var mycket stukad dagen derpå. –
Prinsen var mycket animerad och dansade
med alla de 100 damerna som voro der.
I går kom Neiglick midt under seancen
med Mlle Grosjean. Man måste alltid
ha några timmar att vänja sig vid
Ns prat och nervositet, och mitt
första intryck af honom är alltid
en stum förvåning. Han stannade bara
en liten stund, förklarade i trappan
att Mlle Grosjean var "temmeligen tarfligt
fruntimmer" (det är intet min mening)
och så beslöt vi träffas kl. 1/2 7 på
Regencen. Så gjordes och nu började
Neiglick berätta utan tecken till samman-
hang, under hela aftonen. Jag bjöd
honom på middag hos Lucas, och observerade
att han ej hade någon aning om hvad
han åt. Alla möjliga historier:
fröken Lupander, Tavaststjerna, Er der
hemma, Neovius, disputationen, men
isynnerhet en lång historia om ett
stående lån i en bank, med en savo-
karelare som hette Savander och en vibur-

gens som hette något annat, som
hjeltar. Allt detta med klippningar
på ögonbrynen och ögonen. Efter middagen
kl. 9 bad jag honom gå hem, – jag
hade en koncertbiljett till fröken Öhr-
ströms koncert (hvad får man ej lida
då man har musikaliska bekanta) –
men Neiglick förklarade att han skulle
komma med på koncerten, att han
ej var restrött och alls ej sömnig,
och var mycket envis med att följa
med mig. Olyckan ville att vi fingo
biljetter allra främst litet framom
prinsen och Celsings och Wahlberg som
i gala kostym sutto och sågo högtidliga
ut. Knappt var första arian ut-
skrålad förrän Neiglick somnade och
sof, stormsof hela aftonen – när
jag knyckte i honom tittade han
upp med slö blick och frågade "Märks
det? – Ja nog märktes det alltid.
Jag försökte att låta hans sömn
gå för musikalisk entusiasm och
slöt sjelf till ögonen, likasom för att
njuta helt af musiken, men slog
takten med hufvudet för att bevisa
att jag ej sof – då kom jag plötsligen

att tänka på att man möjligtvis
skulle ta oss för stupfulla båda
två, hvilket jag naturligtvis icke
var noga om. Jag var outtömlig
på uppfinningar – låtsade sist som
N. vore sjuk, stödde under hans arm
(måtte de intet ha trott att han var
full, bara) och så passade jag på lämpligt
tillfälle att kila af, fastän program-
met ännu bjöd på en massa musikalisk
tortyr. – När vi väl voro ute på
gatan fortsatte N., som om ingen-
ting passerat, historien om Savan-
der och det var endast på mina
enträgna böner han förmåddes att
ta en vagn och åka hem.
I dag är han väl uthvilad hoppas
jag. Ack hvad han skulle ha bra af
att ligga stilla hos Westerlund.
Herrskapet de la Chapelle har jag ännu
ej sett. Julia lär undergå någonslags
kur i Berlin, sade Neiglick. Visserligen
blir det roligt att träffa Ellan men
jag är rädd att det bara rifver upp
gamla sår. Hon är så skall. Emeller-
tid tror jag att hennes närvaro här
förhindrar mig att bli kär i någon
annan – det är alltid min lott

att just då jag möjligtvis är mogen
för någonslags älskog, då kommer
ett minne från fordom och förstör
hela den nya illusionen:
ett upp och ett i minnet
klang i min trumpet,
Hik, hvad det gör godt i skinnet
kulan får i knä't.
Denna vers som i min barndoms
dagar representerade det hemskaste
och mest mystiskt-förfärande jag kunde
tänka mig spelar fortfarande en rôle
i mitt lif.
Ändtligen har det blifvit litet varma-
re, och det börjar redan lukta vår.
Ända tills för några dagar sedan var
det värre än på Spetsbergen och "Nova
Semblas fjäll".
Snart komma Mr Grosjean, f. d. depu-
terad och prefekt i Muhlhausen, och
dotter. Porträttet af flickan var bättre
först – jag har naturligtvis gått och för-
stört det "le mieux est l'ennui du
bien".
I afton är det "grande fête" på
ryska ambassaden och jag har också

äran att vara ditbjuden.
Courtois och Dagnan äro nu installerade
i deras nya hus vid Bo Bineau,
och jag saknar dem mycket.
Visst inte har jag glömt Bertha
på hennes födelsedag – men jag
hade gerna velat ge henne någon
present och har också varit och
sett på sådana. Nu får den komma
post festum som alla mina
gratulationer.
Farväl och helsa alla! Till Annie
skall jag skrifva och till B likaså
när jag bara får tid och lugn och
ro. Harpers magazine vill
ha "en resa i Finland" illustrerad af
mig – goda vilkor 15 teckningar
(små) till 3500 frcs. – texten, högst 10000
ord, 600 frcs. Skulle kanske Annie
och jag göra texten tillsammans. Hur
vore det om flickorna
skulle
komma med mig
på resan. De vore nog fiffigare än
Tstjerna och skulle kanske skrifva lika
bra och bättre? Farväl helsa alla
från
Atte