AHO, Esko


(1954– )


Statsminister, partiordförande, ­riksdagsman


Esko Aho var riksdagsman i nära tjugo år och ordförande för Centerpartiet i Finland över tio år. Som statsminister i den borgerliga regeringen 1991–1995 var han tvungen att få Finland att resa sig ur landets djupaste lågkonjunktur i fredstidens historia. Under Ahos ledning underhandlades avtalet om Finlands medlemskap i Europeiska unionen 1995. Han förlorade med knapp marginal presidentvalet 2000.

 

Esko Ahos politiska karriär avancerade till riksplanet när han 1974 blev ordförande för centerpartiets ungdomsorganisation. Erfarenhet hade han skaffat sig från organisationsuppgifter i Skolungdomsförbundet och Ammattikoululaisten liitto (Yrkesskolornas elevförbund). På den tiden ansåg också de borgerliga ungdomspolitikerna det nödvändigt att skapa direkta kontakter med Sovjetunionen. Aho lärde känna bland andra Gennadij Janajev, ledare för Komsomol, den kommunistiska ungdomsorganisationen i Sovjetunionen. I augusti 1991 fick Aho som ung statsminister följa utvecklingen av de konservativa kommunisternas kuppförsök i Ryssland, vari samme Janajev spelade en central roll.


 

Aho var politisk sekreterare för Centerpartiets ordförande Paavo Väyrynen 1979–1980, då Väyrynen var utrikesminister i Mauno Koivistos andra regering. Väyrynens ministerperiod blev stormig, eftersom han försökte fälla Koivisto i kampen om vem som skulle efterträda Urho Kekkonen som president. Aho blev riksdagsledamot 1983, vid sitt tredje försök, och Paavo Väyrynens efterträdare som ordförande för Centern i Finland 1990–2002.


 

Aho blev oväntat statsminister i den borgerliga regeringen våren 1991, när centern i riksdagsvalet hade vunnit den ”blodisande valseger” som utlovats av partisekreteraren Seppo Kääriäinen, det vill säga 15 nya riksdagsledamöter. Centern blev sålunda det största partiet i riksdagen, och Finlands socialdemokratiska parti beslöt sig för att frivilligt gå i opposition. I regeringen hade centern åtta, Nationella samlingspartiet sex, Svenska folkpartiet två och Kristliga förbundet en minister. Kristliga förbundets minister avgick dock senare på grund av sitt motstånd mot ett finländskt medlemskap i Europeiska unionen (EU).


 

Som statsminister måste Aho kämpa på många fronter tillsammans med sin utrikesminister, Paavo Väyrynen, dessvärre också mot honom. Väyrynen försökte tränga undan Aho, avgick som utrikesminister för att koncentrera sig på presidentvalet och försökte väcka EU-fientliga tongångar. Ett skickligt motdrag av Aho var att till Väyrynens efterträdare utnämna Heikki Haavisto, ordförande för Lantbruksproducenternas centralförbund. Aho och Haavisto fick använda all sin taktiska förmåga och auktoritet för att få centerns skeptiska fotfolk och lantbruksproducenterna att godkänna ett medlemskap i EU. Aho hotade till och med att avgå som partiordförande i juni 1994 om inte medlemskapet godkändes. I folkomröstningen fick ja-sidan 57 procent och nej-sidan 43 procent av väljarnas röster. Finland blev således medlem i början av mars 1995.


 

I den ekonomiska politiken godkände Aho Finlands Banks linje att driva den stabila markens politik när marken i juni 1991 utan devalvering kopplades till Europeiska unionens valuta ecu, som senare fick namnet euro. Linjen havererade dock i november, när man tvingades låta marken flyta, med följd att den devalverades med hela 14 procent. Detta hade man försökt undvika med en så kallad inre devalvering men försöket hade misslyckats. Aho misslyckades också i sitt försök att förhindra arbetsmarknadsorganisationerna från att styra landets ekonomiska politik. Fackföreningsrörelsen tvingade Ahos regering att dra sig tillbaka tre gånger genom att hota med generalstrejk.


 

Våren 1992 var staten tvungen att stöda banksystemet, som hade hamnat i kris, med ett betydande stödpaket. Då blev relationerna mellan statsminister Aho och Finlands Banks generaldirektör Rolf Kullberg så ansträngda att det ledde till Kullbergs avsked och utnämningen av Sirkka Hämäläinen till generaldirektör. Ahos och hans finansminister Iiro Viinanens målmedvetna politik att lyfta Finland ur lågkonjunkturen tog sin tid. Situationen räddades genom låntagning i en skala som mer än två gånger överskred statsbudgetens slutsumma. Som mest hade staten lån på över 70 miljarder euro. Samtidigt skar regeringen ner statens utgifter kännbart. Detta ledde till att social- och hälsovårdsministern Eeva Kuuskoski, som motsatte sig nedskärningarna, avgick.


 

Det viktigaste i Ahos regeringspolitik vid återhämtningen från lågkonjunkturen var att stimulera exportindustrin. Där fungerade Nokia och elektronikindustrin som lokomotiv.


 

Aho hade i sin pro gradu-avhandling i politisk historia skrivit om jordreformen i Finland 1920, som han ansåg vara viktigare för nationens enande än det s.k. rödmylle­samarbetet mellan vänstern och agrarer. Med stöd av denna tes och de erfarenheter som han hade fått från arbetsmarknadspolitiken under sin tid som statsminister utvecklade han ett arbetsreformprogram för att eliminera arbetslösheten. Detta program framlägger han i sitt verk Tulevaisuus on tehtävä (1997, Framtiden är en uppgift). Arbetsreformen blev dock ett politiskt slagträ som vänstern och fackföreningsrörelsen framgångsrikt använde för att hålla centern kvar i opposition, där partiet hamnade efter valet 1995. Centerns nya ledning har slutat använda termen.


 

Esko Aho var centerns kandidat i presidentvalet 2000. I den första omgången fick han 34,4 procent av de givna rösterna och i den andra omgången 48,4 procent av rösterna, och förlorade presidentposten till socialdemokratiska partiets Tarja Halonen med drygt 100 000 röster. Efter presidentvalet tillbringade Aho ett år i Förenta staterna, där han studerade och föreläste.


 

Sommaren 2002 lämnade han posten som centerns ordförande och ställde inte upp som kandidat i riksdagsvalet 2003. Åren 2004–2008 var Aho överombudsman vid Jubileumsfonden för Finlands självständighet Sitra. Han utnämndes 2009 till direktör för samarbetsrelationer och samhällsansvar vid Nokia Oyj Abp.


 

Martti Häikiö


 

Esko Tapani Aho, född 20.5.1954 i Vetil. Föräldrar bonden Kauko Kaleva Aho och Laura Kyllikki Harjupatana. Gift 1980 med magistern i samhällsvetenskaper Kirsi Hannele Söderkultalahti.


 

PRODUKTION. Tulevaisuus on tehtävä (1997); Pääministeri (1998); Kolmas kierros (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Tuuri, Elosta ja maailmasta. Esko Ahon tie Peltolan tuvasta suuriin saleihin (1999); R. Uimonen, Nuori pääministeri (1995).


 

BILDKÄLLA. Aho, Esko. Utrikesministeriets arkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4191-1416928956797

 

Upp