Skriv ut
KLINGSPOR, Wilhelm Mauritz
(1744–1814)
Fältmarskalk, greve
Wilhelm Mauritz Klingspor gick som ung i fransk tjänst för att lära sig krigskonsten. Efter återkomsten till Sverige avancerade han före ryska kriget 1788–1790 till kungens generaladjutant. Klingspor deltog med framgång i kriget i Finland och utnämndes efter dess slut till överbefälhavare för trupperna i Finland. Före 1808–1809 års krig var Klingspor sysselsatt med att göra upp en försvarsplan för Finland. Sedan kriget utbrutit utsågs han till överbefälhavare och retirerade till Österbotten. Efter vårens och sommarens framgångar i fält inleddes reträtten igen på hösten, och Klingspor befriades från sitt uppdrag. Han var med om att störta Gustav IV Adolf från tronen och utnämndes till överståthållare i Stockholm.
Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt
som majestätet självt,
med två hakor och ett öga och av hjärta
knappt en hälft,
då kom Klingspor, tog befälet med sin
höga titels rätt
och gav order, han som Klercker, men hans order var reträtt.
Runebergs strofer i dikten ”Fänrikens marknadsminne” om den förste överbefälhavaren i kriget 1808–1809 har präglat eftervärldens uppfattning om den man vars öde det blev att leda den sista finska här som stred för Sverige, till nederlag och undergång. Domen är sträng, för diktaren går inte med på att se något gott i fältmarskalken, som han anser bära ansvaret för den finska arméns skamliga reträtt. Man kan fråga sig om domen är rättvis.
Wilhelm Mauritz Klingspor tillhörde den svenska högadeln. Redan som sjuåring skrevs han in som frivillig i Jönköpings regementes rullor. Han tjänstgjorde knappast som barn, men enligt tidens sed var det viktigt för en blivande officer att få en så lång tjänstetid som möjligt.
Sedan Klingspor blivit myndig reste han till Frankrike för att få erfarenhet av krigsmakten och krigföringen i en europeisk stormakt. Från 1756 tjänstgjorde han först som löjtnant vid regementet Royal Pologne och därefter som sekundlöjtnant vid prinsens av Nassau regemente till 1759. Under sin tid i fransk tjänst deltog han i sjuårskriget. Efter återkomsten till Sverige tjänade han vid flera svenska regementen, och han utnämndes till överste vid Västerbottens regemente. Strax före ryska kriget 1788–1790 utsågs han till kungens generaladjutant och efter krigsutbrottet till generalintendent vid armén i Finland.
I ryska kriget visade Klingspor sig vara en förträfflig ledare för arméns underhåll. Han räddade arméns förråd i Davidstads fästning från att hamna i fiendens händer och skötte även i övrigt skickligt om att försörjningen fungerade. För sina förtjänster och sin politiska lojalitet befordrades han 1789 till generalmajor och 1790 till generallöjtnant. Efter freden upphöjdes han till general och tillförordnades samtidigt som befälhavare för de i Finland stationerade trupperna.
Klingspor nyttjades vid sidan av sina militära uppdrag även som diplomat. Till sin karaktär var han en hovman med förbindligt uppträdande, och han lyckades 1766 förhandla fram Gustav III:s giftermål med den danska prinsessan Sofia Magdalena. Själv var han gift två gånger. Det första äktenskapet, som ingicks 1771, slutade i en för tiden ytterst sällsynt skilsmässa, och redan samma år, 1794, ingick Klingspor ett nytt äktenskap. Genom detta knöts han till Finland, då makan Hedvig Ulrika von Willebrand på mödernet var en Jägerhorn av Spurila.
År 1797 blev Klingspor ordförande i finska strömrensningskommissionen och förste kommissarie i gränsregleringen mot Ryssland. Han föreslog en ny stat för Haapaniemi krigsskola och förnyade skolans reglemente. Klingspor upphöjdes i grevligt stånd 1799.
År 1804 ledde Klingspor utarbetandet av en plan för Finlands försvar. Han begärde en utökning av det värvade manskapet, en komplettering av vapenarsenalen och en förstärkning av försvaret med gränsfästningar. Såvida dessa förbättringar genomfördes ansåg han sig kunna lova att ryssarna åtminstone inte vintertid kunde erövra Finland. Tanken på ett ryskt vinteranfall, då det var omöjligt att få förstärkningar från Sverige och Finland skulle vara tvunget att försvara sig självt, var en mardröm i alla försvarsplaner. Inga av de förbättringar Klingspor föreslog genomfördes dock.
Vintern 1808 var Klingspor i Stockholm där han inför det hotande och förestående anfallet från rysk sida deltog i utarbetandet av en operationsplan. Beredningen, som sammankom utan representanter från Finland, stannade vid tanken att det vid ett anfall om vintern var viktigast att upprätthålla arméns stridsförmåga så länge att fienden sedan kunde drivas ur landet med hjälp av trupper som under sommaren skickades från Sverige. Enligt planen var det meningen att så mycket manskap som möjligt skulle stationeras på fästningarna Sveaborg och Svartholm, och resten av den finska armén skulle samlas vid Tavastehus.
När kriget bröt ut utnämnde kung Gustav IV Adolf Klingspor till överbefälhavare för den finska armén. Klingspor hade inte velat ta emot uppdraget, då han ansåg sig vara för gammal. Han var vid det laget 63 år fyllda. Han åtog sig dock förordnandet och skyndade sig till Finland med häst och släde runt Bottniska viken. Han anlände till Tavastehus där hans ställföreträdare, general Carl Nathanael af Klercker, hade samlat den finska armén. Nu utspelade sig det som Runeberg skildrar, men det torde inte i verkligheten ha varit så dramatiskt som i dikten. Om Klerckers stridsplaner finns det inga säkra uppgifter, men någon blind reträtt understödde han i alla fall inte.
Klingspor förklarade sig med de order han fått av kungen, som alltså grundade sig på det arbete som utförts under Klingspors egen ledning. Enligt dessa skulle armén bevara sin slagkraft och undvika onödiga strider, vilkas utgång var osäker. Klingspor befarade, i och för sig helt korrekt, att ryssarna via Savolax skulle kunna kringgå hans armé och förhindra ett återtåg norrut och till Sverige. Enligt överbefälhavarens order började trupperna med andra ord retirera.
Efter att ha retirerat i halvannan månad vann Klingspors generaladjutant, överste Carl Johan Adlercreutz, som egentligen mot överbefälhavarens vilja inlett stridshandlingar, en seger över de efterföljande ryssarna vid Siikajoki. Nu vände armén om – på grund av överbefälhavarens försiktighet visserligen långsamt och dröjande. Vid Revolax besegrades fienden igen, vilket föranledde kungen att befordra Klingspor till fältmarskalk, fastän denne inte hade något med slaget att skaffa.
I och med dessa strider upphörde den finska huvudarméns framgångar, men man förmådde inte utnyttja segrarna, och när överstelöjtnant Otto Henrik von Fieandt den 21 augusti 1808 hade lidit nederlag mot en överlägsen rysk truppstyrka vid Karstula, började huvudarméns reträtt på nytt. Efter nederlaget vid Oravais ingick Klingspor den 29 september vapenvila med ryssarna i Lochteå. Samma dag nåddes Klingspor av kungens order, enligt vilken han entledigades från uppdraget som överbefälhavare och general af Klercker utnämndes till hans efterföljare.
Klingspor återvände till Sverige i januari 1809 och blev överbefälhavare för norra armén. Han stannade dock i Stockholm och var med om att störta Gustav IV Adolf från tronen; som belöning utsågs han samma år till överståthållare i Stockholm. Följande år fick han lov att lämna sin befattning, efter att som fullständigt utomstående ha bevittnat hur en rasande folkhop, uppeggad av missledande rykten, lynchade hovmarskalken, greve Axel von Fersen.
Wilhelm Mauritz Klingspor avancerade till den högsta militära graden, fältmarskalk, och han bör därför anses ha varit en framgångsrik krigare. Under sin militära bana gjorde han ett flertal insatser, som tydligt vittnar om hans förmåga och initiativrikedom, t.ex. hans verksamhet som arméns överkvartermästare under Gustav III:s ryska krig. Även de krigsplaner som utarbetades under hans ledning är ur militär synvinkel värdefulla. Man kan därför fråga sig om han verkligen var en så oduglig överbefälhavare i 1808–1809 års krig, som Runeberg och den övriga eftervärlden låtit påskina. Det är odisputabelt att den finska armén under Klingspors ledning stred eländigt, och delvis rentav undermåligt, från vintern till hösten 1808. Men det är en annan fråga huruvida ansvaret vilar på överbefälhavaren och i hur hög grad situationen berodde på omständigheter bortom hans kontroll.
En faktor som Klingspor inte kan tadlas för är den finska officerskårens bristfälliga yrkeskunskap i jämförelse med de anfallande ryssarnas. Utom hans kontroll var också styrkeförhållandena, som visserligen inte alls var så ojämna som Klingspor förmodade, och de förpliktande krigsorder han som överbefälhavare hade fått. Till Klingspors nackdel kan man utan vidare räkna en svag eller obefintlig rekognoscering, för vilket det i ett av fienden ockuperat land hade funnits utmärkta möjligheter, en panikartad reträtt endast för att rädda förråden utan avseende på andra för krigföringen viktiga omständigheter samt en ursprungligen alltför pessimistisk uppfattning om Sveriges möjligheter att föra ett framgångsrikt krig mot Ryssland. Den sistnämnda åsikten var dock mycket utbredd i både svenska och finska officerskretsar. Den mest avgörande händelsen för krigets utgång var dock Sveaborgs kapitulation, för vilken Klingspor inte bar något ansvar.
Militärt sett var Klingspors största brist att han inte var någon krigsbefälhavare i ordets egentliga bemärkelse. Han förmådde inte se helheten, han ansåg små hinder vara stora och hans stridsvilja var mycket svag. Han besatt en minst lika stor yrkeskunskap som sin närmaste man och efterträdare Carl Johan Adlercreutz, men han saknade den senares mod och viljestyrka.
Veli-Matti Syrjö
Wilhelm Mauritz Klingspor, född 7.12.1744 i Karlstorp, Sverige, död 15.5.1814 i Stockholm. Föräldrar presidenten för Göta hovrätt, friherre Kristian Fredrik Klingspor och Anna Magdalena Pauli. Gift 1771 med Anna Charlotta af Petersén, 1794 med Hedvig Ulrika von Willebrand.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.R. Danielson, Finska kriget och Finlands krigare 1808−1809 (1897); E.K. Osmonsalo, Suomen valloitus 1808 (1947); H. Schulman, Striden om Finland 1808−1809 (1909); Sveriges krig åren 1808−1809 1–9. Stockholm (1890−1922); J. Wrede, Jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik stål och nationen (1988).
BILDKÄLLA. Klingspor, Wilhelm Mauritz. Oljemålning: P. Kraft d.ä. Foto: P.O. Welin. Finlands nationalmuseum. Museiverket
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4121-1416928956727