på ett engelskt hotell och finna att
det finns mycket folk här som ej spelar –
bl. a. en alldeles ovanligt distinguerad
ung hertiginna, lady Gray, lång som
en hummelstör men verkligen rik du
Mouriers bästa teckningar af professional
beauties i Punch. Chambure känner några
äldre herrar som bo här: en markis de
Monsabré och en baron Altenburg, Altesse
sérénesime och kusin till Metternich –
De första dagarne ha helt och hållet gått
att vårda vår helsa, och det har också
lyckats, ty numera äro vi krya igen.
Det var egentligen onsdag torsdag och
fredag som vi voro krassliga – dock
företogo vi i vårt sjuklighetstillstånd ett
utfärd i vagn till Beaulieu, der jag gjorde
en studie. – Omöjligt att göra något
annat än landskap här. Folket är
ej intressant. Kuskar, kypare, tyska
bonner se der de enda infödingar vi tills
vidare sett.
I tisdags voro vi i Cannes, der det var
regatta, och der vi gjorde visit hos Mme

de Lurcy, en bekantskap som Chambure
nödvändigt ville att jag skulle göra. Hon
är
enka efter en hög embetsman
omking 45 år och reser med sin dotter
som är giftasvuxen och sjuklig – henne
såg vi ej, ty hon hade något fel, (som
de flesta menniskor, till följd af det
för dessa trakter ovanliga vädret, blåst
och köld). Mme de Lurcy var verkligen
rolig, originel och qvick. Hon måtte ha
sett mycket bra ut: Nu har hon alldeles
hvitt hår och mörka ögon och ögonbryn.
Det blir en bekantskap att kultivera
i Paris, der hon har ett hotell vid Parc
Monceaux.
Vi hade den djerfva planen att resa
till Genua i vagn, men baron Alten-
burg säger att det tar tre dagar och det
är litet för mycket. När vi nu hvilat
ut rigtigt ordentligt, och våra magar
äro mönstergilla igen, resa vi till det,
men pr jernväg, som alla andra dödliga.
Vi ha tänkt stanna der 2 dagar och
så komma tillbaka samma väg vi kom-
mit, ty det lär vara förfärligt kallt
att fara öfver St Gotthard nu.
Med Chambure är jag alltnog och mer

nöjd som reskamrat. Han är så ovanligt
vaken och fördomsfri och framför allt
en så ovanligt enkel och finkänslig natur,
att man ej kan annat än känna sig
hemmastadd med honom. I mångt och
mycket har vi alldeles likadana naturer –
och han brukar säga: Je vous plains,
jéune homme, vous avez ma nature,
impressionable et nerveuse. – Dessutom
har han något af artist i sig – spelar
utmärkt bra piano, (men går icke in
på Wagner rigtigt), har säkert öga och smak.
Då vi under hela resan alltjemnt åter-
sett samma menniskor ha vi slutligen
gifvit namn åt alla dem vi sett. I går
kommo vi i det intimaste samspråk med
en judfamilj, pappa, Mamma dotter och
måg, alla typiska. "Ce sont des marchands
de diamants de Lyon" säger Chambure, med
den säkerhet i omdöme man får genom
att resa mycket.
Han har lofvat skicka något
för Rivieran
karakteristiskt
till mina kära systrar, men blommor, som
är det mest karakteristiska, kunna ej uthärda
6 dagars resa och köld, och det blir väl derför
något annat, kanderade frukter eller dylikt.

Han har spelat några gånger, och
ömsom vunnit och förlorat. Men som
han alls ej är passionerad, är det ingen
fara med att han skall bli utblottad
på allt och vi skola måste sätta våra
klockor i pant. – Jag är absolut
omöjligt att intressera för spel – ser
jag någon vinna 50 tusen francs, så
gläder jag mig åt att banken förlorar,
tappar någon större summor så tänker
jag att han måtte ha råd dertill. Det
har ännu ej fallit mig in att riskera
fem francs ens.
Mme Koechlin är här för sin helsa, stackars
fru. Hon har grymt ledsamt efter sina
söner, som måste vara i Paris för studier-
nas skull. – Mme Alexandre Dumas och hennes
pratsamma (och qvicka) dotter Jeannine äro
i Nizza, men komma ofta hit. – Om
jag, som jag hoppas, kommer igen ett
annat år, så slår jag mig bestämdt
ej ned i Nizza, ty det är för mycket
storstadsaktigt, dammigt, lågt och
blåsigt, utan i Cannes, som är förtjusan
de, eller här, der man kan vara allde-

les fri och oberoende af spelar ström-
men nere i Casino.
Baron Rosenblad, den ståtliga hästgardisten
är här, har vunnit och är så frisk och
munter och onervös som någonsin en svensk
hästgardeslöjtnant kan vara. Vi ha varit
tillsammans med honom då och då, och
Chambure säger att det uppfriskande bara
att se Rosenblad, med bloden som nästan
spricker ut ur den blonda huden, "En
voilà oläsligt qui se moque de Schopenhauer"
säger han. – Jag måste tillägga att Chambure
sjelf alls ej är pessimist. – Rosenblad
är i alla fall tio trappsteg öfver t. ex.
en annan onervös officer Boije. Han
talar bra franska, har ett fint sätt och den
der yttre omvästnaden som svenska officerar
ofta ha och som våra alltid saknar.
Och nu säger jag Eder farväl, längtar
efter att få bref och önskar Eder allt
godt. I morgon skall jag åter måla
litet. Om det också ej blir så särdeles
mycket måladt på den här resan så
är jag ej olycklig deröfver. Tusen helsningar
går till alla från
Atte
Berndtsons tafla är inlemnad till Salongen, tack vare Ville Vallgren.