se en så pass gammal målare som
jag alldeles förtviflad och arg.
De båda ungdomarna sutto här
länge – När prinsen är borta
från det Celsingska oket är han
helt annan – mycket pratsam och
kamratlik, vräker sig, går och gesti-
kulerar, präplar som en ung och
intresserad pojke som han är – då
sticker entusiasm och ungdomsblod
fram, då väljer han ej så noga
sina uttryck och är rigtigt bra
och präktig – också får jag då aldrig
i mitt hufvud att han är annat
än en ung nordbo och kamrat –
men, men när fru Celsing ser ho-
nom an, när han är i frack och
serafimerstjerna, då blir han
stel och intetsägande – stackars
pojke! Grefvinnan Lewenhaupt
som är hurtig och qvick tycker
alls ej om det der Celsingska regemen-
tet. "Stora långa karlen måtte

väl kunna sköta sig sjelf – i alla
fall skall det vara en mindre
mera verserad och generös person
än Ulla Celsing som skall lancera
honom – nu hålla de honom som
en skolpojke" säger hon.
Stor middag sist (senaste torsdag)
hos Lewenhaupts. Christine Nilsson
var der – (utan man, ehuru hon sam-
ma dag blifvit borgerligt vigd – Miran-
da är näml. en person
ej
åt-
njuter någonslags aktning af sina
medmenniskor. Ej ett ord talades
om Miranda heller. Jag satt
vid middagen, som var mycket fin,
mellan tant Christine (som lilla
Björksten säger) och fru Ulla Celsing.
Vidare voro der två rika och för-
näma engelska ladies, i vådligt
granna toiletter, prinsen, Celsing
M. Brulatom amerikansk frans-
man och sekreterare vid amer.

legationen, marquise de Noguéras
med dotter, baron Adelswärd med
fru född Pourtalis och en mr de Ville-
roy med fru. – Det var roligt att
under en timme få tala med Nilsson.
Hon talar hellre franska, och bättre än
svenska, ty det senare språket talar hon
som en småländsk bondpiga. Franska
ledigt men med accent i alla fall.
Hon är
förefaller
kort sagdt – klok, genéalisk,
energisk, kall, simpel och "cabotine"
d. v. s. teatermenniska från topp till
tå. Hon talade om sin debut här
1863, om musik om Grieg, Svendsen
Wagner, fransk Musik och theater – allt
som en menniska "rompue au metier"
Hvad hon sade om konst i allmän-
het var ypperligt. Simpel är hon
d. v. s. man märker ögonblickligen att
hon är aktris. Till utseendet är hon
fullkomligt till sina porträtter, dugtig,
vältecknad, kraftigt, karlavulen – på-
minner mycket om fröken Grönberg
i Helsingfors. – Om sin man sade
hon blott: le comte Miranda me

laissera absolument libre. Några
tillgjorda fraser om Sverige och patrio-
tism låta fullkomligt inlärda. Det
var ändå lustigt att resonnera med
en af vår tid största sceniska förmågor.
Mannerheim har sagt en gång att
hon var den bästa aktris han någon-
sin sett. – Hvad det är löjligt att
hon skall bry sig om att få titel af
grefvinna och gifta sig med ett sådant
nöt som denne Miranda lär vara.
Grefvinnan Lewenhaupt som måste
gå (motvilligt gick hon) på bröllops-
frukosten dagen derpå, sade att man
ej kan tänka sig ett värre kanalje-
utseende än Mirandas. Och ett sådant
skuldregister han har sedan!
Emellertid sjöng hon ej sedan på aftonen
men satt och slog takten med solfjädern
när Mlle de Noqueras, rädd och flämtan
de, sjöng några spanska saker, och
en ung norska sjöng Grieg och Kjerulf.
Stackars flickor de voro utom sig af
rädsla. Tante Christine uppmuntrade
dem med några fullkomligt banala
fraser. – Det skall vara mycket som

behöfvs för att få den menniskan
att komma är fattningen. Hon är
en slags gåtlik varelse – som kan
glöda "à froid" som elektriskt ljus.
Madame Adelsvärd-Pourtalis är
glad och treflig. Hon har något så
genomvänligt i sina ögon att man
ögonblickligen känner sig som gammal
bekant.
Om jag rigtigt skall säga sannin-
gen, så har det kostat på mig dessa
tider att ej ha något bra att ut-
ställa på Salongen, men jag anser
att en tafla som ej vore à la
hauteur med min utställning i fjol
lätt kunde kompromettera den ut-
märkt lyckliga ställning dit jag
nu, Gudskelof, kommit. – Ack,
måtte det nu ej barka nedåt.
Nej, det får det intet, jag skall,
om jag lefver göra något rigtigt
djupt, "encisif" som Bastien Lepage
sade, till nästan år.
För resten har publiken ej glömt
mitt namn. Den lilla taflan på

Mirlitons har haft mera succès
att jag någonsin kunde hoppas.
Här medföljer ett utklipp ur
Madame Adams revy om den-
samma. Schauman kan ju vid
tillfälle få det.
Nu går jag till Chambure – jag
känner mig så "tout chose" af
trötthet oro och bråk. Mamma
vet hurudan har jag är. Ack
den som kunde vara lugn! Men
det nöjet är inte för mig, det mär-
ker jag ju längre jag lefver. Alltid
skall det vara något som jag oroar
mig öfver. – Dagnan har låtit
bli att utställa två gånger, Cazin,
Salmson och några andra ställa
ej ut i år. Men nu, då alla, alla
bara tala om salongen är det litet
hårdt att ej vara med. – Chambure
säger att jag är en narr, och det är
jag.
Roligt att se af Annies bref att
snörlifven och det öfriga ändtligen
kommit fram. Jag har gått och
varit på ett slags gratulations

bref till Blis, bref som jag ville afsän-
da den 8de på hennes födelsedag, men
som ej blifvit af. Helsa henne så
hjertligt och säg att hon på allt
sätt skall arbeta bort bleksoten.
läsa mindre, gå, gymnasticera, äta
och dricka.
Hvad det är ledsamt att Tajtas
friska ben också fått något fel.
Jag hoppas emellertid att hon inte
mer skall vara "rusiger" när jag
kommer hem en gång.
Grefvinnan Lewenhaupt är lika glad
om porträttet ej blir utstäldt. Hvad
dessa 10 dagar beträffar, säger hon
att hon alls ej haft tråkigt tvärtom.
Hon har ätit frukost här två gånger
och då hemtat med sig paté de
manviettes och allehanda goda saker.
Detta roade prinsen så mycket att
han lofvade komma och öfverraska
oss i vår tête à tête och delta i denna
déjeuner à la Fourchette.
Vi ha kallt nu igen blåst och
köldgrader – den här vintern tar
då aldrig slut – ni äro bra mycket
lyckligare som ha vårväder derhemma –
Tusen helsningar, Gud vare med Eder –
Atte