IGNATIUS, Bengt Jakob


(1761–1827)


Kyrkoherde, skriftställare, psalmdiktare


Bengt Jakob Ignatius växte upp på en prästgård och vigdes till präst redan vid unga år. Han predikade mot den gustavianska tidens lättsinniga livsstil och mot neologien. Trots att han inte övergav den lutherska ortodoxin verkade han som ledare för den pietistiska rörelsen i sydvästra Finland. Ignatius främjade folkundervisningen och fattigvården samt utgivningen av religiös litteratur. Han var känd som psalmdiktare och han deltog i arbetet med att reformera den i kyrkan använda andaktslitteraturen.

 

I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet togs nya initiativ till att förbättra folkundervisningen och andaktslitteraturen i Sverige och Finland. Inom det teologiska och religiösa tänkandet drabbade den pietistiska trosuppfattningen samman med upplysningens neologi, men det fanns också överlappningar mellan upplysningen och pietismen. I dessa för tiden så karaktäristiska strömningar deltog Bengt Jakob Ignatius aktivt både som pietistisk församlingspräst och som litterär påverkare.


 

Ignatius andliga vägkost härstammade från prästgårdskulturen. Faderns tidiga död drev honom bort från fädernehemmet, prästgården i Tusby, till Vichtis, där han uppfostrades av släktingar som också var präster, och senare till Sahalax. Hans mor Kristina Malm var nämligen dotter till kyrkoherden i Vichtis, Jakob Malm och dennes första hustru Ingrid Gylling. Släktingarna bekostade Ignatius skolgång i Helsingfors trivialskola och Åbo katedralskola. Vid 14 års ålder var han redo att skriva in sig som student vid akademin i Åbo och fem år senare vigdes han till präst.


 

Sina viktigaste ämbeten som församlingspräst hade Ignatius som kyrkoherde i Vichtis, Halikko och Ulvsby. Han har beskrivits som en kraftfull predikant, som gisslade den gustavianska tidens lättsinniga livsstil och angrep neologien. Teoretiskt sett höll han sig inom den lutherska ortodoxin, men i praktiken närmade han sig den sydvästfinska pietistiska rörelsen, som han ledde tillsammans med sina vänner Gustaf Rancken och Anders Achrenius. Pietistprästerna fick rörelsen att förbli strängt kyrklig.


 

I likhet med många upplysningspräster och pietister arbetade Ignatius för folkundervisning och fattigvård i sin församling. I Halikko fick han hjälp av överheten för att tvinga motsträviga till läsning; de mest halsstarriga fick sitta i fotstocken. Skriftskolan i Halikko hade på Ignatius tid ett gott rykte. Dessa hans bemödanden gick väl ihop med hans gynnares, friherrinnan Maria Catharina Armfelts samhälleliga strävanden. I kraft av sin patronatsrätt hade hon kallat Ignatius till tjänsten som kyrkoherde i Halikko. Ignatius råkade visserligen i konflikt med sin patron i en del frågor, men de samarbetade också, såsom i frågan om att återinföra skjutshållet. När Ignatius stod i beråd att söka sig till en annan församling manade Gustaf Mauritz Armfelt ”hedersgubben” att ge upp sådana planer.


 

Vad beträffar folkundervisningen fick frågan en ny belysning genom det svenska Samfundet pro Fide et Christianismo, som Ignatius blev medlem av 1797. Samfundet hade tagit intryck såväl av anglosaxiskt uppfostringstänkande som av de från franskt håll inspirerade fysiokraterna, vilka såg folkupplysningen som ett medel för att avskaffa social misär. Tyska pietistiska uppfattningar eftersträvade motsvarande lösningar, men betonade att eländet var en följd av den låga andliga nivån.


 

Samfundet pro Fide et Christianismo utgjorde ett slags inofficiell hjärntrust när det gällde bildningsverksamheten i Sverige; medlemmarna bestod nämligen av inflytelserika beslutsfattare. Så snart Ignatius blivit medlem i samfundet började han med dess hjälp genomdriva de skolreformer som han planerat, speciellt anskaffningen av bättre läromedel. Han skrev 1798 ett memorandum i frågan till samfundet. Ignatius förslag fogades till de planer som redan var aktuella, och förmodligen stödde de varandra eftersom samfundet samma år föreslog och godkände ett allmänt förslag till stadga för sockenskolor. Detta förslag hörde inte till dem som fick allmän tillämpning, men det stödde Ignatius och andra prästers initiativ när det gällde folkundervisningen.


 

Litteraturen var Ignatius stora kärlek. Han ägde ett för tiden ovanligt stort bibliotek, sammanlagt ungefär 500 volymer. Han förmedlade själv intresse för andaktslitteraturen, återigen med impulser från Sverige. Tillsammans med Gustaf Rancken och Henrik Renqvist deltog han i Evangeliska sällskapet i Stockholms verksamhet. När man 1817 förberedde sig för reformationsjubileet inkom Ignatius tillsammans med Rancken till domkapitlet i Åbo med ett förslag om att stifta ett motsvarande samfund i Finland. Vid sin jubileumssession biföll domkapitlet förslaget. Så uppstod Finska evangeliska sällskapet, och till ordförande valdes Jacob Tengström, som samma år hade utnämnts till ärkebiskop.


 

Pietistprästen Ignatius roll i dessa händelser återspeglar tydligt den dåvarande situationen inom kyrkan i Finland. Kyrkans ledning med sin auktoritet tog hans förslag ad notam och upplysningsteologen Tengström gick med på att bli ledare för ett samfund som spred väckelsekristendom. Därutöver erhöll såväl Ignatius som Rancken teologie doktors värdighet vid den promotion som ägde rum i anslutning till reformationsjubileet. Det förtroende som kyrkan visade Ignatius tog sig också uttryck i att han två gånger utnämndes till länsprost.


 

Ignatius engagerades också i arbetet med kyrkans andaktslitteratur, vilket ärkebiskop Tengström föreslagit 1817. Ignatius var redan känd som psalmdiktare och antingen ensam eller tillsammans med Anders Achrenius hade han 1790 redigerat pietisternas sångbok Halullisten Sieluin Hengelliset Laulut (Andliga sånger för hugade själar). Ignatius var medlem av kyrkohandbokskommittén, men han deltog framför allt i arbetet på psalmboksförslaget. Som medlem i psalmbokskommittén gav han 1824 ut samlingen Uusia Suomalaisia Kirkko-Wirsiä (Nya finska kyrkopsalmer), som innehöll 230 psalmer, av dem 43 skrivna av honom själv. Ignatius var inte nöjd med de ändringar som Tengström gjort i dessa psalmer när han tog dem med i kommitténs förslag, som utgavs med titeln Uusia virsiä (Nya psalmer). I finska psalmboken från 1986 ingår fjorton psalmer som Ignatius skrivit, översatt eller bearbetat. Bland de mest kända av hans hand är psalm 375, ”Kun Herra hoitaa, paimentaa, ei silloin mitään puutu” (När Herren sköter, vallar, då skall intet fattas).


 

Ignatius var också medlem i Finska hushållningssällskapet och gav i sällskapets skriftserie ut programskrifter om att lindra följderna av nödåren i norra Finland och om alkoholens inverkan på sederna och ekonomin. De ekonomiska och samhälleliga intressena delade han med många av tidens upplysnings- och pietistpräster. På sin egen gård prövade och utvecklade Ignatius moderna metoder, såsom upplysningstidens präster brukade göra.


 

Vid sidan av sina många tjänste- och förtroendeuppdrag hann Ignatius också fostra en stor familj. Sitt första äktenskap ingick han 1788 med adelsdamen Sofia Barbro Ekestubbe. Deras förstfödde son döptes året därpå med namn efter sin far. Efter det fick makarna ytterligare ett dussin barn. När hans första hustru dog gifte han sig med Hedvig Avellan 1809. Eftersom hans nya maka då var 34 år gammal fick hon endast tre barn, och dog sedan samma år som deras tvillingdöttrar. Med sin tredje hustru Lovisa Katarina Saurén, som var trettio år yngre än sin make, fick Ignatius ännu ett barn 1819.


 

Pentti Laasonen


 

Bengt Jakob Ignatius, född 16.1.1761 i Tusby, död 6.11.1827 i Ulfsby. Föräldrar kyrkoherden Benedictus Ignatius och Kristina Malm. Gift 1788 med Sofia Barbro Ekestubbe, 1809 med Hedvig Avellan, 1815 med Lovisa Katarina Saurén.


 

PRODUKTION. Halullisten sieluin hengelliset laulut (1790); Sanna och falska christnas kännetekn. Falun (1797); Uusia Suomalaisia Kirkko-Virsiä (1824); Om predikningar och ekonomiska artiklar se A. Ignatius, Ignatius-suku (1942).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bengt jakob Ignatius predikotexter, Riksarkivet; Finska kyrkohistoriska samfundets arkiv, Helsingfors. S. Haavisto, Mystistä spiritualismia vai luterilaista teologiaa? Bengt jacob Ignatiuksen teologia pietismin tutkimushistorian valossa (1995); A. Halila, Pentti jaakko Ignatius kansanopetuksen uudistajana. Historiallinen aika-kauskirja 1948; A.-L. Hirviluoto & K. Pitkänen, Halikon historia I (1992); A. Ignatius, Ignatius-suku (1942); P. Lempiäinen, Halullisten sielujen hengellisten laulujen toimittaja. Teologinen aikakauskirja 1973; E. Murtorinne, Finlands kyrkohistoria 3. Skellefteå (2000); M. Tornberg, Lounaissuomalaisten herännäispappien ja virsirunoilijoiden Abraham Achreniuksen ja B.J. Ignatiuksen kirjastot. Studia historica in honorem Vilho Niitemaa (1987).


 

BILDKÄLLA. Ignatius, Bengt Jakob. Miniatyr. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4513-1416928957119

 

Upp