Spelljud, musik, artificiellt språk och absurdism : En funktionsanalytisk studie av actionrollspelet NieR:Automata
Eklund, Rickard (2022)
Eklund, Rickard
2022
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2022042931536
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2022042931536
Tiivistelmä
I avhandlingen har jag undersökt vilken inverkan spelljudet, bakgrundsmusiken och det artificiella språket har i det absurdistiska narrativet i NieR:Automata (2017). Avhandlingens syfte är att utreda hur spelmusik kan påverka upplevelsen av ett tv-spel vars narrativ präglas av absurdism. Den huvudsakliga forskningsfrågan för avhandlingen är: Vilka funktioner har spelmusiken i ett spel som NieR:Automata, som kännetecknas av övergripande absurdistiska budskap?
Avhandlingens teoretiska referensram består av spelljudsteori, funktionsteori, genosång och fenosång. Till spelljudsteorin hör teorier om dynamisk musik, interaktivitet och dieges. Kategorin funktionsteori består av olika perspektiv på spelljudets och spelmusiken olika funktioner. Teorierna inom semiotiken behandlar i detta fall rösten och artificiella språk.
Materialinsamlingen genomfördes genom att spela in mitt spelande och genom att tillämpa en hermeneutisk analys på spelandet. Den här metoden har hjälpt mig att klassificera spelljudens och spelmusikens funktioner, vilket har underlättat definieringen av spelmiljöer, spelkaraktärer och spelarens roll i spelet. Materialet jag analyserar innehåller spelljud, bakgrundsmusik, röster och nonsenstexter från tre spelepisoder i spelet: ”Machine Surge”, ”2B’s Final Moments” och ”Ending E”. Därtill innehåller dessa spelepisoder tre ljudspår som heter ”Memories of Dust”, ”The Sound of the End” och ”Weight of the World”.
Analysen visar att musikanvändningen och spelljudet i sig inte är absurdistiska, men de förstärker eller skapar situationer som upplevs som absurdistiska. Spelljudets funktioner berättar vad spelaren ser i tv-skärmen och hur hen ska reagera i anknytning till dessa ljud. Bakgrundsmusiken och det artificiella språkets funktioner hjälper spelaren att tolka spelsituationen och de diegetiska spelljuden placerar dem i en kontext. Rösten hos spelkaraktärerna flyttar det absurdistiska narrativet framåt och förklarar i realtid olika perspektiv som spelaren själv måste analysera för att dra egna slutsatser. De visuella aspekterna är stundvis inkongruenta till spelljudet och skapar på så sätt en ironisk stämning som får spelaren att ifrågasätta narrativet. Spelljudet, bakgrundsmusiken och det artificiella språket skapar och förstärker därmed tillsammans med spelets övriga element det absurdistiska narrativet.
Avhandlingens teoretiska referensram består av spelljudsteori, funktionsteori, genosång och fenosång. Till spelljudsteorin hör teorier om dynamisk musik, interaktivitet och dieges. Kategorin funktionsteori består av olika perspektiv på spelljudets och spelmusiken olika funktioner. Teorierna inom semiotiken behandlar i detta fall rösten och artificiella språk.
Materialinsamlingen genomfördes genom att spela in mitt spelande och genom att tillämpa en hermeneutisk analys på spelandet. Den här metoden har hjälpt mig att klassificera spelljudens och spelmusikens funktioner, vilket har underlättat definieringen av spelmiljöer, spelkaraktärer och spelarens roll i spelet. Materialet jag analyserar innehåller spelljud, bakgrundsmusik, röster och nonsenstexter från tre spelepisoder i spelet: ”Machine Surge”, ”2B’s Final Moments” och ”Ending E”. Därtill innehåller dessa spelepisoder tre ljudspår som heter ”Memories of Dust”, ”The Sound of the End” och ”Weight of the World”.
Analysen visar att musikanvändningen och spelljudet i sig inte är absurdistiska, men de förstärker eller skapar situationer som upplevs som absurdistiska. Spelljudets funktioner berättar vad spelaren ser i tv-skärmen och hur hen ska reagera i anknytning till dessa ljud. Bakgrundsmusiken och det artificiella språkets funktioner hjälper spelaren att tolka spelsituationen och de diegetiska spelljuden placerar dem i en kontext. Rösten hos spelkaraktärerna flyttar det absurdistiska narrativet framåt och förklarar i realtid olika perspektiv som spelaren själv måste analysera för att dra egna slutsatser. De visuella aspekterna är stundvis inkongruenta till spelljudet och skapar på så sätt en ironisk stämning som får spelaren att ifrågasätta narrativet. Spelljudet, bakgrundsmusiken och det artificiella språket skapar och förstärker därmed tillsammans med spelets övriga element det absurdistiska narrativet.