Skriv ut
DE LA GARDIE, Jakob
(1583–1652)
Marsk, riksråd, greve
Jakob De la Gardie, son till en fransk kondottiär och svenske kungens utomäktenskapliga dotter, avancerade till marsk och riksråd. Under många år var han befälhavare i kriget mot Ryssland och tryggade vid fredsförhandlingarna en för Sverige fördelaktig östgräns. Under sin bana grundlade De la Gardie en betydande förmögenhet. Förutom i Baltikum och Sverige innehade han förläningar även i Finland.
Vid början av nya tiden använde man sig vid krigföring normalt av legotrupper, vilkas nationella sammansättning kunde vara ytterst brokig. Legosoldaterna var i allmänhet äventyrare, med en moral och trohet som i allmänhet inte uppfyllde ens de mest anspråkslösa kriterier. Några av dessa män var dock framstående krigare och kunde stiga högt i graderna. En sådan äventyrare var Pontus De la Gardie, som var i svensk tjänst. Han utmärkte sig till den grad som fältherre att han fick tillstånd att ingå äktenskap med Johan III:s utomäktenskapliga dotter Sofia Gyllenhielm. I detta äktenskap föddes sonen Jakob, som genom sin börd kom att tillhöra rikets ledande skikt.
Den unge Jakob förlorade tidigt bägge sina föräldrar. Modern hade avlidit genast efter hans födsel, och fadern drunknade 1585 i Narvafloden då han återvände från underhandlingar med ryssarna. Jakob De la Gardie tillbringade sin tidigaste barndom i Finland under sin mormors Karin Hansdotters beskydd. Efter att ha vistats vid hovet i Sverige hos sin morfar Johan III flyttade han efter dennes död till Reval. År 1601 utnämndes han, knappt 18 år fyllda, till överste vid ett i Norrland uppställt regemente, som kommenderades till striderna om de baltiska provinserna.
Under denna tid förvärvade man sin utbildning till soldat och fältherre i form av praktik på slagfält och krigståg. En hög börd och förbindelser till rikets ledning garanterade en god utgångspunkt, framgången berodde på egen förmåga. Början såg inte lovande ut för De la Gardie. De svenska vapnen led nederlag, och Karl IX drog sig själv undan från krigsskådeplatsen. De la Gardie lämnades att tillsammans med sin kusin, Karl IX:s utomäktenskaplige son Karl Gyllenhielm, försvara staden Wolmar. Stadens befästningar var förfallna och dess garnison fåtalig, jämfört med de belägrande polska styrkorna. Efter två månaders framgångsrikt försvar fick staden lov att kapitulera, och De la Gardie tillfångatogs av polackerna. Han frigavs först efter fyra år av fångenskap, då han enligt tidens sed själv varit tvungen att stå för sitt uppehälle.
Sedan han frigivits strävade De la Gardie efter att skaffa sig bästa möjliga insikter i krigskonsten. Tidens mest betydande protestantiske fältherre var den nederländske fursten Moritz von Nassau-Oranien, som De la Gardie nu uppsökte. Beslutet var ingalunda ovanligt, tjänstgöring i främmande arméer var vanlig bland europeiska ädlingar. De två år som De la Gardie tillbringade i lära hos Moritz av Oranien blev till stor nytta för hans kommande bana. Genom De la Gardies förmedling omdanades det svenska krigsväsendet.
Då man i Sverige förberedde ett fälttåg till Ryssland för att blanda sig i de tronstrider som rasade där, utsågs De la Gardie i slutet av 1608 till operationens anförare. Till utnämningen bidrog otvivelaktigt hans holländska skolning, men man kan nog också misstänka, att det berodde mera på börd än på förmåga att en 25-årig man anförtroddes ett sådant ansvar.
I mars 1609 marscherade den svenska hären in i Ryssland och till en början skördade De la Gardies trupper framgångar. Ett problem uppstod emellertid då de finnar som tjänstgjorde i den svenska armén inte ville tränga längre in i Ryssland, medan deras familjer i Finland led under krigets påfrestningar. De finska trupperna vägrade följa sina anförare och tågade i god ordning under fladdrande fanor mot hemlandet. Först i trakten av Novgorod lyckades De la Gardie hejda dem, enligt vad det berättas genom att kommendera och hota dem med dragen värja i handen. En del av trupperna förblev upproriska, men majoriteten lydde sitt befäl, och De la Gardie kunde fortsätta sitt fälttåg.
Fälttågets största framgång blev marschen mot Moskva. I mars 1610 anlände de svenska trupperna till Rysslands huvudstad, där de välkomnades av tsar Vasilij Sjujskijs allierade styrkor. Samma år led dock De la Gardies armé ett svårt nederlag mot polsk-ryska trupper vid Klusjino. Armén måste retirera och De la Gardie var tvungen att lova att han inte vidare skulle ingripa i Rysslands ärenden till förmån för Sjujskij. Slaget var såtillvida typiskt för tiden, att de utländska legoknektarna i den svenska armén, som inte hade erhållit sin sold, bytte sida mitt under striden och plundrade sitt eget läger och arméns krigskassa. På slagfältet nöjde sig tsar Sjujskijs ryska trupper å sin sida med att passivt följa de svenska truppernas strider.
Fälttåget slutade dock inte i och med Klusjino. Efter att De la Gardie hade belägrat Kexholm och intagit staden, som Sjujskij lovat svenskarna som ersättning för deras bistånd men inte överlåtit, intog De la Gardie 1611 Novgorod och tvingade staden att välja Karl IX:s son och tronarvinge Gustav Adolf till tsar. Sedan Karl IX avlidit 1612 ändrades valet dock till att gälla Gustav Adolfs yngre bror, Karl Filip. Sveriges avsikt var att sluta dynastiska band och därigenom i Ryssland få en pålitlig bundsförvant. Kung Sigismund i Polen hade samma avsikter, och i Moskva utropades hans son Vladislav till kejsare över hela Ryssland. I Ryssland hade dock oredan och de utländska truppernas framfart väckt en nationell rörelse. De polska trupperna fördrevs från Moskva och man vägrade att överhuvud taget diskutera en svensk på tronen. Till ny tsar valdes den ryske ädlingen Michail Romanov.
De la Gardie höll segt fast vid Novgorod, och hans underbefälhavare vann många segrar över ryssarna. Även Gustav II Adolf anlände till krigsskådeplatsen 1614, och var med då de svenska trupperna intog Audova. Ett försök att erövra Pskov följande år misslyckades emellertid. Efter underhandlingar lyckades man slutligen 1617 sluta freden i Stolbova, som drog Sveriges östgräns längre österut än någonsin förr (eller senare). Fredsdelegationen leddes av Jakob De la Gardie. Resultatet av förhandlingarna hade kunnat vara ännu bättre ur svensk synvinkel, om inte Gustav II Adolf varit mera intresserad av Baltikum och Tyskland, och önskat en snabb uppgörelse.
Under den långa ockupationen av Novgorod fick De la Gardie av sina finska soldater ett öknamn, under vilket han senare blev bekant i Finlands historia. Soldaterna, som var trötta på ockupationen och längtade hem, fick nämligen lov att konstatera: ”Sommaren förgår, vintern går, men inte Laiska-Jaakko (Jakob den late).”
Efter kriget i Ryssland erhöll De la Gardie av kronan rätten till skatteuppbörd i Kexholm och Nöteborgs län. År 1619 utsågs han till ståthållare i Reval och 1622 blev han generalguvernör över Livland med säte i Riga. Samtidigt utsågs han till överbefälhavare över trupperna i Östersjöprovinserna. Till marsk hade han utnämnts 1620.
Som generalguvernör i Livland visade Jakob De la Gardie sig vara fredsvänlig och lyckades förhandla sig till ett års förlängning av vapenvilan. Fastän förhandlingarna hade förts enligt kungens anvisningar, var Gustav II Adolf ändå missnöjd. Efter att ha ordnat sina mellanhavanden med danskarna skulle han gärna ha inlett ett krig i Livland. Marsken gjorde allt för att ytterligare förlänga vapenvilan men Gustav II Adolf hade beslutat inleda krig. Vapenvilan löpte ut i början av juli 1625. Kriget fördes med växlande framgång, emellanåt avbrutet av kortare perioder av vapenvila. År 1628 bad De la Gardie att han skulle befrias från sin befattning som överbefälhavare, eftersom han ansåg att han hade misslyckats på slagfältet. Avskedet beviljades, inte så mycket för ett misslyckande som för att han hade fört en annorlunda politik än kungen hade önskat.
Efter återkomsten till Sverige utnämndes Jakob De la Gardie 1630 till ordförande i krigskollegiet. Titeln som riksråd hade han i princip erhållit redan 1613, fastän han inte i praktiken hade kunnat deltaga i rådets verksamhet i Stockholm. Då Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632, fick rådsmedlemmarna en större politisk betydelse. De la Gardies politiska ställning stärktes ytterligare av att han hörde till drottning Kristinas förmyndare. I riksrådet fortsatte han samma fredspolitik gentemot Polen som tidigare i Livland. Då vapenstilleståndet i Altmark löpte ut 1635 understödde han fortsatta förhandlingar, till skillnad från många andra riksråd. Han påverkade aktivt underhandlingarnas gång, och det var till stor del hans förtjänst att man ingick ett nytt vapenstillestånd på 26 år. Av denna orsak uppstod en konflikt mellan De la Gardie och rikskanslern Axel Oxenstierna, men deras relationer förbättrades senare, då De la Gardie stödde kanslern i dennes Tysklandspolitik. Då Axel Oxenstierna återvände till Sverige och började leda riksrådet, minskade De la Gardies inflytande. Han förblev dock en betydande politisk påverkare ända till sin död.
Jakob De la Gardie lyckades under sin bana ackumulera en betydande förmögenhet. Förutom i Baltikum och Sverige innehade han förläningar i Finland, såsom Jakobstad och Kronoby. Han drev därtill med framgång många slags affärsverksamhet; i Stockholm och Reval kan man ännu se hus som han lät uppföra. Hans ställning i den svenska högadeln stärktes ytterligare då han 1618 ingick äktenskap med Gustav II Adolfs ungdomskärlek, drotsen Magnus Brahes dotter Ebba. Äktenskapet var fruktsamt och högst sannolikt lyckligt: paret fick 14 barn. Då Ebba Brahe efter Jakob De la Gardies död grundade en stad inom sina förläningar kallade hon den Jakobstad, till åminnelse av sin make.
För Finlands vidkommande var Jakob De la Gardies betydelse störst under de tidigaste skedena av hans bana, då han var överbefälhavare i kriget mot Ryssland. Som krigare var han en av den svenska stormaktstidens stora härförare, och som politiker och statsman tveklöst en märkesman.
Veli-Matti Syrjö
Jakob De la Gardie, född 20.6.1583 i Reval, död 12.8.1652 i Stockholm. Föräldrar fältherren, riksrådet, friherre Pontus De la Gardie och Sofia Gyllenhielm. Gift 1618 med hovfröken, grevinnan Ebba Brahe.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Englund, Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Stockholm (1989); E. Grill, Jacob De la Gardie. Affärsmannen och politikern. 1608−1636. Göteborg (1949); M. Kivelä, Laiska-Jaakko. Tarinoita sotapäällikkö Jacob de la Gardiesta (1991); S. Norrhem, Ebba Brahe. Makt och kärlek under stormaktstiden. Lund (2007); N. Runeby, Monarchia mixta. Maktfördelningsdebatt i Sverige under den tidigare stormaktstiden. Stockholm (1962).
BILDKÄLLA. De la Gardie, Jakob. Oljemålning. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4102-1416928956708