Mechelin och nu är det slut och
hon står der på bar backe. Hvad
ändå dessa sångerskor äro för ett
pack! Den pretention
hvarmed
de tala om
sin s. k. konst är alldeles häpnads-
väckande. Bref, visiter af Otterdahl
förfrågningar från fr. Backman ha
hört till ordningen för dagen.
Så var det en bjudning för Neoviuses
hos V. Vallgren
som skulle resa likasom för en vecka sedan
V. Vallgren hade blifvit så ofta bjuden
af dem, (ännu oftare än jag), så kurtiserad
och grundligt smickrad af frun att han
icke trodde sig kunna göra annorlunda.
Efter middagen och åtskilliga glas bål,
stegrades Neovii sjelfkänsla, som annars
nog är stor, derhän att han begynt
med allsköns kraftprof, bl. a. att
lyfta upp mig, trots alla möjliga pro-
tester
från min sida
Jag var honom för tung, han föll
och vrickade fotleden, så att han fått
ligga 3 dagar och blifvit masserad.
Så sjuk han var ville dock frun att han
skulle ut för att bjuda oss på middag.
Jag strejkade torsdag, strejkade fredag

jag mig fr lördag och söndag, men
måndag afton kunde jag ej undgå
mitt öde. Då hade Neoviuses middag
på hotellet der de bo, för Vallgrens
Spada, Boije fru Bloch och undertecknad –
"bara genier" som fru Neovius sade"
En sådan "stämning", en så äkta "artist-
stämning" "O och ack" och "herrligt och
dejligt"! Jag var utpinad. Neovius
köpte af mig en pastell, som jag skall
skicka till Hfors. Med hvad lefver han
bong och köper taflor? Hans affärer
måste ju vara goda i alla fall. Det
är orätt att icke vara tacksam för
deras vänlighet, men den blir mig
för svår. De äro litet påhängsna, och
jag misstänker att det mycket är
för att det skall låta bra derhemma.
Ja, det var sant, en soirée i San-
marks pension och så hela gårdagen
min mottagningsdag fr. kl. 1 till kl.
5 Boije, Antell och Neovius, som
pratade högt, rökte och hindrade
den stackars Ville Vallgren att arbeta.
Finnarne förstå ej just fina vinkar
och fastän Vallgren och jag sade att

de störde betydligt blefvo de qvar.
Antell målar nästan lika förfärligt som
Boije. Jag kan så väl förstå fru
Vallgren: Då Boije suttit och skämtat
och gått på utan ett ögonblicks rast
i två timmar hos dem, rusade hon
upp på sitt rum och föll i den häftigaste
nervöst gråt. – När nu Neovii
märkvärdigt entoniga nasal-Fredriks
hamnska stämde in i trion var
det så att det kröp i alla leder och
lemmar på mig. – Att dessa tre
herrar talade förfärligt högljudt under
det några fransmän voro här, bl.
a. Boussod från Goupil & Co, så att
B. och jag knappast kunde höra hvarandra
det förvånar mig icke mera, ty jag
vet att finnarne skrika. Under allt
detta kom fröken Otterdahl jamsade i
en halftimme i rad så att spotten
stod som Imatra vatten stänk från löstän-
derna. Boije blef allt gladare, Tack vare
några likörflaskor som han upptäckt,
sjöng och skämtade. Den finska tro-
heten, envisheten och enkelheten i seder,
hvad jag beundrar dem!

Fru Sanmark prata också betydligt,
och är ofta ironisk, hvilket jag icke
alltid genast uppfattar. Aldrig ha
finnarne haft så mycket att säga som
i år. På restaurationer och offentliga
ställen undviker jag helst bemälde folk-
slag, emedan högljuddheten der regel-
bundet öfvergår till kraftig mess-sång,
hvilket icke kan undgå att tilldraga sig
andra nationers lifliga nyfikenhet –
Det kändes så underligt tyst, fridfullt
och lugnt att häromaftonen äta middag
hos Chambure. Ingen vrålade, ingen
var stupfull, ingen svor och väsnade,
ingen var lyrisk och ingen höll tal.
Jag måste också tillstå att jag icke lätt
kan tänka mig Chambure, Portalis och
gubben Marion i någon af nyss upp-
räknade situationer.
Nej jag tänker att Mamma
fått
nog af allt
detta, Mamma som med flickorna så
sällan ser herrsällskap och och derigenom
icke fullt sentera det vilddjurslika hos
vårt nordiska mankön – allt mankön
för resten, på några undantag när.
– Jag har arbetat denna vecka

och det har gått ganska bra, fastän
det mera varit småknåp än något
egentligt konst frambringande.
I afton på ryska nyårsafton är
jag kallad till ambassaden. Min trogna
Boye kommer också dit.
Ville Vallgrens byst ser ut att bli
bra, åtminstone tycker jag mera om
den än Valter Runebergs. Den är
hurtig och väl behandlad i leran.
Förlåt mig detta klagobref. I grunden
är jag ej på dåligt humör. Det här
jemrandet är bara en "détension des nerfs"
men jag är arbetslifvad, vädret är vackert
och kallt, jag har tagit en kall öfversköljning
och en promenad på morgonkulan.
Ni stackare som nu har hela det Brandtska
eländet öfver Er! En lycka i olyckan är
ju Fannys märkvärdiga lugn. Jag ger
Mamma carte blanche att med pengar
stå dem till handa som Mamma för godt
finner.
Dermed tar jag farväl af Er, kysser er
alla och önskar så allt godt
Eder
Atte