Lewenhaupt ser alltid fin ut, liten
med stora runda ögon, rund näsa och
en viss gammaldags pastellfärg öfver
det hela. – friherrinnan Celsing
som jag trodde vara 45 år, ser jag
i adelskalendern vara född 1854,
samma år som jag – hvilket bevisar
att man alltid tror sig sjelf yngre än
man är. – Mamma frågar hvad
de, Celsings ha att göra med prinsen.
Jo, han bor hos dem. D. v. s. Celsings
äro här för att han skall ha ett hem
och ett tillhåll. De ha hyrt en vacker
våning vid Rue Monceaux, och prinsen
har tre rum deraf, samt en svensk
kammartjenare för sin räkning –
En annan fråga som jag kommer ihog
att Mamma gjorde i sitt bref: titulaturen.

Jag, som alla andra, säger Ers kungliga
höghet åt prinsen, eller någongång Ers hög-
het, fransmännen säga Monseigneur.
I ateliern der han nu är tror jag ej
man gör någon vidare affär af honom.
På balen var en fröken Törneblad
från Stockholm, som jag känner genom
Hanna Palme och Rosenblad. Hon är en
rigtig Ulla Winblad, eller fru Schroderheims
typ; Norrköpingsnäsa, vackra blå ögon
röd och hvit och fyllig – alltihop litet
simpelt men fraicht och ungt. För
resten voro alla dessa sångerskor der,
den der sorten som svärmar för "vådligt
stiliga karlar". dessa vådligt stiliga
karlar äro löjtnanter, många högst
misslyckade ur vanlig europeisk syn-
punkt. Hela denna sångerska jargon
tilltalar ej mig. Det är något slamsigt
kokett småstadsmessigt deri, som jag

ej förstår mig på.
I går gjorde jag en galenskap: jag
var hos en marchand de gravures
och snokade efter några svenska
porträtt. Då fann jag två aqvareller
af Martin (Gravures au trait, colorice
à la main) föreställande den ena
Gustaf Adolfs torg på 1780 talet, den
andra Stockholm från Mälarsidan.
Många figurer, ypperliga tidsdrägter.
På G. As torg ses kungen åka i grande
vagn med lifhusarer och löpare – Piketter
af Svea garde skyllrar gevär, några
herrskap i nationela drägten buga
djupt, en ryttare helsar på några offi-
cerare, en karl bjuder ut käppar åt
en herre, några qvinnor af folket bära
vatten o. s. v. – Si c'était francais,
cela aurait une grande valeur,
sa juden – Jag kunde ej hålla mig

utan köpte dem. Juden började med
att begära 150 frcs för båda, men
jag fick dem för 80 frcs – nå ja,
jag har ypperliga dokument i dessa
båda planscher för allehanda teckningar
och målningar från Gustavianska tiden
och sedan tar jag dem med mig i
sommar för att förära dem åt Bertha
som då får införlifva dem med sina
Gustavianska samlingar.
Jag skall ännu vara på en fråga:
Dagnans porträtt. Sedan en längre
tid har han ej arbetat derpå.
Han beslöt sig för att göra endast
hufvudet, deraf den orimliga proportio
nen mellan hufvudets och hela taflans
storlek. Man ser ena handen, som håller
en cigarett; ungefär enlighet med
följande, något fliygtiga teckning.
– Mina taflor på Mirlitons
uppskattas mera af konstnärer
och kännare än af den stora
publiken, som är och förblir

korkad. En M. Guignard, rik man
amatör och svåger till Amic, erbjuder
sin vinterträdgård åt mig för att
sluta Luxembourg taflan. Det kan
nog vara bra isynnerhet som vädret
håller sig så kallt att jag ej kan
tänka på att måla ute. – Vädret
är otäckt – blåst, kall torr blåst
som tränger genom märg och ben.
Lyckligtvis talas nu igen mindre om
Kriget, tack vare den franska pressens
och publikens utmärkt värdiga hållning
De tyckas, för en gång, alla ha beslutadt
att vara lugna och resignerade, och
öfverallt citerar man den vackra
devisen: fais se que dois, advienne
que pourra – som Hanna Born
likaså fritt som misslyckadt brukade
citera sålunda. "fais ce que veux
advienne se que peut. Stackars
Hanna ja, det var nog icke den enda
dumhet hon sagt i sitt lif!
Hur kommer det sig att sakerna
(snörlifven m. m) ännu ej framkommit?

– I går var en liten selected
middag hos Portalis. Chambure,
Dagnan, Mr Magnin, ministerns son,
två ungherrar de Fontarce och jag.
Så tryfferadt och utsökt som
möjligt. Chambure har varit sjuk
och reser en af dagarna till Nizza.
Det är allt sviter efter en kolera
han haft i Kina för 20 år sedan,
och som ännu förorsakar honom
inflammationer vid den minsta
oförsigtighet.
Det är ett rysligt öde med de
några visiter jag måste göra.
Senaste lördag eftermiddag
hade jag uppoffrat för denna
corvée. Först är det tråkigt att
klä om sig. I lördag t. ex. hade
jag från 4-5 fäktning – klä af sig
till bara skinnet, skjorta strumpor
allt – så klä på sig igen, så klä af sig
och på sig för att göra visiter, så
klä af sig och på sig alltihop för

att vara i frack på baler. –
Så kommer man då t. ex. till Mme
Freedericks på hennes mottagning
kl. 5 1/2 6. – 20 absolut obekanta
fruar sitta i ring omkring värdinnan
som i stor toilett och handskar
sitter vid ett litet tebord Hon ber
mig sitta ned, jag sitter och hör på
färdigt under tio minuter, så
gå de 20 pratade damerna –
Cher Monsieur, restez, nous allons
chuser – knappt är detta sagdt så
komma 20 andra ännu obekantare
damer, dessa sitta 20 minuter –
de gå – "Cher monsieur Edelfelt, vous
devez que la Comtesse Heyden –
så komma 20 alldeles blixt-förfärligt
obekanta käringar, och då passar
jag på att säga pardon Madame, nu
går jag, och så var den visiten gjord
på 3/4 timme. Samma sak hos
grefvinnan Lewenhaupt – Dante
har glömt ett helvete – visiternas.
Brutus och Cassius skulle bara gå på
five o clock, då skulle de veta att
man kan ha det illa. Nu farväl
Jag skickar till Annie ett bref från Detaille,
den berömda militärmålaren, ifall det kan roa
henne som autograf.
Och helsa alla från Atte