i ett förfärligt solbadd så att jag sällan
känt mig så genomstekt. Vackert var
det att se ridskolan i Saumurs bedrifter.
Alla dessa unga officerare voro eleganta
smidiga och ypperliga ryttare. Hästarne öfver
allt beröm. Det som jag trodde isynnerhet
skulle slå an på mig var den "fantasia"
(liknande kosackridt och exercis) som företogs
af de enkom från Afrika efterskrifna
Spakis (alla araber) – De voro alldeles
charmanta att se på, hästar, betsel, stig-
byglar och sadlar allt rik utstyrdt med
orientalisk prakt, och så karlarna mörk-
bruna med hela den beduinska grandezzan.
Emellertid tog sig "fantasian" ej så stor-
artad ut, ty marsfältet var för stort
och man såg knappast hela sqvadronen
då den väl hunnit till andra ändan.
Flere tusen ryttare, kyransierer, dragoner
husarer, chasseurs d'Afrique och spokis –
det var grant att se dem manövrera
men det vackraste var som sagdt, Saumur
De unga officerar som deltogo
i denna oläsligt,
kanske
80 à 100 voro alla rigtiga typer på

eleganta franska officerare. Också
voro der alla gamla namn represen-
terade, de Broglie, de la Trémouille, de
la Panouse, d'Uzès o. s. v.
Festen gafs för de fattiga, likasom
den stora foiren i Tuileriträdgården,
der jag ännu icke varit för resten,
Kl. 3 skildes jag från Chambure och
gick till gubben Pasteur, hvilken dock
ej var hemma. På Regencen träffade
jag professor Hagströmer och Carl Rupert
Nyblom. Den senare var då en äkta
uppsalatyp, glad och platt, utan någon-
slags onödig djupt i konstfrågor
och andra.
För resten
har jag ju läst alla de korkade artiklar
han skrifvit, och borde derför ej ha varit
förvånad öfver hans godtköpsreflexioner
och gamla fraser. Hans vers vill jag ej
tala om, den är slem, och ändå är han
en af de aderton. Är det icke ett fattigdoms
bevis? – Han har med sig en son
till Gunnar Wennerberg som han bad
att få rekommendera till mig, ty ung-
domen skall bli målare. –

Jag tror jag igen får snufva – endera
bekom det eviga svettbadet mig i
går illa eller också tog jag en för lång
kall afrifning i morgse – alltnog, jag tror
att min näsa återigen tänker påminna
mig sin existens.
Kergorlay satt ovanligt illa i dag, och
sedan J. B Pasteur kom hit, satt han
nästan alls icke. Emellertid tror jag
att porträttet blir likt. Det är bara
konsten att inte göra det för kantigt
och Don Quilhottiskt, ty dertill frestas
man af hans drag. Men uttrycket är
vänligt och lifligt. Han skall vara en
mycket ifrig katolik, nästan bigott
och har i sitt åskådningsätt något
asketiskt och allvarligt.
Nu farväl igen – skicka det Schiefnerska
måttet så är Mamma snäll. Jag skall
bestyra om flickornas surak-klädningar
med det första. Vore det icke bättre
att låta göra dem här? Ja, det får
ni nu bestämma. Tusen helsningar
från
Atte..