”JA! JAG VILL! ELLER… VILL JAG VERKLIGEN?” : En kritisk granskning av sexuellt samtycke utifrån Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna samt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet
Andersson, Ludvig (2019)
Andersson, Ludvig
Åbo Akademi
2019
Julkaisu on tekijänoikeussäännösten alainen. Teosta voi lukea ja tulostaa henkilökohtaista käyttöä varten. Käyttö kaupallisiin tarkoituksiin on kielletty.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2019051015087
https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2019051015087
Tiivistelmä
Våldet mot kvinnor är erkänt som brott mot de mänskliga rättigheterna. Även det sexuella våldet mot kvinnor, däribland våldtäkt, har inkluderats.
Definitionen på våldtäkt har traditionellt sett utgått ifrån krav på våld, hot, tvång eller utnyttjande av offrets situation. Om någon av dessa förutsättningar uppfyllts vid en sexuell handling har förövaren kunnat dömas för våldtäkt.
Numera anses parternas samtycke vara avgörande för om en våldtäkt begåtts. Om gärningsmannen utan offrets samtycke genomfört en sexuell handling ska denne kunna lagföras för våldtäkt.
Samtycke har ändå mötts av kritik. I denna har lyfts fram risken för att en juridisk definition på våldtäkt utgående från samtycke skulle bli så vag att den straffrättsliga legalitetsprincipens krav på lagars tydlighet och förutsägbarhet inte uppfylls. Därtill har ansetts att samtycke övervältrar bevisbördan i brottmål på den åtalade, så att det är den åtalade som tvingas bevisa sin oskuld.
Syftet med denna avhandling har varit att, med hjälp av Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) samt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen), utreda om kritiken mot samtycke är befogad. I avhandlingen har därför använts en rättsdogmatisk metod för att besvara fyra huvudsakliga forskningsfrågor.
I avhandlingen har för det första undersökts hur samtycke ska definieras. Jag har tvingats konstatera, att samtycke är ett mångfacetterat begrepp som inte kan definieras exakt. I samband med detta har konstaterats att diskussionen om vad som utgör samtycke bör föras förrän en juridisk definition utarbetas.
För det andra har undersökts om Europakonventionen samt Istanbulkonventionen ålägger konventionsstaterna skyldigheten att kriminalisera våldtäkt utifrån samtycke. Bägge föreskriver att konventionsstaterna är juridiskt skyldiga att kriminalisera våldtäkt utifrån samtycke.
För det tredje har analyserats huruvida en juridisk definition på samtycke är så vag att den bryter mot den straffrättsliga legalitetsprincipens bestämmelser om lagars tydlighet, vilken ligger som grunden för förutsägbarheten och individens rättssäkerhet. Samtycke strider inte per definition mot legalitetsprincipen, men ju tydligare brottsbeskrivning, desto mindre är riskerna.
För det fjärde har också undersökts om samtycke övervältrar bevisbördan på den åtalade, så att den åtalade måste bevisa sin oskuld. Enligt rätten till en rättvis rättegång ska den åtalade anses oskyldig tills motsatsen bevisas. Dessutom ska åklagaren bevisa den åtalades skuld. Jag har inte funnit några vetenskapliga bevis för att bevisbördan övervältras. Därtill har konstaterats att bevisningen av våldtäkt, inte bevisbördan, utgör det största problemet med samtycke.
Slutresultaten är sist och slutligen föga överraskande. De visar att samtycke är den nya normen. Samtidigt har jag tvingats konstatera, att kritiken till stora delar är obefogad.
Definitionen på våldtäkt har traditionellt sett utgått ifrån krav på våld, hot, tvång eller utnyttjande av offrets situation. Om någon av dessa förutsättningar uppfyllts vid en sexuell handling har förövaren kunnat dömas för våldtäkt.
Numera anses parternas samtycke vara avgörande för om en våldtäkt begåtts. Om gärningsmannen utan offrets samtycke genomfört en sexuell handling ska denne kunna lagföras för våldtäkt.
Samtycke har ändå mötts av kritik. I denna har lyfts fram risken för att en juridisk definition på våldtäkt utgående från samtycke skulle bli så vag att den straffrättsliga legalitetsprincipens krav på lagars tydlighet och förutsägbarhet inte uppfylls. Därtill har ansetts att samtycke övervältrar bevisbördan i brottmål på den åtalade, så att det är den åtalade som tvingas bevisa sin oskuld.
Syftet med denna avhandling har varit att, med hjälp av Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) samt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen), utreda om kritiken mot samtycke är befogad. I avhandlingen har därför använts en rättsdogmatisk metod för att besvara fyra huvudsakliga forskningsfrågor.
I avhandlingen har för det första undersökts hur samtycke ska definieras. Jag har tvingats konstatera, att samtycke är ett mångfacetterat begrepp som inte kan definieras exakt. I samband med detta har konstaterats att diskussionen om vad som utgör samtycke bör föras förrän en juridisk definition utarbetas.
För det andra har undersökts om Europakonventionen samt Istanbulkonventionen ålägger konventionsstaterna skyldigheten att kriminalisera våldtäkt utifrån samtycke. Bägge föreskriver att konventionsstaterna är juridiskt skyldiga att kriminalisera våldtäkt utifrån samtycke.
För det tredje har analyserats huruvida en juridisk definition på samtycke är så vag att den bryter mot den straffrättsliga legalitetsprincipens bestämmelser om lagars tydlighet, vilken ligger som grunden för förutsägbarheten och individens rättssäkerhet. Samtycke strider inte per definition mot legalitetsprincipen, men ju tydligare brottsbeskrivning, desto mindre är riskerna.
För det fjärde har också undersökts om samtycke övervältrar bevisbördan på den åtalade, så att den åtalade måste bevisa sin oskuld. Enligt rätten till en rättvis rättegång ska den åtalade anses oskyldig tills motsatsen bevisas. Dessutom ska åklagaren bevisa den åtalades skuld. Jag har inte funnit några vetenskapliga bevis för att bevisbördan övervältras. Därtill har konstaterats att bevisningen av våldtäkt, inte bevisbördan, utgör det största problemet med samtycke.
Slutresultaten är sist och slutligen föga överraskande. De visar att samtycke är den nya normen. Samtidigt har jag tvingats konstatera, att kritiken till stora delar är obefogad.
Kokoelmat
- 513 Oikeustiede [106]