MAGNUS ERIKSSON 

(1316–1374) 

Sveriges konung 

Magnus Eriksson var sonson till Magnus Ladulås och är den som längst innehaft den svenska tronen (44 år och 7 månader). Han valdes till kung redan vid tre års ålder och blev myndig efter att ha fyllt femton. Han förvärvade Skåne, vilket medförde betydande ekonomiska problem. Hans försök att begränsa stormännens makt ledde till att han fördrevs 1363. Sina sista år tillbringade han hos sonen kung Håkan i Norge. Under Magnus regering fick hela riket en gemensam lagstiftning.

Magnus Eriksson var son till hertig Erik som dött i Nyköpings gästabud 1317. Han hade redan ärvt den norska kronan när han av de svenska stormännen valdes till kung på Mora äng den 8 juli 1319. Under förmyndartiden växte Åbos betydelse som förvaltningscentrum för rikets östra delar. Åbo innehades av bl.a. stormännen Mattias Kettilmundsson och Karl Näskonungsson som bägge använde titeln capitaneus Finlandiae, d.v.s. hövitsman för Finland. Modellen togs från Estland, där slottshövitsmannen i Reval samtidigt var den danske kungens troman. 

Magnus blev myndig förmodligen 1331 eller 1332, och fram till upproret 1356 dominerades hans utrikespolitik dels av östpolitiken, dels av de internordiska förvecklingarna och förhållandet till Danmark. Redan från de första åren drogs han med svåra ekonomiska problem, speciellt efter en inlösen av Skånelandskapen 1332. För att lösa problemen försökte han dels genomföra ekonomiska reformer, dels pålägga extraskatter och avkräva lån av kyrkan. De extra pålagorna och framför allt de många personliga lånen och tributerna ledde till en förtroendekris som blev allvarlig efter 1338. Det gamla högfrälset förbigicks också i Magnus förvaltning eftersom han i hög grad utnyttjade och utnämnde medlemmar av det lägre frälset. 

År 1334 begav sig Magnus med ett följe till Nederländerna och grevskapet Namur för att bese en äktenskapskandidat med släktförbindelser till det franska kungahuset. Äktenskapsförhandlingarna föll väl ut och Blanche av Namur kunde följande år resa till sitt bröllop med Magnus Eriksson. 

Magnus hade kunnat utnyttja splittringen i Danmark men förlorade Skåne när Valdemar Atterdag 1340 började konsolidera sitt rike. Magnus inblandning i söder ledde också till att förhållandet till hansestäderna komplicerades. Samtidigt kom den ryska handeln allt mera i förgrunden. Under förmyndartiden hade Sverige och Novgorod 1323 slutit den s.k. Nöteborgsfreden. Den tillfredsställde Hansans krav men medförde att Sverige avstod från sina försök att behärska Neva. Nu började läget förändras också söder om Finska viken. Valdemar Atterdag förhandlade med Tyska orden om en försäljning av Estland, och detta hotade att förändra maktbalansen i området. Spelet om Estland kulminerade 1343, när de estniska bönderna gjorde uppror. De hade räknat med understöd av hövitsmannen Dan Algotsson i Åbo, men denne anlände för sent med sin flotta till Reval och riddarorden hade då redan besatt borgen. 

Magnus planer på expansion i öster understöddes av kretsen omkring den blivande heliga Birgitta. Kungen donerade en kungsgård i Vadstena för hennes nyinrättade klosterorden. Magnus stod alltså till en början på god fot med Birgitta; efter kriget skulle hon utsätta honom och drottning Blanche för en häftig förtalskampanj. 

Krigsföretaget skulle genomföras som ett korståg och hären seglade till Neva vid pingst 1348. Nöteborg intogs och en del av skeppen seglade ända till Kexholm. Magnus rytteri begav sig genom voternas land till floden Luga för att skära av landsvägen mellan Narva och Novgorod. De led emellertid nederlag vid Zjabtjeje pole och följande vinter blev svenskarna i Nöteborg tvungna att kapitulera. Året därpå koncentrerade sig Magnus på Estland och Livland, och hösten 1351 lyckades svenskarna för en kort tid besätta Koporje. 

Omkring år 1350 tillkom Magnus Erikssons allmänna landslag. Den utgjorde det sista skedet i den utveckling som ledde till att riket fick en gemensam lagstiftning. Ansvaret för lagstiftningen och den högsta domsrätten tillkom kungen, och Magnus gjorde en betydande insats på detta område. 

Magnus östpolitik blev utan framgångar. Digerdöden medförde ytterligare svårigheter. Korståget hade finansierats med påvliga lån som blev obetalda. Oppositionen mot kungen växte, och 1356 utbröt ett uppror. I bakgrunden fanns Bengt Algotssons utnämning till hertig av Halland och Finland, en utnämning som stred mot tidigare sedvana. Bengt Algotsson belönades då han hade understött kungen och kungamakten i kampen mot inflytelserika världsliga och kyrkliga stormän. Magnus äldsta son Erik ställde sig på stormännens sida, och riket delades mellan kungen och sonen. Erik dog oväntat sommaren 1359. I februari 1364 avsattes Magnus och i stället valdes den unge Albrekt av Mecklenburg till ny kung av Sverige. Även efter detta fortsatte konflikterna. År 1371 fick Magnus som underhåll största delen av Västergötland, Värmland och Dal, som sedan i praktiken förvaltades från Norge, där han vistades hos sin andre son Håkan, som hade övertagit den norska tronen redan 1355. Några år senare omkom Magnus vid ett skeppsbrott. 

Lena Huldén 

Magnus, Magnus Eriksson konung av Sverige 1319−1364, konung av Norge 1319−1355, född 1316, död i Haugesund, Norge 1.12.1374. Föräldrar hertigen av Sverige Erik Magnusson och Ingeborg, dotter till Håkan V konung av Norge. Gift 1335 med Blanche dotter till greven av Namur Jehan I och Marie, dotter till Filipp son till greven av Artois Robert II. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Birgitta, Himmelska uppenbarelser I–IV. Stockholm (1957–1959); G. Authén Blom, Svensk og norsk i Magnus Erikssons og dronning Blanchas andre testamente av 15. Juli 1347. Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück 5/4 1985. Stockholm (1985); G. Authén Blom, Norge i union på 1300-tallet. Kongedømme, politikk, administrasjon og forvaltning 1319–1380 III. Trondheim (1992); G. Carlsson, Den svensk-norska unionen under Magnus Eriksson. Lund (1928); A.E. Christensen, Kalmarunionen og nordisk politik 1319−1439. København (1980); J. Gallén, Nöteborgsfreden och Finlands medeltida östgräns, I (1968); J. Gallén & J. Lind, Nöteborgsfreden och Finlands medeltida östgräns, II–III (1991); J. Jaakkola, Suomen historia IV. Suomen sydänkeskiaika (1944); M. Nordberg, I kung Magnus tid. Norden under Magnus Eriksson 1317−1374. Stockholm (1995); S. Tägil, Valdemar Atterdag och Europa. Lund (1962). 

BILDKÄLLA. Magnus Eriksson. B.E. Hildebrand, Svenska Sigiller från medeltiden. Första bandet. Stockholm (1862–1867).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4014-1416928956620

Upp