Partigängarnas illdåd – Allmogens klagomål mot frikompanierna under stora ofreden 1713–1721
Stjernberg, Robert (2020-11)
Stjernberg, Robert
Humanistiska fakulteten, Helsingfors universitet
11 / 2020
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2021062840241
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2021062840241
Kuvaus
Skribenten har beviljats stipendium ur Holger Frykenstedts stipendiefond för sin magistersavhandling. Stipendierna beviljas av SLS och Finlands Akademi. Avhandlingen publiceras här i enlighet med villkoren för stipendiet.
Tiivistelmä
Under stora nordiska kriget, 1700–1721, ockuperades stora delar av området som utgör dagens Finland av den ryska armén. Denna tid har på senare tid fått namnet stora ofreden. Namnet syftar på de grymheter som befolkningen utsattes för av de ryska soldaterna samt hungersnöden och flyktingkrisen i området.
Under försvaret av Östersjöprovinserna var den svenska armén dåligt förberedd och utrustad vilket ledde till upprättandet av frikompanier, ofta kallade partigängare, redan under ett tidigt skede av ockupationsfasen. Dessa frikompaniers uppgifter var att idka partisankrig mot ryssarna, samla information om fiendens rörelser samt beskatta befolkningen och rekrytera nya soldater. När stora delar av den östra riksdelen fallit i ryska händer efter slaget vid Storkyro 1714 drog sig dessa frikompanier upp till Norra Österbotten och Kajanaland. Detta område införlivades nämligen aldrig direkt i den ryska ockupationszonen utan förblev ett perifert ingenmansland som fortfarande åtminstone på papper verkade
under det svenska rättssystemet.
Denna pro gradu-avhandling behandlar klagomål, samt reaktionen på dem, som allmogen i detta område framförde till den svenska militärledningen angående frikompanierna som upprätthöll sig i deras socknar. De beskrev hur frikompanierna belastade dem hårt och anklagade dem i regel för precis samma brott som fienden, misshandel, stöld och mord. I klagomålen kommer det fram hur allmogen inte såg på dessa kronans män som vänner och förväntade sig inte få stöd av dem emot fiendens räder. Undersökningen har analyserat retoriken samt ”vide”-perspektivet i dessa klagomål. Allmogen föraktade dessa frikompanier då de även visste att fienden tog till hårda hämndsanktioner ifall de misstänkte allmogen ha samarbetat med dem.
Under försvaret av Östersjöprovinserna var den svenska armén dåligt förberedd och utrustad vilket ledde till upprättandet av frikompanier, ofta kallade partigängare, redan under ett tidigt skede av ockupationsfasen. Dessa frikompaniers uppgifter var att idka partisankrig mot ryssarna, samla information om fiendens rörelser samt beskatta befolkningen och rekrytera nya soldater. När stora delar av den östra riksdelen fallit i ryska händer efter slaget vid Storkyro 1714 drog sig dessa frikompanier upp till Norra Österbotten och Kajanaland. Detta område införlivades nämligen aldrig direkt i den ryska ockupationszonen utan förblev ett perifert ingenmansland som fortfarande åtminstone på papper verkade
under det svenska rättssystemet.
Denna pro gradu-avhandling behandlar klagomål, samt reaktionen på dem, som allmogen i detta område framförde till den svenska militärledningen angående frikompanierna som upprätthöll sig i deras socknar. De beskrev hur frikompanierna belastade dem hårt och anklagade dem i regel för precis samma brott som fienden, misshandel, stöld och mord. I klagomålen kommer det fram hur allmogen inte såg på dessa kronans män som vänner och förväntade sig inte få stöd av dem emot fiendens räder. Undersökningen har analyserat retoriken samt ”vide”-perspektivet i dessa klagomål. Allmogen föraktade dessa frikompanier då de även visste att fienden tog till hårda hämndsanktioner ifall de misstänkte allmogen ha samarbetat med dem.