceptionen i Finland. Föreläsningarnas synliga inverkan på historiefältet kan vara svårt att spåra, i synnerhet som de inte har publicerats förrän nu. Det som Palmén däremot vill ge vid handen är att Topelius till sina elever och andra åhörare förmedlade både en hållfast patriotism och ett bestående intresse för Finlands historia. Om den entusiasm som lockade föreläsningssalarna fulla på 1860-talet kan man få en bild genom Palméns beskrivning:

192 Då ett tidevarv skulle skildras i stora drag, då de idéer var i fråga, vilka för perioden eller enskilda mera betydande personer utgjort ledtråden, då var hans föreläsningar verkliga högtidsstunder för oss unga. Vad läroboken och kompendiet inte kunde förmedla, det fick man då med det levande ordets hjälp. »Skuggor ifrån flydda dar» fick liv, ryckte oss närmare, blev handlande personer med verkliga känslor. Inte ett ord förspilldes vid dessa högtidsstunder.249Palmén, »Z. Topelius historioitsijana» (1898), s. 17. B. Estlanders översättning från 1918.

Noter

  1. 1Föreläsning 4/2 1864, s. 2. Sidnumreringen följer Topelius egen, inte den som har införts i föreläsningarna i samband med inbindningen av dem.
  2. 2Topelius skrev föreläsningarna i häften, som varierar i omfattning från tre till sextiosex blad. De 42 inbundna häftenas början och slut kan identifieras bl.a. med hjälp av titelblad och av att första och sista sidorna ofta är gråare och bär mera märken av slitage än de övriga, eftersom Topelius sannolikt bar dem i rockfickan på väg till och från föreläsningarna. Flera av manuskripten har två skilda pagineringar; Topelius egen som löper terminsvis och Nationalbibliotekets som löper igenom hela den inbundna volymen. Höstterminen 1854 påbörjar Topelius undantagsvis pagineringen av andra häftet med s. 1. Bibliotekets paginering är införd på rectosidorna: 1, 3, 5, o.s.v. Nya terminer inleder Topelius ofta med ett titelblad. Sidorna är i regel fullskrivna och de har alltid en väl tilltagen marginal. Marginalens placering varierar mellan de olika banden. I marginalerna förekommer ofta tillägg, ändringar, repetitionsanteckningar och korshänvisningar. Texten är i regel lättläst. Topelius använder latinsk stil och handstilen är prydlig. För en mera detaljerad beskrivning av manuskripten se manuskriptbeskrivningen i den svenskspråkiga inledningen.
  3. 3När Forsman, som var en av fennomanernas ledargestalter, adlades 1884 tog han efternamnet Yrjö-Koskinen. Före adlandet hade han använt författarnamnet Yrjö Koskinen.
  4. 4Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220. Som källa är en självbiografi i den meningen problematisk att den ofta kan vara tendentiös och skriven med eftervärlden i åtanke.
  5. 5Doktorsgraden hade införts vid filosofiska fakulteten så sent som 1828.
  6. 6Förteckning öfver föreläsningar och öfningar hvilka vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland af professorer och öfrige lärare komma att anställas.
  7. 7Klinge, Den politiske Runeberg (2004), s. 93, 95. Citatet är från en uppsats av Anders Johan Lagus i Åbo Allmänna Tidning 22/10 1818.
  8. 8Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 68.
  9. 9Topelius, Ephemerer (2006), s. 18.
  10. 10Topelius, »Konungens handske» (1880), s. 9.
  11. 11Med Fryxell syftar Topelius på Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, som utkom i 46 delar åren 1823–1879. Topelius dagbok, 6/10 och 7/12 1832, Dagböcker I. 1832–1834, Coll. 244.131, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  12. 12Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 105.
  13. 13Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola», Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet II (1989), s. 391.
  14. 14Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 115.
  15. 15Topelius dagbok, 26/5 1836, Dagböcker II. 1835–1836, Coll. 244.132, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  16. 16Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 37.
  17. 17Topelius dagbok, 1/12 1834, Dagböcker I. 1832–1834, Coll. 244.131, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  18. 18Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 40. Franzén var professor i moral och historia 1801–1811.
  19. 19Topelius dagbok, 28/2 1837, Dagböcker III. 1837–1838, Coll. 244.133, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  20. 20Topelius dagbok, 7/3 1836, Dagböcker II. 1835–1836, Coll. 244.132, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  21. 21Topelius dagbok, 21/5 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  22. 22Topelius dagbok, 6/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  23. 23Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 71.
  24. 24Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 (1957), s. 211; Topelius dagbok, 6/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors; Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 72.
  25. 25Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 72. Detta konstaterande är något anspråkslöst med tanke på att han i dagböckerna från studietiden också nämner andra historiska författare, bl.a. Anders Fryxell.
  26. 26Topelius dagbok 6/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors och Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 72.
  27. 27Topelius dagbok, 11/11 1840, Dagböcker IV. 1839–1840, 1842, Coll. 244.134, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  28. 28Popkin, From Herodotus to H-Net (2016), s. 82 ff.; Coakley, »Mobilizing the past. Nationalist images of history» (2004), passim. Viktiga institutioner med avseende på det tidiga nationsbygget var Finska Vetenskapssocieteten och Finska Litteratursällskapet.
  29. 29Topelius, »Huru bör Finska Folkets historia skrifvas?», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  30. 30Dikten publicerades i diktsamlingen Ljungblommor I 1845 med titeln »Lönnrot, Castrén». Se Topelius, Ljungblommor, utg. av Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus, ZTS I (2010), s. 71 f.
  31. 31Se t.ex. Aftonbladet 29/7 1845 och Dagligt Allehanda 11/11 1845.
  32. 32Topelius, »Äger Finska Folket en Historie?» (1845); Fewster, Visions of Past Glory (2006), s. 130; Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989), s. 76; Yrjö Koskinen, Oppikirja Suomen kansan historiassa (1869–1873).
  33. 33Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 (1957), s. 212 f.; Rein, »Om national-literaturens i Finland utveckling, och nödvändigheten af dess vidare bearbetning» (1842).
  34. 34Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 79.
  35. 35Klinge & Reitala, Maisemia Suomesta (1987), s. 7–11.
  36. 36Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» (1918), s. 121.
  37. 37Klinge, Idyll och hot (2000), s. 224 f. Topelius far Zacharias Topelius d.ä. hörde till de tidiga insamlarna och utgivarna av finsk folkdiktning.
  38. 38Topelius, »Om finska folkets och stammens betydelse i historien», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  39. 39Topelius, Noveller, utg. av Pia Forssell, ZTS IV (2012), s. XII.
  40. 40Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, utg. av Pia Forssell under medverkan av Matti Klinge och Anna Movall, ZTS V (2013), s. XXXI. »Häradshöfdingen» är utgiven i Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller 2013.
  41. 41Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller (2013), s. XXXV–XXXVI.
  42. 42Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller (2013), s. XIX.
  43. 43Topelius, Vinterqvällar II:1 (1881), fotnot på s. 81
  44. 44Klinge, Idyll och hot (2000), kapitlen »Roman, historia» och »Historia, roman».
  45. 45Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 166. För mera om Topelius och den historiska romanen se Sebastien Köhler i inledningen till Fältskärns berättelser.
  46. 46För Topelius och lektoraten se Håkan Anderssons och Magnus Nylunds inledning till Naturens Bok och Boken om Vårt Land och Eliel Kilpeläs inledning till Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna.
  47. 47Vasenius, Zacharias Topelius III (1918), s. 412–413.
  48. 48Orsaken till kejsarfamiljens besök var det pågående Krimkriget, som året innan hade brutit ut mellan Ryssland och Turkiet. Eftersom Turkiets västallierade bestående av Storbritannien, Frankrike och Kungariket Sardinien när som helst förväntades förklara krig mot Ryssland beslöt kejsaren Nikolaj I att tillsammans med sina söner besöka det hotade gränslandet Finland i mars 1854. Bland dessa söner fanns också tronföljaren och universitetets kansler Alexander. Se: Paasivirta, Suomi ja Eurooppa (1978), s. 165 och Klinge, Finlands historia 3 (1996), s. 168.
  49. 49Fredrik Cygnæus–Z. Topelius, 12/3 1854, Coll. 244.13–14, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors. Dikterna var »Till Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon» och »Till Finska Sjöekipagerne».
  50. 50Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 80.
  51. 51Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 153.
  52. 52Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 216.
  53. 53Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 153.
  54. 54»Kosmos III», Coll. 244.137, Topeliussamlingen, NB, Helsingfors.
  55. 55Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 81.
  56. 56Klinge, Idyll och hot (2000), s. 225, 235.
  57. 57Klinge, Finlands historia 3 (1996), s. 169.
  58. 58Klinge, »Professorer och docenter», Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet II (1989), s. 421.
  59. 59Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 266–269.
  60. 60Se bl.a. Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220.
  61. 61Z. Topelius–August Schauman 29/12 1854, 201.8., August Schaumans arkiv, NB.
  62. 62Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 277 och Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 84.
  63. 63Det blev alltså till slut den extraordinarie professuren i ryska som indrogs, i stället för den ordinarie som Arppe hade föreslagit. Vasenius, Zacharias Topelius IV (1924), s. 381–384.
  64. 64Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 172.
  65. 65Z. Topelius–Catharina Sofia Topelius 3/10 1862, Coll. 244.97, Topeliussamlingen, NB. Topelius arbetade redan 1856 på andra delen av läseboken för elementar- och folkskolor, den utkom 1875 med titeln Boken om Vårt Land.
  66. 66Z. Topelius och E. Topelius–C. S. Topelius 14/12 1862, Coll. 244.97, Topeliussamlingen, NB.
  67. 67Vasenius, Zacharias Topelius IV (1924), s. 387 f.
  68. 68Z. Topelius och E. Topelius–C. S. Topelius 15/5 1863, Coll. 244.97, Topeliussamlingen, NB.
  69. 69Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 354.
  70. 70Koskimies, Y. S. Yrjö-Koskisen elämä (1974), s. 243; Tiitta, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede (1994), 85; Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 448–473.
  71. 71Schauman, Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo (1918), s. 98; Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940, s. 447.
  72. 72Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet II (1989), s. 486.
  73. 73I 1852 års statuter fastslogs att studentförhör skulle hållas två gånger per år.
  74. 74Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», s. 487; Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940, s. 449.
  75. 75De övriga vitsorden var approbatur och approbatur cum laude.
  76. 76Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola», s. 398 f. och 487; Schauman, Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo (1918), s. 157; Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940, s. 449–450.
  77. 77Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», s. 488.
  78. 78Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola» och Klinge, »Landets hjärta – Fosterlandets hopp», s. 402–404, 488; Författningar och beslut rörande Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland från och med den 1 oktober 1852 till utgången af år 1887, utg. Valfrid Vasenius (1889), s. 38.
  79. 79Schauman, Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo (1918), s. 155; Författningar och beslut rörande Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland från och med den 1 oktober 1852 till utgången af år 1887, utg. Valfrid Vasenius (1889), s. 30.
  80. 80Klinge, »Från universitet till tjänstemannahögskola», s. 404–405.
  81. 81Rein utnämndes 1865 till chef för det provisoriska statistiska ämbetsverket i Finland.
  82. 82Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 87.
  83. 83Se t.ex. Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 86.
  84. 84Förteckning öfver föreläsningar och öfningar hvilka vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland af professorer och öfrige lärare komma att anställas [läsåren 1854–1865] och Ylioppilaiden ilmoittautumisluettelot 1853–1868, Bg 4, Helsingfors universitets arkiv.
  85. 85Föreläsning 12/10 1861, s. 1.
  86. 86Föreläsning 11/10 1854, s. 1.
  87. 87Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 87.
  88. 88Föreläsning 11/10 1854, s. 8 f.
  89. 89Klinge, Idyll och hot (2000), s. 232; Febvre, La terre et l’évolution humaine (1949), s. 39.
  90. 90Hela verket bestod av fem band och en atlasdel. Det utkom på svenska 1845–1862. Museiverkets förteckning över Topelius boksamling.
  91. 91Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 130.
  92. 92Topelius, »Om Finlands geografiska läge», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB.
  93. 93Gyldén, Till åhörande af det offentliga föredrag, hvarmed Extraordinarie Professorn i Finlands historie D:r Zachris Topelius kommer att tillträda sitt embete (1854), passim.
  94. 94Föreläsning 11/10 1854, s. 18 f.
  95. 95Höstterminen 1854, föreläsningarna 21/10 och 6/12.
  96. 96Föreläsning 24/2 1855, s. 34.
  97. 97Föreläsning 24/2 1855, s. 37.
  98. 98Föreläsning 3/3 1855, s. 50.
  99. 99Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 91.
  100. 100Föreläsning 3/3 1855, s. 55–56.
  101. 101Föreläsning 3/2 1855, s. 3.
  102. 102Frängsmyr, Upptäckten av istiden (1976), s. 80.
  103. 103Frängsmyr, Upptäckten av istiden (1976), s. 117.
  104. 104Föreläsning 25/9 1871, s. 12.
  105. 105Almqvist, »Några Drag» (1833), s. 302.
  106. 106Se t.ex. Föreläsningarna 14/2 1855 s. 30 och 11/2 1863, s. 3.
  107. 107För användning av kartor i politiskt syfte se Mommonier, How to Lie with Maps (1996).
  108. 108M. A. Castrén behandlar finnarnas ursprung i det uppmärksammade föredraget »Hvar låg det Finska folkets vagga?» 1849, som publicerades postumt i Smärre afhandlingar och akademiska dissertationer 1858.
  109. 109Föreläsning 11/2 1863, s. 4.
  110. 110Föreläsning 18/11 1854, s. 90.
  111. 111Topelius, »Om Finlands geografiska läge», Coll. 244.108, Topeliussamlingen, NB.
  112. 112Tiitta, Harmaakiven maa (1994) s. 96.
  113. 113Föreläsning 1/12 1855, s. 25.
  114. 114Jfr Förteckning öfver föreläsningar och öfningar hvilka vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland af professorer och öfrige lärare komma att anställas [läsåren 1854–1865].
  115. 115Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 97.
  116. 116Schauman, Från sex årtionden i Finland II (1893) s. 247.
  117. 117Föreläsningen odaterad [29/11 1856], s. 26.
  118. 118Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 97.
  119. 119Föreläsning 28/9 1859, s. 2.
  120. 120Föreläsning 28/9 1859, s. 3.
  121. 121Föreläsning 28/9 1859, s. 3.
  122. 122Föreläsning 22/9 1871, s. 14.
  123. 123Föreläsningshelheten »Inledning till Finlands historia» upptar 422 sidor.
  124. 124Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 102.
  125. 125Forskningen om Golfströmmen hade tagit stora steg framåt med den amerikanske hydrografen Matthew Fontaine Maury och särskilt med hans verk The Physical Geography of the Sea från 1855.
  126. 126Tiitta, Harmaakiven maa (1994), 102. För Topelius och naturvetenskaperna se kapitlen »Läseböckernas samtidshorisont» och »Naturens Bok i förhållande till samtiden och till idéhistorien» av Henrik Knif i inledningen till Naturens Bok och Boken om Vårt Land. Se också Estlander, »Topelius som historiker» (1918), s. 143–145.
  127. 127Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 98.
  128. 128Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 354.
  129. 129Åbo Tidningar 19/5 1854.
  130. 130Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 272.
  131. 131Se kommentarerna till denna utgåva.
  132. 132Popkin, From Herodotus to H-Net (2016), s. 59; Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 1; Reill, The German Enlightenment and the Rise of Historicism (1975), s. 48, 130.
  133. 133Persson, Historietänkandets historia.
  134. 134Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 1 och Reill, The German Enlightenment and the Rise of Historicism (1975), s. 136.
  135. 135Enligt klimatläran finns det ett direkt samband mellan klimat, lagar och seder.
  136. 136Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 6 och Popkin, From Herodotus to H-Net (2016), s. 62.
  137. 137Karkama, Kadonnutta ihmisyyttä etsimässä (2007), s. 35; Mali, Mythistory (2003), s. 9; Henningsson, Geijer som historiker (1961), s. 15.
  138. 138Bernard, Herder on Nationality (2003), s. 107–108, 118–119, 128 och Karkama, Kadonnutta ihmisyyttä etsimässä (2007), s. 68, 418.
  139. 139Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 90 f.
  140. 140Föreläsning 26/11 1862, s. 141.
  141. 141Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 109.
  142. 142Hegel, Förnuftet i historien (1987), s. 11–12, 109.
  143. 143Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 95.
  144. 144Schauman, Från sex årtionden i Finland II (1893), s. 339.
  145. 145Topelius, »Fredrik Cygnæus» (1904), s. 332.
  146. 146Föreläsning 28/9 1852, s. 1–2. Uttalandet kan hänföras till den debatt som pågått i Finland sedan 1840-talet när J. V. Snellman kritiserade den i Finland förekommande fallenheten för att publicera olika slags historiska specialstudier av ringa intresse för allmänheten. Snellman menade att man i stället borde fokusera på att skriva om Finlands historia ur ett bredare perspektiv, vilket Topelius höll med om. Se t.ex. Snellman, »Svensk-Finsk Litteratur», Saima 1/8 1844. De historiker Topelius nämner vid namn är bl.a. Akiander, Grönblad, Fabian Collan och Cygnæus.
  147. 147 Föreläsning 11/5 1865, s. 313.
  148. 148Klinge, Idyll och hot (2000), s. 156.
  149. 149Henningsson, Geijer som historiker (1961) s. 117. För debatten mellan Fryxell och Geijer om »aristokratfördömandet i svenska historien» se Köhler i inledningen till Fältskärns berättelser.
  150. 150 Torstendahl, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820–1920 (1964), s. 19.
  151. 151Klinge, Idyll och hot (2000), s. 95.
  152. 152För mera om historieskrivning och romanlitteratur se inledningarna till Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller och Fältskärns berättelser.
  153. 153Föreläsning 12/10 1861, s. 1.
  154. 154Torstendahl, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820–1920 (1964), s. 46.
  155. 155För detta se Ammondt, »Ihminen luonnossa – luonto ihmisessä. Näkökulma romantiikkaan» (1983), s. 29.
  156. 156Föreläsning 8/2 1862, s. 3–6.
  157. 157Föreläsning 22/2 1862, s. 20.
  158. 158Föreläsning 1/3 1862, s. 26, 28.
  159. 159Föreläsning 19/3 1862, s. 47.
  160. 160Sihvo, Karjalan löytäjät (1969), s. 43–44.
  161. 161Föreläsning 8/11 1862, s. 80.
  162. 162Föreläsning 5/11 1862, s. 79.
  163. 163Föreläsning 8/11 1862, s. 90.
  164. 164Föreläsning 5/11 1862, s. 79.
  165. 165Föreläsningarna 15/11 och 26/11 1862, s. 112, 136.
  166. 166Maliniemi (julk.), S. G. Elmgrenin muistiinpanot (1939), s. 244.
  167. 167Forsgård, »En nationell strategi?» (2002), s. 213.
  168. 168Föreläsning 26/11 1862, s. 137.
  169. 169Fareld, »Hegel vill inte lämna oss i fred»; Hegel, Andens fenomenologi (2008), s. 170–174.
  170. 170Föreläsning 26/11 1862, s. 141.
  171. 171Topelius, Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland minnesfest på hundrade årsdagen af H. M. Kejsar Alexander I:s födelse (1877), s. 7.
  172. 172Föreläsning 3/12 1862, s. 159.
  173. 173Föreläsning 21/3 1863, s. 92.
  174. 174Snellman, Samlade arbeten IV, s. 185–186.
  175. 175Rein, »Bidrag till finska häfdeteckningens historia», Suomi 1841, s. 7.
  176. 176Föreläsning 11/4 1863, s. 109.
  177. 177Föreläsning 23/10 1863, s. 112.
  178. 178Föreläsning 27/10 och 29/10 1863, s. 136, 145.
  179. 179Föreläsning 13/11 1863, s. 216 och 3/11 1864, s. 158.
  180. 180Föreläsning 26/11 1863, s. 274.
  181. 181Föreläsning 17/11 1863, s. 234.
  182. 182Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys (2010), s. 135.
  183. 183Föreläsning 21/4 1864, s. 195.
  184. 184Snellman, »Läran om staten», Samlade arbeten III, s. 305.
  185. 185 Föreläsning 3/2 1864, s. 83.
  186. 186Föreläsning 9/5 1864, s. 244.
  187. 187Föreläsning 17/2 1865, s. 51.
  188. 188Föreläsning 9/3 1865, s. 122.
  189. 189Föreläsning 28/3 1865, s. 189.
  190. 190Föreläsning 20/4 1865, s. 244.
  191. 191Topelius syftar på de polska riksdagarna (sejmerna), där varje adelsman hade absolut veto.
  192. 192Föreläsning 12/5 1865, s. 321
  193. 193Föreläsning 16/10 1865, s. 50.
  194. 194Föreläsning 27/10 1865, s. 96.
  195. 195Föreläsning 19/2 1866, s. 44.
  196. 196Föreläsning 22/3 1866, s. 149.
  197. 197Föreläsning 6/4 1866, s. 184.
  198. 198Föreläsning 16/4 1866, s. 209.
  199. 199Föreläsning 11/5 1866, s. 282.
  200. 200Föreläsning 14/4 1871, s. 328.
  201. 201Föreläsning 27/3 1871, s. 296–297, Föreläsning 28/3 1871, s. 303, Föreläsning 28/4 1871, s. 360.
  202. 202Föreläsning 20/4 1871, s. 345–346.
  203. 203Föreläsning 9/5 1871, s. 392.
  204. 204Föreläsning 21/9 1871, s. 3.
  205. 205Ibid., s. 4.
  206. 206Föreläsning 1/2 1872, s. 2.
  207. 207Föreläsningshelheten »Om Europas nuvarande nationer» upptar 161 sidor.
  208. 208Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989), s. 121–122.
  209. 209Föreläsning 15/2 1872, s. 26.
  210. 210 Föreläsning 2/2 1872, s. 12.
  211. 211Ibid., s. 15.
  212. 212 Föreläsning 29/2 1872, s. 46 ff.
  213. 213Ibid., s. 52.
  214. 214Föreläsning 1/3 1872, s. 59.
  215. 215Schmidt, »Fataler Patron», DIE ZEIT 5.11.1998, Zeit online, https://www.zeit.de/zeitlaeufte/fataler_patron?page=4 (hämtad 10.9.2018) och Dow, A Good German Conscience 1995, s. 26–29.
  216. 216Föreläsningen 18/4 1872, jfr Ernst Moritz Arndt, Versuch in vergleichender Völkergeschichte (1844), s. 214.
  217. 217Tjugufjerde Föreläsningen. 3/5 72.
  218. 218Se t.ex. Torstendahl, The Rise and Propagation of Historical Professionalism (2014), s. 72.
  219. 219Föreläsning 4/2 1864.
  220. 220Se Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 79.
  221. 221Föreläsning 29/1 1872, s. 282.
  222. 222Coakley, »Mobilizing the past. Nationalist images of history» (2004), s. 537.
  223. 223Föreläsning 21/3 1864, s. 132.
  224. 224Föreläsning 16/2 1865, s. 47.
  225. 225Föreläsning 22/2 1866 s. 55.
  226. 226Föreläsning 22/2 1866 s. 55.
  227. 227Föreläsning 22/4 1864. s. 203.
  228. 228Föreläsning 22/4 1864. s. 203.
  229. 229Forsgård, I det femte inseglets tecken (1998), s. 109.
  230. 230Föreläsning [7/2 1865], s. 2.
  231. 231Föreläsning [7/2 1865], s. 3.
  232. 232För mera om detta se Nyberg, Zachris Topelius (1949), s. 381 ff.
  233. 233Vasenius, Zacharias Topelius IV (1924), s. 379 f. Se också »Huru fruntimren i Helsingfors började åhöra föreläsningar vid universitetet», Nutid 5:1904.
  234. 234Ylioppilaiden ilmoittautumisluettelot 1853–1868, Bg 4, Helsingfors universitets arkiv.
  235. 235Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220 och Maliniemi (julk.), S. G. Elmgrenin muistiinpanot (1939), s. 128. Samtidigt bör man notera att Topelius den 25 oktober 1854 endast hade hunnit hålla fem föreläsningar.
  236. 236Z. Topelius–Catharina Sofia Topelius 10/11 1862, Topeliussamlingen 244.97, NB.
  237. 237Palmén, »Kuinka Z. Topeliusta on eri aikoina arvosteltu» (1899), s. 176.
  238. 238Z. Topelius och E. Topelius–C. S. Topelius 20/10 1862, Topeliussamlingen 244.97, NB.
  239. 239Ylioppilaiden ilmoittautumisluettelot 1853–1868, Bg 4, Helsingfors universitets arkiv.
  240. 240Z. Topelius–C. S. Topelius 1/10 1864, Topeliussamlingen 244.97, NB.
  241. 241 Föreläsning 3/12 1863, s. 307. För en berättelse om hur det fick sin början att kvinnor började delta i Topelius föreläsningar se »Huru fruntimren i Helsingfors började åhöra föreläsningar vid universitetet», Nutid 5:1904.
  242. 242Rein, Lefnadsminnen (1918), s. 127.
  243. 243Ahrenberg, Människor som jag känt 3 (1908), s. 191.
  244. 244Krook, Mitt Helsingfors (1950), s. 228.
  245. 245Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg (1922), s. 220.
  246. 246Palmén, »Z. Topelius historioitsijana» (1898), s. 2.
  247. 247Klinge, Idyll och hot (2000), s. 364.
  248. 248Tiitta, Harmaakiven maa (1994), s. 322.
  249. 249Palmén, »Z. Topelius historioitsijana» (1898), s. 17. B. Estlanders översättning från 1918.

Beskrivning av manuskript och etableringsprinciper

193 Föreläsningarna har bundits in kronologiskt1Föreläsningarna vårterminen 1871 har bundits in efter vårterminen 1866 för att skapa en logisk helhet av föreläsningarna om Finlands historia. i Nationalbibliotekets band och arkiverats på följande sätt:

194
Del 1. Finlands geografi 1854–1858Coll. 244.125
Del 2. Föreläsningar i Finlands historia 1859–1863Coll. 244.126
Del 3. Föreläsningar i Finlands historia 1864Coll. 244.127
Del 4. Föreläsningar i Finlands historia 1865Coll. 244.128
Del 5. Föreläsningar i Finlands historia 1866–1871Coll. 244.129
Del 6. Inledning till Finlands historia 1871–1873Coll. 244.130

195 Topelius skrev föreläsningarna i häften, som varierar i omfattning från tre till sextiosex blad. De inbundna häftenas början och slut kan identifieras bl.a. med hjälp av titelblad och av att första och sista sidorna ofta är smutsigare än de övriga sidorna. Eftersom handskrifterna är inbundna går det inte att fastslå med säkerhet hur många lägg häftena är sammansatta av, inte heller hur många blad de enskilda läggen består av. I några fall är antalet blad i lägget ojämnt, vilket kan bero på uteslutningar som gjorts i samband med inbindningen.

196 Flera av manuskripten har två skilda pagineringar; Topelius egen som löper terminsvis och bibliotekets som löper igenom hela den inbundna volymen.2Höstterminen 1854 påbörjar Topelius pagineringen av andra häftet med s. 1. Bibliotekets paginering är införd på rectosidorna: 1, 3, 5, o.s.v. Nya terminer inleder Topelius ofta med ett titelblad. Sidorna är i regel fullskrivna och de har alltid en väl tilltagen marginal. Marginalens placering varierar mellan de olika banden. I marginalerna förekommer ofta tillägg, ändringar, repetitionsanteckningar och korshänvisningar. Texten är i regel lättläst, Topelius använder latinsk stil och handstilen är prydlig. Topelius har för den löpande texten genomgående använt svart bläck, som med tiden ljusnat i varierande utsträckning. För ändringar och olika marginalanteckningar har Topelius ibland använt blyerts eller penna med blålila bläck. Om inte annat anges är pappret vitt.

197 Handskrifterna är välbevarade. Materialet har konserverats, huvudsakligen med avseende på kantskador och mindre rivskador. Fläckar, missfärgningar och annan smuts förekommer, men påverkar endast undantagsvis läsbarheten.

Coll 244.125

198 Häfte 1 Föreläsningar i Finlands Geografi. Första föreläsningen.

199 12 blad, 21,8 x 17,0 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är poröst skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Bläckfläckar förekommer sparsamt. Häftet har ingen exakt datering, men året 1854 är skrivet med blyerts på första sidan i övre högra kanten. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 5–6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 1–24. Ingen paginering av biblioteket.


200 Häfte 2 Andra Föreläsningen. 18/10 54. Finlands Geografi.

201 12 blad, ca 21,8 x 17,0 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är poröst skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 5–6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 1–24. Bibliotekets paginering, s. 25–47.


202 Häfte 3 Fjerde Föreläsningen. 25/10 54. Finlands Geografi.

203 16 blad, 21,8 x 17,0 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är poröst skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 5–6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 25–54. Häftets två sista sidor är blanka och inte paginerade av Topelius, men nog av biblioteket. Bibliotekets paginering, s. 49–79.


204 Häfte 4 Sjunde Föreläsningen. 4/11 54. Finl. Geografi.

205 24 blad, 21,8 x 17,0 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är poröst skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Bläckfläckar förekommer sparsamt. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 5–6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 55–102. Bibliotekets paginering, s. 81–127.


206 Häfte 5 Tolfte Föreläsningen. 25/11 54.

207 18 blad, 21,8 x 17,0 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är poröst skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 5–6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 103–137. Bibliotekets paginering, s. 129–163. Häftets sista sida är blank.


208 Häfte 6 Finlands Geografi wårtermin 1855. Första föreläsningen 3/2.

209 17 blad, 22,5 x 17,1 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Smärre konserveringsåtgärder har utförts på häftets första blad, som är något rivet i kanterna. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6–6,5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 1–33. Bibliotekets paginering, s. 165–197. Bibliotekets paginering har alltså fortsatts löpande från höstterminens föreläsningar.


210 Häfte 7 Fjerde Föreläsningen. 24/2. Finlands Geografi 1855.

211 12 blad, 22,5 x 17,1 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Några fläckar förekommer och på vissa ställen är pappret aningen smutsigt. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6–6,5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 34–57. Bibliotekets paginering, s. 199–221.


212 Häfte 8 Sjunde Föreläsningen 14/3 55. Finlands Geografi wårtermin 1855.

213 17 blad, 22,5 x 17,1 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Häftets två första blad bär spår av ytterligare vikning snett genom bladets yttre kant i marginalens nedre hörn. Vissa blad är något rivna/slitna i nedre, i yttre och i övre kanterna. Ingen konservering har utförts. Pappret i övrigt välbevarat. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6–6,5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 58–91. Bibliotekets paginering, s. 223–255.


214 Häfte 9 Tolfte Föreläsningen. 31/3 55

215 12 blad, 22,5 x 17,1 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Några fläckar förekommer och första bladet är något rivet. Vissa blad har något slitna kanter. Ändringar och tillägg även med blyerts. Häftet innehåller terminens sista föreläsningar, samt en föreläsning rubricerad »Finlands klimat», daterad 10/11 55. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6–6,5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 92–114. Bibliotekets paginering, s. 257–279. Häftets sista sida är blank.


216 Häfte 10 Finlands Geografi, Höstterminen 1855. Första föreläsningen. 13/10 55.

217 16 blad, 22,5 x 17,1 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Första bladet har nästan lossnat från inbindningen, men det sitter ännu fast i övre kanten. Ett fåtal fläckar förekommer. Ändringar och tillägg även med blyerts. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6–6,5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 1–32. Bibliotekets paginering, s. 281–311.


218 Häfte 11 Tolfte Föreläsningen. 8/12 55.

219 3 blad, 22,5 x 17,1 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer). Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Kanterna är något rivna, men i övrigt är manuskriptet välbevarat. Ändringar och tillägg även med blyerts. Detta häfte, som i sitt nuvarande skick endast består av tre blad, har högst troligen bestått av ett lägg till, som blivit bortklippt, troligen vid inbindningen. Spår av det bortklippta lägget syns tydligt. Innehållet består av den sista föreläsningen för höstterminen 1855. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 5–6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 33–38. Bibliotekets paginering, s. 313–317.


220 Häfte 12 Finlands Geografi. Hösttermin 1856.

221 15 blad, 22,5 x 17,1 cm (en viss inbördes variation i formatet förekommer) Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. En del kanter något rivna, men inte konserverade. Ändringar och tillägg även med blyerts. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6,2–6,7 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 1–29. Bibliotekets paginering, s. 313–347. Sista sidan är blank. Häftet innehåller samtliga föreläsningar höstterminen 1856 (1–12).


222 Häfte 13 Föreläsningar i Finlands Geografi. Vårtermin 1857.

223 14 blad, 22,5–22,8 x 16,6–17,5 cm. Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Första sidan, konserverad, avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. En del kanter något slitna. Häftets sista blad har uppenbarligen blivit bortklippt vid inbindningen, eller möjligen av Topelius själv. Ändringar och tillägg även med blyerts. Några bläckfläckar förekommer. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6,5–6,7 cm bred. På första rectosidan är Topelius paginering inte synlig, men den torde finnas under det konserverade hörnet uppe i högra kanten. Ingen synlig paginering på följande sida (fallit bort p.g.a. konservering?). Topelius paginering börjar på tredje sidan, s. 3–30. Bibliotekets paginering, s. 349–377.


224 Häfte 14 Femtonde Läsningen 24/4 58.

225 4 blad (2 lägg), 21,8–22,0 x 18,0 cm. Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Häftets fyra blad har antagligen ursprungligen varit två lägg, inte ett häfte. Första sidan smutsig i yttre kanten, likaså sista sidan. Pappret år något rivet i yttre kanten, vilket troligen beror på att det är avsevärt bredare än de andra häftena. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 31–37. Bibliotekets paginering, s. 379–386.

Coll. 244.126

226 Häfte 1 Hösttermin 1859. Inledning till Finlands historia.

227 5 blad, 21,7 x 18,0 cm. Pappret är glättat skrivpapper, vattrat med tydliga vattenlinjer. Vattenmärke (oidentifierat). Pappret något smutsigt, titelbladets rectosida mycket smutsigt. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Inte egentligen ett häfte, utan högst troligen fyra lägg som inbundits i början av bandet 244.126. Vid inbindningen har dock tre blad klippts bort och det sammanlagda bladantalet är således fem. Första bladet fungerar som ett titelblad. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är ca 6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 1–5. Biblioteket har paginerat s. 7.


228 Häfte 2 Föreläsningar öfver Finlands Historia. Hösttermin 1861.

229 22 blad, 22,4 x 17,4 cm (ett blad bortklippt vid inbindningen). Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Första sidan något smutsig. De två första bladen något rivna i yttre kanten. De tre första bladen har obetydliga rivningar i nedre inre kanterna. Topelius har vikt häftet för att skapa marginaler, vilket häftet bär spår av. Frånsidans text slår igenom. Marginalen, genomgående i sidornas yttre kant, är 5–6 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius, s. 1–46. Bibliotekets paginering, s. 9–51.


230 Häfte 3 Föreläsningar i Finlands Historia. 1862. I.

231 42 blad, 22,4 x 17,5 cm. Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. På de sju första bladen förekommer något som ser ut som en vätskeskada i övre kanten, vilken bl.a. har orsakat att bläcket upplösts (läsligt). Häftet inleds med en med svart bläck markerad yttermarginal, som varierar i bredd mellan 5 och 5,5 cm. Fr.o.m. s. 11 är rectosidans marginal placerad till vänster. Detta fortsätter fram till s. 43, där Topelius åter flyttar marginalen till höger för att åter flytta den till vänster på följande rectosida. På s. 57 sker åter en flyttning av marginalen, som genast på följande blad flyttas tillbaka. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s 1–82. Bibliotekets paginering, s. 55–136.


232 Häfte 4 Föreläsningar i Finlands Historia. 1862. 1–8:de Föreläsningen. II.

233 44 blad, 21,9–22,3 x 17,5 cm. Pappret tjockt, glättat skrivpapper. Rectosidornas inre kanter förstärkta vid inbindningen. Första bladet fungerar som titelblad. Häftets tre sista blad är tomma. Likaså det fjärde sista bladets versosida. Häftets första och sista sidor något smutsigare än de övriga sidorna. Marginalen fram till s. 42 i yttre kanten, 5–6 cm bred. Fr.o.m. s. 35 är marginalen markerad med ett svart sträck, ca 4,5 cm bred. Från och med s. 43 ändrar Topelius rectosidans marginal till vänstermarginal. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 1–79. Bibliotekets paginering från samma sida, s. 139–215 (sista rectosidan med text inte paginerad).


234 Häfte 5 Föreläsningar i Finlands Historia. Hösttermin 1862. III.

235 53 blad, 22,5 x 17,4–17,7 cm. Pappret glättat och vattrat med tydliga vattenlinjer. Bläckfläckar och några andra mindre fläckar förekommer. Första bladet fungerar som ett titelblad, konserverat. Sista sidan är blank. Vänstermarginalen, som är markerad med ett rött sträck, är ca 4,7–5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från titelbladets versosida, s. 80–183. Bibliotekets paginering från andra bladets rectosida, s. 227–329.


236 Häfte 6 Första Föreläsningen

237 66 blad, 22,4–22,5 x 17,7 cm. Pappret glättat skrivpapper. En smärre rivning i första bladets nedre kant. Rivningar i de tre sista bladen har delvis konserverats. Bladens inre kanter har i stor utsträckning förstärkts i samband med inbindningen. Första och sista sidorna något smutsigare än de övriga sidorna. Sista sidan är blank. Vänstermarginal utmärkt med röd penna, 4,8–5,3 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 1–131. Bibliotekets paginering från samma sida, s. 331–461.


238 Häfte 7 Föreläsningar i Finlands Historia Hösttermin 1863. I.

239 64 blad, 21,5–21,6 x 17,9 cm. Pappret ganska tunt, glättat, vattrat med synliga vattenlinjer. Det välbevarade pappret är ljusblått till färgen. Första och sista sidan avviker till färgen genom en mörkare, aningen smutsig färg. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 5–5,7 cm bred. De fem sista bladen är tomma. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 1–116. Bibliotekets paginering från samma sida, s. 465–591.


240 Häfte 8 Föreläsningar i Finlands Historia. Hösttermin 1863. II.

241 63 blad, 22,3 x 17,6–17,7 cm. Pappret vattrat skrivpapper med vattenlinjer. Titelbladet och de sex första bladen är konserverade. I övrigt är manuskriptet i tämligen gott skick. Bladens inre kanter har till stor utsträckning förstärkts i samband med inbindningen. Fläckar förekommer i mindre utsträckning. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 5–5,7 cm bred. Häftets sista sida är blank. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 117–239. Bibliotekets paginering från första bladets rectosida, s. 593–719.


242 Häfte 9 Höst-termin 1863. III.

243 36 blad, 22,3 x 18,1 cm. Pappret vattrat skrivpapper med vattenlinjer. Titelbladet och sista bladet konserverade. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Några marginalanteckningar med lila bläck. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är mellan 4,4 och 5,5 cm bred. Några smärre fläckar förekommer, men ingenting som stör läsningen. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 240–308. Bibliotekets paginering från samma sida, s. 723–791.

Coll. 244.127

244 Häfte 1 Wårtermin 1864. I.

245 48 blad, 21,9 x 17,9 cm. Pappret är glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Första och sista sidan smutsigare än övriga sidorna. Första och sista bladet är konserverade. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts och lila bläck. Frånsidans text svagt synlig. Första bladet är ett titelblad. Vänstermarginalen, som på häftets andra blad är utritad med röd krita på rectosidan och därefter med blyerts, är ca 5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 1–92.


246 Häfte 2 Wår-termin 1864. II.

247 47 blad, 21,9 x 17,4–17,9 cm. Pappret är glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Första och andra bladet konserverade. Första bladet ett titelblad, som dock har text på versosidan. Tre sista sidorna blanka. Första och sista sidan något smutsigare än övriga sidor. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts och lila bläck. Frånsidans text svagt synlig. Vänstermarginalen, som är ca 5 cm bred, är utritad med blyertspenna. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 93–182.


248 Häfte 3 Wår-termin 1864. III.

249 32 blad, 21,6–21,8 x 17,8 cm. Pappret är glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Pappret välbevarat. Vattenmärket »Tervakoski». Första bladet, som är ett titelblad, är konserverat. Första och sista sidan något smutsigare än övriga sidor. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Några enstaka fläckar. Ändringar och tillägg även med blyerts och lila bläck. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är 4,6–5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 183–244.


250 Häfte 4 Höst-termin 1864. I.

251 41 blad, 21,5–21,8 x 18,0 cm. Pappret är glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Första bladet, som är konserverat, är ett titelblad, vars rectosida är smutsigare än häftets övriga sidor. Sista sidan är blank. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är 4,9–5,5 cm. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 1–80.


252 Häfte 5 Höst-termin 1864. II.

253 48 blad, 21,5 x 17,6 cm. Pappret är glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Första bladet, som är konserverat, är ett titelblad, vars rectosida är smutsigare än häftets övriga sidor. Första och sista bladet något mindre än övriga blad. Sista bladet blankt. Ändringar och tillägg även med blyerts. Frånsidans text svagt synlig. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,8 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 81–172.


254 Häfte 6 Höst-termin 1864, III.

255 52 blad, 22,4 x 18,0 cm. Pappret är vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer (förutom »pärmlägget», som är av annan ickevattrad papperssort). Första bladet är ett titelblad, som har konserverats. De fem sista bladen (varav fyra har utritad marginal) är blanka. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts. Några smärre bläckfläckar förekommer. Frånsidans text är svagt synlig. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 173–264.


256 Häfte 7 Höst-termin 1864. IV.

257 22 blad, 22,0 x 17,6 cm. Pappret är vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer (förutom »pärmlägget», som är av annan ickevattrad papperssort.) Vattenmärket »Tervakoski». Första bladet är ett titelblad, som har konserverats. Sista bladet blankt. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Några smärre fläckar förekommer. Frånsidans text är svagt synlig. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 265–304. Detta häfte avslutar bandet.

Coll. 244.128

258 Häfte 1 Wårt-termin 1865. I.

259 48 blad, 21,8 x 17,9 cm. Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Pärmbladen aningen slitna i kanterna, men ingenting allvarligt. Första och sista sidorna smutsigare än häftets övriga sidor. Bladens inre kanter har på många ställen förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts och blå vaxkrita. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 5 cm bred. Frånsidans text är svagt synlig, främst i marginalerna. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 1–90.


260 Häfte 2 Wårtermin 1865. II.

261 48 blad, 21,7 x 17,7 cm. Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Titelbladet, smutsigt på rectosidan, har konserverats. Sidorna 135–138 har så gott som lossnat från inbindningen. Inre kanterna på många blad har förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,7 cm bred. Frånsidans text är svagt synlig, främst i marginalerna. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 91–180a.


262 Häfte 3 Wår-termin 1865. III.

263 48 blad, 21,8 x 17,5 cm. Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Första och sista sidan smutsigare än övriga sidor i häftet. Sista bladet konserverat. Inre kanterna på många blad har förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,5 cm bred. Frånsidans text är svagt synlig, främst i marginalerna. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 181–272.


264 Häfte 4 Wårtermin 1865. IV.

265 24 blad, 21,8 x 18,0 cm. Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Pärmlägget konserverat, smutsigare än övriga blad. Inre kanterna på många blad har förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,5 cm bred. Frånsidans text är svagt synlig, främst i marginalerna. Häftet är paginerat av Topelius från andra bladets rectosida, s. 273–314.


266 Häfte 5 Flottan utrustades mäktigare än …

267 4 blad, 21,8 x 17,5 cm. Glättat, vattrat skrivpapper. Inga pärmblad. Består av slutet av sista föreläsningen i föregående häfte och av vårterminens sista föreläsning. Frånsidans text svagt synlig. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 315–322.


268 Häfte 6 Höst-termin 1865. I.

269 47 blad, 21,7 x 17,8 cm. Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Titelbladet konserverat. Frampärmens rectosida smutsigare än övriga sidor. I slutet av häftet inget pärmblad, möjligen bortklippt vid inbindningen. Ändringar och tillägg även med blyerts. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är 4,7 cm bred. Frånsidans text synlig. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 1–92.


270 Häfte 7 Höst-termin 1865. II.

271 47 blad, 21,7 x 17,9 cm. Glättat, vattrat skrivpapper med synliga vattenlinjer. Vattenmärket »Tervakoski». Första bladet (titelbladet) konserverat. Första och sista bladet smutsigare än övriga blad. Inre kanterna på många blad har förstärkts. Ändringar och tillägg även med blyerts. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4–4,8 cm bred. Frånsidans text är svagt synlig, främst i marginalerna. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 93–182.


272 Häfte 8 Höst-termin 1865. III. Wår-termin 1866. I.

273 47 blad, 23,0 x 18,5 cm. Pappret glättat skrivpapper, inte vattrat. De tre första bladen något slitna i kanterna, för övrigt är pappret välbevarat. De 15 sista bladen är blanka. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,4 cm. Frånsidans text svagt synlig. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 183–244.

Coll. 244.129

274 Häfte 1 Wår-termin 1866. I.

275 47 blad, 23,0 x 18,0 cm. Pappret glättat skrivpapper, inte vattrat. Titelbladet konserverat, smutsigt. Sista bladet blankt. Bladens inre kanter på många ställen förstärkta. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4–4,5 cm bred. Ändringar och tillägg även med blyerts. Frånsidans text svagt synlig. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 1–90.


276 Häfte 2 Wårtermin 1866. II.

277 47 blad, 23,0 x 18,3 cm. Pappret glättat skrivpapper, inte vattrat. Titelbladet konserverat, smutsigt. Många av bladens inre kanter förstärkta. Ändringar och tillägg även med blyerts. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,3–4,9 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 91–182.


278 Häfte 3 Wårtermin 1866. III.

279 48 blad, 21,9 x 18,2 cm. Pappret glättat skrivpapper, inte vattrat. Titelbladet och sista bladet konserverade. Sista och första sidan smutsigare än övriga sidor. Repetitionskurs från 1870 på titelbladets versosida. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4–4,7 cm bred. Ändringar och tillägg även med blyerts. Många av bladens inre kanter förstärkta. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 183–274.


280 Häfte 4 Wår-termin 1866. IV.

281 20 blad, 23,0 x 18,5 cm. Pappret glättat skrivpapper, inte vattrat. Sista bladet konserverat. Första och sista sidorna smutsigare än övriga sidor. Repetitionsanteckningar på första bladets versosida. Sista bladet blankt och konserverat. Vänstermarginalen, som är utritad med blyerts, är ca 4,7–5 cm bred. Häftet är paginerat av Topelius från första bladets rectosida, s. 275–394.


282 Häfte 5 Wårtermin 1871. (Forts. från wårtermin 1866:IV).

283 22,9 x 18,2 cm. 42 blad. Samma papper som tidigare. Välbevarat. Fläck på de första tre bladen, men ingenting som skulle störa läsandet. Bläcket är brunsvart och svart till färgen. Bladens inre kanter ställvis förstärkta med kinapapper. Vänstermarginal utritad med blyerts, ca 3,8–4,2 cm bred. Även text på sista bladets versosida. Topelius paginering börjar på andra bladets rectosida med s. 311. Ingen foliering. Några sidor, som är aningen bredare än de övriga sidorna, har slitits i ytterkanten.


284 Häfte 6 Wårtermin 1867. I.

285 22,2 x 18,0 cm. 46 blad. Samma papper som tidigare. Välbevarat. Första sidan aningen smutsigare än övriga sidor. Bläcket brunsvart och svart till färgen. Vänstermarginal ca 4,1–5,1 cm bred. Kinapapper har använts för att förstärka vissa blads inre kanter. Även text på sista bladets versosida. Topelius paginering börjar på andra bladets rectosida med s. 1. Ingen foliering. Frånsidans text synlig. Några bläckfläckar i texten.


286 Häfte 7 Wårtermin 1867. II. Höst-termin 1867. I. Höst-termin 1868. I. Wår-termin 1869. I. Höst-termin 1869. Wårtermin 1870. Höst-termin 1870. Vårterminen 1871

287 21,9 x 17,6 cm. 48 blad. Samma papper som i tidigare häften. Pappret välbevarat och endast sista bladet har behövt mild konservering. Första och sista sidan smutsigare än övriga sidor i häftet. Sista bladet tomt. Bläckets färg varierar mellan brunsvart och svart. Vänstermarginalen är utritad med blyerts och är ca 4,0–5,5 cm bred. Kinapapper har som valigt använts för att förstärka bladens inre kanter. Frånsidans text synlig då bläcket är av den svarta varianten. Topelius paginering börjar på andra bladets rectosida med s. 87. På titelbladet verkar texten »Vårterminen 1871» vara skriven av annan hand. Detta häfte är bandet 244.129:s sista.

Coll. 244.130

288 Häfte 1 Höst-termin 1871. I. Inledning till Finlands Historia. Höst-termin 1871.

289 22,3 x 17,8 cm. 50 blad. Pappret är glättat skrivpapper med ett vattrat rutmönster. Inget vattenmärke förekommer. Pärmbladet är av annat papper, utan rutmönster. Manuskriptet är mycket välbevarat och har inte konserverats. Häftet har två titelblad, efter vilka följer ett tomt blad. Topelius paginering börjar på fjärde bladets rectosida med en romersk etta. Den romerska pagineringen går fram till XVIII (en inledning) och sedan börjar Topelius med arabisk etta. Vid inbindningen har pagineringen börjats på fjärde bladets rectosida med arabisk etta. Pärmbladet i slutet är tomt. Bläcket är både svart och brunsvart till färgen. Inre kanterna ofta förstärkta med kinapapper. Topelius använder yttermarginal, som är ca 6,5–7,0 cm bred. Marginalen är inte utritad.


290 Häfte 2 Höst-termin 1871. II. Inledning till Finlands historia. Höst-termin 1871. II.

291 23,0 x 18,2 cm. 72 blad. Pappret är glättat skrivpapper. Pappret är välbevarat och de två titelbladen är konserverade. Efter de två titelbladen följer en tom sida. Topelius paginering börjar på fjärde bladets rectosida med s. 73 och NB:s foliering på samma sida med 91. Yttermarginalen, som inte är »utritad» är mellan sex och sju centimeter bred. Sista bladet, eller pärmbladet om man så vill, är tomt. Bläcket är till färgen brunsvart och brunt. Inre kanterna är ofta förstärkta med kinapapper.


292 Häfte 3 Inledning till Finlands historia. Höst-termin 1871. III.

293 23,0 x 18,2 cm. 39 blad. Pappret detsamma som i föregående häfte. Pappret i mycket gott skick. Endast första och nästsista bladen något slitna. Ett titelblad med anteckningar om föreläsningarnas innehåll på versosidan följs av ett tomt blad. Sista bladet och sidan som kommer före det är tomma. Bläcket är till färgen varierande mellan brunt, brunsvart och svart. Topelius paginering börjar på tredje bladets rectosida med s. 211 och på samma sida börjar NB:s foliering med 229. Marginalen är i början av häftet placerad i vänsterkanten och utritade med blyerts. Detta fortsätter fram till s. 235, på vilken marginalen blir yttermarginal, som inte är utritad. Marginalen blir samtidigt bredare (se databasen). Inre kanterna är ofta förstärkta med kinapapper.


294 Häfte 4 Wår-termin 1872. I. Inledning till Finlands Historia, wårtermin 1872. Fortsättning från höst-termin 1871. Helsingfors 26 januari 1872.

295 22,3 x 17,5 cm. 50 blad. Pappret är glättat skrivpapper med ett vattrat rutmönster. Inget vattenmärke förekommer. Pärmbladet är av annat papper, utan rutmönster. Manuskriptet är välbevarat och båda pärmbladen har konserverats. Frånsidans text ställvis svagt synlig. På tredje bladets rectosida finns en innehållsförteckning. Pärmbladet i slutet är tomt. Topelius paginering börjar på fjärde bladets rectosida med s. 281. På samma sida börjar även NB:s foliering med 299. Vänstermarginalen är utritad med blyertspenna och varierar i bredd mellan 4,0 och 4,4 cm. Inre kanterna är ofta förstärkta med kinapapper. Bläcket är brunsvart och brunt till färgen.


296 Häfte 5 Wår-termin 1872. II. Wårtermin 1872. II. Helsingfors 26 Mars 1872.

297 22,2 x 17,2 cm. 31 blad. Pappret detsamma som i föregående häfte. Pärmbladet av annan pappersort, utan rutmönster. Manuskriptet välbevarat och endast det första bladet har behövt konservering. I slutet av häftet inget »pärmblad». Sista bladets versosida tom. Bläcket är brunsvart till färgen. På andra bladets versosida finns en innehållsförteckning. På Tredje bladets rectosida inleds Topelius paginering med s. 373 och NB:s foliering med 389. Detta häfte är det sista som består av föreläsningarna »Inledning till Finlands historia». Vänstermarginalen är utritad med blyertspenna och är ca 4,5 cm bred. Några blyertsanteckningar förekommer i texten.


298 Häfte 6 Wår-termin 1872. Föreläsningar. Om Europas nuvarande nationer, med afseende å deras uppkomst, nationalkarakter och betydelse för historien. Föreläsningar wårtermin 1872. I. Helsingfors 26 januari 1872.

299 22,2 x 17,4 cm. 50 blad. Pappret är detsamma som i föregående häfte. Pärmbladen är inte vattrade, liksom det övriga pappret. Manuskriptet är välbevarat och endast pärmbladen har konserverats. Tredje bladet består av en innehållsförteckning, vars versosida är tom. På fjärde bladets rectosida börjar Topelius paginering med s. 1. Denna sida bär även numret 447 i blyerts, men denna numrering har dock inte fortsatts på häftets övriga sidor. Sista bladet (pärmbladet) tomt. Bläcket är brunsvart (eller brungrått) till färgen. På sidan 59 finns ett litet brännhål, som dock inte försvårar läsningen. Vänstermarginalen är utritad med blyerts och är ca 4,5 cm bred.


300 Häfte 7 Allmän historia. Vårtermin. 1872. Om Europas nuvarande nationer med afseende å deras uppkomst, nationalkarakter och betydelse för historien. Föreläsningar wårtermin 1872. II.

301 22,2 x 17,4 cm. 37 blad. Pappret detsamma som tidigare. Pärmbladet i början inte vattrat. I slutet av häftet inget »pärmblad». Manuskriptet är välbevarat och har inte behövt konservering. Pärmbladets rectosida aningen smutsig. På titelbladets versosida finns en innehållsförteckning. På tredje bladets rectosida inleds Topelius paginering med s. 93. Sista bladets versosida tomt. Bläcket är brunsvart och svart till färgen. En vänstermarginal, markerad med blyerts, ca 4,5 cm bred.


302 Häfte 8 Wår-termin 1873.

303 23,0 x 18,2 cm. 73 blad. Pappret glättat, utan vattring. Inget vattenmärke. På andra bladets rectosida en innehållsförteckning. De 22 sista bladen är tomma. Topelius paginering börjar på tredje bladets rectosida med s. 1. Pappret är relativt välbevarat, men de första bladen har slitits i yttre kanterna troligen p.g.a. häftets breda blad. Endast mycket lite konservering på pärmbladet. Bläckets färg varierar mellan brunsvart, blått och svart. En vänstermarginal är utritads med blyerts och den är ca 4,0 cm bred. Häftet är 244.130:s sista.

Etableringsprinciper

304 Topelius stavning är i allmänhet korrekt och interpunktionen i det stora hela omsorgsfull. Texten är i de flesta fall skriven på löpande prosa. På grund av att Topelius återanvände föreläsningsmanuskripten och gjorde flera tillägg och ändringar har interpunktionen trots allt korrumperats på flera ställen. Den etablerade lästexten visas med utgivarändringarna inarbetade, men valbart visningsläge under fliken Manuskript medger visning av ställen som utgivaren har ändrat i grundtexten.

305 Utgivarändringar har gjorts om punkt saknas i slutet av mening och om avslutande parentes- eller citattecken saknas. Uppenbara skrivfel har korrigerats: bokstäver har tillagts (bersten > bernsten) eller borttagits om det rör sig om oavsiktliga upprepningar (den den > den). Supplering av bokstäver och punkter har också gjorts om de inte är synliga på grund av inbindning, bläckplump eller för att de vid radslut har skrivits utanför pappret. Övriga stav- och språkfel har inte korrigerats; om oklarheter i förståelsen kan förmodas uppkomma har textställena kommenterats. Utgivarändringar visas mot grå bakgrund om visningsläget för utgivarändringar är valt.

306 Eftersom Topelius inte har skrivit föreläsningarna för att låta sätta och trycka dem utan för att själv läsa upp dem, innehåller de gott om förkortningar. De blir dessutom mer frekventa ju längre han föreläser. Han använder såväl allmänt vedertagna förkortningar som mer egenhändiga konstruktioner. Välj förkortningar i visningsalternativen och läs dessa förkortningar utskrivna i en inforuta när kursorn förs över det lilafärgade stället i lästexten.

Noter

  1. 1Föreläsningarna vårterminen 1871 har bundits in efter vårterminen 1866 för att skapa en logisk helhet av föreläsningarna om Finlands historia.
  2. 2Höstterminen 1854 påbörjar Topelius pagineringen av andra häftet med s. 1.

Måttenheter

307 aln fram till 1887, när metersystemet togs i bruk, användes i Finland längdmåttssystem baserade på den svenska alnen och den ryska alnen parallellt. Den ryska alnen arsjin var 71,12 cm, och den svenska 59,3 cm.

308 centner handelsvikt, 100 skålpund (425 kg).

309 famn svensk 1,78 m, rysk 2,134 m.

310 fjärding för torra varor en åttondedels tunna (18,32 l), för våta varor och nedsaltad fisk m.m. fjärdedelen av en tunna (36,64 l).

311 fot 0,297 m.

312 kappe rymdmått för torra varor, omkring 4,6 l.

313 kappland 1⁄32 tunnland, 154,3 m².

314 kubikfamn 5,65 m3.

315 kvadratmil (qvadratmil) motsvarar ca 55,1 kvadratkilometer.

316 lispund 1⁄20 skeppund = 20 skålpund = 8,502 kg.

317 lod som viktualievikt 1⁄32 skålpund = 13,3 g, som myntvikt 13,16 g.

318 läst enhetsmått för fartygs dräktighet, 1 läst = ca 2 448 kg.

319 mark viktenhet, 208–211 g.

320 pud rysk viktenhet, 16,38 kg.

321 skeppund ca 170 kg.

322 skålpund 425 g.

323 spann ortsvis varierande rymdmått för torra varor, ca 73 l.

324 svensk mil motsvarade 1665–1889 10 688,54 m.

325 tum längdmått, svensk tum motsvarade 2,474 cm (enligt 1665 års system). Efter 1809 togs i Finland även rysk tum i bruk, som motsvarade 2,54 cm.

326 tunna 146,6 l.

327 tunnland ytenhet som betecknar den areal som besås med en tunna utsäde, 4 937 m².

328 verst längdenhet som i Finland motsvarade 1 069 m, medan den ryska versten motsvarade 1 066 m.

329 verktum längdenhet i 1665 års system, ca 24,74 mm.



Källor och litteratur

Källor

Helsingfors

Helsingfors universitets arkiv
    Ylioppilaiden ilmoittautumisluettelot 1853–1868, Bg 4

Nationalbiblioteket
August Schaumans arkiv, Coll. 201
    201.8. Brev Topelius–August Schauman

Zacharias Topelius arkiv (Topeliussamlingen), NB 244
    244.13–14 Brev Topelius–Fredrik Cygnæus
    244.97 Brev Topelius–Catharina Sofia Topelius
    244.108 »Huru bör Finska Folkets historia skrifvas?», »Om Finlands geografiska läge», »Om finska folkets och stammens betydelse i historien»
    244.125 Finlands geografi 1854-58
    244.126 Föreläsningar i Finlands historia 1859–1863
    244.127 Föreläsningar i Finlands historia 1864
    244.128 Föreläsningar i Finlands historia 1865
    244.129 Föreläsningar i Finlands historia 1866–1871
    244.131 Dagböcker I. 1832–1834
    244.132 Dagböcker II. 1835–1836
    244.133 Dagböcker III. 1837–1838
    244.134 Dagböcker IV. 1839–1840, 1842
    244.137 »Kosmos III»

Svenska litteratursällskapet i Finland, Topeliusredaktionen
Utskrift av Museiverkets förteckning över Topelius boksamling

Elektroniska resurser

Helsingfors universitets studentmatrikel 1640–1852, sammanställd av Yrjö Kotivuori, http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/

Nationalbiblioteket, Historiska tidningsbiblioteket, http://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/search?language=sv

Anders Fredrik Dalin, Ordbok öfver svenska språket I–II, Stockholm 1850–1853, https://spraakbanken.gu.se/karp/#?mode=dalin&lang=swe&advanced=false&searchTab=special&hpp=25&extended=and%7Canything%7Cequals%7C&page=1&resources=dalin,dalinm,dalin-base

Databasen Diplomatarium Fennicum, http://193.184.161.234/DF/index.htm

Finlex, https://www.finlex.fi/en/

Förvaltningshistorisk ordbok, http://fho.sls.fi/

Kansallisbiografia, http://www.kansallisbiografia.fi

Nationalencyklopedin, http://www.ne.se

Nordisk familjebok, första och andra upplagan, http://runeberg.org/nf/

Suomalaiset kenraalit ja amiraalit Venäjän sotavoimissa 1809–1917, Studia Biographica 7, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2006–, URN:NBN:fi-fe2018111948426

Svenska Akademiens ordbok, http://g3.spraakdata.gu.se/saob

Svenskt biografiskt lexikon (SBL), https://sok.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx

Uppslagsverket Finland, http://www.uvf.fi

Zacharias Topelius Skrifter, http://topelius.sls.fi

Litteratur

Aftonbladet, »Finsk litteratur», 29/7 1845

Afzelius, Arvid August,Swenska folkets sago-häfder, Femte delen, Stockholm: Zacharias Haeggström 1843

Agardh, C. A., Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige. Första Delen. Andra Häftet, Carlstad 1853

Agricola, Mikael, Dauidin Psaltari, Stockholm 1551

Ahrenberg, Jac., Människor som jag känt. Personliga minnen, utdrag ur bref och anteckningar,Tredje delen, Helsingfors: Söderströms 1908

Akiander, Matthias, »Utdrag ur ryska annaler», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen, 1848, s. 1–284

Akiander, Matthias (utg.), Finlands minnesvärde män. Samling af lefnadsbeteckningar, Helsingfors 1853–1857

Almquist, C. J. L., »Några Drag», Skandia. Tidskrift för vetenskap och konst, 1833, s. 261–323

Ammondt, Jukka, »Ihminen luonnossa – luonto ihmisessä. Näkökulma romantiikkaan», Kansalliskirjallisuuden synty ja Snellmanin perintö, toim. Kari Sallamaa, Oulu: Oulun yliopisto 1983

Anjou, L. A., Svenska kyrkoreformationens historia. Första afdelningen, Uppsala: Leffler och Schnell 1850

Arndt, Ernst Moritz, Versuch in vergleichender Völkergeschichte, Zweite Auflage, Leipzig: 1844.

Arwidsson, Adolf Ivar, Handlingar till upplysning af Finlands häfder. Nionde delen, Stockholm: Norstedt 1857

Aspegren, Hans Henrik, Försök til en historisk, geometrisk och physico-oeconomisk beskrifning öfwer Pedersöre sokn i Österbotn, Åbo 1763 & 1766


Bernard, Frederick, Herder on nationality, humanity, and history, Montreal: McGill-Queen’s University Press 2003

Beskow, Bernhard von, »Om Gustaf III såsom konung och menniska», Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796. Tretiondeandra delen, 1864, s. 71–378.

Biografiskt lexikon för Finland (BLF) 1. Svenska tiden och 2. Ryska tiden, red. Henrik Knif et al., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland (SSLS) 710:1, Helsingfors 2008 och 2009.

Bomansson, Karl August, Hertig Johan och hans tid, Helsingfors 1862


Carlson, Fredrik Ferdinand, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, Första delen, Carl X Gustaf, Stockholm: Norstedt 1855

Castrén, Matthias Alexander, »Hvar låg det finska folkets vagga?», Litterära soiréer i Helsingfors under hösten 1849, andra soiréen, Helsingfors 1849

Castrén, Matthias Alexander, Nordiska resor och forskningar I. Reseminnen från åren 1838–1844, Helsingfors: Öhman 1852

Castrén, Matthias Alexander, Nordiska resor och forskningar III. Föreläsningar i finsk mytologi, Helsingfors: Öhman 1853

Castrén, Matthias Alexander, Nordiska resor och forskningar IV. Ethnologiska föreläsningar öfver altaiska folken, Helsingfors 1857

Castrén, Matthias Alexander, Nordiska resor och forskningar. V. Smärre afhandlingar och akademiska dissertationer, Helsingfors 1858

Castrén, Matthias Alexander, Nordiska resor och forskningar. VI. Tillfälliga uppsatser, Helsingfors 1870

Celsius, Olof, Konung Gustaf den Förstes Historia. D. 1, Stockholm: Lars Salvius 1746

Clausson Friis, Peder, Norriges oc omliggende Øers sandfærdige Bescriffuelse, Kiøbenhaffn: Moltken Bogførers 1632

Coakley, John, »Mobilizing the past. Nationalist images of history», Nationalism and Ethnic Politics 10, 2004:4, s. 531–560

Collan, Fabian, »Erik Fleming, biografiskt utkast», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen, 1848, s. 87–158

Cronholm, Abraham, Forn-nordiska minnen. Nordboarne i Austrvegr, Lund: Gleerup 1835

Cronholm, Abraham, Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering I, II & IV, Stockholm 1857, 1864

Cygnæus, Fredrik, Skaldestycken II. Claes Flemings tider, dramatisk dikt i fem acter, Viborg: Alfthan 1851

Cygnæus, Fredrik, »Det tragiska elementet i Kalevala», Afhandlingar i populära ämnen. Andra Häftet, Helsingfors 1852


Dagligt Allehanda, »Det moderna Suomi», 11/11 1845

Dahlberg, Julia, »Den sanna bildningen. Nationellt och universellt som strategi inom den finska kunskapseliten, ca 1820–1850», Historisk Tidskrift för Finland 101 2016:4, s. 351–381

»Den Petrelauniska eller Rullstens-floden», Helsingfors Morgonblad 8/8 1842

Diplomatarium Suecanum. Bd 1, utg. Johan Gustaf Liljegren, Stockholm 1829

Dow, James Elston, A Good German Conscience. The Life and Time of Ernst Moritz Arndt, Lanham & London: University Press of America 1995


Elmgren, Sven Gabriel, S. G. Elmgrenin muistiinpanot, julk. Aarno Maliniemi, Helsinki: Suomen historiallinen seura 1939

Estlander, Bernhard, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, SSLS 137, Helsingfors 1918


Febvre, Lucien, La terre et l’évolution humaine. Introduction géographique à l’histoire, Paris: Éditions Albin Michel 1949

Feldman, Burton & Richardson, Robert D., The Rise of Modern Mythology, 1680–1860, Bloomington: Indiana University Press 2000

Fewster, Derek, Visions of Past Glory, Nationalism and the Construction of Early Finnish History, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2006

Forsgård, Nils Erik, I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi, SSLS 616, Helsingfors 1998

Forsgård, Nils Erik, »En nationell strategi?», Historisk Tidskrift 122, 2002:12, s. 208–219

[Forsman, Georg Zacharias], Nuija-sota. Sen syyt ja tapaukset kertoellut Yrjö Koskinen I & II, Turku 1857 & 1859

[Forsman, Georg Zacharias], Klubbe-kriget samt Finlands sociala tillstånd vid slutet af sextonde århundradet, Helsingfors 1864

Forssell, Carl Gustaf, Statistik öfver Sverige, grundad på offentliga handlingar. Andra upplagan, Stockholm 1833

Fosterländskt album I & III, utg. H. Kellgren, R. Tengström och K. Tigerstedt, Helsingfors: Öhman 1845, 1847

Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien, upplagorna 1, 2, 4, 5 och 6.

Fryxell, Anders, Om aristokrat-fördömandet i svenska historien jemnte granskning av tvenne blad i prof. Geijers föreläsningar, Stockholm 1845

Frängsmyr, Tore, Upptäckten av istiden. Studier i den moderna geologins framväxt, Uppsala: Almqvist & Wiksell 1976

Författningar och beslut rörande Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland från och med den 1 oktober 1852 till utgången af år 1887, utg. Valfrid Vasenius, Helsingfors 1889

Förteckning öfver föreläsningar och öfningar hvilka vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland af professorer och öfrige lärare komma att anställas, Helsingfors 1854–1865


Ganander, Christfrid, Mythologia fennica, Åbo 1789

Geijer, Erik Gustaf, Svea rikes häfder. Första delen, Uppsala: A. Wiborg 1825

Geijer, Erik Gustaf, »Några Betraktelser öfver den Store Gustaf Adolphs tidehvarf», Kongl. Vitterhets, Historie och Antiquitets Academiens Handlingar. Trettonde Delen, Stockholm 1830

Geijer, Erik Gustaf, Tal vid Jubelfesten till den store Gustaf Adolfs minne, Uppsala 1832

Geijer, Erik Gustaf, Svenska folkets historia I–III, Örebro 1832–1836

Geijer, Erik Gustaf, Om vår tids inre samhällsförhållanden i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Upsala föredragna historiska kurs, Stockholm: Norstedt 1845

Geijer, Erik Gustaf, Svar till professor Fryxell, Stockholm 1846.

Geijer, Erik Gustaf, Samlade skrifter. Förra afdelningen. Femte bandet, Stockholm: Norstedt 1852

Gosche, Richard, Bericht über die morgenländischen Studien im Jahre 1856, Leipzig 1857

Gosselin, Pascal F. J., Géographie des Grecs analysée, Paris: Didot l’aîné 1790

Gottlund, Carl Axel, »Lilla Zakari Zakarinpojka», Helsingfors Tidningar 8/3 1843

Grönblad, Edward, Handlingar rörande klubbekriget I, Helsingfors 1843

Gyldén, Nils Abraham, Till åhörande af det offentliga föredrag, hvarmed Extraordinarie Professorn i Finlands historie D:r Zachris Topelius kommer att tillträda sitt embete, Helsingfors 1854


Haartman, Carl von, »Försök att bestämma den genuina racen af de i Finland boende folk, som tala Finska», Acta Societatis Scientiarum Fennicæ Tom. II. 2. 1847, s. 845–860

Hallenberg, Jonas, Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering I, Stockholm 1790

Hegel, G. W. F., Förnuftet i historien, Göteborg: Daidalos 1987

Heikel Ivar A., Helsingfors universitet 1640–1940, Helsingfors: Helsingfors universitet 1940

Helsingfors Dagblad, »Till redaktionen af Helsingfors Dagblad. Ytterligare i Skogsfrågan», 20/11 1870

Helsingfors Dagblad, »Litteratur» 28/9 och 21/10 1869

Helsingfors Tidningar, »Söderom Östersjön» 18/4 1857

Helsingius, G. F., Försök till framställning af Finlands kyrkohistoria, Tavastehus 1855

Henningsson, Bengt, Geijer som historiker, Stockholm: Svenska bokförlaget 1961

»Huru fruntimren i Helsingfors började åhöra föreläsningar vid universitetet», Nutid 5:1904

Holm, Pelle, Bevingade ord och andra stående uttryck och benämningar, femte uppl., Stockholm: Bonniers 1955


Ignatius, K. E. F., Finlands historia under Karl X Gustafs regering, Helsingfors: Edlund 1865


Juslén, Daniel, »Åbo Förr och Nu», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen, 1841:2–3, s. 17–49, 3–51

Juusten, Paulus, Chronicon episcoporum Finlandensium, proposuit H. G. Porthan, Aboae 1799


Kalevala. Öfversatt af M. A. Castrén, Helsingfors 1841

Kalevala. Efter andra original-upplagan, öfversatt af K. Collan, Helsingfors 1864, 1868

Karamzin, N. M., Geschichte des Russischen Reiches 1–11, Riga & Leipzig: Hartman & Brockhaus 1820–1833

Karamzin, N. M., Istorija Gosudarstva Rossijskago X, Sanktpeterburg 1843

Karkama, Pertti, Kadonnutta ihmisyyttä etsimässä. Johdatusta Johann Gottfried Herderin ajatteluun ja herderiläisyyteen Suomessa, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2007

Klinge, Matti & Aimo Reitala, Maisemia Suomesta, Helsinki: Otava 1987

Klinge, Matti et al., Helsingfors universitet 1640–1990. Kejserliga Alexanders Universitetet 1808–1917, Helsingfors: Otava 1989

Klinge, Matti, Finlands historia 3, Esbo: Schildts 1996

Klinge, Matti, Idyll och hot. Zacharias Topelius. Hans politik och idéer, Helsingfors & Stockholm: Söderströms & Atlantis 2000

Klinge, Matti, Den politiske Runeberg, Helsingfors & Stockholm: Söderströms & Atlantis 2004

Klinge, Matti, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiankulttuuri keisariaikana, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2010

Koskimies, Rafael, Y. S. Yrjö-Koskisen elämä II. Nuijamieheksi luotu, Helsinki: Historian Ystäväin Liitto, Otava, WSOY 1974

Krook, Augusta, Mitt Helsingfors. Ungdomsminnen, utg. E. R. Gummerus, Helsingfors: Söderströms 1950

Kurunmäki, Jussi, »Kan en nation byggas på politisk vilja? Debatten mellan J. V. Snellman och August Schauman 1859–1860», Historisk Tidskrift för Finland 2007:1, s. 63–89


Læstadius, Petrus, Fortsättning af journalen öfver missions-resor i Lappmarken innefattande åren 1828–1832, Stockholm: Nordströms 1833

»Lilla Zakari Zakarinpojka», Helsingfors Tidningar 8/3 1843

Lindström, Johan Adolf, »Samling af med finskan beslägtade ord från de Uralska, Altaiska och Kaukasiska språken», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1852, s. 1–110

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, »Styrelseprogrammet af 1856», 1862:7

Lundblad, Knut (utg.), Carl XII:s historia. Andra Delen, Christianstad 1839

Lundeblad, J. F., Konung Carl X Gustafs historia. Första delen, Stockholm 1825

Lysander, A. Th, »Försök att ordna Archilochi fragmenter, jemte några bidrag till deras tolkning», Tidskrift for Philologi og Pædagogik 1862, s. 57–113

Lönnrot, Elias, »Ridvala Helka», Helsingfors Morgonblad 1/6 och 4/6 1832

Lönnrot, Elias, »Om Finnarnes Magiska Medicin», Finska Läkare-Sällskapets Handlingar. Första bandet. Tredje häftet, 1842, s. 199–244

Lönnroth, Harry & Matti Linna (toim.), Johannes Messenius. Suomen Riimikronikka, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004


Malte-Brun, Conrad, Précis de la Géographie Universelle. Tome premier, Paris: Fr. Buisson 1810

Mathesius, Per Niklas, »Geografisk Beskrifning om Österbotten», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen, 1843:2–3, 1843:5, s. 61–84, 121–163, 253–290

Meinander, Henrik, »Historikern som futurolog. Topelius och järnvägen», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, Pia Forssell & Carola Herberts (red.), SSLS 828, Helsingfors 2019, s. 289–305

Mellin, Gustaf Henrik, Lärobok i fäderneslandets historia, Stockholm 1845

Messenius, Johannes, Joh. Messenii Berättelse om några gamla och märkwärdiga Finlands handlingar, utg. Johan Bilmark, Åbo 1774

Mommonier, Mark, How to Lie with Maps, Chicago & London: The University of Chicago Press 1996

Munch, P. A., Munck, Det norske folks historie, D. 1. Bd 1 & 2, Christiania: Chr. Tønsberg 1852, 1853

Mustelin, Olof, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865, Helsingfors & København: Svenska litteratursällskapet i Finland & Ejnar Munksgaard 1957


Nilsson, Sven, Skandinaviska nordens ur-invånare, ett försök i komparativa Ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings historia. Bronsåldern, Stockholm: Norstedt 1862

Nordström, J. J., Bidrag till den Svenska Samhälls-Författningens Historia, Första afdelningen, Helsingfors 1839

Nya Pressen, »Finska konstföreningens historiska porträttutställning» 21/5 1893

Nyberg, Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms 1949


Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus, Romae 1555

Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Uppsala: Michaelsgillet 1909–1951

Oredsson, Sverker, Gustav II Adolf, Stockholm: Atlantis 2007


Paasivirta, Juhani, Suomi ja Eurooppa. Autonomiakausi ja kansainväliset kriisit (1808–1914), Helsinki: Kirjayhtymä 1978

Palmén, Ernst Gustaf, »Z. Topelius historioitsijana», Valvoja 18, 1898:1, s. 15–23

Palmén, Ernst Gustaf, »Kuinka Z. Topeliusta on eri aikoina arvosteltu», Valvoja 19, 1899:2, s. 165–181

Papperslyktan, »Äfven ett bref från en landsort», 3/12 1860

Popkin, Jeremy D., From Herodotus to H-Net. The story of historiography, New York: Oxford University Press 2016

Porthan, Henrik Gabriel, De Bircarlis II, Aboæ 1789


Rask, Rasmus, Samlede tildels forhen utrykte afhandlingar, utg. H. K. Rask, Købehhavn 1834–1838

Rein, Gabriel, Dissertatio de rerum fennicarum scriptoribus, Aboae 1828

Rein, Gabriel, De loco, quo, arma Tavastis illaturus, appulerit Birgerus Dux, Helsingforsiae 1833

Rein, Gabriel, Biskop Thomas och Finland i hans tid, Helsingfors 1839

Rein, Gabriel, »Om national-literaturens i Finland utveckling, och nödvändigheten af dess vidare bearbetning», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1842:II, s. xx–xx

Rein, Gabriel, »Anmärkningar om den romersk-catholska hierarchiens inflytande på Finland», Acta Societatis Scientiarum Fennicæ Tom. II. 2. 1847, s. 813–843

Rein, Gabriel, Materialier till utredande af Finlands statistik I. Kuopio län, Helsingfors 1864

Rein, Gabriel, Föreläsningar öfver Finlands historia I & II, Helsingfors: G. W. Edlunds 1870, 1871

Rein, Thiodolf, Lefnadsminnen, Helsingfors: Söderströms 1918

Rensel, David, The Politics of Catherinian Russia: The Panin Party, Yale: Yale University Press 1975

[Rudbeck, Erik], »Vähänen kertoelma muinois-suomalaisten pyhistä menoista», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen, 1852, s. 125–140

Rühs, Friedrich, Finland och dess invånare (översatt och omarbetad av A. I. Arwidsson), Stockholm 1827

Runeberg, J. L., Fänrik Ståls sägner, en samling sånger, Borgå 1848.


Saima, »Svensk-Finsk litteratur» [J. V. Snellman], 1/8 1844

Schauman, August, Från sex årtionden i Finland II, Helsingfors: G. W. Edlunds 1893

Schauman, Georg, Huru 1852 års universitetsstatuter tillkommo, Helsingfors 1918

Schinkel, Berndt von (samlade av), Minnen ur Sveriges nyare historia. Första delen, 2. Uppl., Stockholm: P. A. Norstedt & söner 1855

Schlözer, August Ludwig, Nestors Russische Annalen in ihrer Slavonischen Grundsprache, Göttingen 1802

Schmidt, Jörg, »Fataler Patron», DIE ZEIT 5.11.1998, Zeit online, https://www.zeit.de/zeitlaeufte/fataler_patron?page=4 (hämtad 10/9 2018)

Scott, Walter, The Waverley Novels. Vol. II., Philadelphia: E. L. Carey and A. Hart 1839

Schøning, Gerhard, Norges Riiges Historie. Første Deel, Sorøe 1771

Sihvo, Hannes, Karjalan löytäjät, Helsinki: Kirjayhtymä 1969

Snellman, J. V., Samlade arbeten III & IV, Helsingfors: Statsrådets kansli 1993, 1994

Stenroth, Ingmar, Göthiska förbundet. Det nationella genombrottet i svensk kultur, Göteborg 2019

Stiernman, Anders Anton von, Swea och Götha höfdinga-minne II, utg. Bror Emil Hildebrand, Stockholm: Norstedts 1835

Strinnholm, Anders Magnus, Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, Stockholm 1834–1854

Svenska medeltiden rim-krönikor, utg. G. E. Klemming, Stockholm: Norstedts 1865–1868


Tacitus, Germania, svensk översättning av N. E. Hammarstedt, Stockholm: Hugo Gebers förlag 1916

Tegnér, Esaias, »Svea», Svenska Akademiens handlingar ifrån 1796 del 6, Stockholm 1817

Tengström, Johan Jacob, Chronologiska förteckningar och anteckningar öfver Finska universitetets fordna procancellerer, Helsingfors 1836

Tengström, Johan Jacob, »Några blad ur Finlands häfder för k. Gustaf I:s regeringstid», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen, 1853, s. 101–300

Tiitta, Allan, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede, Helsinki: Suomen tiedeseura 1994

Tommila, Päiviö, Suomen historiankirjoitus. Tutkimuksen historia, Helsinki: WSOY 1989

Torstendahl, Rolf, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820–1920, Stockholm: Norstedt 1964

Torstendahl, Rolf, The Rise and Propagation of Historical Professionalism, New York: Routledge 2014

Topelius, Zacharias, »Afskeds Ord till Hrr Lönnrot, Castrén och Bergstadi den 25 Febr. 1845», Helsingfors Tidningar 1/3 1845

Topelius, Zacharias, »Äger Finska folket en Historie?», Joukahainen. Ströskrift utgifven af Österbottniska afdelningen 1845, s. 189–217

Topelius, Zacharias, Fältskärns berättelser. Andra cykeln, Stockholm: Bonniers 1856

Topelius, Zacharias, Läsebok för de lägsta läroverken i Finland. II kursen: Boken om Vårt Land, Helsingfors: Edlunds 1875

Topelius, Zacharias, Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland minnesfest på hundrade årsdagen af H. M. Kejsar Alexander I:s födelse, Helsingfors: J. C. Frenckell & Son 1877

Topelius, Zacharias, »Konungens handske», Vinterqvällar. Första Cykeln. Första Delen, Stockholm: Albert Bonniers 1880

Topelius, Zacharias, Vinterqvällar. Andra cykeln: Noveller, skildringar, sägner, första delen, Helsingfors: Edlunds 1881

Topelius, Zacharias, Samlade skrifter. Smärre skrifter, Helsingfors: G. W. Edlunds 1904

Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, Stockholm: Albert Bonniers 1922

Topelius, Zacharias, Finlands krönika 1860–1878, utg. Rainer Knapas, SSLS 660, Helsingfors 2004

Topelius, Zacharias, Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 1834–1835, SSLS 689, Helsingfors 2006

Topelius, Zacharias, Ljungblommor, utg. Carola Herberts och Clas Zilliacus, Zacharias Topelius Skrifter I, SSLS 742, Helsingfors 2010

Topelius, Zacharias, Noveller, utg. Pia Forssell, Zacharias Topelius Skrifter IV, SSLS 770, Helsingfors 2012

Topelius, Zacharias, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, utg. Pia Forssell under medverkan av Matti Klinge och Anna Movall, Zacharias Topelius Skrifter V, SSLS 782, Helsingfors 2013


Uggla, C. H., Svea-Rikes Råds-Längd, Stockholm 1791.

Uusi Suometar, »Helsingistä» 23/9 1869


Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning III, IV, Helsingfors: Schildts 1918, 1924

Vest, Eliel, Zachris Topelius. En biografisk studie, Helsingfors: Söderströms 1905

Villstrand, Nils Erik, »Memorialets makt. Bonderiksdagsmän i det frihetstida Sverige som aktörer i en förskriftligad politisk kultur», Historisk Tidskrift 134, 2014:2, s. [191]–224


Waaranen, J. E., Landtdagen i Helsingfors 1616 och Finlands dåvarande tillstånd, Helsingfors 1862

Wieselgren, Peter, Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akademiska föreläsningar. D. 3 & 4, Lund: Gleerup 1835, 1847


Åbo Tidningar, »Strödde Anteckningar ur Consistorii Ecclesiastici Aboënsis äldre Protocoller» 1/7 1793

Åbo Tidningar, »Litteratur» 19/5 1854.


»Österbottniska kustens höjning», Helsingfors Tidningar 6/12 1851


Klassiska och äldre skandinaviska auktorer har endast tagits med i denna förteckning i de fall det går att fastställa vilken utgåva Topelius anlitat.