VIITA, Lauri


(1916–1965)


Författare


Lauri Viita hör till de författare med arbetarbakgrund som blev förgrundsgestalter inom den finska litteraturen under årtiondena efter inbördeskriget. De förmedlade kunskap om arbetarnas levnads- och tänke­sätt till en vid finsk läsekrets. Viita var en språkligt driven poet, romanförfattare och aforistiker. Många av hans formuleringar har blivit ofta citerade maximer. Att Viita anknöt till en äldre dikttradition medförde emellertid att han sågs över axeln av den litterära offentligheten när modernismen var förhärskande.


 

Viita föddes 1916 i Pispala i nuvarande Tammerfors – denna ”röda by” hörde då fortfarande till Birkala socken. Släkten var av tavastländskt ursprung sedan flera generationer: där fanns statare och drängar från Teisko och Virdois och torpare från Vesilax och Tavastkyro. Fadern Emil var en timmerman som flyttat till Tammerfors från Virdois, modern Alfhild Josefina var en känslig och hjärtlig gestalt som förevigats såväl i den kända morsdagsdikten ”Alf­hild” (1947) som i romanen Morän (1950).


 

År 1918 anslöt man sig i arbetarstadsdelen Pispala i stora skaror till röda gardet. Av familjen Viita deltog fadern Emil, den äldsta systern Sally och den 17-årige brodern Emil i kriget. Det rådde stor brist och fattigdom i Pispala under Viitas barndomsår, men invånarna i området kände stark samhörighet, dels på grund av att de var politiskt åsidosatta och dels på grund av att de härstammade från landsbygden. Viita fick viktiga impulser från denna utpräglade identitet. ”Pispala är fortfarande min tänkeplats.” Så beskrev författaren senare sitt förhållande till sin hembygd.


 

Lauri Viita gick fyra klasser i folkskola i Pispala och fem och en halv klass i klassiska lyceet i Tammerfors. Han avbröt skolgången i lyceet mitt under sitt sjätte läsår. Skolan hade likväl hunnit öppna dörren till en klassisk bildning som bildar bakgrunden till hans produktion. I Viitas verk kan man också spåra ett inflytande från 1930- och 1940-talens idévärld, t.ex. från James Jeans kulturhistoriska naturhistoria, Eino Kailas idéer om det djupandliga livet och I. K. Inhas bok Maantiede ja löytö­retket (Geografi och upptäcktsfärder), som gav upphov till fantasigeografin i Kukunor (1949). Efter skolan arbetade Viita som diversearbetare och timmerman på byggarbetsplatser i Tammerfors, tills han debuterade med diktsamlingen Betonimylläri (1947, Betongmjölnaren). Han var bl.a. sekreterare och ordförande för arbetaridrottsföreningen Pispalan Tarmo. Han deltog också i den kristliga settlementrörelsens ungdomsverksamhet. Viita utträdde ur kyrkan efter kriget, men den religiöst-etiska problematiken gav honom aldrig ro och under de sista åren av sitt liv blev han på nytt medlem av kyrkan.


 

Viita gjorde värnplikt i Terijoki och deltog i vinterkriget som infanterist på Karelska näset och i fortsättningskriget som signalman i Kiestinki, Värtsilä och Korpiselkä. Han påbörjade både Betonimylläri och romanen Morän under ställningskriget i Korpiselkä. Han gjorde även sitt första försök att bli publicerad under kriget, men förlaget Werner Söderströms aktiebolag refuserade manuskriptet. Senare berättade Viita att impulsen till hans roman var att skriva om ett människovärdigt liv, eftersom det under kriget inte var möjligt att leva ett sådant liv.


 

Under vinterkriget hade Viita gift sig med Kerttu Solin från Tammerfors. Efter kriget återupptog han sitt arbete som timmerman, och tvåbarnsfamiljen bodde i Pispala i en trång hyresbostad. Viita skrev dikter och deltog i den verksamhet som den litterära klubben vid Tammerfors stadsbibliotek drev. Efter debuten var han i drygt ett år en av de viktigaste författarna i bibliotekschefen Mäkeläs litterära krets, vid sidan av Väinö Linna. Det var innan han blev bekant med en annan omdiskuterad succéförfattare, Aila Meriluoto. Viita gifte sig med henne hösten 1948. Sedan han lämnat Tammerfors levde han som fri författare i Orimattila, Pieksämäki, Ruovesi och Helsingfors, ofta under mycket provisoriska förhållanden. Vid slutet av 1940-talet och början av 1950-talet rubbades hans psykiska hälsa och från 1959 var författaren permanent intagen på Kellokoski mentalsjukhus.


 

Debutboken blev en kritikerframgång. Läsarna fascinerades av verkets säregna sammankoppling av en motivkrets från arbetarnas värld med en passionerad djuplodning av människosinnet. Formmässigt hörde dikterna till den metriska traditionen inom den finska lyriken, men innehållsmässigt gav sig Viita ofta in på en tankemässig polemik med sina föregångare. Efter debuten fortsatte Viita med romanen Morän, tills arbetet i början av 1949 avbröts av ett nytt projekt, sagan Kukunor. Denna saga på vers handlar om två trollungar som står utanför de vuxnas medelmåttiga värld. Den är avsedd för både barn och vuxna och rör sig i språkets och fantasins sublima världar. I Kukunor skymtar man det tidstypiska intresset för modernismen och författarens hemlöshet i medelklassmiljön.


 

Romanen Morän (1950) som utkom följande år är Viitas viktigaste verk. Det är en skildring av Pispala under författarens barndoms- och ungdomsår, där det viktigaste motivet är en arbetarfamiljs historia under byggandet av arbetarstadsdelen, under inbördeskriget och den ekonomiska tillväxten och depressionen efter första världskriget. Romanen experimenterar bitvis med språket, men den återspeglar framför allt författarens fasta tro på det positiva i den livssyn som männen och kvinnorna av folket hyser.


 

Sedan romanen kommit ut följde ett rastlöst motivsökande, flera skrivförsök och perioder av psykisk sjukdom. En stor del av dikterna i diktsamlingen Käppyräi­nen (1954, Hopkrumpen) var redan klara då Morän kom ut. Viitas andra diktsamling ger prov på författarens villrådighet i förhållande till den finska lyrikens modernisering: dikter på fri vers står vid sidan av traditionell, metrisk dikt, men där förekommer också sträng kritik av den moderna poesins fria versform och dess bildcentrering.


 

Författarens liv på 1950-talet präglades av hans psykiska sjukdom som omöjliggjorde långsiktigt arbete. Äktenskapet slutade i skilsmässa och det såg ut som om författarbanan var slut för gott. I början av följande decennium stabiliserades Viitas liv tack vare regelbunden sjukhusvård. Han gifte sig för tredje gången och kände sig redo att återvända till den litterära scenen. Under den här tiden uppträdde Viita flitigt på litterära matinéer. Inspelningen av en av dessa matinéer har bevarats på en grammofonskiva.


 

Även om Viita under lyrikens brytningsperiod strävade efter att behålla ett traditionellt formspråk, vilket framgår av de talrika dikterna på kalevalameter i hans sista diktsamling Suutarikin, suuri viisas (1961, Även skomakaren, den store vise), så tydde vissa små dikter – t.ex. diktcykeln ”Onni” (1965, Lycka) – på ett sensibelt modernistiskt uttryck. Under sina sista levnadsår var Viita särskilt intresserad av språket och dess betydelser. Detta intresse, i vilket konstruktionen av nya ord ingick, kan delvis hänföras till den psykiska sjukdomen, men också till att Viita diskuterade språkliga problem. Dessa resonemang kunde man lyssna till i hans radioessäer, som kallades ”saatikka” (För att inte tala om). I dem ingår flera insiktsfulla synpunkter på språkets väsen. Författaren publicerade aforismer om språket i sin sista diktsamling. Andra aforismer uttrycker en oro över konstens marginalisering och skövlandet av naturen: ”Endast konstens levande känslighet kan nu avgöra om samvetet växer här eller om marken smulas sönder och vattnet grumlas.”


 

Under sina år på Kellokoski mentalsjukhus publicerade Viita utom denna diktsamling även romanen Entäs sitten, Leevi (1965, Än sen, Leevi), som var avsedd att bli första delen av en trilogi. Men ingen fortsättning följde, Viita omkom dagen före julafton 1965 i en taxiolycka i Mäntsälä, då han var på väg från Hausjärvi till sin vän, skulptören Heikki Varja. Vid dikesrenen efter olyckan, som först verkade ofarlig, uttalade han sina sista ord: ”Det värsta är över.” På Viitas dödsdag utkom diktcykeln ”Onni” i tidskriften Parnasso. President Kekkonen citerade ur den i sitt nyårstal 1966, då han talade om döds­olyckor i trafiken: ”När jag är död, när jag är död. Fortsätter sommaren, sommaren.”


 

Yrjö Varpio


 

Lauri Arvi Viita, född 17.8.1916 i Birkala, död 22.12.­1965 i Helsingfors. Föräldrar timmermannen, diversearbetaren Emil Viita och Alfhild Josefina Nikander. Gift med (1) Kerttu Kaarina Solin 1939, (2) Aila Marjatta Meriluoto 1948, (3) Anneli Kuurinmaa 1962.


 

PRODUKTION. Betonimylläri. Runoja (1947); Kukunor. Satu ihmislapsille (1949); Moreeni (1950; Morän 1965); Käppyräinen. Runoja (1954); Suutarikin, suuri viisas (1961); Entäs sitten Leevi. Romaani (1965), Valikoima runoja (1958); Kootut runot (1966). Se även: Finlands författare 1945−1980 (1985).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Meriluoto, Lauri Viita. Legenda jo eläessään (1974); Y. Varpio, Lauri Viita. Kirjailija ja hänen maailmansa (1973); Y. Varpio, Mäkelän piiri. Tutkimus tamperelaisesta kirjailija­piiristä (1946−1954) ja sen tuotannosta (1975).


 

BILDKÄLLA. Viita, Lauri. Foto: Antero Ten-hunen. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5043-1416928957649

 

Upp