HARTMAN, Gabriel Israel


(1776–1809)


Filosof, skriftställare


Gabriel Israel Hartman var en tidig företrädare för en ny typ av intellektuell som för levebrödet förlitade sig på den egna pennan. Som litterär debattör hörde han till föregångarna i Finland. Hartman har ansetts vara den ende finländske filosof som skapat ett eget filosofiskt system. Hans system står i samband med en självständig strävan att tillägna sig Kants tyska transcendentalfilosofi i dess postkantianska form.

 

Den originelle filosofen Gabriel Israel Hartman härstammade från en gammal finländsk prästsläkt, vars mest kända företrädare före honom var den från Helsingfors bördige Samuel Hartman, rektor för Åbo skola 1640 och från 1646 professor i vältalighet vid den nygrundade akademin. Gabriel Israels far hette Israel Ferdinand och var kaplan i Lumparlands socken på Åland, modern Brita var bondedotter från Klemetsby i samma socken. Familjen levde under tämligen anspråkslösa förhållanden, men sonen sändes ändå 1791 för att gå i skola i Åbo, och 1793 skrev han in sig i akademin som medlem av Österbottniska nationen. På grund av sin medellöshet var han tvungen att försörja sig som informator och kunde studera enbart varannan termin.


 

År 1800 gifte sig Hartman med Sophie Charlotte Aminoff, som han lärt känna då han var informator i hennes familj. Den blivande svärfadern Berndt Wilhelm Aminoff motsatte sig bestämt dotterns giftermål med en fattig student, men gav till slut sitt godkännande på villkor att ingendera någonsin mer skulle visa sig inför hans åsyn. Äktenskapet verkar dock ha varit lyckligt och paret fick sex barn.


 

När Hartman 1800 återvände till Åbo med sin unga hustru vidtog den dagliga kampen för levebrödet. Han grundade samma år en pojkskola som snabbt fick gott renommé. Mest framgångsrik var han kanske som pedagog. År 1806 publicerade han Lärobok i allmänna geografin, som med sitt åskådliga framställningssätt blev ytterst populär i hela Sverige. En artonde upplaga utkom så sent som 1869, sextio år efter författarens död. Inkomsterna förblev dock ringa och Hartman var tvungen att skaffa sig flera bisysslor, vilka tärde på hans krafter och hälsa. År 1802 blev han extra ordinarie biblioteksamanuens vid universitetet. Han blev bibliotekarie 1807; hans årslön uppgick då till 400 riksdaler. En annan inkomstkälla var Finska hushållningssällskapet. Hartman blev 1804 sällskapets andre sekreterare med en lön på 100 riksdaler. Arbetet var illa betalt och krävande, och därför försökte Hartman även grunda ett eget boktryckeri i Åbo, när privilegiet för akademins boktryckare Johan Christopher Frenckell gick ut. Projektet gick dock om intet när Frenckell återfick ensamrätten.


 

Tidvis deltog Hartman i redigerandet av Åbo Tidningar och han publicerade även sina egna dikter i tidningen. Den första, ”Til den lidande Menskligheten”, trycktes 1799. Enligt vissa uppgifter skall Hartman ha varit en central gestalt i det hemliga Sällskapet för sanning och sällhet som verkade i Åbo kring år 1800. Det ligger i sakens natur att det är svårt att i efterhand få uppgifter om sällskapet, men uppenbarligen bestod det av yngre intellektuella vid universitetet. Bland dess medlemmar nämns förutom Hartman åtminstone Frans Michael Franzén och Jakob Judén (Jaakko Juteini). Äldre, redan etablerade medlemmar av det akademiska samfundet tillhörde inte sällskapet. Sällskapet förefaller också ha haft förbindelser med Åbo Tidningar; vissa texter som behandlats vid sällskapets sammankomster trycktes nämligen i tidningen.


 

Hartman tillhörde en typ av intellektuella som förtjänade sitt levebröd genom att skriva, en typ som uppstod i slutet av 1700-talet i samband med den växande offentligheten och den allt starkare borgerliga stadskulturen. År 1805 inledde han en litterär debatt i Åbo Tidningar, efter att Johan Fredrik Wallenius, Porthans efterträdare som professor i vältalighet, hade kritiserat hans promotionsdikt. Förhållandena i Finland var ännu så föga utvecklade att den mångsidiga begåvning som Hartman ägde inte här fann ett tillräckligt spelrum. Därtill var Hartman som person något säregen. Han uppträdde i enlighet med upplysningens Selbstdenker-ideal: en självlärd man, som helt på egen hand uppfunnit en ny och omstörtande filosofi. Eftersom det dessutom ryktades att en del av hans viktiga manuskript hade förstörts i Åbo brand 1827, har Hartman i senare generationers ögon framstått som något gåtfull.


 

Sin mest betydande insats gjorde Hartman inom filosofin. Han var docent vid Åbo akademi från 1802 och sökte, utan framgång, professuren i logik och metafysik 1804. Till denna tjänst utnämndes Anders Johan Lagus, som var kantian och således företrädde en riktning som Hartman motsatte sig. Det verkar som om han redan i detta skede hade manuskriptet till sin Kunskapslära färdigt. Efter att ha blivit förbigången vid tjänstetillsättningen sökte han först förgäves en förläggare för verket i Tyskland. Arbetet utkom slutligen i Åbo, i två delar, åren 1807 och 1808. Den tredje delen av verket utkom aldrig, eftersom Hartman dog efter en plötslig kort sjukdom i det av ryssarna ockuperade Åbo vårvintern 1809. Kunskapslära är Hartmans främsta verk. Han presenterar där sitt system, och verket kompletteras i någon mån av tre disputationer på latin som han publicerade 1801, 1804 och 1807.


 

Gabriel Israel Hartman har kallats den ende finländske filosof som utvecklat sitt eget system. Trots alla påståenden om systemets originalitet står det i många avseenden i samband med den strävan att tillägna sig den tyska transcendentalfilosofin hos Kant och i dess postkantianska form, som inleddes i Sverige på 1790-talet. Hartmans ambitiösa strävan var att utveckla ett helt nytt system som skulle omfatta utgångspunkterna i Kants kritiska filosofi men i vilket upplysningsfilosofins dittills uppnådda vinningar samtidigt skulle integreras. Framför allt gällde det att övervinna det som Hartman – i och för sig smått vilseledande – kallade Kants idealism. Resultatet var ett system som närmar sig de under slutet av 1700-talet mot Kant kritiska positionerna hos efterföljarna till Christian Wolffs rationalistiska skola. Å andra sidan gjorde Hartman den eftergiften gentemot transcendentalfilosoferna att han liksom de strävade efter att finna den yttersta grunden för all mänsklig kunskaps yttersta grund i ”medvetandeakten”.


 

Vesa Oittinen


 

Gabriel Israel Hartman, född 28.1.1776 i Lumparland, död 1.3.1809 i Åbo. Föräldrar kaplanen Israel Ferdinand Hartman och bonddottern Brita Johansdotter. Gift 1800 med Sophia Charlotta Aminoff.


 

PRODUKTION. Lärobok uti allmänna geografin för svenska barn (1806); Kunskapslära I−II (1807− 1808).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. U. Harva, Die Philosophie von G.I. Hartman. (1935); V. Oittinen, Der Akt als Fundament des Bewusstseins? Zur Differenz zwischen G.I. Hartman und nachkantischer Transzendentalphilosophie. Frankfurt am Main (1996).


 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4860-1416928957466

 

Upp