vegetationen är på långt när ej så fram-
skriden. Här är vår, men der är full-
ständig sommar redan. San Remo är
vackert, längs med hela kusten från Bordi-
ghera till San Remo är der en skog af
orangeträd, citronträd och palmer som är
bland det rikaste man kan se.
I dag på f. m. gingo vi först omkring
på gator och gränder och tog sedan
en båt och läto ro oss en par verst ut
på hafvet för att se på staden och
hamnen. Himlen var icke rigtigt klar,
men landskapet stod så mycket finare i
tonen. Hvad här skulle vara mycket
att måla! Fartyg och båtar intresserar
mig mycket, isynnerhet i denna originella
omgifning af målade hus som torna sig
upp på kullarne, med de höga bergen
strax bakom. – Chambure har ofta varit
i Genua förr och t. o. m bott här en
månad för 20 år sen. Jag är rädd för att

han kom hit bara för min skull, men
som han förmår låtsa som han aldrig
gjorde någon menniska några tjenster
känner jag mig ej förödmjukad af hans
lilla uppoffring. På e. m ha vi varit
omkring i palatserna och kyrkorna.
Hvad som mest frapperar mig är att
all monumental arkitektur här är
från samma tid, allt från 1560, unge-
fär. En slags storartad, redan litet tung
renaisans. Men storartade äro de,
dessa palats – sådana dimensioner
sådana trappor och pelare. Hvad dessa
väldiga salar mycket bättre motsvara
pretentioner på aristokratiskt budföreri
och rikedom än de smånätta moderna
dockskåpen. I Durazzo-Pallavini
palatset bor familjen ännu som
bäst, men för några francs släppte den
trogna tjenaren in oss i matsal,
kabinett och mottagningssal. En märk-

värdig brist på smak, efter Pariseridéer
åtminstone, rådde derinne. De vackraste
gamla gobeliner på väggarna, och
otäcka kanevas broderier i ullgarn på
stolarne – Utmärka sniderier på de
gamla speglarne och i taket, och de
grymmaste mahognybord på golfvet.
– Vackra taflor och familjeporträtt
ha de. I Palazzo Brignole-Sale äro
de flesta af familjens medlemmar
på 15 och 1600 talet
målade af Titian, van Dyck, Basano
Så skall det vara! Dessa förnäma famil-
jer måste ändå ha ledsamt här, ty
Genua är ju, som Venedig, en stad som varit
stor och som nu bara är handelsstad.
Då vi kommo ut ut Durazzo-palatset,
mötte vi markisinnan i trapporna.
Hon såg verkligen fin ut. I ett af
de stora palatsen, Balbi, tror jag, bor
endast ett gammal 80 årig fru, ensam
qvarlefvande af slägten – Hon måtte
Igår voro vi på teatern och sågo en skralt oläsligt operett – Operasäsongen
är ledsamt nog förbi, den säges ha varit särdeles
briljant i år.

ha det helt småtrefligt
der i det stora, kalla,
förgylda och stela huset,
ensam som tomten.
Det var på baron Rosenblads inrådan
vi reste ut en lång och ful väg för
att se Campo Santo, begrafnings-
platsen. – En marmorlyx som jag
aldrig sett maken till och dålig skulptur
som jag knappast heller sett maken
till. En sådan grym dekadens i ett
land som haft sådana gubbar som
de på 1500 talet. Alla monument
kolossala, fula, horribla med modernt
klädda herrar och fruar som uppväckas
från de döda af feta och koketta englar,
spetsar, halsdukar, stöflar, allt väl
gjordt men fasligt smaklöst. Nu
på aftonen har Chambure gått på
operan, men som jag gerna vill att
min snufva skall bli bättre till i mor-

sitter jag nu och smörjar min rinnan-
de näsa med coldcream, nyser och
tårar samt skrifver bref. Till fru Etter
skref jag just. Jag har näml. skickat
en låda insyltade frukter till Lily
och Chambure har skickat en annan
åt mina kära systrar. Jag adresserade
båda till fru Etter, Petersburg, för
att det ej skulle bli någonslags krångel
i tullen i Petersburg. – Jag hoppas
allt detta kommer fram ordentligt.
I öfvermorgon resa vi härifrån, stannar
en afton och natt i Monte Carlo,
(der vi haft det bäst i yttre måtto
hôtel o. s. v. och fortsätta så till Marseille
stanna der två dagar och äro i slutet
af veckan i Paris.
I morgon hade jag tänkt måla
litet vid hamnen, men jag vet ej
om det är värdt med den här
näsan. – Vi fara kanske ut till

några villor utanför staden som äro se-
värda. Chambure känner en markis
Gropollo som har en sådan villa och
tänker göra visit der.
Det är sannt, innan vi lemnade Monte-
Carlo fick jag ett bref från Mamma,
der Buttis resa till Petersburg
omtalas som sannolik. Jag skulle ge
bra mycket för att få se min kära
Blis åka på Perspektivet eller gå
i Eremitaget eller Isakskyrkan.
Om Tante Gadd reser till Granstedt,
så skulle det ju gå ypperligt. Visser-
ligen skulle Mamma få ledsamt, dugtigt
till ändå, efter Butti, och Butti ledsamt
efter Mamma, men tänk också hvad
B. skulle få se mycket. Så ledsamt
att italienska operan ej existerar mera.
Eller gör den det? Van Zandt är
ju der.
Hade jag icke nu, mer än någonsin,

fått erfarenhet om att man bör vistas
minst fjorton dar på en ort förrän man
kan göra något dugtigt i måleriväg, så
skulle jag ha bra stark lust att fara till Pisa
Siena och Florens. Men jag får vara nöjd
nu; om Gud låter mig lefva nästa år, så
gör jag denna resa. – Schauman är
herrlig! Jag skrifver till honom, för sä-
kerhets skull att han endast skulle lemna
början af mitt bref (d. v. s om finnarne i Paris)
åt offentligheten, om han precis ville
det, och så går han och skrifver om
Portalis och Chambure och saker som alls ej
ha med finska konstnotiser att göra. Men han
är oförbätterlig. Acku Berndtson har
pinat och bedt mig att ge notiser. Det är ett
högst otacksamt göra, ty de förstöra den
enklaste sak, och äran att skrifva i Hbladet
är ej så fasligt stor. Roligt att Ville V.
fick priset vid oläsligt täflingen. Det tycks
ju börja gå för honom, Gud ske lof.
Måtte ni nu vara friska och raska –
och ha det bra på allt sätt – Eder Atte