SLANGUS, Axel 

(1890–1965) 

Skådespelare, regissör, teaterpedagog 

Skådespelaren Axel Slangus hörde till den banbrytande första generationen av inhemska skådespelare vid Svenska teatern i Helsingfors, där han var anställd under största delen av sin karriär. Med sin mångsidiga begåvning bidrog han till att höja anseendet hos den finlandssvenska scenkonsten. Genom sina tolkningar av nationell dramatik och sin verksamhet inom finsk film blev han därtill en brobyggare mellan finsk och svensk teater i Finland. Han gjorde även vägande insatser dels som regissör dels som lärare vid Svenska teaterns elevskola. 

Axel Slangus växte upp i Pyttis som enda son i en jordbrukarfamilj. Hans teaterintresse väcktes redan under studierna i Borgå folkhögskola. Då Svenska teaterns elevskola tog in sin andra kull elever 1910 sökte Axel Slangus och kom in. Föräldrarna, som gärna hade velat att han fortsatte arbetet på hemgården, såg inte med blida ögon på hans planer på att bli skådespelare. Efter utbildningen i elevskolan var han engagerad ett år vid Svenska teatern i Helsingfors och inledde sedan sin karriär vid Svenska inhemska teatern i Åbo, där han var anställd 1913–1918. I december 1916 gifte sig Axel Slangus med sin kurskamrat från elevskolan, skådespelerskan Alice Reinholm. Hösten 1918 återvände han till Helsingfors och Svenska teatern, som han förblev trogen till sin pensionering 1962. Kontakten till hemorten Pyttis var genom hela livet mycket viktig för Axel Slangus. Där lät han 1927, bara ett stenkast från hemgården, uppföra ett hus för sig och sin familj och där tillbringade han så mycket tid han kunde. 

Under sin femtio år långa karriär gjorde Axel Slangus enbart för sin huvudsakliga arbetsgivare, Svenska teatern, över 250 roller. Därtill hade han under 1925–1961 ett tjugotal regiuppdrag vid samma teater. Svenska teatern hade in på 1900-talet i hög grad stött sig på skådespelarkrafter från Sverige. Först sedan en elevskola hade grundats 1908 och utbildningen av inhemska artister hade nått en viss nivå, omvandlades Svenska teatern till en rent finlandssvensk scen. Axel Slangus hörde då till de pionjärer som bidrog till att höja finlandssvensk scenkonsts anseende och stärka tron på dess framtid. Under de första decennierna av sin karriär utnyttjades han maximalt och fick spela allt från operett och barnpjäser till historiska dramer. Med tiden blev han en utpräglad karaktärsskådespelare. Främst gestaltade han starka män med must och djup, men han fann sig också tillrätta i eleganta komedier. Med psykologisk inlevelse, rik fantasi och ett jordnära grepp gav han sina roller mänskliga drag och gjorde dem dramatiskt slagkraftiga och trovärdiga. När han uppgav att de han beundrade bland sina kolleger var ”sådana som värmer mer än de lyser”, var det en karakteristik som kunde ha använts på honom själv. 

Axel Slangus hade en ansenlig arbetskapacitet och var mycket mångsidig. Bland de många rollerna intar Esko i Aleksis Kivis Sockenskomakarna (1918) en särställning. Den blev hans genombrott och det var en roll som han kom att göra så många gånger, både på teater och film, att den mycket långt kom att förknippas med just honom. Andra betydelsefulla roller värda att nämna var titelrollen i Henrik Ibsens Per Gynt (1924), Armas Fager i Runar Schildts Den stora rollen (1923, 1928, 1938), Joe Meng i Hjalmar Bergmans Patrasket (1929), en pjäs som han senare (1961) även regisserade, Antoine i Jean-Jacques Bernards Huset vid landsvägen (1937) som han även regisserade. På 1940-talet gestaltade han bl.a. Schroderus i Ilmari Turjas Häradshövding Marta (1943), Axel i Minna Canths Sylvi (1943), överste Toll i Runar Schildts Galgmannnen (1947), Willy Loman i Arthur Millers En handelsresandes död (1949) och Fabian i Walentin Chorells Fabian öppnar portarna (1949). 

Sitt 40-årsjubileum som konstnär firade Axel Slangus med ett märgfullt porträtt av juden Levin i Henri Nathansens Innanför murarna (1952), som han även regisserade. Innanför murarna hörde liksom En handelsresandes död till de pjäser där han bland medspelarna hade sin egen dotter, Margaretha Slangus. Under det sista aktiva decenniet som skådespelare gjorde Axel Slangus bl.a. fältprästen i Bertolt Brechts Mor Courage (1954), fadern i Maxwell Anderssons Morgondagens män (1957) och Firs i Anton Tjechovs Körsbärsträdgården (1958). 

Finska kunde Axel Slangus sedan barndomen i Pyttis. Mellan 1923 och 1944 medverkade han i ett tiotal finska filmer och 1928 regisserade han i samarbete med Wilho Ilmari filmversionen av Teuvo Pakkalas Stockflötarna. Han blev genom sin verksamhet inom finsk film och genom sina tolkningar av nationell dramatik, t.ex. Alexis Kivis Sju bröder och Sockenskomakarna, uppskattad också på finskt håll och var ett slags brobyggare mellan finsk och svensk teater i Finland. Axel Slangus var i viss mån anlitad också i Sverige och medverkade där i ett antal filmer, bl.a. som brovakten i Ingmar Bergmans film Jungfrukällan 1960. Hösten 1963 då han redan var 70 år gammal gästspelade han på Dramaten i Stockholm, där han med kort varsel, på grund av att den ordinarie rollinnehavaren insjuknat, ryckte in i rollen som general Pechlin i Strindbergs Gustaf III, med Jarl Kulle i huvudrollen. Axel Slangus hade spelat rollen på Svenska teatern 1924 samt 1959, då föreställningen för övrigt även turnerade i Sverige och Norge. Scenen där Pechlin drabbar samman med kungen (Erik Lindström) gjordes 1959 med en sådan intensitet att den blev en av höjdpunkterna i föreställningen. 

Axel Slangus var känd som en eminent sminkör och undervisade 1919–1928 i maskeringskonst vid Svenska teaterns elevskola. Han bistod gärna sina kolleger på teatern med att planera masken inför en ny roll. Som regissör – han regisserade närmare tjugo pjäser under sin tid på Svenska teatern – var han kanske inte någon djärv visionär, men däremot en utmärkt personinstruktör som med tålamod handledde sina skådespelare och hjälpte dem att forma sina karaktärer till levande människor. Som lärare vid elevskolan, där han under sin andra period 1935–1964 undervisade i scenisk framställning, var han omtyckt, medan hans omvittnade skarpsynthet gjorde att han betraktades med viss respekt. Den egenskapen kom till uttryck i en av hans andra många talanger: han var nämligen en förträfflig karikatyrtecknare som fyllde sina rollhäften med teckningar av kolleger, gjorda med en gnutta elakhet och mycket humor. Vid sidan av sitt arbete inom den professionella teatern var Axel Slangus engagerad i amatörteaterverksamhet och satte upp pjäser bl.a. på Lurens sommarteater i Pernå. Dessutom regisserade han under en lång rad år manskören Muntra Musikanters årliga spex. 

Sitt 50-åriga konstnärjubileum firade Axel Slangus i rollen som Matthias Clausen i Gerhart Hauptmanns pjäs Före solnedgången, en roll som han hade gjort också 1944. Den sista föreställningen i maj 1962 blev samtidigt hans officiella avsked till Helsingforspubliken före pensioneringen från Svenska teatern, som han därefter återkom till endast som gästande skådespelare i några mindre roller. Rollen som Matthias Clausen tolkade han kraftfullt och behärskat men med en genuinitet och en värme som gjorde att avskedsföreställningen blev en värdig avslutning på en stor och folkkär skådespelares karriär. 

Birgitta Karlsson 

Axel Slangus, född i Pyttis 23.9.1890, död i Helsingfors 13.9.1965. Föräldrar lantbrukaren Kristian Slangus och Anna Ulrika Slangus. Gift 1916 med skådespelerskan Alice Katarina Reinholm. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Svenska teaterns arkiv. A.-M. Franck, Axel Slangus. En oförglömlig scengestalt (2000); B. Karlsson, God frejd och god dramatisk förmåga. Svensk skådespelarutbildning i Finland 1908–1979. Historiska och litteraturhistoriska studier 75 (2000); N. Lüchou, Rollerna talar (1951); M. Lüchou, Svenska teatern i Helsingfors. Repertoar, styrelser och teaterchefer, konstnärlig personal 1860–1975 (1977); Ruter-dam, Teaterfolk (1953). 

BILDKÄLLA. Slangus, Axel. Museiverket.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5607-1416928958213

Upp