SILLANPÄÄ, Frans Eemil


(1888–1964)


Författare, Nobelpristagare


Finlands hittills enda Nobelpristagare i litteratur F. E. Sillanpää var en fin naturskildrare och en stor stilist med förmåga att fånga en människas ömtåligaste känslor. I sina sju romaner och tio novellsamlingar beskrev han livet på landsbygden i västra Finland i impressionistisk och realistisk stil, medan han i sin skildring av människotyper använde sig av idéer från utvecklingsläran och genetiken. I Finland var Sillanpää inte bara en uppburen utan också en omstridd författare, eftersom han inte placerade sig på någondera sidan om den frontlinje som delade den mellankrigstida kulturen i två läger.


 

Frans Eemil Sillanpää föddes 1888 i backstugan Myllykolu i Kierikkala by i Tavastkyro. Båda föräldrarna var av bondesläkt: fadern Frans Henrik Koskinen var bördig från Kauvatsa socken längre västerut i Satakunda, och modern Loviisa Vilhelmiina Mäkelä var bördig från Tavastkyro. De starka släktskapsbanden hade sin betydelse när backstugupojken Frans Eemeli knuffades in på en studiebana som var ovanlig i början av 1900-talet. Att han efter folkskolan fortsatte vid Tammerfors lyceum 1900 var resultatet av en serie lyckosamma sammanträffanden, men samtidigt ett uttryck för en stark folkbildningstanke och en målmedveten strävan att komma upp sig i samhället.


 

Frans Eemelis skoltid inföll under en fruktbar brytningstid i fabriksstaden Tammerfors; storstrejken 1905 var en ideologisk inspirationskälla både för arbetare och borgare, och lyceigossarna deltog i demonstrationer mot kejsarmakten. Som lyceielev hade Sillanpää den goda turen att kunna iaktta skeendena och jäsningen i samhället från både arbetarnas och det förmögnaste borgerskapets perspektiv; han bodde först som inneboende i arbetarstadsdelen Amur och fick sedan anställning som informator i fabrikör Henrik Liljeroos familj. Under skoltiden vidgades Sillanpääs ursprungligen agrara samhällssyn på ett avgörande sätt, vilket var av betydelse för hela hans kommande litterära verksamhet.


 

Patron Liljeroos rådde den begåvade lyceieleven att läsa medicin vid universitetet, men denna ekonomiskt kloka studieinriktning föreföll inte den estetiskt inriktade studenten tillräckligt intressant. Sillanpää studerade fem år i Helsingfors 1908–1913, på lånemedel och med stöd från bekanta och borgenärer, men det var skralt med studieprestationerna. Däremot var studieåren en litterärt och världsåskådningsmässigt fruktbar tid för Sillanpää, som blev betagen av naturforskningens och den fria vetenskapsfilosofins frågor.


 

Med sig i bagaget från studieåren fick Sillanpää, förutom skulder, en modern naturvetenskaplig världsåskådning, där också en strävan mot en bred syntes lät sig anas. Sillanpää var inte särskilt intresserad av en akademisk examen, men desto mer av beröringspunkterna mellan vetenskap och konst. Han lyssnade ivrigt till docent A. J. Siltalas föreläsningar om insekternas morfologi och professor Yrjö Hirns föreläsningar om modern litteratur; av den unge filosofen Eino Kaila fick han en introduktion i Henri Bergsons revolutionerande tankar om tidens relativitet. ­Parallellt med vetenskapliga artiklar läste Sillanpää hungrigt verk av Juhani Aho och Knut Hamsun, August Strindbergs Tjänste­kvinnans son och ryska novellister. Han kände sig dragen till en monistisk åskådning, till läran om alltings samhörighet och om energins oförstörbarhet, och till tron på det mänskliga förnuftets makt att segra över vapnen.


 

Sillanpääs studieår rymde förutom vetenskapliga och filosofiska intressen även de uppfriskande bekantskaper som han stiftade i konstnärskolonin i Tusby, särskilt med konstnären Eero Järnefelts familj på Suviranta. Sonen i familjen, Heikki Järnefelt, var Sillanpääs studiekamrat, och genom hans förmedling kom studenten från landsorten på ett naturligt sätt i kontakt med de främsta namnen inom tidens finländska konst, bl.a. Jean Sibelius, Juhani Aho och Pekka Halonen. Den fria och befriande stämning som rådde i den Järnefeltska familjen, där aristokratiska och radikala tolstojanska influenser blandades, betydde mycket för Sillanpääs andliga utveckling.


 

När Sillanpää till slut julen 1913 var tvungen att från Helsingfors återvända hem till Töllinmäki i Tavastkyro, utan vare sig examen, pengar eller möjlighet till fortsatta studier, hade han icke desto mindre klart för sig vad han skulle ta sig för härnäst. I föräldrarnas trängda ekonomiska situation var det en börda att försörja ”stugbackens sysslolösa doktor”, men i gavelkammaren på Töllinmäki började det nu födas berättelser där omgivningens sociala spänningar och vardagsvärldens små upplevelser fann ett förlösande uttryck.


 

Hösten 1916 steg F. E. Sillanpää som en raket upp på den litterära himlen med sin roman Elämä ja aurinko (Livet och solen). I den stagnerade atmosfär som rådde briserade romanen som en bomb, sprängfull av sommarförnimmelser, vågat beskriven ungdomskärlek och naturhänförelse. Romanen hänförde sina läsare, det var ett sensationellt genombrott av en debutant. Kritiken hälsade den litterära nykomlingen med jubel, men även med ogillande.


 

Livet och solen skildrar en sommaridyll i inlandet med världskriget härjande i bakgrunden. Romanens unga huvudpersoner lever i sommaren, omedvetna om skeendena i yttervärlden. De tycks ha tappat bort målet med sitt eget liv, och flyter fram från stund till annan på jakt efter njutningar som den omgivande skapelsen och erotiska erfarenheter har att bjuda. Författaren betraktade människor på ett nytt sätt, observerade dem emellanåt ur insektsperspektiv. Det var en darwinistisk vision, revolutionerande och chockerande. Trots sin hänförelse över livet och sitt soldis vilar det en melankolisk känsla av fin de siècle över romanen.


 

I den tidiga novellsamlingen Ihmislapsia elämän saatossa (1917; urval i sv. övers, Människobarn på livets stråt, 1928) skildrar Sillanpää de erfarenheter en student ur landsbygdsproletariatets led får göra på sin resa mellan socialklasserna, omringad av hjälpande händer, borgenärer och societetsskönheter. Det tidiga 1900-talets studentliv beskriver Sillanpää i den finlandssvenska s.k. dagdrivarlitteraturens anda, men hans egna erfarenheter och L. Onervas och Santeri Ivalos skildringar av uppkomlingsstudenter tillförde novellerna en social dimension. Som impressionistisk landskapsmålare stärkte novellisten ­Sillanpää sina positioner.


 

Sillanpääs längtan efter helhet och syntes ställdes på prov när det först utbröt revolution i Ryssland och sedan, i januari 1918, inbördeskrig i Finland. Författaren med familj bodde på Ala-Vakeri gård i Tavastkyro och höll sig undan krigshändelserna. Sillanpää hade vid tiden för sin romandebut gift sig med tjänsteflickan på bostället Laitila, Sigrid Salomäki. Parets första barn, dottern Saara, föddes i mars 1917, vid samma tid som kejsar Nikolaj II abdikerade.


 

Under de ljusa nätterna sommaren 1918 skrev Sillanpää snabbt med bläckpenna färdigt sin mest helgjutna roman, Hurskas kurjuus (Det fromma eländet). Romanen, som kom ut 1919, skildrar den naive rödgardistgubben Juha Toivolas liv: det börjar med den stora hungersnöden på 1860-talet och slutar i en massgrav 1918. Romanen, som bär underrubriken ”Ett avslutat finskt livsöde”, var det första verket som objektivt försökte förklara varför Finlands tystlåtna, strävsamma folk hade tagit till vapen och startat ett blodigt uppror – ett uppror som enligt författarens uppfattning kvästes alldeles onödigt brutalt. Om den vita sidans hämndåtgärder förde Sillanpää en skarp polemik, som dock enligt förläggarens önskan avlägsnades från romanens prolog.


 

När Hagar Olssons svenska översättning Det fromma eländet kom ut i Sverige 1920, kunde Sillanpää konstatera att han blivit ett namn inom den nordiska litteraturen. Romanen fick ett bättre mottagande i Sverige än i Finland. Finlands sändebud i Stockholm, minister Werner Söderhjelm, tidigare professor i germansk och romansk filologi, liksom i inhemsk och allmän litteraturhistoria, presenterade den nya författaren för den svenska publiken på synlig plats i tidskriften Vår tid 1920. Nykomlingen nämns redan som en framtida Nobelpriskandidat.


 

F. E. Sillanpää deltog i författarkongressen i Stockholm 1924 och skaffade sig där viktiga skandinaviska kontakter. Han fortsatte korrespondera med Werner Söderhjelm, Albert Engström och sitt nya fynd, poeten Erik Axel Karlfeldt. Finlands ständige Nobelpriskandidat Juhani Aho hade dött 1921, men inom Svenska Akademien mognade tanken att Finland, som nu genomgått sin självständighetskris, förtjänade ett kulturellt erkännande. Av Sillanpää förväntade man sig en ny stor roman.


 

Väntan blev lång, över tio år. 1920-talet var fullt av besvikelser för Sillanpää. Villan Saavutus, som han med stora förhoppningar låtit bygga i Tavastkyro, satte igång en ond cirkel av ständigt ökande skuldsättning, och Sillanpääs litterära produktion tycktes falla sönder i små brottstycken och subjektiva noveller. Han publicerade en lång berättelse, Hiltu ja Ragnar (1923, Hiltu och Ragnar), som kompletterade familjehistorien och tematiken från Det fromma eländet. Det känsliga sexuella ämnet väckte även det anstöt; en outvecklad herrskapspojke försöker förföra en blyg tjänsteflicka, som skakad av erfarenheten dränker sig. Sillanpää själv ansåg senare detta vara sitt bästa verk.


 

Sillanpää publicerade under 1920-talet sex novellsamlingar. De översattes till svenska allteftersom de kom ut, och han började också få läsare i Frankrike och Estland. Den inhemska publiken väntade dock otåligt på en ny roman och noterade knappast att Sillanpää under detta svåra decennium skrev många av de bästa noveller som skrivits på finska. De gråa landsbygdsberättelserna, de naturalistiska beskrivningarna av tiderna efter 1918 och de psykologiskt fina barndomsskildringarna hör till det bestående i hans produktion. I offentligheten ägnades mer uppmärksamhet åt Sillanpääs strindbergska bekännelser, som utgavs i form av dagboksblad tillsammans med berättelserna. Den ekonomiskt trängda konstnärsfamiljen Sillanpää med sina sex barn levde ett kringflackande liv – det bar från Tavastkyro över Borgå (där Sillanpää arbetade som redaktör för tidskriften Panu) och Tammerfors och tillbaka till Tavastkyro, där det vimlade av fordringsägare – och det erbjöd gott om färgstarka motiv som Sillanpää ogenerat använde sig av.


 

F. E. Sillanpää klarade sig ur sin svåra kris i slutet av 1920-talet genom att sälja upphovsrätten till sina verk åt förlaget Otava och flytta med familjen till Helsingfors. Arbetet med romanerna som han länge ruvat på tog nu febril fart.


 

Sillanpää publicerade i snabb takt tre romaner: Nuorena nukkunut 1931 (Silja), Miehen tie 1932 (En mans väg ) och Människor i sommarnatten (1934). Särskilt den första, som berättar historien om tjänsteflickan Silja, blev omedelbart årets litterära händelse i Norden. Ragnar Ekelunds svenska översättning utkom parallellt med originalet, och den svenska pressen, liksom även den inhemska, brast åter ut i begeistrade hyllningar. Med Silja Salmelus gestalt tycktes Sillanpää nästan göra anspråk på att återuppta J. L. Runebergs idealism, men romanen kännetecknades å andra sidan av en märklig dubbelbelysning; särskilt beskrivningarna av inbördeskriget förde in en brutal realism i boken, som kändes främmande för en del läsare. Det var inte heller lätt att förstå berättarens tro på att huvudpersonens tidiga död i lungsot borde uppfattas som en särskild lycka och andlig förklaring.


 

Silja väckte beundran och förvirring i hela Norden, och snart också i Tyskland, England, Holland, Italien och till och med USA. Som skildring av en utdöende släkt lät sig romanen jämföras med Thomas Manns Buddenbrooks, och som beskrivning av en värld som höll på att försvinna med John Galsworthys stora episka verk. Silja översattes till engelska 1933, Det fromma eländet 1938 och Människor i sommarnatten 1966. Med historien om Silja befäste Sillanpää sin ställning som europeisk berättare, och tack vare den blev han också ett av de heta namnen i de årligen återkommande Nobelprisspekulationerna.


 

En mans väg befäste å sin sida Sillanpääs ställning som skildrare av starka bönder. Efter att ha framställt släkten Salmelus nobla fall ville Sillanpää genast gripa sig an med att skildra jordnära, stark livslycka. Ambivalensen, kluvenheten i hans åskådning mellan mystisk ödestro och biologisk determinism, i grunden mellan romantik och realism, kom här tydligt till synes.


 

Sillanpää fick inte Nobelpriset i litteratur 1933, även om han allmänt, särskilt i svensk press, hade tippats få det. Ur Stockholmsperspektiv försvagades dock den på finska skrivande författarens ställning av språkstriden som rasade i Finland, med ständiga studentkravaller i Helsingfors, som nådde sin kulmen just hösten 1933. Man skydde inga medel vid förfinskandet av Helsingfors universitet, och de äktfinska studenternas demonstrationer mot de svenskspråkiga tog sig våldsamma former. Inom Svenska Akademien utarbetades ett kompromissförslag enligt vilket priset skulle ha delats mellan Sillanpää och någon finlandssvensk författare, t.ex. Jarl Hemmer, Arvid Mörne eller Emil Zilliacus, men då man röstade om förslaget vann det inte tillräckligt stöd.


 

Sillanpääs lyriska landsbygdsskildringar kulminerade med den ”episka sviten” Människor i sommarnatten. Hans stil, med allt tydligare influenser från musiken, nådde i denna lilla bok sitt vackraste och mest effektfulla uttryck. De yttre händelserna koncentreras till en sommarnatt: en timmerflottare knivhugger sin kamrat, i en stuga i grannskapet föder en hustru ett barn, ungdomarna på Teliranta gård upplever kärlekens första skälvningar och någonstans i obygden fortsätter den dräpta mannens hustru sin egen frimodiga vandring. Huvudperson i romanen är den ljusa finska sommarnatten. Verket är osymmetriskt, utan konventionell kronologi, och dess mosaikliknande uppbyggnad förebådar den moderna, efterkrigstida berättarkonsten.


 

Sillanpääs stora romaner översattes snabbt till ett tiotal språk. Mottagandet varierade från roat intresse till oreserverad beundran. Svenska Akademien lät dock inte beveka sig: 1935 utdelades inget Nobelpris i litteratur alls.


 

F. E. Sillanpääs 1930-tal hade börjat ståtligt, men en nedgång började strax efter decenniets mitt. Han hade uppnått större internationell framgång under sin livstid än någon finländsk författare före honom, och i hemlandet var han utan konkurrens den främste berättaren. Han påbörjade planeringen av två nya romaner under den produktiva perioden under första hälften av 1930-talet, men de fick aldrig luft under vingarna. Däremot blev Sillanpää en offentlig person med ambitioner att ena nationen, en kulturliberalismens stöttepelare under politiskt allt kärvare tider. I talrika tidningsartiklar och debattinlägg underströk han vikten av nationell endräkt och goda relationer till de övriga nordiska länderna. På grund av sina skandinaviska kontakter fick Sillanpää utstå spott och spe från högeraktivisternas håll, och han blev heller aldrig accepterad i kulturvänsterns tidningar, även om vissa författarkollegor på vänsterkanten, bl.a. Elmer Diktonius och Katri Vala, gav honom erkännande för hans litterära förtjänster och för djärvheten i hans bedömningar.


 

När den världspolitiska situationen tillspetsades tog Sillanpää oförväget ställning till händelserna i Europa. I ”Joulukirje diktaattoreille” (Julbrev till diktatorerna), som publicerades i tidningen Suomen Sosialidemokraatti 1938, vände han sig direkt till Hitler, Stalin och Mussolini; texten resulterade bl.a. i att de tyska översättningarna av Sillanpää makulerades och marknaden för hans böcker försvann. Sillanpää spanade 1939 med växande ångest mot den europeiska horisonten. Hustrun Sigrid dog på våren 1939 i lunginflammation, 41 år gammal, efter att ha fött åtta barn och efter bästa förmåga ha skött familjens kaotiska ekonomi och sin mans vacklande hälsa. För Sillanpää var hans trogna Siikris död ett slag som han aldrig repade sig från.


 

Hösten 1939 lyftes Sillanpääs namn igen fram bland Nobelpriskandidaterna. Novellurvalet Färden till Kvarnbäcken och andra historier (1936) hade väckt Nobelkommitténs sekreterare Per Hallströms intresse för Sillanpääs varma berättarröst. Sillanpääs böcker tycktes sakna starka personporträtt och intellektuell kraft, men nu fann Hallström i de små novellerna en human berättare som läsaren fick lust att gå i dialog med. Sillanpääs stjärna var på nytt i uppgående.


 

Händelserna hösten 1939 bidrog till att stärka Sillanpääs kandidatur, även om Finlands förhandlingar med Sovjetunionen inte diskuterades då Akademien fattade sitt beslut. Finlands folk stod enat i farans stund, och språkfrågan utgjorde inte längre ett hinder för att tilldela Sillanpää priset. Han besegrade vid omröstning först den i Schweiz bosatte Hermann Hesse och sedan holländaren Johan Huizinga. Sillanpää ansågs bättre än konkurrenterna fylla det krav på ”idealisk riktning” i konsten som nämns i Alfred Nobels testamente. Det länge efterlängtade tillkännagivandet av priset nådde Helsingfors från Stockholm den 9 november 1939. I prismotiveringen betonades naturlyriken i Sillanpääs verk, den suveräna detaljskildringen och den psykoanalytiska människoframställningen.


 

Sillanpää ingick ett andra äktenskap med sin sekreterare Anna von Hertzen och reste med henne och tre av sina barn till Stockholm för att ta emot priset i början av december 1939. I Finland föll bomberna över ett mörklagt land, och Sverige tycktes resenärerna som ett upplyst paradis. För Sillanpää var resan ett triumftåg med kamerablixtar, festtal och supéer, även om Nobelpriset utdelades med mindre festligheter än vanligt eftersom det var krigstid. Sillanpää, som var trött och vid dålig hälsa, stannade i Sverige för att vila upp sig och genom sina framträdanden samla in pengar för sitt krigförande hemland. Han återvände med sin familj till Finland en vecka före vinterkrigets slut.


 

”30-talet svek mig”, sade Sillanpää senare; trots att han uppnått sitt mål och tilldelats den yppersta internationella utmärkelsen, kände han att hans tid var förbi. Romanerna han hade under arbete publicerades i ofullbordat skick: Elokuu (Skördemånad) kom ut 1941 och Ihmis­elon ihanuus ja kurjuus 1945 (Människo­livets ljuvlighet och elände). Det handlar om uppgörelser präglade av trötthet, alkoholism och besvikelse på livet; i båda böckerna är huvudpersonen en desillusionerad konstnär som stretar för att bli fri från äktenskapets förkvävande vardag som kuvat honom, en undantagsindivid som inte får någon förståelse från sin närmaste omgivning. I båda böckerna företas återblickar där huvudpersonen flyr till det förflutna, till ungdomens gyllene år, och försöker återuppliva en ungdomskärlek som ändat i besvikelse. Båda böckerna slutar i bilder av död och förstörelse – även om man hos de yngre personer som beskrivs också kan skönja en biologiskt grundad tro på framtiden.


 

F. E. Sillanpääs hälsa kollapsade under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget då hans andra äktenskap slutade i skilsmässa, och p.g.a. alkoholism och överansträngda nerver togs han in för tvångsvård på Kammio sjukhus 1941–1943. Sillanpää återvände från sjukhuset förvandlad: i offentligheten framträdde nu den skäggige, kalottklädde ”Taata”, en litterär patriark och farfar och morfar i en storfamilj. Genom sina radioframträdanden, memoarer och framför allt sina julpredikningar, som blev en fast tradition julaftnarna 1945–1963, nådde Taata Sillanpääs popularitet nya höjder. Paradoxalt nog nådde han som radioröst ut till en större publik än han nått genom sina litterära verk. Hans minnen sammanställdes i boken Poika eli elämäänsä (1953, Från unga år), och hans tidningsartiklar i två band, Kerron ja kuvailen (1954) och Päivä korkeimmillaan (1956, ett urval av båda i sv. övers., Middagshöjd).


 

Sillanpääs böcker filmatiserades flitigt under 1930-, 1940- och 1950-talen; den tidigaste filmatiseringen var den första versionen av Silja från 1937 i regi av Teuvo Tulio. Särskilt den av Nyrki Tapiovaara regisserade En mans väg (1939), Valentin Vaalas Människor i sommarnatten (1948) och Matti Kassilas Augusti/Skördemånad (1956) har en bestående plats i den finska filmens historia.


 

F. E. Sillanpää dog på försommaren 1964, 75 år gammal. Hans ställning som ärevördig litterär åldring tycktes till en början ha resulterat i att ingen seriöst ägnade sig åt hans böcker, men hans strålande stilistik, oöverträffade naturskildringar och psykoanalytiska dissekering av det omedvetna lockade snart nya uttolkare.


 

Sillanpää varken säljs eller översätts i stora nyupplagor, men hans berättarkonst har sina trogna vänner. De som upptäcker Sillanpää blir ofta överraskade och för lång tid alldeles betagna av sitt fynd. Förbluffade läsare uppenbarar sig världen över. Sillanpääs makliga, melodisk-lyriska och exakt registrerande beskrivningar väcker nostalgiska känslor och för ibland tankarna till Marcel Prousts eller senare franska författares verk.


 

Panu Rajala


 

Frans Eemil Sillanpää, född 16.9.1888 i Tavastkyro, död 3.6.1964 i Helsingfors. Föräldrar backstugu­sittaren Frans Henrik Sillanpää (tid. Kuttila, Koskinen) och Loviisa Vilhelmiina Iisakintytär Mäkelä. Gift med (1) Sigrid Maria Salomäki 1916, (2) Anna Armia von Hertzen 1939.


 

PRODUKTION. Elämä ja aurinko (1916, Livet och solen 1926); Ihmislapsia elämän saatossa (1917, Människobarn på livets stråt 1928); Hurskas kurjuus (1919, Det fromma eländet 1920); Rakas isänmaani (1919); Enkelten suojatit (1923, Änglarnas skyddslingar 1925); Hiltu ja Ragnar (1923, Hiltu och Ragnar); Kootut teokset, I−III (1923−24); Maan tasalta (1924, Nära jorden); Omistani ja omilleni (1924); Töllinmäki (1925, Stugbacken 1927); Jokisen Petterin mieliteot (1928); Rippi (1929); Kiitos hetkistä, Herra (1930); Nuorena nukkunut (1931, Silja 1931); Miehen tie (1932, En mans väg 1933); Mot uppenbarelsen och andra noveller (1932); Virran pohjalta (1932); Ihmiset suviyössä (1934, Människor i sommarnatten 1935); Kuvia ja tarinoita (1934); Färden till kvarnbäcken och andra historier (1936); Viidestoista. Muistoja, kertomuksia kuvauksia (1936); Hiltu och Ragnar och andra berättelser (1939); Finskt folk. Stockholm (1940); Elokuu (1941, Skördemånad 1941); Ihmiselon ihanuus ja kurjuus (1945, Människolivets ljuvlighet och elände 1946); Poika eli elämäänsä. Muistelua (1953, Från unga år 1954); Kerron ja kuvailen (1954); Päivä korkeimmillaan (1956); Middagshöjd (1958); Piika ja muita kertomuksia. Red. H. Mäkelä (1978); Taatan joulupakinoita (1981); Taatan joulu (1986); Kootut teokset I−VII (1988−1990). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Sillanpää-arkivet. Tammerfors universitet. L. Koskela, Katkotut sormet ja enkelten suru. Näkökulma F. E. Sillanpään tuotantoon (1988); A. Laurila, F. E. Sillanpään romaanitaide kirjailijan asenteiden ja kertojan aseman kannalta (1979); P. Rajala, F. E. Sillanpää vuosina 1888−1923 (1983); P. Rajala, Siljan synty. F. E. Sillanpää vuosina 1923−1931 (1988); P. Rajala, Korkea päivä ja ehtoo. F.E. Sillanpää vuosina 1931−1964 (1993); Sillanpää Suomen kirjallisuudessa. F. E. Sillanpään juhlakirja. Red. A. Laurila (1989).


 

BILDKÄLLA. Sillanpää, Frans Emil. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4171-1416928956777

 

Upp