MELARTIN, Erkki


(1875–1937)


Tonsättare, musikinstitutsdirektor


Erkki Melartin gjorde sitt livsverk inom många sektorer av musiklivet. De mest centrala var arbetet som mångsidig och flitig tonsättare, som lärare i komposition och uppdraget som direktor för Helsingfors musikinstitut.


 

Erik Gustav, eller Erkki, Melartins många aktiviteter var en utmaning för hans vacklande hälsa. Sin skolgång i lyceet i Nyslott måste han avbryta på grund av en hjärtsjukdom – läkaren meddelade bryskt att han endast hade två till tre år kvar att leva. Medan han studerade vid musikinstitutet blev han intagen på sjukhus där han inte fick komponera, men så fort sköterskan vände ryggen till skrev han på ett partitur som han gömde under kudden. Åren 1906 och 1907 vårdades han för lungsot i södern och på Nummela sanatorium. Han led hela sitt liv av sömnlöshet, vilket å sin sida medgav rikligt med tid för mång­sidig läsning.


 

När Helsingfors musikinstituts grundare Martin Wegelius ville att Melartin skulle överta ledarskapet för institutet antog denne anbudet en smula motvilligt och på prov under ett år. Perioden blev ändå ett kvarts sekel lång, 1911–1936. Under denna tid bekantade sig Melartin med musikhögskolor runt om i Europa, och 1924 omvandlades institutet till ett konservatorium enligt internationell förebild. Ett viktigt resultat var en egen byggnad, som stod färdig 1931 med riksdagshuset som granne. Melartin hann aldrig uppleva Sibelius-Akademin med dess professurer.


 

Som lärare i komposition fostrade Melartin en hel generation tonsättare. Han satte sig in i varje elevs problem individuellt och gav unga modernister såväl sin uppmuntran som ekonomiskt stöd. Bland dessa fanns bl.a. Elmer Diktonius och Sulho Ranta. Melartins uppfattning om olika stilar var fördomsfri, och han var öppen för nya strömningar. Han accepterade atonalitet för att skapa effekt, men inte som en systematisk teknik. Ett annat exempel på hans fördomsfrihet är att han reste utomlands med personbil och flygplan i en tid då detta ännu var ovanligt och att han inspirerades av att radion kom i slutet av 1920-talet och komponerade särskilda verk för radio. I artiklar förutsåg han rentav att opera i tv skulle bli en framtida konstform.


 

Trots sina många uppgifter utvecklade tonsättaren Melartin en omfattande produktivitet inom nästan alla musikstilar. Hans produktion kan delas in i två huvudgrupper, förnyande och konstnärligt ambitiös seriös musik och en lättare populärmusik som står salongsstilen nära. För den breda allmänheten blev Melartin mest känd för sina många små förtjusande melodier. Festmarschen ur musiken till skådespelet Prinsessan Törnrosa (Z. Topelius) är en populär bröllopsmarsch. Av hans sånger är ”Mirjams sång” I och II de mest kända. Den första finländska helaftonsbaletten Sininen helmi (Den blå pärlan, 1930) för tankarna till Tjajkovskijs stora romantiska baletter. Melartins karelska ursprung tar sig uttryck i otaliga folkvisearrangemang, som han också gjorde till melodier som han själv hade samlat in. Gränsen mellan stilarna går inte nödvändigtvis efter musikgenrer; t.ex. i vokalmusiken finns både stora konsertsånger och omfattande sångcykler (34 Koskenniemi-sånger) och i pianomusiken vissa av hans mest radikala, impressionistiska och till och med expressio­nistiska verk (Fantasia apocalyptica).


 

Melartin kan till sin läggning anses vara lyriker, men själv menade han att tyngdpunkten i hans produktion låg i symfonierna. Han skrev sex symfonier ungefär samtidigt med Sibelius, men lyckades hålla sig påfallande fri från influenser från denne. Melartins symfonier var de första i Finland i vilka man kan skönja intryck från Mahler.


 

Sina tre första symfonier framförde Melartin på konserter i Helsingfors 1903, 1905 och 1907. Den fjärde (1913) gestaltar den finländska naturen och kulminerar i en sommarpsalm. Symfonin innehåller också sångpartier. Den femte (1916) är den kanske mest balanserade av symfonierna. Här når Melartins polyfoniska skicklighet sin kulmen: symfonins final kombinerar alla verkets viktigaste teman i den fyrfaldiga fugan. Fugan är inte nödvändigtvis ett speciellt symfoniskt element, men den är lyrismens motsats och kräver en avsiktligt strukturerad komposition. Melartins sjätte symfoni (1924/1935) saknar tonartsbeteckning och dess metafysiska idé är själens vandring genom de fyra elementen: jord, vatten, luft och eld. Symfonin är Melartins modernaste och förebådar bland annat användningen av kluster.


 

Under sina sista år komponerade Melartin febrilt och påbörjade ytterligare tre symfonier, men de blev aldrig fullbordade. Han bearbetade också sina symfonier, och detta har lett till att det förekommer motstridiga uppgifter om när de blivit färdiga. Melartin utformade själv pärmarna och pärmbilderna till många av sina publicerade verk.


 

Melartins teosofiska världsåskådning återspeglas i operan Aino (J. Finne, 1907) som bygger på ett postwagnerianskt nätverk av ledmotiv. Sin världsåskådning uttryckte Melartin i en liten skrift med aforismer, Credo (1928). Hans hobbyer omfattade allt från litteratur, antroposofi, fotografering, gamla böcker, frimärken och exlibris, resor (förutom i Europa också till Nordamerika, Egypten och rentav till Indien), odling av exotiska blommor till konstmålning (två offentliga utställningar). Professors titel erhöll Melartin 1919.


 

Att Melartin på nytt har blivit intressant visar skivinspelningen med alla hans symfonier 1993–1995, som har väckt intresse även internationellt, och inspelningen av hans violinkonsert 1999, samma år som sällskapet Erkki Melartin-seura instiftades.


 

Erkki Salmenhaara


 

Erik Gustaf Melartin, Erkki, född 7.2.1875 i Kexholm, död 14.2.1937 i Helsingfors. Föräldrar mantalsskrivaren Oskar Mauritz Melartin och Gustava Renfors.


 

VERK. Opera: Aino (text J. Finne, 1909). Balett: Sininen helmi (1930); Skådespelsmusik: bl.a. Prinsessan Törnrosa (text av Z. Topelius, 1904). Sex symfonier (1902−1924/1935); ca 350 pianostycken, bl.a. sonaten Fantasia apocalyptica; ca 30 sånger för blandad kör och ett tiotal sånger för manskör; ca 300 solosånger; schlager under pseudonymen Eero Mela. Se H. Poroila, Erkki Melartinin sävellykset (2000).


 

PRODUKTION. Credo (1928; 3 uppl. 1947).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Erkki Melartins samling, Nationalbiblioteket. P. Hako, Melartins opera Aino. Finnish Opera (2002); A. Häyrynen, Kalevala poetry in Finnish classical music. Erkki Melartin, Aino and wild woodland theosophy. Kalevala poetry in Finnish music (2005); Keskustelupuheenvuoroja, Erkki Melartin. Juhlaseminaari 8.2.2000. Musiikki 1−2/2000; K. Korhonen, Monikasvoinen Erkki Melartin. Suomalainen pianomusiikki (1996); K. Korhonen, Erkki Melartinin orkesteriteokset (2000); K. Korhonen, Erkki Melartin. An eclectic Late Romantic. Inventing Finnish Music (2003); H. Krohn, Kun suuret olivat pieniä (1911); K. Maasalo, Suomalaisia sävellyksiä II (1969); I. Pitkäranta, Erkki Melartin. Painter, Composer, Philosopher. Finnish Music Quarterly 1/2000; H. Poroila, Erkki Melartinin sävellykset (2000).


 

BILDKÄLLA. Melartin, Erkki. Foto: Ateljé Universal. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4368-1416928956974

 

Upp