VENNAMO, Veikko


(1913–1997)


Partiordförande, riksdagsman, byråchef


Veikko Vennamo blev känd då han ansvarade för jordanskaffningen till den evakuerade karelska befolkningen efter fortsättningskriget och han gjorde sig senare bemärkt som en sträng kritiker av Urho Kekkonen. Han var en färgstark politiker som många betraktade som populistisk, långvarig riksdagsledamot och under två decennier suverän ledare för Finlands landsbygdsparti, som han grundat.

 

Under Urho Kekkonens tid var Veikko Vennamo den ihärdigaste och slutligen även den mest kända oppositionspolitikern i Finland. När de flesta partier i tur och ordning slöt sig till presidentens led på 1960- och 1970-talet, förblev Vennamo och hans parti en nagel i makthavarnas öga. Han kritiserade högröstat presidentens maktutövning och påstod att denne monopoliserat relationerna österut. Vennamo slog larm om den s.k. finlandiseringen i offentligheten redan under Kekkonens tid – inte i efterhand, som många andra gjorde.


 

Veikko Fennander, från 1938 Vennamo, föddes i Karelen, vilket satte stark prägel på hans person och politiska verksamhet. Barndomen tillbringade han i Jaakkima, en livaktig kommun, som senare blev köping under namnet Lahdenpohja. Politiskt låg kommunen mitt i ett starkt stödområde för Agrarförbundet. Familjen Fennander tillhörde de mer välbärgade i Jaakkima. Fadern Emil Fennander hade verkat som affärsman i S:t Petersburg, som trävaruföretagare och sågverksägare i Finland, och slutligen innehade han posten som direktör för banken Kansallis-Osake-Pankki i Lahdenpohja. Hösten 1906 sällade han sig till Agrarförbundets karelska grundare och deltog i partiets konstituerande möten.


 

Veikko fick mångsidiga språkkunskaper i bagaget från sitt borgerliga hem. Fadern talade flera språk och modern Fanny Siviä Haikala hade gått ut den svenska flickskolan i Helsingfors. Veikko Fennander tog studenten vid Uusi yhteiskoulu i Viborg våren 1931 och började studera juridik vid Helsingfors universitet. Han avlade högre juridisk examen våren 1936. Vid denna tidpunkt var han endast 22 år och måste därför vänta ytterligare tre år för att få auskultera för vicehäradshövdings titel. Under dessa år avlade han juris kandidat- och juris licentiatexamina. År 1939 fick han vicehäradshövdings titel, och året innan hade han inlett sin tjänstemannakarriär som notarie vid lantbruksministeriet.


 

Under vinter- och fortsättningskrigen avancerade Veikko Vennamo från den allmänna avdelningen vid jordbruksministeriet till mer krävande uppgifter, först som generalsekreterare för snabbkolonisationen och därefter som byråchef. Efter vinterkriget skulle de karelare som förlorat sina hem snabbt beredas möjlighet att slå sig ner i Finland. När krigslyckan i början av fortsättningskriget verkade gynna Finland, började karelarna återvända till sina hemtrakter. Lantbruksminister Viljami Kalliokoski hade fattat tycke för den raske tjänstemannen och utsåg honom 1943 till chef för återuppbyggnadsbyrån vid ministeriets avdelning för kolonisationsärenden. På detta sätt fick Vennamo möjlighet att leda arbetet med att återställa det hårt drabbade Karelen efter kriget. Karelarna var flitiga och mycket villiga att flytta tillbaka, och därför var nästan alla åkrar i Karelen på nytt uppodlade redan sommaren 1943.


 

Skörden måste dock överges och lämnas kvar åt motståndaren, då den sovjetiska storoffensiven i juni 1944 åter drev karelarna från deras hem. Cirka 480 000 personer evakuerades från de områden som gick förlorade i kriget, och omkring hälften av dem var jordbrukare. Dessutom hade staten gett löften som nu skulle infrias om jord till krigsinvaliderna, frontmännen med familjer, krigsänkorna och de barn som blivit föräldralösa som en följd av kriget. Vennamo hade förlorat tron på seger i kriget redan 1943 och hade i all tysthet börjat förbereda en ny kolonisering. Dessa planer kom väl till pass.


 

I maj 1945 godkände riksdagen jordanskaffningslagen i syfte att styra kolonisationsverksamheten. Den samhälleligt svåra och politiskt känsliga situationen krävde snabba åtgärder. Lagen lovade att de förflyttade karelarna i första hand skulle få jord genom frivillig försäljning, vilket var ett vägval som gynnade dem som skulle avträda jord. Om inga affärer gjordes, måste staten använda sig av tvångsinlösen. Man strävade efter att inte bara bilda nya fastigheter utan även göra dem livsdugliga, och därför skulle fastigheterna också ha skog och senare också tillskottsjord.


 

Som direktör för kolonisationsavdelningen deltog Vennamo i beredandet av jordanskaffningslagen och ledde i praktiken det jättelika kolonisations- och återuppbyggnadsarbetet 1944–1959. Uppdraget var extremt påfrestande och politiskt betungande. Dels var det svårt att sammanjämka önskemålen hos den förflyttade befolkningen och dem som skulle lämna ifrån sig jord, dels gick partiernas åsikter om den rätta lösningen i helt olika riktningar.


 

Vennamo drev sin linje med kraft. Genom att se till att skaffa jord åt den förflyttade befolkningen skulle Finland betala sin hedersskuld till karelarna. Han sökte stöd för sitt arbete i Agrarförbundet. Hans engagemang för Santeri Alkios tankar var delvis ett arv från barndomshemmet, men det var först i anslutning till arbetet med kolonisationsärendena vid lantbruksministeriet som Vennamo aktiverades politiskt. Han noterade landsbygdens vanligaste ekonomisk-politiska problem och många brister i lagstiftningen som försvårade hans arbete. För att åtgärda dem krävdes politik och riksdagsbeslut, och Vennamo var beredd att ta itu med detta arbete. En viktig roll spelade även lantbruksministern Kalliokoski, Agrarförbundets ordförande, som utnämnt Vennamo till chef för kolonisationsavdelningen och som också lockade honom att gå med i politiken. I riksdagsvalet 1945 ställde Vennamo upp som partiets kandidat på den evakuerade befolkningens listor och blev invald med ett högt röstetal.


 

Inom Agrarförbundet blev Vennamo den ledande experten på kolonisationsfrågor och därigenom också en av partiets centrala opinionsbildare. Saken var viktig för partiet inte minst av politiska skäl eftersom Agrarförbundet hade många anhängare bland den evakuerade karelska befolkningen.


 

När jordanskaffningslagen stiftades ville högern och Lantbruksproducenternas centralförbund i första hand lösa problemet genom frivillig försäljning och maximal åkerröjning. De krävde också att tvångs­överlåtelserna skulle inriktas på statens och kommunernas marker. Vennamo ansåg att detta var en alltför långsam, tung och ineffektiv lösning för de evakuerade. Det var nödvändigt för koloniseringsverksamheten att också få tillgång till stora arealer uppodlade åkrar och privat mark – de skulle utgöra minst hälften av allt. Det var dessutom ekonomiskt viktigt att de evakuerade karelarna snabbt togs med i produktionen. Den senare utvecklingen visade att Vennamos uppfattning motsvarade den dåvarande situationens krav även om det redan på 1950-talet stod klart att de nya små gårdsenheterna inte var särskilt bärkraftiga. Vennamo ställde sig negativ till de svenskspråkiga områdenas specialrättigheter i samband med marköverlåtelserna, men förlorade denna kamp.


 

Agrarförbundets högerfalang ansåg att kolonisationsavdelningens direktör drev en alltför radikal linje, men i allmänhet fick han riksdagsgruppens stöd för sina uppfattningar. Däremot fick Vennamos försök att utvidga återuppbyggnadsverksamheten från lantbruket även till andra näringar och småföretagandet inom landsbygden inte tillräcklig uppslutning. Han representerade en verkligt landsbygdspolitisk och inte enbart en lantbruksorienterad linje.


 

Åren 1940–1959 arbetade Vennamo hårt med att lösa problemen inom kolonisations- och återuppbyggnadsverksamheten, och dessa år blev mycket viktiga för honom. Vennamo var ingen skrivbordstjänsteman, utan han reste flitigt runt om i Finland. Genom sina ofta rätt komplicerade möten med evakuerade karelare och markägare utvecklades han till en skicklig tolk av folkets uppfattningar och stämningar.


 

De nya representanterna för Agrarförbundet som invaldes i riksdagen 1945 samlades vanligen omkring Urho Kekkonen i de flesta frågor. De krävde en klar förändring av partiets politiska linje och ledning. I linjefrågan var också Veikko Vennamo en av Kekkonens anhängare. Han representerade dock snarare Paasikivis än Kekkonens linje. Finland skulle etablera goda relationer med Sovjetunionen, bl.a. för att kunna återfå Karelen, men detta fick inte leda till att landets politiska självständighet blev kringskuren.


 

Även om Vennamo tillhörde Kekkonen­anhängarna i gruppen, höll han inte alltid med denne. Vennamo kände tacksamhetsskuld till Viljami Kalliokoski, för vilken han hyste stor respekt. Han hade mycket svårt att acceptera Kekkonens hänsynslösa agerande vid partistämman 1945, då Kallio­koski blev bortträngd från ordförandeposten. Vennamo höll sig också på avstånd i frågan om krigsansvarighetsprocessen, som drevs av Kekkonen, även då han kom på tal som en möjlig ledamot av domstolen.


 

I förhållande till Kekkonen ville Venna­mo vara en samarbetspartner. Detta vållade inga stora problem så länge Kekkonen fortfarande var ett framtidsnamn, som tillsammans med sina anhängare byggde upp sin ställning inom partiet och i rikspolitiken. För att kunna bli president behövde Kekkonen också hjälp av den karelska folk­favoriten, som dessutom under 1950-talet började samla en egen krets, som främst bestod av politiker som representerade de karelska kolonisationsjordbrukarna och småbrukarna. Det är klart att Kekkonen och partiledningen inte betraktade Vennamos gruppbildning med blida ögon. Man kunde dock inte bara ignorera kolonisationsavdelningens direktör; därtill hade han alltför stor politisk tyngd. Kekkonen erkände detta faktum genom att utse Vennamo till andre finansminister i sin femte regering 1954–1956.


 

Efter presidentvalet blev Vennamos relationer till Kekkonen och partiledningen svårare. Det handlade inte bara om meningsskiljaktigheter i sakfrågor. Vennamo upptäckte snart att han hamnat på ett stickspår inom politiken och kunde inte vänta sig en fortsättning på sin karriär som minister. Det mest förödande var emellertid att starka motkrafter började verka för en nedläggning av kolonisationsavdelningen, vilket också skedde 1959. Enligt Vennamos uppfattning låg president Kekkonen bakom detta beslut. Från lantbruksministeriet flyttade Vennamo till Tullstyrelsen, där han arbetade som avdelningschef och tullråd de följande tjugo åren (1960–1980).


 

Vennamo drev en avvikande linje även inom utrikespolitiken, vilket tillspetsade läget ytterligare. Efter Stalins död 1953 utgick Vennamo från att Sovjetunionen skulle hamna i en långvarig kris för att kanske till och med slutligen falla. Därför skulle man vända blicken västerut. Tyskland, som upplevde ett uppsving, fick inte diskrimineras, och relationerna med Moskva skulle göras mer balanserade. Kekkonen delade inte denna uppfattning. När Vennamo lade fram sina åsikter i partidelegationen anklagade Kekkonen honom för fascism, och partiets ungdomstidning gick ut med krav på att Vennamo skulle uteslutas ur partiet. Vennamo blev också till slut tvungen att lämna Agrarförbundet 1959, samma år som lantbruksministeriets kolonisationsavdelning lades ned.


 

Vid Agrarförbundets partimöte i Nivala 1956 var Veikko Vennamo motkandidat till V. J. Sukselainen i ordförandevalet och fick över hundra röster. Även om den sittande ordföranden som väntat avgick med en klar seger, visade Vennamos röstetal att den riktning som han representerade hade betydande stöd i partiet. När det efter riksdagsvalet 1958 började bli klart att Vennamo skulle bli tvungen att lämna partiet, började han bygga upp en egen organisation för att grunda ett nytt parti.


 

Till det konstituerande mötet för Finlands småbondeparti i Pieksämäki den 9 februari 1959 kom cirka fyrahundra deltagare. Entusiasmen var stor och partiet fick en lovande start. På ett par månader tillkom även ett eget språkrör, tidningen Pientalonpoika. Under samma period grundades över tvåhundra partiavdelningar, som slutligen blev över tusen. Många av avdelningarna tynade dock bort efter att den första hänförelsen mattats av. Partiet hade inte heller tillräckliga medel eller kunskaper för att sköta ett nätverk av partiavdelningar.


 

Vennamo hade från första början en viktig position i det nya partiet, för vilket han blev ordförande. Det var han som ordnade det konstituerande mötet och skrev det programutkast som mötet antog. Han hade politisk erfarenhet och kunskaper och färdigheter som var överlägsna alla andra i det småbrukardominerade partiet. Dessutom var han partiets enda riksdagsman.


 

Under Honkaförbundets tid, då man strävade till att ställa upp justitiekansler Olavi Honka som Kekkonens motkandidat i presidentvalet 1962, hade Vennamo ett nära samarbete med Nils Meinander i Svenska folkpartiet och Kaarlo Pitsinki i Finlands socialdemokratiska parti. Tillsammans bildade de en grupp som gav ett viktigt bidrag till utformningen av Honkaförbundets planer. Vennamo ansåg att varje parti som motsatte sig Kekkonen först skulle ställa upp sin egen kandidat i elektorsvalet för att därefter ställa sig bakom en gemensam kandidat i presidentvalet. Detta passade dock inte socialdemokraterna, som ville bilda ett valförbund från första början. Spelet med öppna kort mot Kekkonen ledde till katastrof.


 

I riksdagsvalet 1962 föll Vennamo ur riksdagen. Motpropagandan stämplade honom och Småbondepartiet som utrikespolitiskt farliga, och detta påstående fick genomslag på landsbygden, där många väljare blivit uppskrämda av notkrisen. Finlands småbondeparti blev utan riksdagsman, och under de följande åren visade partiets verksamhet allvarliga tecken på tillbakagång.


 

Vennamo återvände till riksdagen 1966. Agrarförbundet, som inriktat sig på att bli starkare i tätorterna, hade året innan ändrat sitt namn till Centerpartiet, och Vennamo såg genast vilka taktiska möjligheter detta erbjöd honom. Finlands småbondeparti bytte namn till Finlands landsbygdsparti, ”den övergivna landsbygdens” eget parti. Även om Landsbygdspartiets röstetal 1966 inte utgjorde ens hälften av det som Småbondepartiet fick 1962, blev Vennamo invald från sitt valdistrikt. Landsbygdspartiets ende riksdagsman hade dock inte någon lätt position i riksdagen. Han blev politiskt så gott som helt utfrusen, fick inga utskottsplatser och gick också miste om viktig information. Radio och tv behandlade partiet med nonchalans.


 

Landsbygdspartiets starka tillväxt började med presidentvalet 1968, där Vennamo, som kandiderade i valet, fick gott om publicitet och över 230 000 röster med sitt uttalade motstånd mot Kekkonen. Partiets röstetal ökade nästan till det tiodubbla från 1966. Sitt egentliga genombrott fick partiet i riksdagsvalet 1970, där det fick hela 18 platser. Valet efter upplösningen av riksdagen 1972 minskade inte partiets riksdagsgrupp, eftersom det fortfarande rådde en stark protestanda bland väljarna. Dörren till regeringen öppnades dock inte för Vennamo under Kekkonens tid som president.


 

Partiets riksdagsgrupp var oerfaren och rätt heterogen till sin sammansättning. Partiets politiska linje utformades av partistyrelsen, som dominerades av Vennamo och vissa partiveteraner. Denna oproportionerliga tudelning gav upphov till konflikter och irriterade riksdagsgruppen. Även Vennamos starka ledarstil började väcka beskyllningar om partidiktatur. År 1972 splittrades partiet. De som utträdde grundade Enhetspartiet för Finlands folk. Vennamo fick leda en riksdagsgrupp som krympt till sex riksdagsledamöter och ett parti som hamnat i kris.


 

Under 1970-talets senare hälft intog partiet under Vennamos ledning en allt skarpare oppositionsställning i Kekkonens Finland. Till följd av sin aggressiva linje blev det dock i allt högre grad isolerat i rikspolitiken. Vennamo började tröttna. Vid decennieskiftet 1980 överlämnade han partiet till sin son. Under ledning av Pekka Vennamo och med stöd av faderns idéer vann Landsbygdspartiet en valseger och 17 riksdagsplatser i valet 1983 och kom slutligen också in i regeringen. I Kalevi Sorsas fjärde regering representerades partiet av arbetsminister Urpo Leppänen och andre finansminister Pekka Vennamo. I följande val lyckades partiet emellertid inte behålla sin position och upphörde under 1990-talet helt med sin verksamhet. För en fortsatt framgång vid valurnorna borde det ”bortglömda folkets parti” och dess hedersord­förande ha hittat ett nytt objekt att protestera mot och kanske också en ny Kekkonen. Veikko Vennamo lämnade riksdagen 1987 och ägnade sig därefter bland annat åt att utge sina memoarer.


 

Som politisk språkbrukare var Veikko Vennamo en av de skickligaste i Finland. Hans retoriska förmåga byggde i stor omfattning på hans personliga egenskaper. Han utvecklade sin politiska retorik målmedvetet. För att hitta slagkraftiga uttryck läste han bland annat Bibeln och fördjupade sig i språkbruket inom vänstern. I Bibeln hittade han inte bara viktiga detaljer, utan också en modell för ett språk som vann genklang hos folket och som ofta hade karaktären av förkunnelse.


 

Vennamo ingöt känsla i både lyssnarna och sig själv, och kunde ta en stor sal helt i besittning med sin röst och personlighet. Det var som om orden uttalades från toppen av ett heligt berg: politiken behövde moral och hållning, herrarna skulle straffas och folket få nåd. I maktens salar stämplades Vennamos krav och politiska mål lätt som populism och demagogi, men detta hindrade honom inte att förbli en favorit bland folket.


 

Juhani Mylly


 

Veikko Emil Fennander, från 1931 Vennamo, född 11.6.1913 i Jaakkima i Viborgs län, död 12.6.1997 i Helsingfors. Föräldrar bankdirektören Emil Fennander och Fanny Siviä Haikala. Gift 1944 med Sirkka Ilona Tuominen.


 

PRODUKTION. Maanhankintalainsäädäntö (tills. med E. Kuitunen, 1947); Asialinjalla (1970); Ajan valtimolla (1973); Kulissien takaa. Elettyä Mannerheimin, Paasikiven, Kekkosen ja Koiviston aikaa (1987); Jälleenrakennuksen ihme. Suomi nousi aallonpohjasta (tills. med P. O. Väisänen, 1988); Kekkos-diktatuurin vankina (1989).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Enävaara, Unohdetun kansan puolesta. SMP 20 vuotta 1959−1979 (1979); K. Hokkanen, Maalaisliitto-Keskustan historia III. Maalaisliitto sodan ja vaaran vuosina 1939−1950 (1996); E. Kivioja, Unohdetun kansan siivellä (1970); L. Linna, Vennamon panttivangit (1998); O. Maalampi, Kun alkoi asialinja (1971); Suomi Maatalousministeriö, Maanviljelystoimituskunta–maatalousministeriö 90 vuotta 1860−1950 (1950); K. Räisänen, Unohdetun kansan puolesta. SMP 30 vuotta 1959−1989 II. 1979−1989 (1989); Vennamolaisuus populistisena joukkoliikkeenä. Red. V. Helander (1971).


 

BILDKÄLLA. Vennamo, Veikko. Foto: Eero Liesimaa. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4213-1416928956819

 

Upp