HÖGNÄS, Tor


(1922–1997)


Journalist


Tor Högnäs var småbrukaren och frontvete­ranen som blev en kritisk och principfast journalist. Han höll konsekvent fast vid källskyddet trots hårda påtryckningar under den s.k. Zavidovo-affären 1973 och blev därmed en av pressfrihetens stora symboler i Finland.

 

Tor Harald Rafael Högnäs föddes den 21 mars 1922 som den yngsta av fyra barn till småbrukaren Anders William Högnäs och hans hustru Emma Sjöbacka på hemmanet Högnäs i Nedervetil. Fadern, småbrukare, nämndeman och häradsdomare, stod för frisinne i kombination med viss sympati för den politiska vänstern. Modern Emma var en gudfruktig, arbetsam och stark kvinna, som inte godtog orättvisor.


 

Den unge Tor Högnäs läste mycket, delvis inspirerad av fadern, men i synnerhet av sin tolv år äldre bror, Sven-Olof Högnäs, som var folkskollärare och senare etablerade sig som författare. Efter att ha genomgått folkskola och arbetat på gården antogs Tor Högnäs hösten 1940 till en lantbruksskola i södra Finland. Den 18-årige Tor frapperades av de stora skillnaderna på gården mellan ägaren och arbetarna. Han tyckte att det trots allt var bättre i Österbotten, där ”den jämnt fördelade fattigdomen” medförde större jämlikhet.


 

Högnäs hann inte med mer än ett halvt års studier förrän han inkallades till fortsättningskriget sommaren 1941. Som många svenskösterbottningar placerades han i infanteriregementet 61 (JR 61). Högnäs nedtecknade sina krigserfarenheter i den självbiografiska romanen Korsfararna. Han fick militär grundutbildning i Nykarle­by, innan han som tusentals andra sändes till Fjärrkarelen och fronten vid Övre Svir, i trakterna av Podporozje bortom Petroskoj där regementet i två och ett halvt år förde ställningskrig. Högnäs steg i graderna till undersergeant och gruppchef. Han var med om de blodiga, svåra avvärjningsstriderna vid Tienhaara. Flera av hans närmaste stridskamrater stupade och sårades, några­ deserterade. Vapenstille­ståndet, freden och hemförlovningen i november mottogs med lättnad och glädje. Undersergeant Tor Högnäs återvände till Nedervetil.


 

Samhällspolitiskt radikaliserades Högnäs under krigsåren. Han accepterade att ett land hade rätt till självförsvar och ansåg att avvärjningssegrarna vid Tienhaara och Tali-Ihantala räddade Finlands självständighet. Men han ifrågasatte också den politik som lett till fortsättningskriget. Han förkastade kolonisationspolitiken i Fjärrkarelen och behandlingen av ryska fångar och civila i uppsamlingslägren och fördömde alla planer på ett Stor-Finland. Allt detta stärkte Högnäs i hans redan tidigare starka skepsis och kritiska hållning gentemot överheten – egenskaper som skulle utmärka honom som journalist.


 

Efter krigsslutet tog Högnäs hand om familjegården tillsammans med sin ålderstigna mor. Han verkade även som kommissionär för flera finlandssvenska tidningar, bl.a. Hufvudstadsbladet, och bidrog också med kortare artiklar och insändare i lokalpressen.


 

Hösten 1947 fick han en möjlighet att lämna torvan, då han antogs som elev vid Svenska medborgarhögskolan i Helsingfors. På kvällarna tog han kurser i journalistik. Under sitt andra läsår anställdes han som tf. arkivbiträde på Hufvudstadsbladet, där han kunde fortsätta sitt skrivande på frilansbasis. Efter sin socionomexamen anställdes han 1950 som ombudsman, senare organisationssekreterare, för Svenska folkpartiet (SFP).


 

SFP var ingen självklarhet för Högnäs. Han hade sympatier för folkdemokraterna. Att han sedan valde SFP berodde på två saker: han fann kommunisternas propaganda för hatisk och skrämmande, och dessutom var han finlandssvensk med bristande kunskaper i finska; han ville säkra det svenska språkets ställning i Finland. Inom partiet stod han till vänster och stödde i presidentvalen 1956 och 1962 Urho Kekkonen, som han i början ogillat men som han senare kommit att anse vara viktig för landet. År 1963 anställdes han vid Svenska Finlands folkting, där han avancerade till folktingssekreterare.


 

Ändå längtade Högnäs efter att kunna skriva något annat än protokoll. År 1966 kom den efterlängtade chansen då han fick ett telefonsamtal från Nils-Börje Stormbom, Helsingforskorrespondent för Vasabladet (Vbl). Stormbom, som skulle börja vid Rundradion, erbjöd Högnäs att ta över som korrespondent för Vasabladet. Högnäs behövde inte lång betänketid innan han accepterade anbudet. Vid samma tid fick han erbjudande om att bli Finlandskorrespondent för den ledande rikssvenska morgontidningen Dagens Nyheter (DN). Den var inte okänd för Högnäs: hösten 1965 hade han bevakat hädelseprocessen mot författaren Hannu Salama för DN. År 1969 började Högnäs även medarbeta i Dagbladet i Oslo.


 

Vid 44 års ålder inledde Högnäs sin karriär som politisk journalist och han fick en flygande start. Under hösten 1966 ledde han ett skrivarteam som gjorde ett stort uppslaget Finlandsnummer för DN, även publicerat i Vbl, med bl.a. en intervju med president Kekkonen och ett reportage om ”de tjugo familjerna”, som påstods äga och styra Finland. Det saknades inte dramatik i sextiotalets Finland, t.ex. ockupationen av Gamla studenthuset 1968, Finlands kommunistiska partis kongress 1969 (där minoriteten tågade ut), protestvalet till riksdagen och den iranske shahens besök 1970.


 

Men det var Zavidovo-episoden 1972–1973 som gjorde Högnäs till symbol för pressfriheten. Bakgrunden var Finlands planer på förhandlingar om ett frihandelsavtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen, EG eller EEC som gemenskapen kallades. Hemma i sin lägenhet på Drumsö skrev Högnäs en höstdag 1972 en artikel efter samtal med en hemlig person. Denne hade visat ett referat av ett memorandum – inte själva memot – om president Kekkonens samtal med den sovjetiska ledningen i en jaktstuga i Zavidovo nordost om Moskva. I referatet framkom att värdarna hade varit mycket kritiska till att Finland närmade sig EEC. Kekkonen å sin sida hade försäkrat att han personligen skulle vara garant för att relationerna mellan Finland och Sovjetunionen skulle förbli goda trots ett EEC-avtal. Den 31 oktober 1972 publicerade Dagens Nyheter, Vasabladet och Dagbladet Högnäs artikel om samtalen i Zavidovo.


 

Artikeln var ett ”scoop” och lästes i vida kretsar. President Kekkonen, chockad och arg, meddelade att hans integritet genom läckaget från konfidentiella samtal med de sovjetiska ledarna hade lidit skada och att han därför inte längre ansåg sig vara bunden av sitt löfte att ställa upp för omval. I sitt uttalande nämnde presidenten Tor Högnäs artikel som huvudorsak till sitt beslut.


 

Reaktionen dröjde inte. Ledande politiker skyndade sig att fördöma Högnäs. Kritiken var hård, stundtals hätsk, och pendlade från ena ytterligheten till den andra. Högnäs vägrade hårdnackat att avslöja namnet på den person som försett honom med det hemliga materialet och hänvisade till journalistens principiella rätt att skydda sina källor.


 

Situationen var otrevlig för Högnäs. Han utsattes för kritik, påhopp, t.o.m. hot. Dessutom måste han förbereda sig för en rättslig process, eftersom åklagarmyndigheterna inte utan vidare godtog principen om källskydd. En journalist kunde fällas för landsförräderi.


 

Högnäs förhördes tre gånger under vintern 1972–1973. Det var inte angenämt men Högnäs ansåg att det var viktigt att han stod på sig, eftersom lagen om en källas anonymitet inte tidigare hade prövats i Finland. Hans försvar gick också ut på att han inte hade tagit del av något hemligstämplat officiellt dokument utan bara en resumé av Zavidovoförhandlingarna.


 

Så småningom började även journalistorganisationer, inhemska och utländska, agera till förmån för Högnäs. Han framstod som en förkämpe för pressfriheten, inte som förrädare. Den 18 januari 1973 antog riksdagen Lex Kekkonen som möjliggjorde en förlängning av presidentens mandat utan allmänna val. Den 19 april frikändes Högnäs av en utredningskommission. Kommissionen ville däremot åtala två socialdemokratiska ministrar, Jussi Linnamo och Seppo Lindblom, samt presidentens kanslichef Antero Jyränki. Lindblom och Jyränki dömdes till böter för olaga kopiering av konfidentiella dokument, medan Linnamo ställdes inför riksrätt, men fick åtalseftergift efter ingripande av presidenten. Vinnare var pressfriheten och Tor Högnäs.


 

År 1992 meddelade riksdagsmannen, sedermera utrikesministern Erkki Tuomioja att det var han som i hemlighet försett Högnäs med Zavidovomaterialet. Däremot avslöjade Tuomioja inte vem som visat honom själva handlingarna.


 

Som något av en institution inom press­kåren fortsatte Högnäs sin journalistiska bana med reportage, intervjuer och artiklar. Relationerna till president Kekkonen betecknade han som ”distanserade och kritiska men respektfulla”. Den utrikespolitiska linjen omfattade han helt. År 1980 inbjöds han till presidentens 80-årsfest.


 

Som journalistveteran skrev Högnäs böckerna Korsfararna, Att söka sin väg och Farväl Zavidovo. Han hade fattat tycke för den västnyländska landsbygden och sommarstugan i Bromarv blev en kär plats. Under sina sista år engagerade han sig även för sin nya hembygd Västnyland.


 

Rolf Johansson


 

Tor Harald Rafael Högnäs, född 21.3.1922 i Nedervetil, död 29.3.1997 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Anders William Högnäs och Emma Sjöbacka. Gift med folkskollärarinnan Ulla Isaksson.


 

PRODKUTION. Perspektiv på 60-talet (1961); Tapaus Zavidovo. Red. K. Holopainen, T. Högnäs & H. Tor-Jokela (1973); Korsfararna. En berättelse om fred och krig (1984); Ristiretkeläiset, kertomus rauhasta ja sodasta (1985); Att söka sin väg (1985); Farväl Zavidovo (1986); Bromarf, vårt bästa arv (1991).


 

BILDKÄLLA. Högnäs, Tor. Foto: Eero Liesimaa. Uusi Suomis bildarkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 5.1.2015.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5569-1416928958175

 

Upp