HERTZBERG, Lauri Rafael


(1898–1980)


Häradshövding, lagman


Lauri Rafael Hertzberg var verksam som domare i drygt fyrtio år och åtnjöt som sådan högt anseende; han kombinerade rättrådighet och integritet med kunskap och frisinne. Såsom handledare av unga jurister, hovrättsauskultanterna i domsagan, var han en av de främsta i landet. Hertzberg hade många samhälleliga uppgifter vid sidan av sin tjänst.

 

Lauri Rafael Hertzberg blev student i Helsingfors 1916 vid 17 års ålder. Han var en utmärkt tecknare, och en konstnärlig bana föresvävade honom till en början. Han valde dock att studera juridik och avlade slutexamen, högre rättsexamen 1922. Han blev hovrättsauskultant, först i Viborgs hovrätt för att sedan övergå till hovrätten i Åbo. Han bodde emellertid kvar i Helsingfors och blev efter vederbörlig tingstjänst­göring vicehäradshövding 1925; han hade då också en tid varit biträde på en advokatbyrå. Under några år tjänstgjorde Hertzberg därefter som bankjurist i Helsingfors, men valde sedan domarbanan, som han skulle vara trogen under resten av sitt yrkesverksamma liv.


 

Hertzberg flyttade 1928 till Åbo som tjänsteman vid hovrätten; i Helsingfors fanns det på den tiden inte någon hovrätt. Hovrättstjänsten var varken välavlönad ­eller någon dans på rosor; det gällde att med framgång passera graderna för att nå en ordinarie domartjänst. I likhet med många av sina kolleger handhade Hertzberg under de första åren i hovrätten även bisysslor; han var sålunda fram till 1933 biträdande jurist på en av stadens advokatbyråer. År 1937 utnämndes Hertzberg till assessor vid hovrätten och blev alltså ordinarie domare. Kriget avbröt Hertzbergs tid som assessor i Åbo hovrätt och han kom bland annat att tjänstgöra som ordförande i olika fältkrigsrätter under två års tid.


 

År 1942 sökte Hertzberg tjänsten som domhavande i Borgå domsaga och utnämndes till häradshövding samma år. Det var under dessa tider inte ovanligt att hovrättsdomare sökte sig till underrätterna och särskilt till häradsrätterna. Skälen härtill var av många slag. Häradshövdingarna var i sina värv helt självständiga och dömde ensamma, biträdda endast av en lekmanna­nämnd, där de enskilda medlemmarna saknade individuell rösträtt. I hovrätterna däremot var domaren en av flera i en domarpanel. I underrätten hade domaren direkt kontakt med parterna medan hovrättsprocessen i regel var skriftlig. Också administrativt och på grund av det då gällande sportelsystemet även ekonomiskt, var häradshövdingen i stor utsträckning självständig och kunde ordna kansliarbetet på det sätt han fann ändamålsenligt. I Borgå, som Hertzberg inte hade någon tidigare anknytning till, trivdes han väl.


 

I sin domargärning levde Hertzberg upp till högt ställda ideal. Han personifierade den gode domaren, omutlig och rättrådig. Utöver sin lagkunskap var han väl insatt i juridisk doktrin och rättsteori. Han tvekade dock inte att som domare tolka lagen fritt och att avvika från invand doktrin där detta påfordrades av rättvisan – hans viktigaste ledstjärna – eller av andra skäl och var möjligt inom lagens ram. Han var kritisk när det gällde brister i rättssystemet men ändå tveklöst lojal mot rättsordningen. Hertzberg var i större utsträckning än de flesta andra domare under den tiden angelägen om att noggrant motivera sina domar, något som han menade var en väsentlig del av rättvisan och av det som den rättssökande allmänheten hade rätt att kräva. I detta avseende var Hertzberg radikal och något av en nydanare. Hertzberg hade en stark känsla för språket och ägnade mycken möda åt den språkliga utformningen av sina domar. Han hade själv avlagt studentexamen vid ett finskspråkigt läroverk, men hans modersmål och hemspråk var svenska och han behärskade landets båda språk fullständigt.


 

Till en häradshövdings viktigaste uppgifter hörde under Hertzbergs tid också att uppfostra och utbilda unga jurister, hovrättsauskultanterna, i fråga om praktiskt juridiskt tänkande och kunnande. De allra flesta nyblivna jurister brukade söka sig till någon domsaga för att auskultera, d.v.s. följa med på ting och skaffa sig erfarenhet under häradshövdingens ledning genom att på hans förslag sitta ordförande och efter ett tillräckligt antal tingsdagar få vice­häradshövdings titel. Det är allmänt omvittnat att Hertzberg också som uppfostrare och mentor var en av de främsta, och det har sagts att han satte sin prägel på en hel generation av jurister. Han hyste ett genuint intresse för denna uppgift. Till bilden hör att han även var fordrande; sträng mot lättja och vårdslöshet kunde han också, när det fanns skäl till det, begagna ironin som redskap.


 

Hertzbergs förtjänster som domare var tidigt kända. År 1953 utsågs han sålunda till extraordinarie medlem av Högsta domstolen. Han avgick dock inte från sin tjänst som häradshövding utan återgick till den redan efter ett år. Den tidens förfarande i högsta instans – det var skriftligt och f­ormellt utan direkt kontakt med parterna i målen och i mycket en upprepning av vad som redan förevarit i hovrätt – tilltalade sannolikt inte Hertzberg lika mycket som arbetet i underrätt.


 

För sina förtjänster tilldelades Hertzberg 1963 lagmans titel.


 

Hertzberg var ända sedan sina första år som jurist medlem av Juridiska för­eningen i Finland, landets äldsta juristförening, och han deltog flitigt i dess möten. När han flyttade till Borgå tog han initiativ till grundandet av Östra Nylands filialförening och han var under hela sin tid som domare dess ordförande. Han uppträdde ofta som referent vid föreningens möten och många av hans referat och diskussionsinlägg publicerades i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland (JFT). De vittnar om kunnighet och klokhet och är präglade av den tankeskärpa parad med anspråkslöshet som var utmärkande för Hertzberg, fortiter in re, suaviter in modo. Hertzberg tog avstånd från den i Finlands juridiska doktrin länge härskande begreppsjurisprudensen och följde närmast de mera realistiska tänkesätt som präglade nordisk juridik, inspirerad därtill bland annat av de nordiska juristmötena, som han flitigt deltog i. Hertzberg ägnade också i övrigt stort intresse åt JFT och var länge medlem av dess redaktion.


 

Hertzberg fann även tid för många uppdrag vid sidan av sin tjänst. Av hans juridiska uppdrag skall särskilt nämnas ordförandeskapet i den internordiska skadeståndskommittén 1966–1974. Hertzberg var också verksam utanför den juridiska sektorn. Han var sålunda länge ordförande i Finlands Röda Kors avdelning i Borgå, han var en tid medlem av Svenska folkpartiets lokalavdelning i Borgå, han var medlem av Svenska Finlands folkting, och under många år var han också medlem av kyrkorådet i Borgå.


 

Hertzberg hade omfattande kulturella intressen, både inom konst, musik och litteratur. Han var särskilt intresserad av den franska kulturen, kunde ett flertal språk och reste gärna, i Europa inte minst. Därutöver ägnade han sig åt ridning och båtliv.


 

Curt Olsson


 

Lauri Rafael Hertzberg, född 25.11.1898 i Helsingfors, död 8.5.1980 i Borgå. Föräldrar bankdirektören Hugo Hertzberg och Maria Gabriella Rein. Gift 1931 med Annalisa Wiksten.


 

PRODUKTION. Spörsmål rörande den speciella vittneshabiliteten. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 95/1959; Bör domstol redogöra för bedömningen av bevismaterialet? Tidskrift ut­given av Juridiska föreningen i Finland 98/1962; Till frågan om stämning i brottmål. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 103/1967. Se även Bibliographia Iuridica Fennica.


 

BILDKÄLLA. Hertzberg, Lauri Rafael. Foto: Ateljé Linnovaara. I privat ägo.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5587-1416928958193

 

Upp