Fysioterapifrekvens samt kongruens mellan funktionsbeskrivning och uppsatta mål i skrivna habiliteringsplaner för barn och ungdomar med cerebral pares
Hautaviita, Arttur (2019)
Hautaviita, Arttur
2019
All rights reserved. This publication is copyrighted. You may download, display and print it for Your own personal use. Commercial use is prohibited.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2019100719626
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2019100719626
Tiivistelmä
CP (cerebral pares) är ett samlingsnamn för diverse syndrom av motorisk funktionsnedsättning och den vanligaste motoriska funktionsnedsättningen bland barn. Detta examensarbete är en del av det nationella CP projektet och målet med arbetet är att förbättra habiliteringen för barn och ungdomar med CP. Habiliteringen av barn och ungdomar med CP är av transdisciplinär karaktär, vilket innebär att flera yrkesprofessioner arbetar mot gemensamma mål med en holistisk grund, d.v.s. betraktande människans hälsa som en helhet. Arbetets fokus ligger i att utreda hur väl fysioterapeutiska mål och beskrivning av funktion i skrivna habiliteringsplaner (n=40) för barn och ungdomar med CP står i kongruens sinsemellan. Utöver detta fastställs den rekommenderade individuella fysioterapifrekvensen. Materialet analyseras med hjälp av ICF länkningsregler och ICF CY (International Classification of Functioning, Disability and Health for Children & Youth) utgör den teoretiska referensramen för arbetet. I analysen av materialet används de omfattande standardurvalen för barn och ungdomar med CP. ICF rekommenderas att användas i allt högre grad i planeringen och verkställandet av habiliteringen för barn och ungdomar med CP och används också i forskning. Resultatet av arbetet påvisar att endast 79/280 av målen i de skrivna habiliteringsplanerna kunde anknytas till funktionsbeskrivningen. Detta resultat är i linje med resultaten som fåtts i tidigare studier, som har visat att behov, fysioterapeutiska interventioner och uppsatta mål i skrivna habiliteringsplaner kan vara sinsemellan oförenliga. Den rekommenderade individuella fysioterapifrekvensen varierade i materialet men 95 % av barnen rekommenderades individuell fysioterapi. ICF nämndes inte i habiliteringsplanerna i samband med de uppsatta fysioterapeutiska målen eller funktionsbeskrivningen. Flera faktorer kan ha bidragit till resultaten av examensarbetet. För att göra habiliteringsverksamheten för barn och ungdomar med CP mera systematisk och konsekvent, torde ICF kunna utgöra ett hjälpsamt verktyg, som både yrkesprofessionella och anhöriga kan dra nytta av.