TAUCHER, Gunnar 

(1886–1941) 

Stadsarkitekt 

På 1920-talet blev stadsarkitekterna en ny och viktig yrkeskår. De hade stort inflytande på hur den unga republikens städer kom att se ut vid den tid då den kommunala administrationen, skolväsendet och socialvården byggdes upp och man började uppföra kommunala hyreshus. Gunnar Taucher var stadsarkitekt i Helsingfors från 1923 till sin död. Han har ritat Helsingfors finska arbetarinstitut samt flera folkskolor och bostadshus som ansetts vara betydande exempel på den nordiska klassicismen. 

Gunnar Taucher studerade till arkitekt vid Polytekniska institutet. Samma år han utexaminerades, 1908, ändrades namnet till Tekniska högskolan i Finland. Taucher deltog redan under studieåren med framgång i en arkitekttävling tillsammans med sin kurskamrat Gösta Cajanus. I början av 1910-talet planerade Taucher och Cajanus tillsammans sju villor för Brändö villastad utanför Helsingfors. Beställarnas olikartade önskemål och de unga arkitekternas experimentlusta resulterade i en mångskiftande arkitektur. 

Hösten 1911 arrangerade Helsingfors Magasins Ab en arkitekttävling om fasaden på det jättemagasin som skulle uppföras på Skatudden. Den 142 meter långa fasaden hörde till de längsta i hela landet. I tävlingens första skede vann Rafael Blomstedt, Gunnar Taucher och Gösta Cajanus första pris. De fick emellertid inte någon beställning, och efter en ny omgång 1912 gick uppdraget till Lars Sonck. Taucher blev så upprörd att han skrev en mycket kritisk betraktelse över sin äldre kollega och tävlingsarrangörerna, vilket ledde till att ”den unga trion” kom att anses rebellisk och osolidarisk med sina kolleger. 

I arkitekttävlingen för Helsingfors stadshus 1913 fick Taucher, Cajanus och Blomstedt tredje pris. I tävlingen, som hade 23 deltagare, var det en hedervärd placering, i synnerhet som första pris inte delades ut och andra pris gick till Armas Lindgren. Till tävlingsjuryn hörde två inflytelserika arkitekter från Sverige, Isak Gustaf Clason och Carl Westman. Platsen för det tilltänkta stadshuset, mellan Senatstorget och Salutorget, erbjöd inte någon lätt utgångspunkt. Mångfalden av historiska citat och referenser i tävlingsbidragen säger något om epokens pluralistiska inställning till olika stilarter. Taucher, Cajanus och Blomstedt presenterade en lösning för fasaden mot Salutorget som påminde om Rådhuset i Köpenhamn, som blivit färdigt 1905 och bland annat pryddes av två torn. Projektet begravdes på grund av världsekonomins nedgång och världskriget. Därigenom räddades det gamla societetshuset ritat av C. L. Engel, som invigdes till stadshus 1932 sedan man företagit några smärre ändringar på förslag av stadsarkitekten Taucher. 

Även om Tauchers generation högljutt protesterade mot den äldre generationens nationalromantik, försökte den inte omedelbart frigöra sig ur traditionens grepp. Tauchers texter och ritningar visar att han på 1910-talet sökte en ny tidsenlig stil, på en gång naturlig och enkel, likt den gamla folkliga arkitekturen. Processen påskyndade den nya klassicismens frammarsch. 

I oktober 1923 utnämnde Helsingfors stadsfullmäktige Gunnar Taucher till stadsarkitekt. Valet påverkades av hans löfte att helt avstå från sin egen arkitektbyrå, vilket var en exceptionell uppoffring på den tiden. Taucher hade emellertid redan haft anställning som stadens byggnadsinspektör sedan 1913 och visste vad han gav sig in på. 

I Helsingfors rådde stor bostadsbrist, samtidigt som den kommunala bostadsproduktionen ännu inte hade trampat ur barnskorna. De sociala myndigheterna var oense om vilken instans som skulle ansvara för bostadsproduktionen. Det första huset med arbetarbostäder som Taucher ritade var samtidigt det första som staden lät bygga i sten. Tidigare nödbostäder hade varit trähus. Det tre våningar höga stenhuset för lungsiktiga familjer som uppfördes på Lovisagatan påminde till det yttre om en 1600-talsherrgård eller en kasern från 1800-talets början. Intrycket förstärktes då helheten, som omfattade tre separata längor, blev klar 1931. 

De kommunala hyreshusen på Backasgatan 37–43 blev klara 1926. I den tredelade, 160 meter långa byggnaden fanns 87 bostäder på ett rum och kök samt fyra butikslokaler. Den nya bostadstypen innebar en klar förbättring jämfört med dåvarande standard, som endast bestod av ett rum med s.k. hällspis. Den borgliknande exteriören gav bostäderna ytterligare prestige. I exteriören kan man spåra influenser från den tyske arkitekten Heinrich Tessenow, medan de smala längorna följer svensk norm. Backasgatans enhetliga gatubild fullbordades av tre delvis kommunala fyravåningshus ritade av Taucher, som uppfördes på den intilliggande 200 meter långa tomten. 

Helsingfors finska arbetarinstitut på Helsingegatan stod färdigt 1927. Taucher assisterades av den unge Pauli Blomstedt, som redan varit med om att rita det första bostadshuset på Backasgatan. Liksom skolbyggnaderna blev arbetarinstitutet en upphöjd symbol för folkbildningen i stadsbilden. Kottby finska folkskola (1928), Vallgårds svenska folkskola (1932) och Aleksis Kiven koulu i Berghäll (1934) utgör fortfarande betydande arkitektoniska verk i respektive stadsdel. 

Alphyddans nya vattentorn (ritat 1937), Skatuddens nya magasin (1937) och Elverkets hus vid Kampen (1938) täcks alla av mörkglaserat tegel. Den spänstiga arkitekturen ger sig inte ut för att representera någon enskild stilriktning, och det fordras en stunds rofyllt betraktande för att upptäcka de harmoniska proportionerna. Elverkshusets tillbyggnad, ritad av Alvar Aaltos arkitektbyrå, fullbordar den estetiskt tilltalande helheten. 

Tauchers byrå deltog också i olika etapper i planeringen av Nickby sinnessjukhus. Gunnar Tauchers viktigaste bidrag är en sjukhuspaviljong i fyra våningar med säteritak, som stod klar 1926. 

Riitta Nikula 

Jarl Gunnar Taucher, född 2.5.1886 i Vasa, död 15.3.1941 i Helsingfors. Föräldrar häradsdomaren Isidor Eskil Henrik Taucher och Lydia Charlotta Mathilda Wolff. Gift 1913 med Ella Gertrud Björk. 

VERK. Bostadskomplexet vid Backasgatan 37–43, Helsingfors (1926); Sjukhuspaviljongen, Nickby sjukhus, Sibbo (1926); Helsingfors finska arbetarinstitut vid Helsingegatan (1927); Sofielunds mottagningshem, Helsingfors (1929); Brandstationen i Berghäll, Helsingfors (1934); Folkskolorna i Kottby (1928), Vallgård (1932) och Berghäll (1934), samtliga i Helsingfors; Alphyddans vattentorn, Helsingfors (1937); Skatuddens hamnmagasin, Helsingfors (1937); Elverkets centralbyggnad, Helsingfors (1938); Yrkesskolan, Barnhemsgränden 4, Helsingfors (1939). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Angeletti, Mäkelänkatu 1924. Una casa di Gunnar Taucher a Helsinki. Bollettino della biblioteca. Facoltà di architettura dell’Università degli studi di Roma 31 (1983); A. Mäkinen, Kioski, kipari, kiska, snagari. Helsingin kioskeja 1800- ja 1900-luvulla (2003); R. Nikula, ”Yksinkertaista, asiallista, tarkoituksenmukaista”. Piirteitä Gunnar Taucherin arkkitehdintyöstä. (1976). 

BILDKÄLLA. Taucher, Gunnar. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4776-1416928957382

Upp