Andra Föreläsningen: 18/10 54

|1| |25|

Andra Föreläsningen: 18/10 54.

1 MM. HH.Mina herrar Sednast hade jag äran framställa:
Geografin i våra skolor;
〃 utom våra skolor;
〃 i utlandet;
Geografins framsteg genom naturvetenskaperna, språkstudierna, filosofin, historien.
FeletFörtjensten i gamla methoderna: flit, material –
Deras fel: en blott beskrifning – lösryckta delar – stationär
Geografins väsende: en organism; sjelfständig, dock åt alla håll ingripande och ingripen; en rörlig, flytande vskapvetenskap, som ständigt ur sig producerar ett nytt material – en stor tafla af den fria menskliga viljans kamp med naturnödvändigheten.

2 Ömsesidig inverkan mellan Mensk. och Naturen

3 MskansMenniskans moraliska välde.

4 Häri ligger sambandet mellan den politiska och fysiska geografin.

5 Med ett ord, detta ämne är så rikt, att det lika litet som något behöfver frukta att uttömmas. Det är så produktivt, att det ständigt ur sig utvecklar nya idéer, nya beröringspunkter. Det är så sammanhängande, att hvarje del endast genom andra delar och genom det hela fullständigt kan uppfattas. Naturens stora ande går lifgifvande öfver dessa döda namn på kartor och glober, och menniskolifvet aftrycker der omisskänneliga spår af sin herrlighet och sin vanmakt. Läraren i en skola säger talar till sina lärjungars fantasi: dessa cirklar dragna kring jorden äro blotta föreställningar;|2||26| denna lilla glob är ett ofanteligt klot af 1200 mils diameter; denna karta är ett oöfverskådeligt land med skogar och berg, med floder och svallande haf. Men det är icke nog dermed: de högre vetenskapliga studierna stadna icke vid denna blott empiriska uppfattning, de söka öfverallt en stor förnuftig tanke och ett lefvande sammanhang. Organism.original: Organism Dessa cirklar och linier på globen, säga de, äro de fina nervtrådar, hvilka sammanbinda Dessa berg äro skelettet, dessa vattendrag äro ådrorna i en stor organism, hvars hela massa och minsta delar äro stadda i en fortgående utvecklingsprocess och der det, i stor mening, icke finnes något dödt, emedan allt lefver och verkar för ett gemensamt ändamål; dessa cirklar och linier på jordgloben äro de fina nervtrådar, som förbinda vår planet med universum, och sjelfva detta klot, på hvilket vi bo, är blott en blodsdroppe cirkulerande i den ofantliga kroppen af verldsalltet. Vetenskapens stora uppgift att utgrunda lifvet, progressionen sambandet utvecklingen af allt, äfven det som för den ytliga betraktelsen synes dödt, enstaka och ändamålslöst, sammanfaller sålunda på ett vackert och märkvärdigt sätt med nationernas första oskuldsfulla uppfattning af naturen, jag menar den älskligaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning myth, som återfinnes i både den grekiska,|3||27| skandinaviska och finska sagan och som i hvarje träd, hvarje källa, hvarje våg, ser en lefvande varelse, som befolkar skogen med dryader, bergen med dvergar, floder och sjöar med nymferna, Ägirs döttrar, och som personifierar alla naturens krafter, Luonottaretspråk: finska, likasom för att evärdeligt hägna deras lif mot tviflet och deras fortbestånd mot den förgängelse, hvaraf de äro omgifne.

6 obs. Planen för Finlands geografi.

7 Jag nämnde senast att landets politiska geografi är, likasom dess samhällsordning, jemförelsevis ganska ung och saknar helt och hålletutanför pappret (radslut) en forntid. och Hvad man omoriginal: Om landet i öfrigt, om dess fysiska förhållanden, dess namn och dess läge har under århundradens lopp haft sig bekant, de besynnerliga föreställningar, de fabler som derom återfinnas hos äldre författare, och de kanske ännu besynnerligare kommentarier, hvilka nyare fo lärde fogat dertill, allt detta, jemte förarbetena till den finska geografin och de första arbeten, hvari den blifvit sammanställd – det är hvad jag ansett för en passande naturlig inledning till det ämne vi företagit oss och som jag nu går att framställa.

8 Härvid måste vi genast erinra oss tvenne omständigheter. Den ena är, att allt hvad forntiden kännt, diktat och skrifvit om det land vi bebo icke varit hämtadt ur första hand, d. v. s. genom direkt beröring med landet och dess innevånare, utan långväga sökt och vanligen i bästa fall|4||28| hämtadt ur närgränsande germaniska folkslags mun, der alla hithörande namn fått en främmande, oftast oigenkännelig klang. Wåra grannar, de göthiska folken, hade redan i medeltidens första gryning den lyckan att finna en utmärkt historieskrifvare af deras egen stam, Jornandes, och denna lyckliga omständighet har man hufvudsakligen att tacka för ettn rikare – ehuru, också den, mycket omtvistad – dager öfver den tyska skandinaviska norden. Finnarne ha icke fort sjelfve haft någon inhemsk man att föra deras talan hvarken på den äldre historiens eller den äldre geografins område, och denna våra egnas tystnad, som qvarhållit vårt lands och vårt folks forntid i mörker, är tillika ett giltigt skäl att icke döma utlänningen hårdt för det han så litet kännt af våra fordna förhållanden. När man tänker sig ett glestbebodt halfvildt land, långt bortom den då kända verldens yttersta gräns och skildt från de då civiliserade folken genom ofantliga ödemarker och och om hvarandra tumlande barbariska folkstammar, så kan man i sanning ej förebrå Greken eller Romaren eller Byzantinern, eller Araben, eller ens de äldre germaniska folken, att de om det aflägsna Finland hyste de mest vidunderliga föreställningar.

9 Den andra anmärkningen är för vårt ämne af ännu större vigt och består deri,|5||29| att man i alla äldre notiser bör göra en noga skillnadja mellan det historiska eller ethnografiska faktum från det geografiska. Det är ej sagdt t. ex. när Tacitus talar om Finnarne, att han derföre talar om Finland, eller att man af hans föga smickrande skildring bör sluta att i det dåvarande Finland funnos hvarken åkerbruk eller fasta bostäder. Tvertom är det med full visshet utredt, att det land som beboddes av Taciti Finlandnar, låg österom Weichseln, således vidpass i det nuvarande Lithauen, och att följaktligen hans skildring endast har en ethnografisk, men icke med tillämpning på vårt ämne en geografisk betydelse. Samma förhållande återfinne vi uti en mängd andra gäldre uppgifter, af det naturliga skäl, att under folkens ombytt stora flyttningstid högeligen en mängd länders och orters namn fluktuera med deras bebyggare. I denna geografiska villervalla äro flodernas namn de mest konstanta, emedan deras mynningar voro både lättast tillgängliga och säkrast bestämbara. Bergen i det inre af länderna voro föga bekanta, hafven i norden voro för stora för den tidens navigation, och länderna fingo oftast namn efter folken. Våra bönder t. ex. när de flytta från ett hemman till ett annat, byta de namn efter hemmanet, men folken i forntiden gjorde tvärtom; der bytte länderna namn efter dem. Namnet Finnar är äldre än namnet Finland.|6||30| Likväl är detta ej fallet med Suomi, som påtagligen är äldre än dess derivatumspråk: latin Suomalainenspråk: finska, hvarom vi framdeles ha mera att nämna.

10 Den gränsmur vi ha rätt att uppdraga mellan geografiska och historiska fakta befriar oss förenklar betydligt vårt ämne och befriar oss från nödvändigheten att här ingå i de en mängd vidlyftiga detaljer, der den ena hypothesen, den ena uttolkningen kämpat med den andra och der det blir historiens ensak att bryta sig väg. Låtom

11 Der äldsta föreställningen hos de gamle om norden var i allmänhet var sinnebildlig, den var mythisk. Här var nattens urgamla hem, midnattsländerna, som ännu är en vanlig benämning i flera språk; och emedan ljuset födes ur natten, så har Grekernes Latona här födt Ap himmelens båda ljus, Apollo och Artemis. Redan Homerus, när han i 13:de rhapsodin af Iliaden omtalar de i hans tanke högnordiska thraciska folken, kallar dem de ädlaste och rättfärdigaste bland menniskor. Äfven för Romaren hade norden i allmänhet den hemlighetsfulla tjusningen af det aflägsnaste fjerran. »Här, säger Tacitus, der den nedgående solens ljus varar till dess uppgång, tror man sig skåda gudarnes gestalter och strålarne kring deras hufvuden». »Ofvanomkonsekvensändrat/normaliserat Hnordanvinden, säger Pomponius Mela, bo Hyperboréerne de rättfärdigaste bland dödlige, i en oafbruten fred och gudarnes gemenskap, under den lyckligaste himmel, på evigt grönskande ängar, i ett land der jorden bär tvåfaldig skörd och ålderdomen når först efter århundraden når menniskorna, hvilka då, mätta af lefvande, kransa sina hufvuden och efter glada fester|7||31| störta sig från klippor i hafvet.» – »Midtemot Kelternes land, säger Diodorus Siculus, på en ö i högsta norden, der månen är så nära jorden, att man kan se upphöjningar på dess yta, bo Hyperboréerne i en mild och fruktbar nejd. Hvart 19:de år besöker dem Apollo och anför sjelf med dans, spel och sång deras nattliga fester ifrån vårdagjemningen till plejadernas uppgång;svårtytt styrelsen öfver den heliga staden på deras ö tillhör Boreaderne, afkomlingar af Bore, som hitfört sin röfvade brud Orithija till dessa nejder vid jordens ända öfver Pontus, vid nattens källor, himmelens pol och solens gam forntida lustgård.» Och Pindarus sjunger om dem: »hvarken på skepp eller till fots finner du vägen till Hyperboréernes beundransvärda festersvårtytt, det heliga folket, som, fritt från mödor och slagtningar, fjerran bor.» De kallas skug Titanernes afkomlingar, skuggornas folk, som bo invid det Kimmeriska mörkret och Plutos obrutna portar; här tänkte sig många af skalderne Hesperidernas gyllene trädgårdar, de lycksaligas öar, de elyseiska fälten och gudarnes stilla gårdar, och sjelfve den nyktre Plinius säger om des poetiskt med syftande på dessa nejders långa sommardag, att der »sås om morgonen, skördas om middagen och föres om qvällen i ladorna.»

12 jmfr Geijer S. R. H. sid. 42

13 Otvifvelaktigt ligger för dessa vackra och skimrande dikter ett geografiskt faktum till grund, nemligen den för sydlänningen så högst förvånande kontrasten mellan årstidernes ljus och mörker i norden. Men när den lärde berömde Olof Rudbeck och hans efterföljare slösa en ofantelig lärdom och möda på försöket att fixera dessa förvandla dessa älskvärda myther till fixa geografiska bestämningar –|8||32| vi skola nemligen få se, huru äfven Finland får sin runda andel deraf – så förekommer det sednare tiders kritik likasom såge man ett barn springa från kulle till kulle för att få fatt uti regnbågen. Dessa dikter ha emellertid denna betydelse, att de visa, huru geografin, likasom historien, i sin barndom upprinner ur det heliga dunklet af en myth. För öfrigt går samma myth genom en lång rad af århundraden och hägrar ännu i de nyare folkens, ja i sjelfva Finnarnes, i sjelfva Kalevadiktens föreställningar om den högsta norden, med den skillnad likväl att de företrädesvis antaga mörkrets hemska skräckgestalter, såsom man ser af skildringarna från Pohjola – der sol och måne höllos fängslade i berget. Det är icke svårt att ännu i dag i folktron framvisa qvarlefvorna af denna föreställning, som är så djupt rotad i naturen och nordens geografiska lynne. Man vet t. ex. att den hvarje nordligare boende står hos den sydligare i rop för öfvernaturliga krafter, Sydfinnen Nylänningen fruktar Tavastlänningen, Tavastlänningen fruktar Österbottningen, Österbottningen fruktar Lappen.

14 Jag kan vill här i förbigående nämna en geografisk kuriositet, en hypothes, som midt i 19:de seklet nog mycket påminner om den gamla hyperboreiska sagan. Under de ryktbara spaningarna efter den bland nordpolens isar|9||33| borttappade Sir John Franklin, har man på fullt allvar grundat hoppet att ännu efter sex år finna honom vid lif på en sägen, som är gängse bland amerikanske hvalfiskfångare och som påstår att vidpass midtemellan norra polcirkeln och polen skall finnas ett af isberg afsöndradt vattenbälte med mycket mildare klimat, än trakterna närmast söderom. Man har observerat att vissa sjöfågelarter vid kusterna af Hudsons och Baffins bay flyga norrut för att öfvervintra, ochs. v. Det låter visserligen tänka sig som ett resultat af vulkaniska krafter eller af varmare hafsströmmar, men atminsto veterligen har man ej här på andra hemisferen, norrom Spetsbergen t. ex. funnit något dylikt.

15 Nu är det eget att se, huru det mythiskt-geografiska begreppet Norden under seklernas lopp på engång krympte tillsamman och drog sig längre bort. Man måste erinra sig den första homeriska föreställningen om jorden såsom en platt skifva, kringfluten af oceanen, hvilken från öster likasom original: från inströmmade i Medelhafvet, och ehuru läran om jordens klotform ganska tidigt uppställdes redan af Pythagoras samt vidare utbildades af Aristoteles, Erathostenes och ptolemeiska systemet, kunde man aldrig fullkomligt lösgöra sig från den första föreställningen. I de äldsta uppgifterna omfattar det relativa begreppet Norden icke allenast hela norra och medlersta, utan äfven hela vestra Europa,|10||34| så att också Tarschisch, Tartersus, Spanien räknades till n det till norden. Sedermera trängdes det alltmera ihop, men omfattade ännu under Romarnes tid allta det som Svartahafsnejderna, allt det som låg norrom Ister och Ripheeiska bergen, jemte norra Tyskland, norra Gallien, det delvis kända Britannien och så vidare norrut, tills under medeltiden norden egentligen blef det som låg norrom de germaniska folken – men original: man vet ännu i våra dagar är begreppet så relativt, att Italienaren t. ex. anser Hamburg ligga vid den bebodda verldens gräns.

16 Nu emedan Greker och Romare egentligen endast kände bildade sin föreställning om verlden efter Medelhafsnejderna, så tänkte de sig Europa mycket långsträcktare från vester till öster, hvilket de kallade längden, än från norr till söder, hvilket de kallade bredden. [----]oläslig handstil Cp St Vincent De tänkte sig distansen mellan Adriatiska hafvet och Östersjön vida kortare än den i sjelfva verket är och ansågo Svartahafsnejderna ligga alldeles nära norra oceanens strand. Vidare hade hela nordvestra Europa i deras fo inbillnin föreställning ett snedt och intryckt läge i förhållande till det verkliga, så att Britanniska öarne efter deras karta skulle ligga i norr om Gallien samt Europas hela vestra och nordvestra kust gå i riktningen af sydvest och nordost, eller ungefär i ostnordost, medan Cimbriska halfön likaledes var ansågs betydligt mera inböjd åt öster, än den är. För våra ögon ger en sådan karta ungefär det intryck, som skulle hela denna del af Europa genom ett våldsamt slag blifvit hoptryckt och likasom skuffad på sned.

17 Dertill kom ännu en tredje allmän villfarelse, nemligen om norra oceanens läge, hvilket|11||35| man föreställde sig mycket närmare och i synnerhet mycket rakare, än i verkligheten. Man tänkte sig nemligen norra kusten af Europas fasta kontinent börjande från Cimbriska halfön sedermera i en rak sträcka från vester till öster, ända tills den norrom Kaspiska hafvet böjde sig och lät oceanen inströmma i detta haf – ett misstag, som icke faller Herodotus, men alla de till last – ty redan han kallar Kaspiska hafvet en insjö – men som upprepas af geograferne långt efter hans tid. Således, efter denna föreställning, skulle man från kontinenten afskära hela Skandinaviska halfön, hela Finland,original: Finland hela Estland, Liffland, och Kurland och hela den delen af Ryssland, som ligger norrom en linie dragen från Petersburg ungefär långs 55:te breddgraden från Königsberg till Simbirsk, och så nedåt till Kaspiska hafvet – alltid men så att den sistnämnda distansen tänktes helt kort. Följden af denna föreställning, som genomgår hela den gamla geografin, är har nu den specielt för norden dent vigtiga, att Östersjön derigenom blef ett öppet haf, en del af norra oceanen, och att alla de länder norrom denna inbillade kust följaktligen måste af i de gamles föreställning antaga formen af öar. Detta är en så naurlig konseqvens af det föregående, att, när man engång trodde sig ha oceanens kust bestämd, var konstruerade man länderne ofvanföre a priori. Redan Plinius kallar Scandia Balthia entt omäteligt land, och likväl tviflade om dess norra kust hade ingen berest, och likväl tviflade han ej uppå att landet var en ö. Jordanes|12||36| Skandia kallas en verld för sig och nationernas vagga, men ingen ansåg det rimligt att landet kunde vara annat än en kontinent ö. Med ett ord, när man kom underfund med att verlden ännu icke var slut vid stranden af det stora hafvet i norr, utan tvärtom ännu erbjöd nya verldar nejder för aningen bortom de förra, då konstruerade man dessa den tidens nya verldar i grupper af öar och befolkade dem med alla fantasins brokiga gestalter. Det är bland dessa ögrupper och midt i denna trollverld vi ha att uppsöka Finland.