stackars thigell, bestyrt om begrafning
m. m, och fru Wallgren hade dessutom
vakat hos den sjuka de sista nätterna.
Roberto är naturligtvis mycket nedslagen,
men hans sjömansnatur tar ut sin
rätt och han kryar nog upp sig.
Den stackars unga menniskan lärer
ha haft bara en enda feberfantari,
den att komma hem till Helsingfors
och till sin mor. Hennes första resa utom
hemknustarna lyckades icke mycket
hon hade icke ens sett något af Paris
hade det illa under sin sjukdonstid, trött
Robertos och alla andras goda vilja, kunde
mycket litet franska och kände intet annat
fruntimmer än fru Wallgren –
Jag har börjat på med porträttet af
den der collégrenen. Hans mor, en
vän till Madame Koechlin, tyckes vara
en utmärkt hygglig och bildadt dum. Det
kan lända att jag skall måla henne
Kopian af Pasteur porträtt
också.
går långsamt men säkert framåt.
Nog tror jag hon står sig ut med den,

ehuru väl jag får göra det vigtigaste.
Jag reser när jag tänker på hur jag skall
få ansigtet att likna. Apropos
Turquet är icke mera vous- seiritaire
det Beaux Arts – får se om det ej
blir några galenskaper nu, så att
jag ej får Pasteur porträtt på Luxem-
burg eller något annat, ty o efter
tvädare skall naturligtvis göra tvärtom
mot hvad T. gjorde. dessa dumma
ministerförändringar. Hvem som skall
få platsen är ännu ej afgjordt.
Då jag har alltid Pasteur bakom
ryggen, så att jag icke är rädd. Skulle,
till följd af intriger ord. de vilja
slucera porträttet illa eller gumman
Under det så hoppas jag Pasteur
prestige räddar mig.
Ja, är det icke egendomligt med
att
Fru Etters funderingar om "le monde".
Hon autar alla konventionerna
oreflekteradt, hon likasom njuter af
att icke göra den minsta opposition;
det är något underligt slafviskt i

det der. – Jag märker att jag
går alldeles åt mot att håll.
"le tout Paris des premières" börjar
bli så olidlig för mig, att jag icke ens
tal se det i. Kaufmanns korrespondins
I allmänhet känner jag mig i
betänklig glad kall för Paris nu.
Kanske det går öfver då jag rigtigt
kommit in (i ett arbete som intressen.
har mig. Nu går jag bara och tänker
på hvad jag skall göra hemma i Finland
i nästan sommarn, vara vi i Tnoörden
eller i Borgå. Alla modellerna här
förarga mig – jag tycker de ej se ut som
menniskor, utan som någonslags dockor.
Nu, allt det der blir väl bättre när
Jag kommer i ordning här (i morgon
skulle ändtligen ridåerna komma).
Det värsta är att jag likasom ej får några
djupare inspirationer här i min ateliern
Så snart jag stället upp en modell mot
någon af dessa välkända väggar är
jag på förhand tid vid det jag velat
göra.

Af en engelska konsthandlare
(Tänk så underligt vågar) hörde jag
att Madame Jaquinot förlorat
sin äldste son Robert, Tänk så
rysligt. Han dog af solstygn
på en segelfärd vid Normandiska
kusten i somras. Jag kände honom
mycket bra. Han var nu 20 år och
hade just fått sig en god ställning, så
att döden nu, som alltid, kom mycket
olämpligt. Jag skall gå till modren snart.
Nu blef jag afbruten af en ung
järnefelt, som talade svenska styf
och med stark rysk brytning –
framtidsvenska för Finland! Han är
här för att studera måleri och skall
stanna här några år med ens. På
långt när ej så tråkig som Toppelius
likväl! Denna senare är svar.
Ändtligen har jag fått mina taflor
uppspända på ramar. Dagnan, som
endast sett dem helt flyktigt, menade

att någonting kunde göra af Borgå
taflan. Den slår i allmänhet mycket
att, såsom varande något alldeles
nytt här.
I går hade jag ett långt bref från
Neiglick, som tyckes arbeta mycket
ifrig på sin disputation; han skall
snart komma till Helsingfors och sedan
på vårsedan hit, för att skrifva
om de sympathiska drifterna.
Farväl, älskade Mamma, det kär mig
hjertat här jag hör talas om julöt, detta
skicka, luffisk m. m. – Handskarna
och möjligtvis några böcker komma fram
till julen, de andra julklapparna senare
men jag hoppas ni förlåter mig detta
dråsmål! Punck har jag prenumererat
på för nästan år.
Efter att beräkning kommer detta fram
d. 20, således önskar jag Eder icke ännu
glad jul. Till dess farväl.
Eder
Atte