SINISALO, Taisto


(1926–2002)


FKP:s vice ordförande, riksdagsman


Taisto Sinisalo blev i mitten av 1960-talet känd från maktkampen inom Finlands kommunistiska parti och som ledare för den interna partioppositionen. Utgående från hans förnamn – det finska ordet för ”kamp” – började man kalla oppositionen för ”taisto­iterna”. Sinisalo verkade som partiets vice ordförande 1970–1982, men när de åtta distriktsorganisationer som dominerades av minoriteten utmanövrerades från partiledningen 1984, var också Sinisalos parti­karriär slut. Ännu i början av 1990-talet var han dock aktivt med i ledningen för den krets som hade förskansat sig kring partienhetstidningen Tiedonantaja.

 

Taisto Sinisalo föddes 1926 som ett utomäktenskapligt barn i hamnstaden Kotka, dit hans mor Jaada, med rötter i Mäntsälä, hade flyttat något tidigare. Taisto fick snart en styvfar i Karl Lindstedt. Föräldrarna tog aktivt del i kommunisternas hemliga och offentliga verksamhet i Kotkatrakten. Folkets hus och dess omgivning utgjorde unge Taistos uppväxtmiljö. För Taisto blev Karl Lindstedt även en politisk lärofader, vars öden och erfarenheter till en del förklarar sonens val. Jaada Sinisalo satt aldrig i fängelse men ”Lindstedts Kalle” dömdes till 12 år av vilka 11 för högförräderi eller statsfientlig verksamhet. För sista gången frigavs han från tvångsarbetsanstalten i Ekenäs 1934.


 

Vapenstilleståndet 1944 innebar en total omvälvning av det politiska fältet i landet, och Lindstedt återvände till kommunisternas led. I Finlands kommunistiska parti (FKP, grundat i Moskva 1918), som hade återvunnit sin lagliga status, uppnådde han dock ingen hög position men verkade som distriktsombud för fackcentralen FFC och representerade Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) i stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Kotka.


 

Taisto Sinisalo insöp redan som liten gosse det politiska alfabet och den tanke­värld som tillhörde de då hårt ansatta kommunisterna. En husrannsakan under vinter­kriget blev en traumatisk upplevelse, särskilt som Statspolisen gick igenom även den 13-årige pojkens dagboksanteckningar. Ännu 40 år efter incidenten mindes Sinisalo det hela som ett så förnedrande maktövergrepp att han förstörde dagboken.


 

På föräldrarnas uppmaning anslöt sig Sinisalo till socialdemokraternas ungdomsavdelning och kom in i dess styrelse. Hösten 1944 hamnade avdelningen dock i tvist om deltagandet i befrielsefesten för de politiska fångarna, varvid deltagarna utträdde och grundade en ny avdelning som lierade sig med den kommunistiska ungdomsorganisationen Finlands demokratiska ungdomsförbund (SDNL). Sinisalo blev från första början en frontfigur bland ungkommunisterna i Kotka.


 

Sinisalo studerade vid Sirola-insti­tutet­ och gick partiskolans första kurs 1946–1947. Han uppträdde energiskt, förhöll sig kamratligt till de övriga eleverna och mognade raskt politiskt. Lärarna rekommenderade ungdomsarbete, och i Kotka väntade också en vakans som SDNL:s distrikts­sekreterare. Från denna post avancerade han inom några år till DFFF:s upplysnings- och distriktssekreterare i Kymmenedalen och sedan till distriktsfunktionär för FKP-Kymmenedalen.


 

Redan i början av sin karriär befanns Sini­salo vara en ansvarsmedveten och idealistisk yngling. Enligt distriktets kader­sektion (1952) var Sinisalos fasta kommunistiska medvetenhet en garanti för att ”strategifel inte förekommer, endast verbala lapsusar”. Liknande beröm fick han 1954 av FKP:s kaderchef Paavo Koskinen, som i Sinisalo såg en ”personlighet som även motståndarna lyssnar på, beaktar och vars klara och sakliga framställning de räds”.


 

I slutet av 1954 drabbades Sinisalos karri­är­ emellertid av ett plötsligt bakslag. Enligt Statspolisens uppgifter måste han kort efter att ha blivit upplysningssekreterare lämna befattningen på grund av ”nervöst sammanbrott”. Sannolikt handlade det om något som i dag skulle diagnostiseras som utbrändhet. Långvarig överansträngning tillsammans med politiska och privatekonomiska problem och familjebekymmer kan ha varit utlösande faktorer. Sinisalo hade gift sig 1948 och fått tre barn 1950–1954. Han befriades från allt organisatoriskt ansvar och sändes, efter att han återhämtat sig, till Moskva för partistudier 1955.


 

Efter att ha återvänt från Moskva till Kotka tillträdde Sinisalo i februari 1957 befattningen som FKP:s distriktssekreterare. I partihögkvarteret i Kulturhuset i Helsingfors stod förtroendet för honom fast. I FKP:s ögon tillhörde Sinisalo Kymmenedalens kaderelit.


 

Till riksdagsman valdes Sinisalo främst för att partiledningen ville det. När den namnkunnigaste kommunisten i Kymmenedalen, Toivo Kujala, plötsligt avled 1959 mitt under sitt riksdagsmanna­värv tillträdde Kuusankoskibon Veikko Kansikas i hans ställe. FKP:s general­sekreterare Ville Pessi började dock redan följande år arbeta för att ersätta Kansikas med Sinisalo. I 1962 års riksdagsval sköts Kansikas åt sidan efter att ha misshagat partiledningen och kampanjen byggdes kring Sinisalo. Kommunisterna i Kymmenedalen stod inte på alla orter eniga bakom honom, men partiapparaten höll honom under armarna och han blev invald. Väl i riksdagen övertygade han med tiden även väljarna och stannade där 16 år i följd.


 

Vid FKP:s 14:e partimöte 1966 blev det strid på kniven om Sinisalos fortsatta karriär. Kymmenedelegaterna krävde med rösterna 8 mot 3 att Ahti Kansa, en huvud­förtroendeman från Karhula, skulle få distriktets enda säte i centralkommittén, något som i vanliga fall automatiskt skulle ha inneburit att Sinisalo förlorade. Då satte dock den högsta partiledningen i gång en kraftfull motoperation, som slutade med att södra Karelens distriktsorganisation tvingades avstå sin egen centralkommittépost och överlåta den som tilläggstaburett till Kymmenedalen, varvid både Kansa och Sinisalo kunde upptas på valutskottets resultatlista. Den sistnämnde dock med minsta möjliga marginal, 17 röster mot 16, och med tre som hade röstat blankt. Sini­salo behöll även sin plats i den 14 man starka politiska kommittén.


 

”Operation Sinisalo” kan förklaras med att det för partiledningen var nödvändigt att hålla en viktig och flexibel kamrat flytande och hindra honom från att glida utom kontroll. I ledningens ögon var kamraten från Kotka fortfarande ett framtidslöfte, ingen galjonsfigur för oppositionen, som då ännu egentligen inte existerade. Ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 blev dock ett definitivt vägskäl för honom. Det av Sinisalo ledda Kymmenedistriktet stod förbehållslöst bakom Warszawapaktens operationer, och redan ett år senare var Sinisalo ledare för en organiserad, oppositionell partifraktion. Ifall den interna splittringen hade varit mindre uppslitande kunde Sinisalo säkerligen ha nöjt sig med en stadig ”centerbetonad” status i partiet, men utvecklingens egen logik skärpte motsättningarna till den grad att ingen mellanposition längre erbjöds. Även om Sinisalo från slutet av 1960-talet var en klar och tydlig frontfigur för FKP-minoriteten var han utsatt för flera korstryck också inom den egna gruppen. ”Taistoiterna” var en mycket mer heterogen grupp än vad man föreställde sig i offentligheten.


 

Till Sinisalos bästa upplevelser räknades hans hemliga Moskvabesök tillsammans med FKP:s ordförande Aarne Saarinen vid årsskiftet 1969–1970. Michail Suslov, politbyråmedlem och chefsideolog, tryckte då på med Kremls hela prestige för att FKP skulle införa majoritets- och minoritetskvoter i samband med val av ledare. Samma fråga hade Sinisalo med anhängare drivit sedan 1969 års förhandlingar om partiets enande. Saarinen gav efter inför hotet om allvarliga politisk-ekonomiska följder, varefter ett avtal om saken ingicks 1970. Avtalet var tänkt som ett provisorium men det blev en bestående norm inom partiet.


 

För Sinisalo innebar avtalet att han kom att stå som FKP:s vice ordförande och Aarne­ Saarinens motpol under 14 år fram till 1982 års extra partimöte. Medlem i FKP:s central­kommitté och politiska kommitté var han till 1984, men när de minoritetsdominerade åtta distriktsorganisationerna uteslöts ur partiledningen var även Sinisalos saga inom partiet all. Till sin besvikelse hade han fallit ur riksdagen­ redan 1979, trots anhängarnas starka kampanj.


 

När FKP till sist i mitten av 1980-talet uteslöt de oppositionella blev Sinisalo deras ledare under devisen ”enhet”. År 1986 utsågs han även formellt till ordförande för den nya organisationen Finlands kommunistiska parti, FKP-e (enhet). Sinisalo ledde FKP-e under två år och fortsatte att verka aktivt bland annat i kommunalpolitiken fram till slutet av 1990-talet.


 

Taisto Sinisalos politiska uppgång berodde på många faktorer. För det första bör man notera en ideologisk-politiska pålitlighet. Partiledningen satte värde på en kamrat som omedelbart kunde skilja mellan rätt och fel ståndpunkt. Som möjlig orsak till den överutvecklade vaksam­heten låg styvfaderns vacklande hållning och påvisade avvikelser. Den politiskt brådmogne ynglingen insåg sannolikt senast under krigsåren att Karl Lindstedts politiska tankar inte alltid var renläriga. Säkert är i varje fall att man efter kriget i hårda ordalag inskärpte hos Sinisalo vikten av principfasthet och att budskapet gick hem.


 

Sinisalos popularitet förklaras också av mera praktiska omständigheter. Han var hörsam, driftig, en karismatisk talare och något av en renlevnadsman. Endast den högsta­ partiledningen hade längre känne­dom om hans mentala kollaps. Med sitt vinnande sätt kunde han ta människor. Sina hårdare liksom sina mer inställsamma sidor visade Sinisalo i senare, spända situationer, särskilt vid umgänget med Sovjet­unionens kommunistiska parti.


 

Dessutom hade han under hela sitt liv vant sig vid att stå i opposition: under ytterhögerns Lappoår på 1930-talet, under ungkommunisternas ideologiska tvister på 1940-talet samt under mandomsårens ojämna kamp mellan arbetarpartierna i Kymmenedalen. Motströms var en naturlig färdriktning för Taisto Sinisalo. I offentligheten blev han den som gav FKP:s minoritet ett ansikte.


 

Veli-Pekka Leppänen


 

Taisto Jalo Sinisalo, född 29.6.1926 i Kotka, död 26.3.2002 i Kotka. Mor Jaada Heikman-Sinisalo. Gift 1948 med Saara Annikki Turkia.


 

PRODUKTION. Kommunistin puheenvuoro (1975; En kommunist har ordet, 1976); Kommunistien järjestöperiaatteet (1977); Niin muuttuu maailma (1978); Vastaus on vasemmistopolitiikka (1981); Päälinjalla (1986); Matti Turkian elämä ja työ (1995); Väinö Meltti (1898−1964) (1998).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Hautala, Kehuttiin lakko­kenraaliksi (1977); V.-P. Leppänen, Kivääri vai äänestyslippu? Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964−1970 (1999); A. Saarinen, Kivimies (1995).


 

BILDKÄLLA. Sinisalo, Taisto. Foto: Eero Liesimaa, 1985. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5122-1416928957728

 

Upp