TAVASTSTJERNA, Karl August


(1860–1898)


Författare


Karl August Tavaststjerna har kallats den förste moderna svenska författaren i Finland, detta i den meningen att han är den förste författaren som skriver med känslan av att tillhöra en minoritet. Han brukar också tillsammans med Minna Canth och Juhani Aho betraktas som den första realisten i finländsk litteratur. Han tog intryck av den franska realismen och stod i kontakt med representanter för den skandinaviska genombrottslitteraturen.

 

Tavaststjerna föddes den 13 maj 1860. Hans far var överste, senare general­major i avsked, och godsägare på Annila gård utan­för S:t Michel i Savolax. År 1868 såldes gården och familjen flyttade till moderns herrgård i Tavastland. Kort efter detta avled modern i tyfus, som hon ådragit sig på den hjälpstation som hon inrättat för de hungrande hopar som drog längs landsvägarna under hungeråren i slutet av 1860-talet. År 1874 dog också fadern och överste Constantin Ruin blev Karl Augusts förmyndare.


 

Arton år gammal började Tavaststjerna studera vid Polytekniska institutets arkitekturavdelning i Helsingfors. Han tog sin examen 1883 men arbetade som arkitekt bara under en kort tid. Under sin studietid deltog han ivrigt i det akademiska sällskapslivet. Han gick ofta på teatern och läste den nyaste nordiska, franska och ryska litteraturen. Samma år som han blev klar med studierna debuterade han med diktsamlingen För morgonbris. Titeldikten kan sägas avspegla författarens upplevelse av att förhållandena i Finland var trånga och begränsade och hans vilja att söka sig ut i Europa. I samlingen ingår också en lång svit av dikter om sviken kärlek, av vilka ”Långsamt som qvällsskyn” blivit mest känd, tack vare en tonsättning av R. F. von Willebrand.


 

Den följande diktsamlingen Nya vers kom ut 1885. Han använde sig här av versnovellen, en genre som använts av romantikerna men som i slutet av 1800-talet var mer eller mindre bortglömd och som Tavaststjerna nu utvecklade i en naturalistisk riktning. Efter denna diktsamling övergick han till att skriva prosa. Också dramatiken gav han sig i kast med och skrev bl.a. Frun emanciperar sig (1885), en antifeministisk enaktare som han själv kallade ett ”dramatiskt kåseri”.


 

Med romanen Barndomsvänner med undertiteln Ett nutidsöde (1886) och dess polemik mot den runebergska idealismen kan Tavaststjerna sägas ha fört in realismen i Finlands svenska litteratur. Boken handlar om Ben Thomén som växer upp i en småstad och flyttar till Helsingfors för att studera. Han avbryter dock sina studier och beger sig till Paris för att göra sångarkarriär. Drömmen förgås när han förlorar rösten som en följd av ett utsvävande liv under studietiden och tvingas återvända hem. En barndomsvän lyckas bryta banden mellan Thomén och hans älskade, och huvudpersonen slutar sina dagar som stationsinspektor i öde­marken.


 

I Barndomsvänner ville Tavaststjerna följa den franska naturalismens mönster och frångå det historiserande och idealiserande berättandet. Bland vännerna i de litterära kretsarna i Helsingfors fanns stora förväntningar på honom. Tanken om att konstnärer borde söka sig bort från de trånga kretsarna i hemlandet och ut i världen där perspektiven var vidare, var ett tema som Tavaststjerna redan tagit upp i debutsamlingen och också skulle komma att skriva om längre fram. Själv vistades han en stor del av 1880-talet i Sverige och senare, mellan 1892 och 1895, i Schweiz, Italien, på ön Rügen och i storstaden Berlin. När Barndomsvänner kom ut fick han dock negativ kritik just för personskildringen, vilket han tog hårt eftersom han lagt in självbiografiska element i porträttet av huvudpersonen.


 

Om Tavaststjerna med Barndomsvänner förde in realismen i den svenska litteraturen i Finland kan man säga att han med sin nästa stora roman Hårda tider (1891) tar steget mot naturalismen. Romanen, som författaren döpte efter Dickens Hard Times, väckte genom sin socialkritik indignation i konservativa kretsar. Den handlar om det stora nödåret 1868 och innehåller polemik mot Runebergs människosyn. En av huvudpersonerna, Kalle Pihl, som lämnat hustru och barn att svälta hemma i Österbotten, drar sig sålunda inte för att anta falsk identitet och ingå tvegifte i avsikt att lura till sig ett torp och en präktig hemgift. Genom skildringen av romanens huvudperson, den framgångsrike och samvetslöse kapten Thoreld på Herrö, visar Tavaststjerna hur de besuttna fortsatte att leva gott under nödåren, medan den fattiga delen av befolkningen svalt.


 

Hårda tider översattes redan 1892 till finska av Tavaststjernas vän och kollega Juhani Aho. Romanen fick nedgörande recensioner och författaren själv menade att han i dem kunde höra ”den gamla pennalismens dunkande med knogarna i bordet och dess drastiska, stora vishetsregel: skriv som Runeberg, gossar, så skriver ni bra!” Tavaststjerna hade försökt försörja sig som fri författare för att kunna leva utom­lands, men han tvingades ge upp och återvända till Finland för att arbeta som redaktör vid Hangö tidning 1895 och vid Björneborgs tidning 1896. Sin uppgivenhet vid hemkomsten till Finland beskriver han i dikten ”Hemåt i höstregn”, som inleds med följande strof:


 

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,


 

hem öfver svarta svallande vatten,


 

hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen


 

styr jag min farkost, men såsom i drömmen,


 

vågorna väcka mig icke ur den.


 

Stänket, som står öfver däck och kajuta,


 

väcker mig icke upp till att njuta


 

färden mot vinden, färden mot strömmen.


 

Hemåt det bär, men såsom i drömmen.


 

Svara mig svallsjö! Lefver jag än?


 

Till Tavaststjernas isolering bidrog hans tilltagande dövhet. Nyheten om Zacharias Topelius frånfälle tog honom hårt; hans utkast till en nekrolog över den äldre författarkollegan blev det sista han skrev. En kort tid senare fick Tavaststjerna lunginflammation och avled ett par månader före sin 38-årsdag på sjukhuset i Björneborg.


 

Katarina von Numers-Ekman


 

Karl August Tavaststjerna, författarpseudonym Paul Dubois, född 13.5.1860 i S:t Michel, död 30.3.1898 i Björneborg. Föräldrar generalmajoren Carl Johan Tavaststjerna och Frederique Granfelt. Gift 1891 med skådespelerskan Augusta Wilhelmina Gabrielle Kindstrand.


 

PRODUKTION. För morgonbris (1883); Frun emanciperar sig. Dramatiskt kåseri (1885); Nya vers (1885); Barndomsvänner. Ett nutidsöde (1886); En inföding (1887); I förbindelser (1888); Affärer (1890); Dikter i väntan (1890); Godnatt (1890); Ett vådligt experiment (1890); Marin och genre (1890); Hårda tider. Berättelser från Finlands sista nödår (1891); Pyret (1891); Fyra dramatiska småstycken (1891); Kontraktet (1892); Uramo torp. Drama i fyra akter (1892); Mot hemmet. Ett halfglömt julminne (1892); Unga år (1892); Heder och ära (1893); I förbund med döden (1893); Korta bref från en lång bröllopsresa (1893); Kapten Tärnberg med flera berättelser (1894); Kvinnoregemente. Roman från finska landsbygden (1894); Korta bref från hemmets lugna härd (1895); Finska vikens hemlighet. Stockholm. (1895); Dikter (1896); En patriot utan fosterland. Anteckningar från det Finland som varit (1896); Laureatus. Epopé i tretton sånger jämte en samling efterlemnade lyriska dikter (1897); Lille Karl. En gosses roman, berättad för stora och små (1897); Efter kvällsbrisen. Efterlemnade skrifter på vers och prosa (1899); Brev till Nixe. Utg. Gabrielle Tavaststjerna (1923); Samlade skrifter I−X (1924); Brev till Diana (1966); Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR O CH LITTERATUR. E. Ekelund, Tavaststjerna och hans diktning (1950); E. Ekelund, Realism, symbolism och dekadens, Karl Tavavststjerna. Finlands svenska litteratur II (1970); J. Hagelstam, Karl August Tavaststjerna. En minnesteckning. Finsk Tidskrift 44 (1898); E. Kihlman, Karl August Tavaststjernas diktning (1926); J. Landqvist, Den realistiska och kosmopolitiska perioden, Karl August Tavaststjerna. Modern svensk litteratur i Finland (1929); M. Mazzarella, Det trånga rummet. En finlandssvensk romantradition (1989); M. Mazzarella, Efterord. Hårda tider. Nya klassikerserien (1991); A. Mörne, Lyriker och berättare. Finlandssvenska studier (1939); A. Pekonen, Karl A. Tavaststjerna redivivus. Mikkel-seuran julkaisuja­ I (1960); J. Salminen, Levande och död tradition (1963); W. Söderhjelm, Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning (1900); J. Wrede, K. A. Tavast­stjerna – den hårda verkligheten. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999).


 

BILDKÄLLA. Tavaststjerna, Karl August. Foto: Ateljé Fred. Riise, 1891. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4833-1416928957439

 

Upp