CREUTZ, Gustaf Philip 

(1731–1785) 

Kanslipresident, diplomat, poet 

Gustaf Philip Creutz kom från den finska landsbygden till Åbo för att studera vid akademin och reste därifrån till hovet i Stockholm, där han utvecklade sin skaldekonst och sin beundran för de franska filosoferna. Efter de lyckliga åren vid hovet verkade han som diplomatiskt sändebud, först i Spanien och sedan i Frankrike. I Frankrike betraktades Creutz mer som en kulturperson än som en diplomat, och han var under sin tid i landet en av stjärnorna i det parisiska sällskapslivet.

Gustaf Philip Creutz föddes på sin mödrasläkt Wredes gård, i Anjala i Kymmenedalen, och tillbringade sin barndom och ungdom på Malmgård i Pernå. Hans far, majoren greve Carl Creutz, hade under krigsfångenskap i Tobolsk i Ryssland genomgått en pietistisk väckelse, varför livsföringen i hemmet var asketisk. Efter studier i hemmet tillbringade Creutz tre år vid akademin i Åbo 1748–1751, vilket för en adelsyngling var en exceptionellt lång tid. Han blev därefter anställd i det kungliga kansliets utrikesexpedition i Stockholm, där hans karriär gynnades av hans morbröder, de inflytelserika hattpolitikerna Fabian och Henrik Wrede. Då hattpartiet efter hovets misslyckade revolutionsförsök 1756 ville omge den kungliga familjen med pålitliga informatörer utnämndes Creutz till kavaljer vid hovet. Fastän Creutz således hade placerats för att spionera på de kungliga, lyckades han genom sin älskvärdhet ändå vinna såväl drottning Lovisa Ulrikas som kronprins Gustavs fulla förtroende. 

Ungdomsåren i kansliet och vid hovet 1751–1763 var den lyckligaste tiden i Creutz liv; då tillkom hans lättsamma rokokodikter. Det började med att Creutz, tillsammans med sin oskiljaktige ungdomsvän Gustaf Fredrik Gyllenborg, 1753 anslöt sig till sällskapet Tankebyggarorden, och därmed blev bekant med Hedvig Charlotta Nordenflycht. Genom sällskapets inflytande tog Creutz emot upplysningsidéer och lärde känna Voltaires, Montesquieus, Popes och encyklopedisternas tankevärld. Han gjorde sig nu fri från den allvarsamma pietistiska världsåskådning han fått i arv. Hänförelsen över att få komma med i den glada societeten i Stockholm framkallade hos ynglingen från den finska landsbygden mycket epikureiska strofer, som betonade njutningens och det förgängliga ögonblickets värde. I Creutz lyrik fanns ingredienser av lekfull skepsis och spekulation, och han lyckades på ett enastående sätt på svenska återge stämningen i de franska pastoralerna. 

Creutz första lyriska alster utkom i Tankebyggarordens publikationer Våra Försök (1753–1756) och Vitterhetsarbeten utgifne af et samhälle i Stockholm (1759–1762), vilka innehöll flera mycket beundrade, epokgörande dikter i det mindre formatet. Särskilt känd är Sommarqväde (1756), i vilken Creutz förfinade naturkänsla, som fördjupas till en psykologisk analys av sinnestillståndet, genom tiderna har väckt läsarnas förtjusning. Creutz landskapslyrik har en innovativt nordisk karaktär, något som särskiljer hans dikter från de franska, klassicistiska pastoralerna: glittrande vatten, grönskande lundar, solbadade ängar. Creutz inlevelse i och besjälande av naturen har betraktats som ett finländskt drag, men den uppfattningen är anakronistisk och grundar sig på att det i senare svensk diktning i Finland, från J.L. Runebergs och Z. Topelius tid, återfinns liknande särdrag. 

Creutz tidiga lyrik följdes av den episka pastoralen Atis och Camilla (1761), vars publicering följdes av lovprisningar. De spänstiga rimmen, de stämningsfulla naturbilderna och skildringarna av den uppvaknande kärleken i Racines anda var tidigare okända i den svenska lyriken. Den sista dikt som Creutz skrev innan han lämnade Sverige, Daphne, en skildring av hur en flicka från landet med förtjusning träder in i Stockholms societet, är självbiografisk såtillvida att Creutz i förtäckta ordalag beskriver sin egen ankomst till rikets huvudstad. 

Det sorgfria diktarlivet vid hovet upphörde efter tio år, då Creutz 1763 utnämndes till svensk envoyé i Spanien. Efter att han rest utomlands – hans bortavaro kom att räcka 20 år – grep Creutz inte längre till fjäderpennan för att dikta idyller eller utforma alexandriner. Bakom utnämningen stod kanslipresident Clas Ekeblad och kronprinsens guvernör Carl Fredrik Scheffer, båda ledande hattpolitiker. Creutz uppehöll sig under resan till Madrid över vintern i Paris och träffade även Voltaire på dennes lantegendom i Ferney. Då Sveriges ambassadör i Paris, Ulric Scheffer, snart lämnade sin tjänst utnämndes Creutz på våren 1766 till det i stormaktspolitiken viktiga uppdraget som svensk minister i Frankrike. Till en början hade Creutz svårigheter i Frankrike, då mössornas parti hade tagit makten i Sverige. Han blev tvungen att föra en kluven politik, som utåt representerade Sveriges officiella linje men i det fördolda förberedde en revolution som skulle föra tillbaka Sverige till den franska linjen i den europeiska kabinettspolitiken. Ett viktigt skede i detta spel var kronprins Gustavs besök i Paris 1771, under vilket Scheffer, som hörde till prinsens följe, tillsammans med den inflytelserika Madame du Barry och hennes krets slöt överenskommelser om Frankrikes stöd och stora subsidier till Sverige, medan Creutz fortsatte att umgås med den störtade utrikesministern Choiseul. Efter den svenska statsvälvningen 1772 följde Creutz glansperiod i Frankrike. Den kungliga familjen beundrade Gustav III och alla dörrar stod öppna för hans sändebud, som nu upphöjts till ambassadör. 

Relationerna svalnade emellertid efter Ludvig XVI:s trontillträde, för dennes utrikesminister Vergennes, som hade varit ambassadör i Stockholm, ansåg Sverige vara en mycket svag allierad. Av denna orsak blev resten av Creutz tid i Paris (1774–1783) resultatfattig. Han betraktades också mera som en kulturperson än som en diplomat. Creutz stod i kontakt med Gustav III:s franska väninnor, Madame d’Egmont, Madame de Boufflers, Madame de La Marck och Madame de Luxembourg. Han rörde sig i tidens litterära salonger och knöt en nära vänskap med den berömde litteratören Marmontel. Musikintresserad som han var följde Creutz passionerat med händelserna inom opera- och musiklivet; han beskyddade tonsättaren Grétry och stödde också Piccinni. Creutz intresserade sig också för bildkonst och konsthantverk och köpte i Paris en dyrbar silverservis, förgyllda kandelabrar, fat och vaser, av vilka en del fortfarande dekorerar den svenska kungens festbord vid stora galamiddagar. Hans privatliv överskuggades av de stora skulder han som inbiten spelare kontinuerligt förökade. Creutz blev under sin tid i Frankrike en av stjärnorna i Paris sällskapsliv, där hans livliga, lättentusiasmerade spiritualitet var lika berömd som hans enorma – och ofta helt avsiktliga – tankspriddhet. 

Då Gustav III år 1783 skulle bege sig iväg på sin italienska resa kallades Creutz hem för att bli kanslipresident. Antagandena att han under sina år i Frankrike skulle ha förlorat känslan för och kännedomen om den svenska politiken visade sig vara felaktiga: Creutz utvecklade till allas förvåning en enorm arbetsförmåga och blev så populär att kungen sades ha blivit avundsjuk på honom efter sin hemkomst. Helt friktionsfritt löpte inte samarbetet med monarken heller i övrigt, då Creutz motsatte sig alla Gustav III:s högtflygande planer och särskilt projektet att erövra Norge. Creutz dog ogift 1785. 

Kari Tarkiainen 

Gustaf Philip Creutz, född i maj 1731 på Anjala gård, död 30.10.1785 i Stockholm. Föräldrar majoren, greve Carl Creutz och friherrinnan Barbro Helena Wrede af Elimä. 

PRODUKTION. Dikter i Våra försök I−III (1753−1756); Witterhetsarbeten utgifne af et samhälle i Stockholm I−II (1759−1762), bl.a. dikterna Sommar-Qväde (1756); Daphne; Atis och Camilla (1762) 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Breitholz, Studier i frihetstidens litteratur (1956); C. Burman, Stockholm – Paris. Gustaf Philip Creutz. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); G. Castrén, Gustav Philip Creutz (1917); A. Hultin, Gustaf Filip Creutz. Hans levnad och vittra skrifter (1913); M. Lamm, Upplysningstidens romantik I (1918); O. Sirén, Malmgård, grevliga ätten Creutz’ stamgods (1985). 

BILDKÄLLA. Creutz, Gustaf Philip. Ur Finlands sång (1890).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4853-1416928957459

Upp