von KOTHEN, Casimir


(1807–1880)


Senator, generallöjtnant, friherre


Casimir von Kothen avancerade till höga poster i Finland och i Ryssland under beskydd av generalguvernören, ministerstatssekreteraren och den kejserliga familjen. Han verkade aktivt för byggandet av Saima kanal samt för en omorganisering av skolväsendet och krigsmakten. Den självrådige von Kothen kritiserades dock offentligt, och han råkade flera gånger i dispyt med sina kolleger.

 

Casimir von Kothens bana var utstakad redan från början. Hans gudföräldrar och familjens vänner hörde till en inflytelserik krets av militärer och adelsätter som Hisinger, Armfelt och Aminoff. Uppväxtmiljön präglade Casimir von Kothen. På sin ämbetsmannabana visade han en grundläggande brist på respekt för den allmänna opinionen. Det var en inställning som han förmodligen ärvt efter sin mor Johanna Tollet, en ljusstark stjärna i Helsingfors sällskapsliv. Också andra kvinnor kom att få betydelse för von Kothens levnadsbana. Vid en bal hos sina föräldrar stiftade han redan som ung bekantskap med sin blivande hustru, societetsskönheten Anna Charlotta von Haartman. Hon protegerades av sin 26 år äldre halvbror Lars Gabriel von Haartman, som vid denna tid var adjoint hos statssekreterare R. H. Rehbinder.


 

År 1834 gifte sig Casimir von Kothen med Anna Charlotta von Haartman, som redan som sextonåring varit hovfröken hos kejsarinnan. Kothen kunde i huvudsak tacka sin makas framgång vid hovet i S:t Petersburg för sina avancemang. De avundsmän som bekymrat följde med framgången hade svårt att smälta att en ung man, som bara några år tidigare inträtt i militärtjänst, redan var adjutant hos generalguvernören Alexander Menschikoff och samtidigt lyfte en extra statlig pension. Dessutom beviljades von Kothen inom kort riddartecknet av fjärde klassen av S:t Vladimirs orden, och 1840 befordrades han till överstelöjtnant. Samtidigt åtnjöt von Kothen den blivande kejsar Alexander II:s gunst; von Kothens hustru hade en omfattande beundrarskara.


 

Menschikoffs inflytande på von Koth­ens snabba avancemang var betydande. Efter att ha blivit student vid akademin i Åbo 1822 läste von Kothen först humaniora och juridik, med sikte på att inträda i tjänst vid statssekreteriatet i S:t Petersburg. Då han 1826 fått sitt avgångsbetyg från akademin hamnade han istället som underofficer vid Livgardets moskovska regemente, deltog i kriget mot Turkiet 1828–1829 och var med om att kuva det polska upproret. Sedan han återvänt från den turkiska fronten presenterade statssekreterarens adjoint Alexander Armfelt honom för den nye generalguvernören. År 1833 blev von Kothen adjutant hos Menschikoff, och sju år senare var han ett av finska statens ombud vid underhandlingarna mellan Finland och Norge gällande samernas rätt till renskötsel och fiske vid norska gränsen. Underhandlingarna förlöpte till Menschikoffs belåtenhet och von Kothen utsågs till t.f. direktör för general­guvernörens kansli, tre år senare till ordinarie direktör.


 

Casimir von Kothen utsågs 1844 till t.f. och två år senare till ordinarie guvernör över Viborgs län. Han var ordförande i den kommitté som svarade för arbetsordningen och ekonomin vid byggandet av Saima kanal. Sålunda kom han att tävla om äran med sin svåger, den mäktige chefen för senatens ekonomiedepartement L. G. von Haartman, som alltid ville bestämma och som bara motvilligt erkände andras förtjänster. För von Kothen blev Saima kanal en livsuppgift och hederssak. Han lyckades så väl att kejsaren belönade honom med S:t Anne-ordens kraschan. Han prisades för sin aktivitet, men kritiserades för byråkratiskt nit och hänsynslös­het. Kothen valde själv sin personal genom att påverka generalguvernören med förbigående av senaten.


 

Som guvernör utmärkte sig Casimir von Kothen också för att han drog in ett flertal tidningar. År 1846 drogs Kanava in och därefter den av J. V. Snellman utgivna Saima. Innan von Kothen råkat i sin uppmärksammade polemik med Snellman om publiceringen av olämpliga artiklar i Saima hade han brevledes konsulterat J. J. Nordström, som då uppgett en finländsk karriär och flyttat till Sverige, om jordbrukspolitiken. Snellman angrep i synnerhet företaget att sammanslå krono­gods. Måttet rågades slutgiltigt av en artikel där Snellman åskådliggjorde hur von Kothen byggt en ”ny proletärfabrik” i Viborgs län, då mindre gårdar förenades till större och de som blivit utan mark kördes på landsvägen för att tigga. Oavsett varningar från censuröverstyrelsen fortsatte Snellman på sin kritiska linje tills hans tidning drogs in 1846. Myndigheternas vaksamhet var effektiv och von Kothen behövde endast upplysa generalguvernören om ”farliga” företeelser för att denne skulle bli bekymrad. Som en följd härav är de hemliga akterna i generalguvernörens kansli från denna tid fyllda med inhemska tidningsartiklar i rysk översättning.


 

Casimir von Kothen förordnades 1853 till chef för senatens ecklesiastikexpedition. I Helsingfors ryktades det att avsikten med placeringen var att dämpa honom och förekomma hans täta besök i S:t Petersburg, samt göra honom mera förtrogen med den högre förvaltningen. Åtminstone förefaller von Haartman på detta vis ha önskat lägga band på hans inflytande. Förfarandet föreföll att lyckas, von Kothen beklagade sig snart inför ministerstatssekreterare Alexander Armfelt över att han enbart var en länk inom en styrelse utan beslutanderätt som inte visste var den kunde söka stöd. Enligt von Kothens utsago visste man vem man kunde vända sig till så länge generalguvernören befann sig i S:t Petersburg. Kothen tröstade sig med att han enligt egen utsago var den ende nykomling som inte accepterade allt som gjorts före hans tillträde. Senaten var bunden av sina förhandsbeslut och nykomlingens inställning gladde inte någon. Kothen berättade för Armfelt att skolfrågan bromsats upp, trots att den inte vore svår att lösa. Haartmans förhoppning att von Kothen skulle kunna anpassa sig till ett kollegialt beslutsfattande föreföll alltså komma på skam.


 

Von Kothen var van vid ett gunstlingssystem och fick till slut nog av den kollegiala senaten när skolkommitténs betänkande hänsköts till granskning av ett senatsutskott. Han beklagade att han satt fast i skolfrågan som en råtta i fällan. När man satt i plenum var samförstånd inte att räkna med. Endräkt i skolfrågan blev omöjlig om den ena önskade sig hebreiska och den andra något annat av världens alla språk, och om den ena önskade klassisk, den andra administrativ och den tredje real bildning. Trots protesterna var von Kothens inflytande på skolordningen 1856 betydande, och tack vare hans insats grundades två gymnasier för utbildning av civila tjänstemän.


 

Relationerna mellan svågrarna von Kothen och von Haartman spändes till det yttersta 1855, då von Haartman inte beviljade medel för att återuppsätta den indelta armén, vilket var ett företag som von Kothen drev med stort engagemang. I denna situation rönte von Kothen förståelse bland senatorerna, i första hand naturligtvis bland officerarna. Enligt von Kothen kunde frågan inte drivas så länge von Haartman satt i senaten och de övriga senatorerna bara tänkte på egna bestyr. Kothen ansåg sig inte längre ha krafter att kämpa emot von Haartmans ”vinglerier”. Han satte sitt hopp till den nye general­guvernören F. W. R. Berg och att han bättre än Menschikoff skulle inse vad ont von Haartman gjort landet.


 

Den indelta armén var en hederssak för von Kothen, efter att han 1854 utsetts till ordförande i den kommitté som behandlade återuppsättandet av den indelta armén. År 1855 utsågs han till inspektör för de indelta bataljonerna. Sedan han 1858 blivit chef för militieexpeditionen blev von Kothen ordförande för en av senatens ekonomiedepartement tillsatt kommitté som skulle påskynda militärväsendets definitiva organisation i Finland. För den skull reste han landet runt och försökte vid roteböndernas möten få förbandens förläggningsorter fastslagna. Det godtyckliga förfarandet väckte allmän uppståndelse. Inte heller generalguvernör Berg gillade von Kothens framfart.


 

Missnöjd med sin ställning i senaten hade von Kothen redan tidigare strävat efter att med sin gynnare baron Platon Aleksandrovitj Freedericksz stöd kallas till medlem i något högre organ eller den högsta riksförvaltningen. Efter konflikterna kring den indelta militären godkändes hans ansökan om ett års tjänstledighet utan svårighet av kejsaren, sedan han tillbringat ett par veckor i societetskretsarna i S:t Petersburg för att driva sitt ärende. Enligt von Kothen hyste kejsaren en riktig uppfattning om sakernas tillstånd och visade sin välvilja. Uppmuntrad härav sände von Kothen en anhållan till Berg om ett års ledighet. Berg gick endast motvilligt med på detta, då von Kothens ärenden inte längre kunde påbördas den nye chefen för senatens ekonomidepartement J. M. Nordenstam.


 

Efter senatssejouren och tjänstledig­heten återerövrade von Kothen sina forna positioner med hjälp av sin dotter – den tredje inflytelserika kvinnan i hans liv efter modern och hustrun. Alma von Kothens framgång i salongerna i S:t Petersburg skänkte fadern stor tillfredsställelse. Aurora Karamzin stödde debuten genom att leda Alma till furst Soltikov, som presenterade flickan för kejsarinnan. Händelsen stärkte von Kothens egen ställning och ledde senare till ledamotskap i den ryska senaten. Som ledamot av denna från 1861 stärkte von Kothen ytterligare sin ställning inom gunstlingsförvaltningen.


 

Efter att ha varit åsidosatt i tio år steg von Kothens stjärna ännu en gång, då han på föredragning av den nye general­guvernören Nikolaj Adlerberg utnämndes till vicekansler för universitetet och till chef för Överstyrelsen för skolväsendet. Kothen åtnjöt Adlerbergs obegränsade förtroende efter att Kothen fått sina förslag godkända under två privata audienser hos kejsaren. Redan innan han inledde sin verksamhet vid överstyrelsen planerade von Kothen en förändring av förordningen från 1863, så att det dittills frivilliga ryska språket skulle bli obligatoriskt. ­Ministerstatssekreterare Armfelt och dennes adjoint Emil Stjernvall-Walleen försökte få von Kothen att avstå från sin plan. Enligt Armfelts mening vore det bättre om icke rysktalande inte kunde utnämnas till de olika förvaltningsgrenarna. Stjernvall-Walleen ansåg att von Kothen själv borde övervaka provet i ryska för dem som sökte in till universitetet och i det sammanhanget underkänna svaga prestationer.


 

Bägge de högsta finländska ämbetsmännen ville undvika ett tvång som skulle väcka ovälkommen kritik mot överstyrelsens första åtgärd. Dessutom ansåg sig ledamoten av överstyrelsen S. H. Antell föranledd att avgå, om man började bedriva en tvångspolitik. Enligt Antells uppfattning skulle detta skada von Kothen personligen och förorsaka demonstrationer. Fastän en övertygad motståndare till fennomanerna, var von Kothen beredd att också godkänna finska som undervisningsspråk. I bakgrunden fanns dock hans motstånd mot ståndscirkulation. I sitt utlåtande om kommittébetänkandet beträffande finska språket framhöll han att man inte i skolorna borde främja en cirkulation mellan de olika samhällsklasserna utan bestämma bildningsnivån separat för varje samhällsklass.


 

I bägge sina förtroendeuppdrag hamnade von Kothen på kollisionskurs med sin forne vän J. P. Palmén. När von Kothens far flyttade från Viborg till Helsingfors som medlem av senaten var bröderna Casimir, Gösta och Mauritz lekkamrater till Palmén. I Palmén såg von Kothen ändå en opålitlig bundsförvant som chef för ecklesiastikexpeditionen, då Palmén enligt hans åsikt inte verkade tillräckligt effektivt för att driva förslaget om en omorganisering av skolöverstyrelsen vidare i senaten. Striden om omorganiseringen fördes i tidningspressen. Till slut ansåg von Kothen sig inte kunna göra annat än att dra sig tillbaka. Enligt hans uppfattning var senaten utan ledning och samarbetsvilja, utan önskan att regera; den använde sin tid till gräl och petitesser under en tid då viktiga ärenden blev liggande. De sista åren av sitt liv tillbringade von Kothen utomlands.


 

I Casimir von Kothens verksamhet förenades egenskaperna hos en högreståndsperson, kejserlig officer, självmedveten chef och suveränens gunstling. Hans bana belyser tidens inofficiella beslutsvägar.


 

Raimo Savolainen


 

Casimir von Kothen, född 29.5.1807 på Hermansaari i Lokalax, död 25.11.1880 i Mecklenburg-Schwerin. Föräldrar verkliga statsrådet, senatorn, friherre Gustaf von Kothen och Johanna Agneta Tollet. Gift 1834 med hovfröken Anna Charlotta von Haartman.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Casimir von Kothens samling. Alexander Armfelts arkiv, Riksarkivet. M. Härkönen, Kouluylihallituksen ensimmäisen päällikön Casimir von Kothenin koulupolitiikka­ (1982); R. Lagerborg, Sanningen om Casimir von Kothen (1807−80) enligt aktstycken och brev (1953); Y. Nurmio, Taistelu suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä. Vuoden 1850 kielisännöksen syntyhistorian, voimassaolon ja kumoamisen selvittelyä (1947).


 

BILDKÄLLA. von Kothen, Casimir. Helsingfors universitets museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4778-1416928957384

 

Upp