På tal om den sade jag åt fru
Celsing – "det var verkligen skada att
Jag ej hade gjort det i stället, ty
utan skryt tror jag att jag hade
lyckats bättre med ett så typiskt
ansigte som grefvinnan Lewenhaupts"
"Ja men gör det, gör det, herr Edelfelt
det blir bestämdt bra och det gör ni på
några dar" – och så talade hon och
prinsen med grefvinnan L. som sade
sig vara mycket smickrad och så
kom hon hit decolletée och så tecknade
jag af hennes svenskaristokratiska
drag med stora ögon och kort näsa och
hennes runda och nätta figur på
en uppspänd duk, och der stå
sakerna nu. I morgon skall jag
måla upp det i pastell. – Jag tänker
om det lyckas, så blir det ett visit-

kort för Salongen, som är så mycket
lämpligare som gr. L. är mycket
känd i Paris – lyckas det inte, så
har jag förlorat 10 dagar på nöjet.
Hon är mycket lätt att vara med,
(35 år)
fullkomligt naturlig och rätt munter,
utan någonslags sjåperi.
I sista måndags var jag på bal
i Banque de France, hos herrskapet
Magnin. (Der träffade jag grefvinnan
L, och vi kommo öfverens om dagen
för målningen). Jag gick dit med Porta-
lis efter att ha ätit middag hos honom
med Chambure. Hos Magnins var
naturligtvis hela den officiella verlden,
med utrikesministern Flourens i spetsen.
En sådan skolfux-typ. En yngre Melander
med långt oljigt hår! – Jag hade
alls ej tänkt dansa, men så
pratade jag med Mlle Hélène Bouvins
i ett hörn i salen, och hur det var

så narrade hon mig att dansa först
vals och sedan kadrilj. Hon är
mycket söt, utan att vara det minsta
vacker. Om få menniskor har jag hört
så mycket godt som om henne,
så att jag alltid fått en idé om en litet
tråkig fullkomlighet – en föreställning
som hon totalt skingrade, ty hon är
glad och pratsam i högta glad. Hon
är dotter till en af Paris största arkitekter
och har sjelf alla möjliga talanger, sägs det.
Modren bad mig med det snaraste komma
till dem.
Häromdagen hade jag en hel invasion
af svenskor här – eskorterade af en
friherrinnan Leuhusen (född Boström).
bland dessa voro en fröken Leijonhufvud
och en fr. Törneblad, den senare en
firad dansdocka från Stockholm, bekant
sedan en afton med Palmes och gossarne
Rosenblad på Kung Carls annex. –
Så prevénerade mig Mme W. de Strasgéviz

modren till pojken jag målar (ack om
det engång blef färdigt ändå) att hon
skulle ta med sig
vid nästan seance
en liten kusin från
Belfort, som var hos dem på en
månad för att se Paris. Det var
en ganska nätt liten unge på 17, 18
år. Knappt var hon inom dörren
föränd Raymond Koechlin kom, drifven
af en häftigt påkommen lust att
se porträttet, och en halftimme senare
kommer den yngre brodren, Jean-Leonard
sättande, drifven af en dylik oförklar-
lig drift att just den dagen se porträttet.
Frun och jag hade så förskräckligt svårt
att intet förgås af qväfdt skratt,
och Mlle Elisabeth såg högst generad
ut, fastän denna kurtis i grunden
alls ej är henne oangenämn. Den
menskliga komedin är den samma
alltid och allestädes, och den roligaste

akten
att se på
är ändå den, der det doftar
af "fräklingsdüfte" och ungdom.
– Jag är så lugn som en filbunke
vid à vis salongen – får jag ingen-
ting utstält der, så tar jag revanche
hos Petit, der var "exposition inter-
nationale" i år skall börja den 15
maj, således midt i Säsongen. Den
Standerskjöldska Luxembourg blir
färdig till dess och dessutom en massa
andra saker. I går hade vi konsti-
tuerande möte ang. denna sak,
och jag blef invald i komitén,
dit inga andra utländingar höra än
Madrazo och jag, bland de 8 fransmän
nen äro Cazin, Besnard, Duez, Jean
Beraud m. fl.
Hvad det var sorgligt med fru
Nordman, och hvad det är hemskt
med dessa obotliga sjukdomar.
Huru ta Cedercreutzes det? Hon var

verkligen en ovanligt snäll och hygglig
menniska, fin till tänkesätt och väsen!
– Mechelins har jag ej mera sett
till, men antar att Leo nu redan
är i Madrid. Lika så litet har jag
sitt herrskapet Bonsdorffs, som lära
vara här, och unga Brummer, som
väl är ute och svajar med sin nära
slägting gumman Karamsin, som
också skulle komma vid denna tid.
– Geijerstöms föreläsningar måtte
ej vara något öfverdådigt, ty
han sjelf och hans litteratur äro
temmeligen medelmåttiga. Att
Molanders pjes gått öfver scenen
ser jag af H. D, men jag ids ej
läsa igenom compte rendu'n engång,
likasom tysken konstaterar, "aus der
Tiefe seine Bewusseins" en kamel,
så konstruera de ihop en litteratur
i Sverige nu – men det blir ingenting
ursprungligt och rigtigt lefvande af

det ändå. Jag fick "Norden" mig
tillsänd. Att de inte ha mera sinne
för formen ändå, än att kunna
kläcka fram något sådant som
judsnillekukkun Levertins:
Vi judar, vi vänta Messias
Genom ärenas skiftande ve
Hvad i profetiorna sias
Vi vänta, trots spott och spe.
"Profetiorna sias" är icke värdt
en dukat, som Fet i "Märk, hur
vår skugga" men i stället förtjenar
det årligen en spark i ändan – "tiorna
sias" är det ej fasligt!
Helsa flickorna, Tante Gadd och
Tajta, och tacka den senaste för hennes
löfte att bli rigtigt kry och rask
tills jag kommer – Ack, måtte den
dagen icke vara alltför långt aflägsen
Eder Atte.