med fina, harmoniska lemmar, en 13,
14 åring. Ställningen på benen, som han
korsar är isynnerhet vacker. Jag
kan af fullt hjerta rekommendera
statyn åt Hugo. Ännu är den visser-
ligen ej långt framskriden, men man
kan i alla fall mycket väl se att
verket blir godt. Min byst blir nu
också bättre, tack vare Dagnans stränga
kritik. Jag tror att Ville bara skall hållas
efter, så kan han göra rätt goda saker.
Ja Hugo har gjort ett god gerning och
visste han har mycken glädje han åstad
kommit, skulle han nog vara nöjd sjelf.
Ack det der Takanenska lotteriet – jag
hade rent af glömt det! Och så hade
jag börjat på med en liten tafla som
jag ej fått färdig, så att jag får skicka
ett litet obetydligt hufvud i stället.
Jag skickar det en af dessa dagar med
posten till Mamma, och ber Mamma
bestyra om kilram och ett enkel bromerad
list (kanske någon af de flata förgylda
ramarna hemma kunde sågas af och
sålunda begagnas).
Buttis solfjäder skall jag köpa. – Inte
ett ord skref någon om hur Butti tog

sig ut på bal. Jag hade gifvit mycket
för att få se henne i all sin ståt.
Friherrinnan Cronstedt kan jag ej med, fastän
hon är rätt uppkäftig och pratsam – det
är något af den finska adelstonen och
snobberiet i henne, och denna ton är
mig det ledaste på jorden, just derför att
denna aristokrati är så genomskräpig och
fattig och dålig och ändå vill vara något.
Jag vet ej om man är strängare mot sina
landsmän, men snobbar hemma äro mig
olidliga; ser jag dem här blir jag alldeles
ur humör. Och den finska adeln! F. d.
ryska officerare, prosaiska och antilitterä-
ra alltid, utan någon entusiasm, utan
någon rigtigt fond. Bara det, att tusen-
tal finnar tjenat i Ryssland och icke
en enda hittat på att öfversätta den
ryska litteraturens mästerverk, är så talade:
(a propos Dostoijeffsky och Tolstoi äro nu
de mest omtalade författarne här, alla
menniskor ha läst Anna Karenina, Krig
och fred och Roskolnikow, och Zola njuter
bestämdt ej af ett sådant rykte som de för
ögonblicket).
Valter Runeberg, som är från en annan
tid har hela det der omotiverade rysshatet
qvar, han känner dem ej, tar heller ej reda
på dem, men anser dem vara en slags
vildar. Hans fru tillägger, med sin ytterligt

tvärsäkra ton, att vi i intet fall kunna
känna igen de menniskor som skildras i
de ryska böckerna. Jag förstår det så väl:
ryssarne kunna vara bojarer, aristokrater
eller bönder och slafvar, borgare äro de
aldrig; och fru Lina Runeberg är en inkar-
nation af borgerligheten med borgerlig
dygd, borgerlig sjelf tillräcklighet och borgerlig
kortsynthet. När hon sitter här under
de Vasthiska seancerna (aj, aj, aj hvad
det porträttet blir dåligt!) så kan jag ibland
roa mig åt huru konseqvent borgerlig hon
är. Har hon då aldrig i fantasin drömt sig
upp i verlden, svärmat för det magnifika
och stora, det passionerade och hejdlösa?
Nej, hon måtte aldrig ha kommit så
långt från principerna och lagen. Och
är det ej karakteristiskt för henne att hon
ej kan med liknelsen om den förlorade
sonen? Hvarför skulle han, som ej bemödat
sig att vara en ordentlig menniska o. s. v.
Och Valter vågar sig ej på motsägelser.
Hans enda escapader under detta lagens
regemente är några frukostar med Sanmark
och Meyer, derifrån de alltid komma
öfvertygade om att de äro "utmärkt
hyggliga karlar" d. v. s. mer eller mindre
dagbladister alla tre. Hur Meyer kan
finna Sanmark så utomordentligt intressant
förstår jag ej.
Farväl och helsa alla – Jag är illa fast med alla mina bref – jag borde ha en sekreterare
Atte