Som det tycks stå skrifvet i stjernorna, att mitt
arma hufvud skall plågas på allehanda vis, så har jag
i dag vaknat med en förskräcklig migrän – jag hoppas,
det är finalen i den värkcykel som jag dragits
med sedan 10 dagar. Nu på e.m. kl. 1/2 5 har jag ändtligen
blifvit litet menniska igen, sedan jag sagt mig under Es hvita
pels, fällt ned alla gardiner och skickat återbud till fäkt-
mästaren och modellen. Det är så mycket tråkigare som jag
nu har så rysligt brådtom. Lördag kl. 1 resa taflorna
af till München – Ute är det fortfarande kallt och
ruskigt. Vårt tålamod håller på att brista – Ack
hvad det blir annat då vi få se solen igen.
Farväl och tusen helsningar. Skulle jag ej ha en sådan
värk i min skalle skulle jag skrifva mera – fast nu fick
jag ett bref
från gubben Pasteur der kan säger sig vara glad att
jag gör en halffigur af Vallery Radots poträtt –. E. helsar hjertligt
Mammas Atte