Effekten av intensivrehabilitering vid kronisk afasi : Kommunikationsförmåga och subjektiva upplevelser hos deltagare och deras närstående
Nabb, Rebecca (2020)
Nabb, Rebecca
Åbo Akademi
2020
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2020050324729
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2020050324729
Tiivistelmä
Prevalensen för personer som drabbas av stroke ökar för varje år. Ungefär en tredjedel av alla som får en stroke drabbas av afasi, vilket även leder till en ökad prevalens av personer som lever med afasi. Afasi definieras som språkstörning till följd av förvärvad hjärnskada. Kommunikationssvårigheterna vid afasi får ofta betydande psykosociala konsekvenser för såväl den insjuknade som deras närstående, och logopedisk rehabilitering är därför viktigt.
Trots att den största spontana förbättringen antas ske i den akuta fasen vid afasi finns det evidens för att hjärnan är plastisk och att återhämtning av funktioner kan ske även många år efter skadan. Centrala nervsystemet kan anpassa sig och kortikal omorganisering kan ske som ett resultat av systematisk träning. Det finns idag även mycket god evidens för att intensitet är en viktig faktor vid afasirehabilitering och ett krav för att hjärnplasticitet skall gälla. Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar idag att personer med afasi till följd av stroke bör få intensiv logopedisk rehabilitering, minst 4 timmar i veckan och 60 timmar totalt. Motiveringen är att intensivrehabilitering har bättre resultat på den funktionella kommunikationsförmågan jämfört med lågintensiv träning. Motsvarande rekommendation i Finland finns idag inte.
Syftet med studien var att undersöka om en intensiv rehabiliteringsperiod på två till tre veckor har positiva effekter på språk- och kommunikationsförmågan hos personer med kronisk afasi. Ytterligare ett syfte var att undersöka hur deltagarna och deras närstående upplever den intensiva rehabiliteringsperioden. Deltagarna bestod av fyra svenska personer med kronisk afasi som deltog i ett intensivt rehabiliteringsprogram vid ett svenskt rehabiliteringscenter i Spanien. Språk- och kommunikationsförmåga mättes med logopediska tester som gjordes innan och efter rehabiliteringsförloppet. För att mäta deltagarna och deras närståendes subjektiva upplevelse av intensivrehabiliteringen utfördes en semistrukturerad intervju utvecklad av skribenten själv.
Resultaten visar att samtliga deltagare gjorde förbättringar gällande tal-, språk- och kommunikationsförmågan även flera år efter insjuknandet. Deltagare gjorde förbättringar i olika grad, och samtliga deltagare förbättrades såväl språkförståelsen som språkproduktionen. Den semistrukturerade intervjun gav värdefull information om hur deltagaren och dennes närstående hade upplevt rehabiliteringen och kunde användas för att utvärdera rehabiliteringen som helhet.
Trots att den största spontana förbättringen antas ske i den akuta fasen vid afasi finns det evidens för att hjärnan är plastisk och att återhämtning av funktioner kan ske även många år efter skadan. Centrala nervsystemet kan anpassa sig och kortikal omorganisering kan ske som ett resultat av systematisk träning. Det finns idag även mycket god evidens för att intensitet är en viktig faktor vid afasirehabilitering och ett krav för att hjärnplasticitet skall gälla. Socialstyrelsen i Sverige rekommenderar idag att personer med afasi till följd av stroke bör få intensiv logopedisk rehabilitering, minst 4 timmar i veckan och 60 timmar totalt. Motiveringen är att intensivrehabilitering har bättre resultat på den funktionella kommunikationsförmågan jämfört med lågintensiv träning. Motsvarande rekommendation i Finland finns idag inte.
Syftet med studien var att undersöka om en intensiv rehabiliteringsperiod på två till tre veckor har positiva effekter på språk- och kommunikationsförmågan hos personer med kronisk afasi. Ytterligare ett syfte var att undersöka hur deltagarna och deras närstående upplever den intensiva rehabiliteringsperioden. Deltagarna bestod av fyra svenska personer med kronisk afasi som deltog i ett intensivt rehabiliteringsprogram vid ett svenskt rehabiliteringscenter i Spanien. Språk- och kommunikationsförmåga mättes med logopediska tester som gjordes innan och efter rehabiliteringsförloppet. För att mäta deltagarna och deras närståendes subjektiva upplevelse av intensivrehabiliteringen utfördes en semistrukturerad intervju utvecklad av skribenten själv.
Resultaten visar att samtliga deltagare gjorde förbättringar gällande tal-, språk- och kommunikationsförmågan även flera år efter insjuknandet. Deltagare gjorde förbättringar i olika grad, och samtliga deltagare förbättrades såväl språkförståelsen som språkproduktionen. Den semistrukturerade intervjun gav värdefull information om hur deltagaren och dennes närstående hade upplevt rehabiliteringen och kunde användas för att utvärdera rehabiliteringen som helhet.
Kokoelmat
- 6163 Logopedia [73]